Rapport från öde gubbhylla

Jag tycker om handboll. Det gör mig till en ganska udda Malmöbo. Åtminstone om man ska ta publiksiffror som värdemätare av allmänintresset. Igår kom 503 personer till Baltiska hallen för att se ligamötet mellan HK Malmö och Alingsås HK. 503 pers i Baltiskan påminner om spridda skurar över en öde ö. Fläckvisa skvättar liksom. Långt från tjosan, ännu längre från hejsan. Jag förstår inte hur eldsjälarna runt HKM orkar. Det spelar ingen roll vilka stjärnor de värvar, vilket lag de kan ställa på banan, vilken tabellposition HK Malmö slåss om. Publiken uteblir, år efter år efter år. Jag beundrar dem. Eldsjälarna alltså. Jörgen Rasmusson inte minst. Som handbollsvän fruktar jag den dag de tröttnar.

*. *. *

Jag var en av de 503 igår - men tänker för den skull inte göra mig märkvärdig. Även jag har svikit. Valt bort besök i Baltiskan, prioriterat bekvämligheten framför tv:n. Fallit offer för pandemin, om man så vill. Under lång tid var det ju förbjudet att gå på match. Fasta rutiner försvann, det självklara sattes i påtvingad karantän. Sen hjälper det föga att staten sent omsider trycker på knappen för grönt ljus - så lätt rusar inte folk benen av sig för att återuppta gamla vanor. Inte när nya fått fäste och naturen haft sin gång. Handbollspubliken i Malmö, den lilla som finns, är allt annat än ung. Också det en faktor att beakta. På en säsong eller två händer det saker i seniorers liv, gå på match blir kanske inte möjligt överhuvudtaget. 

*. *. *

Jag märkte det själv igår: vissa av stammisarna hade fallit ifrån, gubbhyllan var ödesmättat glest besatt. Men annars kändes det bra att vara tillbaka. Ordförande Rasmusson sjöng om det där SM-guldet som han alltid har gjort - utan att bli bönhörd. En fantastisk man. Finns det nån annan föreningsboss i det här landet (eller något annat) som sjunger för publiken och sedan övergår till att slå på feta trumman matcherna igenom? Tror inte det, Jörgen Rasmusson måste vara unik. Skulle inte förvåna om han höll på även när det var publikförbud. HKM vann f ö matchen med 22-20. Målsnålt, ja. Mest beroende på duktiga målvakter, lite på snälla domare. Tröjdrag å livtag fick passera, komma till skott var stundtals omöjligt.

*. *. *

Christoffer Brännberger är tillbaka på handbollsplanen. Numera i Önnered. Fyra matcher har han hunnit med, två av dem har han fått lämna i förtid pga direktrött kort. Ränderna går aldrig ur en riksbuse.

*. *. *

Hur det känns att skriva om sport när världen står i brand? Bisarrt. Futtigt. Smått idiotiskt. Kände bara att jag måste - medan tid är. Läste någonstans att om Putin får för sig att skicka en kärnvapenbärande robot över Östersjön tar det fyra minuter innan den slår ner i Malmö. Fy faan.

Det skrämmande kriget

Putin’s överfallskrig på Ukraina är inne på fjärde dygnet. Ja, jag föredrar att skriva Putin istället för Ryssland. Miljontals ryssar är ju emot kriget, vissa experter hävdar att Putin inte ens har sin närmaste krets med sig. Möjligen inte heller de som beordrats att göra jobbet. De ryska s k framgångarna tycks så här långt ha varit relativt begränsade - sett till alla förhandsprofetior. Om det har med tveksam krigsmoral att göra vet jag inte, men någon i expertfloran antydde det på tv i morse. Hursomhelst står Kiev fortfarande upp. Presidenten är kvar, försvarsviljan intakt. Mod och dårskap i samma paket. Putin får ingenting gratis...tack och lov å ena sidan, ve och fasa å den andra.

*. *. *

Jag menar, om nu inte en ”normal” krigsinsats räcker. Vad blir då galningens nästa drag? Retirera? Lägga ner? Putin? Tyvärr. Någon sådan upplösning ryms inte ens i en fantasikalkyl. Trappa upp? Nyttja de militära resurserna fullt ut? Förintelsevapen inkluderat. Ja, vad annars är att vänta? Och då är det inte säkert att just Ukraina blir offret. Putin har redan uttalat hot mot alla som väljer ”fel” sida i kriget - och det är ju precis vad ”alla” gjort. Åtminstone nästan alla. Kina kan räknas bort, Serbien och Turkiet sägs vara frågetecken. Hoppet, snart nog det enda återstående, är att Putin störtas inifrån innan den fullskaliga katastrofen blir ett faktum. Uteslutet, menar somliga. Kanske inte ändå, säger jag efter att ha avlyssnat morgonens tv-resonemang mellan diverse Rysslandskännare.

*. *. *

När nöden är som störst är hjälpen som närmast. Gripande att se hur Polen, ofta kritiserat för njugg hållning i frågor om invandring, nu öppnat sitt hjärta för ett grannfolk på desperat flykt. Uppemot tvåhundratusen ukrainier hade fram till igår välkomnats över gränsen. I huvudsak kvinnor och barn - män i krigsför ålder hålls kvar i Ukraina. Husdjur fanns också med på flyktingtågen. Hundar, katter, kanske andra älsklingar också, alla karantänbefriade. Hur Sverige ställer sig till ett eventuellt mottagande är oklart. Putin’s överfall kom lite plötsligt, så att säga. Och lite olämpligt i en svensk kontext. Närmre bestämt mitt i en trend om små volymer av invandring, helst ingen alls. En gång var Sverige en humanitär stormakt. Inte längre, allt har sin tid. Men en tillfällig comeback bör vi väl kunna kosta på oss? I anständighetens namn.

De tomma orden ”fred på jorden”

Mina föräldrar upplevde andra världskriget. Mina mor- och farföräldrar upplevde både första och andra. Då och då genom åren har jag hemsökts av tanken: varför skulle min generation undslippa ett tredje? Fram till nu har vi gjort, krigen i vår tid har i all sin grymhet varit geografiskt begränsade. Vietnam. Balkan. Kuwait. Irak. För att nämna bara några. I morse kom så den fasansfulla nyheten: Ryssland har invaderat Ukraina. Fullskaligt, hämningslöst. I praktiken en krigsförklaring mot hela den fria västvärlden - med de oöverskådliga risker detta innebär.

*  *  *

Jag skall inte ge sken av att jag begriper mig på det storpolitiska spelet. Det gör jag nämligen inte. En sak tror jag mig veta. Alla vill ha fred på jorden. Alla utom dom som kan fixa det. Just nu en despot vid namn Putin. Besatt - gissar jag - av tanken på att återupprätta det forna Sovjetunionen. Till vilket pris som helst. Inklusive krig och människoliv. EU och USA svarar än så länge med sanktioner mot Ryssland, hårda och välriktade som aldrig förr. Problemet är att det inte verkar bekomma eller bekymra Putin. Och vad händer då? Vad blir nästa steg? Lämnar Europa och USA Ukraina åt sitt öde - eller skickar man Nato på ryssen? Några andra alternativ är svårt att se. Inom ramen för sammanhanget, så att säga.

*  *  *

Själv har jag ägnat en del tankemöda åt att försöka förstå Putin’s maktställning. Hur han lyckats hålla sig kvar i tjugo år, trots diverse flagranta förlöpningar och övergrepp. I en västerländsk kontext, är väl bäst att tillägga. Normalt här behöver ju inte vara normalt där. Men kalla mig naiv, jag är trots allt något förvånad att inte Putin störtats inifrån. Finns inga vettiga karlar i den ryska statsapparaten? Ingen som är lite, lite demokratiskt sinnad längst in i hjärnkontoret? Ingen som tycker att fred på jorden är eftersträvansvärt? Ingen som vill bli hjälte? Är alla Putin’s nickedockor? Är alla politruker stormaktsdrömmare som tycker att ett tredje världskrig är mödan värd?

*  *  *

Vidare kan man ju undra vad det ryska folket säger. Säkert en hel del. Fast tyst. Kuvade människor tar sällan ton, priset är för högt. Jag lider med dem, ingen väljer att födas i ett system som relativiserar den mänskliga friheten. Framförallt lider jag med det ukrainska folket; ingen väljer att utsättas för krigsbomber över sitt eget land. Mest tänker jag kanske på det som ligger närmast hjärtat. Mina egna nära och kära. Barn, barnbarn, barnbarnsbarn. Vad blir det för värld de ärver efter oss som lärde dem visdomsorden ”fred på jorden”?

Vem vill inte se Lugis First Lady?

Svensk handbolls First Lady har skrivit på för Lugi. Gårdagens nyhet om Bella Gulldens klubbval briserade kanske inte som en bomb, rykten hade gått. Men ändå: vilket kap av Lugi, vilken bekräftelse av renommét. Sagt med all respekt för att Sävehofprodukten Gullden dessutom haft strikt personliga skäl att flytta till Lund. Med detta sätter hon punkt för en enastående internationell karriär, drygt tio år lång i fyra olika länder. Senast Norge, som hon med ett år kvar på kontraktet nu alltså väljer att lämna i förtid.

 

*. *. *

32 år fyllda är Bella Gullden möjligen strax förbi piken som handbollsartist - men spelar det roll? Förmodligen inte. I den svenska elitserien blir hon en attraktion oavsett. Säker publikmagnet, åtminstone till att börja med. Vem vill inte se en stjärna? I unga Lugi lär hon inte komma ifrån rollen som lagmamma. En inspiratör, en ”vuxen” på banan. I hennes sällskap skulle det förvåna om inte alla talanger tar positiva steg i sin utveckling. Att göra andra bättre har ju genom åren varit Gulldens signum. Lugi är att gratulera. Svensk handboll i stort likaså.

*. *. *

Ikväll möts IFK Karlskrona och Drott i handbollens division 1. Senast blev det inställt pga covidsmitta i bortalaget. Den här gången blir det inställt för nördarna som tänkt åka upp och se matchen. Nu är det en av oss - inte jag - som däckats av det fördömda viruset. Det var helt enkelt inte meningen att vi skulle få se våra favoritlag. Ödet är nyckfullt, ger och tar huller om buller.

Om större och smärre fiaskon

Gott om fiaskon den gångna helgen. Och då räknar jag inte Mellon - utan nöjer mig med idrott. Där t ex Tre Kronor devalverade sig själva till Tre Ören i OS-hockeyns bronsmatch. 0-4 mot Slovakien pratar man inte bort i termer av otur eller oflyt. Möjligen i termer av dumhet; de två sista baklängesmålen var bjudningar i öppen kasse. Alltså, finns det nåt mer kontraproduktivt grepp i sportens värld än att plocka en hockeymålvakt till förmån för en utespelare? När hade Tre Kronor senast nytta av det? Hur ofta har det kostat mer än det smakat? Besked och bevis mottages med tacksamhet.

*. *. *

Att tala om fiasko och Charlotte Kalla i samma mening tar emot. Sveriges skiddrottning i modern tid förtjänar inte det. Jag tycker nånstans att hon heller inte förtjänar att komma 35:a på en OS-tremil, slagen med nästan tio minuter av vinnaren. Prestationer av det slaget klär inte Charlotte Kalla, matchar inte hennes karriär. Jag förmodar att hon slutar nu - träna, träna, träna i jakt på förlorad ungdom och konkurrensförmåga måste kännas hopplöst. Särskilt, föreställer jag mig, för den som en gång varit på toppen. Lättare för oss som alltid varit medelmåttor, vi kan hålla på hur länge som helst.

*. *. *

Ett fiasko i mindre skala - men närmare mitt personliga hjärta - var det HIF Karlskrona bjöd på i lördagens hemmamatch mot Lindesberg i handbollsallsvenskan. HIF ledde 27-24 cirka 3,5 minuter från slutsignalen och lyckades med konststycket att förlora 28-29. Mot seriens jumbolag. Klart besked liksom: HIF:s uttalade ambition om ligacomeback är bara luft. Man har varken laget, spelarna eller stadgan. Hur det står till på tränarsidan vet jag inte; mitt i säsongen tog man in Ola Lindgren som något slags extraresurs men resultatförfallet har bara fortsatt. HIF får se upp för ”fel” kvalstreck nu. Det nedre.

*. *. *

Krokodiltårar hade man hört talas om. I lördagens Mello - förlåt att jag återkommer - fick man lära sig något nytt. Baggetårar. Han grät ju hejdlöst i tv, mannen som vann. Med all respekt...min empati gick i det ögonblicket till alla ungdomar som genom åren gråtit för att de röstats ut från Idol. Av just Anders Bagge. Människan är en komplex varelse: vissa gråter lättare över egen medgång än över andras motgång. Kanske de flesta, när allt kommer omkring. Förr i tiden fanns det f ö gråterskor på riktigt. Damer som grät på beställning, eller mot blygsam betalning. Baggetårar är väl en mutation, tänker jag.

Skandalen i Mello

Jag vet. Man borde skita i Melodifestivalen. Inte reta sig. På låtarna. På programledarna. På vem som vinner eller förlorar. Det är trots allt bara trams. Men. Ikväll sprängdes faan i mig alla gränser för elementär anständighet vid presentationen av röstresultatet. Skandal är ett milt ord i sammanhanget. Såhär, i korthet: inför redovisningen av rösterna från den sista åldersgruppen (16-29 år) var finalplatsen i praktiken redan vikt åt Lisa Miskovsky. Segerintervjun gjord. Tack till höger och vänster framfört av artisten själv. Som i det läget hade 74 poäng mot ”ofarliga” 67 för närmaste konkurrent (vars namn jag glömt). Precis då passade programledaren Oscar Zia på att göra ner sig fullständigt. Presenterade inte ens det samlade resultatet i sista åldersgruppen, förkunnade bara att segraren hette något helt annat än Lisa Miskovsky. Att hon, den nyss intervjuade vinnaren, ”förärats” en 1:a (=sämst) av 16-29-åringarna fick man själv räkna ut. Inte så svårt i och för sig. Däremot stinkande skumt. Alla andra åldersgrupper redovisades öppet, Miskovsky fick f ö maxtolvan av de allra flesta. Detta var på alla sätt och vis undermåligt, SVT. Amatörmässigt programledarskap kan jag ta, det är väl ungefär vad Mello förtjänar. Men inbjudna artister borde vara fredade från ren förnedring. Be Miskovsky om ursäkt - om det inte redan är gjort. Skäms därefter hela vägen till nästa deltävling.

Curlingen bäst - vart fjärde år

Segt. Intressant vart fjärde år. Det är vad jag innerst inne tycker om curling. Vet inte om dagens OS-final mellan Sverige och Storbritannien tog två timmar eller tre, vet bara att jag lätt hann med att se herrarnas tremil på skidor under tiden. När jag zappade tillbaka till curlingen var det fortfarande en öppen fråga vem som skulle ta guldet. Det blev Sverige. Är inte säker på att jag begrep varför. Saknar detaljkännedom om curling, förstår det stora men inte det lilla. I vilket fall är det bra tv. Spelarna är försedda med mikrofoner, taktiksnacket går rakt genom rutan. Genialt. Fascinerande.

*. *. *

Sverige har blivit något av en stormakt i curling. På herrsidan såväl som på damsidan. Lag Edin nu, lag Norberg tidigare. Få sporter mår så bra av OS som just curling. Det är då det breda intresset flammar upp - mellan spelen ligger det gömt under en sten. Vad gäller ”mikrofontricket” funderar jag på om det kan vara något för andra sporter att kopiera. Skulle t ex hockeyn bli intressantare att titta på om man hörde umgängestonen spelarna emellan? Tveksamt kanske, inget för känsliga öron. Curlingen är speciell. Taktikupplägget centralt och civiliserat. Ädel sport, fri från gula och röda kort av en anledning.

*. *. *

Åtta svenska OS-guld nu. 17 medaljer (tror jag) totalt. Succé, varken mer eller mindre. Ändå går mina tankar till - Stina Nilsson. En gång längdskidåkare med stjärnglans, numera skidskytt av fri vilja. Och faktiskt uttagen till OS. Dessvärre som turist. Nilsson fick inte tävla en enda gång, det blev hon bestämt ensam om i den blågula OS-truppen. Hur sådant känns vill jag nog inte veta.

Svensk OS-succé - fast kanske inte i tv

Sju svenska OS-guld nu. Det senaste i morse genom Sandra Näslund i skicross. Femton medaljer totalt. Fantastiskt förstås. Men samtidigt en påminnelse: vinter-OS är en helt annan sak än sommar-OS. Frukterna hänger liksom lägre, konkurrenssituationen gör det lättare att plocka. Du ser inga afrikaner i skidspåren, du ser blott en klick av Europa i sporterna som utövas på is. Nu låter jag kanske som en glädjedödare men det är inte min mening. Man kan bara tävla mot befintlig konkurrens - och som sagt, Sverige har gjort det med bravur. Och än är det inte över. I skrivande stund återstår curling och hockey, likaså några skidlopp. Skulle nästan förvåna om inte Sverige fyller på medaljskörden ytterligare.

*. *. *

Följer man OS på tv kan man i princip inte undgå kommentatorer och experter. Som f ö också följer spelen på tv, såvitt jag förstår. Ytterst få verkar vara på plats i Kina. Om det är av politiska skäl eller pandemiska vet jag inte, kanske både ock. Hursomhelst tänker jag svära i kyrkan. Ja, det känns ju lite så att hacka på hela Sveriges darling. Magdalena Forsberg alltså. Skidskyttelegenden. Vinnare av Jerringpriset ett par gånger om. Profilerad deltagare i SVT-succén På Spåret. Gör allt detta henne till en bra expertkommentator? Jag tycker inte det. Forsberg låter för sval, för distanserad. Och exakt likadant, alldeles oavsett prestationer av de svenska skidskyttarna. Var finns lidelsen? Entusiasmen?

*. *. *

Värst - detta gäller inte bara Forsberg - är oförmågan till kritisk analys. Antar att det är priset berörda tv-kanaler får betala för att kunna rekrytera namnkunniga experter med egen bakgrund i den gren de skall kommentera. Resultatet kommer ut i ordvalen. Forsberg skulle aldrig säga ”dåligt” när en svensk skidskytt bommar tre skott av fem. Forsberg säger ”synd”. Slätar över, ursäktar. Talar om kalla fingrar och isande vindar. Som om inte alla tävlade på lika villkor. Nej, jag menar inte att man skall ta heder och ära av idrottare som gör sitt bästa. Men här handlar det trots allt om proffs. Yrkesmän, yrkeskvinnor. Olympier. Då bör en expert kunna säga ”dåligt” lika naturligt som ”bra”. ”Fiasko” lika lätt som ”bragd”.

*. *. *

För tydlighets skull: jag har ingenting emot gull-i-gull rent generellt. I vissa sammanhang är det angenämt. Själv hade jag gärna gull-i-gullat för t ex Elvira Öberg. Eller Jonna Sundling. Hämningslöst och generöst. Men så är jag heller inte expertkommentator i tv.

Snuvad på ett klassikermöte

Skit också. Skulle åkt till min födelsestad i morgon. Suttit på läktare och kollat IFK Karlskrona-Drott. Ett klassikermöte i svensk handboll. Idag vaknade jag med en filt i örat (skånskt uttryck för blåsning). Det blir inget. Matchen är inställd. Gissa varför. Just precis: corona. Restriktionerna har upphört, viruset består. Ett par spelare i Drott lär ha testat positivt, det räcker för att matchen ska skjutas på framtiden. Två snuviga näsor är värre än fyra avslitna korsband eller nåt annat elände. Jo, jag vet. Snuva kan smitta. Till skillnad då från t ex knäskador. Men kontentan blir någonstans densamma: lag utarmas på spelare. Och då kan man ju trots allt undra lite över förbundets konsekvensanalys. Snuva=inställt. Skador: var god spela med det ni har.

*. *. *

Planen om en Karlskronatripp var nu inte min egen. Den kom i form av ett erbjudande. Nämligen från Janne Gustafson, Sydsvenskans sista handbollsorakel. Den mannen är Drottare av födsel och ohejdad uppväxtmiljö, aldrig sen till en utflykt så länge favoritlaget är part i målet. Min vurm för IFK Karlskrona är jämförelsevis ganska kontrollerad. Jag följer lagets öden och äventyr online, kan spelartrupp och matchprotokoll utantill. Men reser inte land och rike runt för att få något slags totalupplevelse. Kanske för att jag råkar vara äldre än Janne G. Kanske för att jag saknar bil. Mest det senare, tror jag. Hursomhelst hade vi lätt klarat att sitta på samma läktare, Drott-Janne och jag. Var och en till sin klubb, ömsesidig respekt självklar.

*. *. *

Gemensamt för IFK Karlskrona och Drott är att det var bättre förr. Man behöver inte gräva djupt i en maratontabell för att påträffa båda klubbarna. Drott fortfarande tvåa, IFK några pinnhål ner. Det säger allt om stolta anor - och samtidigt ingenting om senare års ökenvandring. Drott såväl som IFK har varit på obestånd, sportsligt som ekonomiskt. Degraderats serie för serie, tvingats starta om mer eller mindre från noll. Nu är bägge i division 1, nivå 3 i systemet. Drott på väg mot serieseger och direktuppflyttning till allsvenskan. IFK med en kvalplats inom räckhåll. Mörkret har skingrats, ljuset kan åtminstone anas. Beundransvärt. Hårt jobb bakom alldeles säkert. Gamla meriter som kanske tynger lika mycket som de driver.

*. *. *

Som sagt. Snöpligt att det inte blev nåt. Det hade varit nostalgi på hög nivå att se mitt IFK mot Janne G:s Drott. Jag är förresten osäker på om jag nånsin sett lagen i ett inbördes möte. Visst har jag minnen av 1950-talets Drott. Kjell Kjellsson, Rustan Nilsson, Arne Lindgren, Åke Jakobsson...och allt vad de hette. Men var det verkligen mot IFK jag såg dem? Låg Drott i högsta serien redan då? Nånting säger mig att det kan ha varit KA 2 dåtidens Drott mötte. KA 2 var Karlskronas näst bästa handbollsklubb på 50-talet, jag hängde på deras division 2-matcher ungefär lika regelbundet som på IFK:s i allsvenskan. Får väl höra med Janne G, om inte han har koll har ingen koll. 

*. *. *

Vad gäller morgondagens uppskjutna match erfar jag f ö från nämnda källa att den eventuellt kan bli av nån gång i nästa vecka. Till dess ber jag att få travestera Ulf Lundell: en inställd utflykt är också en utflykt.

Dårar, genier och legender...

Ännu ett OS-guld för skridskofantomen Nils van der Poel. Idag på 10 000 meter. Med ett nytt världsrekord liksom i förbifarten. 12,5 minuter för att avverka en mil. Helt fantastiskt. Själv tar jag en dryg timme på mig för samma sträcka. På cykel. Okej, jag trampar medvetet lugnt, tävlar inte mot klockan. Men ändå. Nils van der Poel måste ha en lungkapacitet och en syreupptagningsförmåga bortom det mänskliga. Förutom det självklara: ändamålsenliga skridskor på fötterna. Tur han är svensk. Ponera att han varit ryss eller något annat ”suspekt”. Då hade vi nog muttrat av misstänksamhet mer än jublat av hänförelse.

*. *. *

Det ligger en dokumentär om Nils van der Poel på SVT Play. ”Dåre eller geni?” är rubriken. Jag har inte sett den - men stör mig något på själva frågeställningen. Är inte van der Poel ett oslagbart exempel på att både ock funkar alldeles utmärkt?

*. *. *

Måste kännas blandat, tänker jag, att bli utklassad av sin egen lillasyster. Det var vad som hände skidskytten Hanna Öberg idag. Hon slutade runt 20e plats. Sämst av de fyra deltagande svenskorna, långt från alla förhandsförhoppningar. Samtidigt som Elvira Öberg, fyra år yngre, steg fram i ljuset - och upp på prispallen. Inte för guldet, en norska var bättre, men väl för silvret. En stor och lite oanad prestation. Och seriöst tror jag förstås att familjebanden tål ”påfrestningen”. Storasyster kan alltid peka på gamla meriter. OS-guldet 2018 inte minst.

*. *. *

Finland är tillbaka som en skidnation att räkna med. Trevligt för oss som bär på minnen av forna storheter som t ex Hakulinen, Hämäläinen, Mäntyranta och Mieto. Idag vann Iivo Niskanen herrarnas 15 km, igår tog Kerttu Niskanen silver på dammilen. Jodå, syskonskap även där. Sverige hade sin dag när damsprinten avgjordes - i de klassiska loppen har vi än så länge kommit till korta. Frida Karlssons fysiska status inger viss oro, nära kollaps två gånger om. Och Kalla...ja, vad säger man? Att hon var bättre förr. Att hon har haft en karriär som går till svensk skidhistoria. Men att det möjligen blev ett OS för mycket. 

*. *. *

Ingvar Oldsberg har lämnat jordelivet. Legenderna går, en efter en. Som programledare i tv blev Oldsberg, vill jag påstå, den siste i sitt slag. Inkvoterad helt och hållet på duglighet. Inte på kön, ursprung, läggning, utseende eller något annat ovidkommande. Omtalad och omtyckt för den han var, baktalad och nedvärderad av samma anledning. Programledare som Ingvar Oldsberg ”görs” inte längre. Eller också tillåts de inte. Respekt över hans gärning.

Tankar kring ”bragder” och ”hjältar”

Idrottsbragder är färskvara, den senaste smäller alltid högst. Vem skulle idag hävda att Sveriges EM-guld i handboll för ett par veckor sedan var något alldeles särskilt? Direkt efter kom ju ett OS. En Walter Wallberg, puckelpiståkare. En Nils van der Poel, skridskovirtuos. En Sara Hector i storslalom. En Jonna Sundling i skidsprint. Guldmedaljörer allihop. I nämnd ordning. Wallberg alltså med oturen att vara först. Risk att han redan är lika glömd som handbollshjältarna från januari. Bragd förresten. Vad är en bragd? Och hjälte. Vem förtjänar att kallas hjälte? Stora ord, svåra frågor. 

*. *. *

Själv kände jag senast i morse att en småbarnsmamma i min trappa är en riktig hjälte. När jag runt 06.45 tog mitt morronbloss ute i det fria, ja då tog hon sin cykel för att bege sig till jobbet i hemtjänsten. Efter att dessförinnan lämnat sina två ungar på dagis. Samma procedur varje dag, i ur och skur. En annan hjälte är mitt tidningsbud. Punktligheten själv. Leverans 05.00. Alltid. Om så i storm eller hällregn. Utan honom, inget guld till kaffet och mackorna i arla morgonstund. Två exempel bara, från min egen lilla vrå av världen. Båda f ö med rötter i helt andra vrår. Vardagshjältarna finns mitt ibland oss, idrottshjältarna finns på tv och i mediebruset.

*. *. *

Nä, jag vet. Man ska inte jämföra. Inte ställa det ena mot det andra. Alla sorter behövs - men för balansens skull kan det nog vara bra att stanna upp, reflektera lite över beteckningar och etiketter. Men det har jag förstås insett nu på äldre dar, genom åren har nog få sportnördar talat om ”bragder” och ”hjältar” lika ohämmat som jag. Och jag kommer säkert att gå bort mig igen. I ögonblicken av glansfulla idrottsprestationer. I stunderna av upphetsning. Man är inte mer än människa. Eller som min mor brukade säga: gör dig inte märkvärdigare än du är.

*. *. *

En prestation - i skuggan av OS - som kanske bör räddas åt eftervärlden är den OV Helsingborgs handbollsherrar utförde i söndags. Laget hade bortamatch mot Västerås Irsta i allsvenskan, jag följde den online (parallellt med en del andra matcher). Noterade att OV:s tränare slängde in timeoutkortet redan efter fem minuter. På goda grunder: hans lag låg under 0-5. Blott ett par minuter senare förbrukade tränaren sin sista timeout (två per halvlek är max). Jag gissar i fullständig desperation. Ställningen då var nämligen 0-7. Gud vet vad han sa, men hjälpte gjorde det inte direkt. Efter elva spelade minuter ledde Västerås Irsta med 9-0. Hur det slutade? OV Helsingborg vann 32-26. Lärdom 1: det är aldrig för sent att vakna. Lärdom 2: det är alltid för tidigt att ta ut en seger i förskott.

*. *. *

9 februari är här. Stora befrielsedagen. Undrar om den blir rödmärkt som framtida helgdag i årskalendern. Förmodligen inte. Men visst känns det skönt när restriktionsspöket gör sorti. När livet åter blir tillåtet att leva. Fullt ut, om man så vill, vågar och kan.

Lycka och sorg är livet i en korg

En omtumlande söndag. På morgonen ett svenskt OS-guld att glädjas åt. Nils van der Poel på 5000 meter skridsko. Och som han vann: röda tidsangivelser i tv-rutan varv efter varv efter varv, grönt först när han skar mållinjen. Snacka om att disponera ett lopp. Rött i det här sammanhanget betyder alltså att man ligger efter den dittills snabbaste åkaren, grönt att man segat sig förbi. Tack för färg-tv som i all enkelhet skapar pulshöjande dramatik av något som annars kunnat te sig tämligen monotont. Och tack Nils van der Poel att du finns. Svenska skridskofantomer är man inte bortskämd med, själv har jag bara upplevt en handfull. På typ 75 år.

*. *. *

Det började med Sigge Eriksson när jag var barn. Senare kom Johnny X2. Nilsson respektive Höglin. Så småningom en Göran Claesson. Följd av virtuosen Thomas Gustafson som tog tre OS-guld på 80-talet, de två sista 1988. Fler ”stora” kommer jag inte på. Kan föralldel bero på klent minne. Men i vilket fall är van der Poel mer än välkommen, svensk skridsko har hungrat länge nog efter en ny stjärna. Och tiderna han gör, herregud. Lite över sex minuter på 5000 meter, dryga 12.30 på dubbla distansen. Jag har glömt vad Sigge och grabbarna gjorde men inte i närheten, det törs jag lova. Materialutveckling förstås. Träningsmetodik. Heltidssatsning. Snabbare is...fast där gissar jag hej vilt, is borde ju va’ is ungefär som vatten är vatten.

*. *. *

Framåt kvällen nås jag av beskedet att Ronnie Hellström gått ur tiden, 72 år ung. Målvaktsikonen, den bästa svensk fotboll haft. Tre VM-turneringar, 77 landskamper, ett tiotal år i Bundesliga och dessförinnan nästan lika många i Hammarby. Hellström var Malmöfödd men utflyttad till Stockholm redan i pojkåren, därför ”Bajen”. Efter karriären återvände han för gott till Skåne. Här hade han från och till uppdrag som målvaktsinstruktör, bland annat i Höllviken. Vilket gav mig chansen att träffa honom för en intervjustund till ett reportage i tidningen. Det kändes nervöst, minns jag. Högtidligt. Ronnie Hellström liksom. Den djärvaste av alla målvakter, den mest spektakuläre man nånsin sett. Han kunde med viss rätt varit stöddig. Divig. Mån om sin stjärnglans. Jag hade förstått det. Men icke. Inte överhuvudtaget.

*. *. *

Den Ronnie Hellström jag och fotografen mötte i Höllviken var enkelheten personifierad. Jordnära. Genomtrevlig. Nyfiken på vårt jobb, på Sydsvenskans bildarkiv inte minst. Där finns kanske massor av bilder jag aldrig sett, sa han. Jag fick en känsla att han saknade fotbollen. Att han nånstans ville hålla fast vid flydda tider. Prata, ventilera, minnas. Senare såg jag honom då och då i olika läktarvimmel. I Malmö, i Trelleborg. Sveriges bäste fotbollsmålvakt genom alla tider som en i mängden. Säkert igenkänd, ändå anonym. Av respekt, vill jag gärna tro. De riktigt stora idrottshjältarna beundrar man helst lite i smyg, lite på avstånd. Ronnie Hellström var en av dem. Frid och ljus över hans minne.

Silly season på asociala medier

Mjällby presenterade ett nyförvärv i veckan. Silas Nwankwo. Nigeriansk anfallare, 18 år ung. Eller 28. Eller 38. Eller 48. Allt beroende på källa. 18 är alltså den ålder Mjällby anger i sitt pressutskick, övriga variabler kommer från asociala medier. Sällan, eller rättare sagt aldrig, har jag sett något liknande i fotbollssammanhang. Grabbens påstådda ålder ifrågasätts inte - den avfärdas som en ren bluff. Mitt Instagramkonto formligen dryper av föraktfulla yttranden i kommentarsfälten. Flertalet skrivna på engelska eller franska, vissa på ett språk jag inte kan identifiera, en del på begriplig svenska. Men alla - det rör sig om ett par hundra - med ett och samma budskap: Silas Nwankwo är ingen tonåring, han är en vuxen man som av någon anledning ljuger om sin ålder.

*. *. *

”Tandkort på den jävelen”, skriver någon. ”Hans barnbarn är säkert stolta”, skriver en annan. ”Kunde varit min farfar”, antyder en tredje. Och så vidare, och så vidare. Själv förstår jag ingenting. Bilden som Mjällby lagt ut på Silas Nwankwo avviker i mina ögon inte från det ”normala” spektrat av unga män. Kommentarerna på asociala medier liknar mer en kampanj, iscensatt av SD-sympatisörer eller något ännu värre. Anonyma är de naturligtvis också, ”sanningssägarna”. Avskyvärt är vad det är, egentligen obegripligt att det får publiceras. Fast inte: idag passerar i princip vad faan som helst, yttrandefriheten saknar gränser. Särskilt när okvädingsorden kan riktas mot en kille från någon suspekt kontinent, fjärran Sverige. Samtidigt: varför låter Mjällby AIF alla insinuationer och påhopp stå oemotsagda?

*. *. *

Hittills har jag i alla fall inte sett något bemötande från klubbens sida. Inget klargörande, inget avståndstagande från störtfloden av spyor på asociala medier. Misstanken skaver; vet Mjällby vad man värvar? Köper man spelare mer eller mindre i blindo? Redan i fjol fanns det anledning att undra - flera av nytillskotten då visade sig snart inte hålla måttet. Kontrakt bröts i vissa fall, speltid blev ytterst begränsad i andra. Hur det blir med Silas Nwankwo återstår att se, men klart är att nätmobben redan dömt ut honom på ett helt exempellöst sätt. En from förhoppning är att äkta Mjällbysupporters inte deltagit i kampanjen - om så är fallet skulle det kännas omöjligt att vara sympatisör.

När olyckan är framme...

Jag såg när det hände. Hörde de hjärtskärande skriken. Ångrade att jag satt på tv:n för att kolla handboll - om jag låtit bli hade jag sluppit bevittna Clara Lerby’s öde. Upphopp, skott, landning...och så ett knä som inte klarar påfrestningen, en smärta som inte låter sig beskrivas. På bråkdelen av en sekund förvandlas hela livet. Från mitt i matchen till mitt i chocken. Tro mig, det gör ont när korsband brister. Jag vet av erfarenhet, Clara Lerby vet också av erfarenhet. Inga jämförelser i övrigt, Lerby idrottar på en nivå jag aldrig varit i närheten av. Viktigt: i skrivande stund är ingen diagnos offentliggjord. Det kan alltså vara något annat än en korsbandsskada. Något lindrigare. Något som inte är vad det såg ut att vara.

*. *. *

För Clara Lerby’s skull kan jag bara hoppas. Annars väntar samma process som tog hela hennes fjolårssäsong. Rehab, rehab, rehab. En lång och mödosam vandring mot eventuell comeback. Lerby lyckades då. Kom tillbaka i Lugi, slog sig in i landslagstruppen till VM. Beundransvärt, minst sagt. Men med korsbandsskador är det som med talesättet: en gång är ingen gång, två gånger är en gång för mycket. Mest kanske en obarmhärtig påminnelse om den skoningslösa sanningen. Alla har inte anatomin för elitidrott. Alla har inte knäna. Allt handlar inte om otur. Svårt att ta in när man är 22, jag hade själv aldrig gjort det. Nu vid 76 vill man spontant bara böna och be: ”sluta Clara, det är inte värt priset”.

*. *. *

Knäskador är hursomhelst ett gissel i idrotten. För tjejer mer än för killar. Många lovande karriärer har stupat på avslitna korsband. Vilket förvisso inte är någon tröst för Clara Lerby - om det nu skulle visa sig att olyckan ”sökt upp” henne igen. Missförstå mig rätt: ingen skulle bli gladare än jag om hon kom tillbaka på handbollsarenan betydligt snabbare än det finns anledning att frukta. Fast ingen skulle nog bli oroligare heller. Man blir blödig med åren, lider med alla ungdomar som lever sin idrott och plötsligt berövas förmågan. I bästa fall för stunden. I värsta fall för gott. Lycka till Clara Lerby. Framtiden är din, oavsett.

Rik, rikare, rikast...

Anel Ahmedhodzic till Bordeaux. Amin Sarr till Herenveen. Fotbollsmässigt byter de knappast upp sig, MFF:s två senaste ”flyttfåglar”. Bordeaux ligger risigt till i franska ligan, Herenveen långtifrån toppskiktet i den nederländska. Två klubbar utan stora meriter - men uppenbarligen med mer pengar än MFF. Så ekonomiskt byter de säkert upp sig, Anel & Amin. Rejält. Det unnar jag dem. Fast rikast blir förstås MFF.

*. *. *

Exakt hur många miljoner som trillar in på kontot den här gången är oklart. Det ryktas om drygt 40 för Ahmedhodzic, respektive cirka 25 för Sarr. MFF varken bekräftar eller dementerar, transfers på fotbollsmarknaden är affärshemligheter. I fallet Ahmedhodzic blir jag f ö inte klok på om han är såld eller bara utlånad med köpoption. Uppgifterna spretar. Hursomhelst känns Bordeaux som något av en antiklimax för den unge mittbackens del.

*. *. *

Anel Ahmedhodzic har ju varit stekhet på marknaden länge. Omgärdad av rykten och spekulationer. Atalanta ena veckan, Milan nästa. Brittiska toppklubbar har också nämnts bland intressenterna. Inte mycket substans alltså när det kom till kritan. I bästa fall kan Bordeaux förvisso bli en språngbräda mot något större. Delvis - långtifrån helt - är det upp till Ahmedhodzic själv. Tränaren måste gilla vad han ser, klubben måste ha tålamod. Sällan givet, aldrig lätt.

*. *. *

Vad gäller Amin Sarr kan jag tycka att MFF borde dela med sig av försäljningsmiljonerna. Till Mjällby. Det var där Sarr slog igenom som allsvensk spelare. Det var där han fick det förtroende och den speltid talanger behöver för att utvecklas i positiv riktning. Det var där - inte på bänken i MFF - han gjorde sig intressant för utländska köpare. Nu kommer detta inte att ske, så mycket godhet finns inte på fotbollsmarknaden. Sarr var MFF:s ägodel, Mjällby hade honom blott till låns.