Idrottsbragder är färskvara, den senaste smäller alltid högst. Vem skulle idag hävda att Sveriges EM-guld i handboll för ett par veckor sedan var något alldeles särskilt? Direkt efter kom ju ett OS. En Walter Wallberg, puckelpiståkare. En Nils van der Poel, skridskovirtuos. En Sara Hector i storslalom. En Jonna Sundling i skidsprint. Guldmedaljörer allihop. I nämnd ordning. Wallberg alltså med oturen att vara först. Risk att han redan är lika glömd som handbollshjältarna från januari. Bragd förresten. Vad är en bragd? Och hjälte. Vem förtjänar att kallas hjälte? Stora ord, svåra frågor.
*. *. *
Själv kände jag senast i morse att en småbarnsmamma i min trappa är en riktig hjälte. När jag runt 06.45 tog mitt morronbloss ute i det fria, ja då tog hon sin cykel för att bege sig till jobbet i hemtjänsten. Efter att dessförinnan lämnat sina två ungar på dagis. Samma procedur varje dag, i ur och skur. En annan hjälte är mitt tidningsbud. Punktligheten själv. Leverans 05.00. Alltid. Om så i storm eller hällregn. Utan honom, inget guld till kaffet och mackorna i arla morgonstund. Två exempel bara, från min egen lilla vrå av världen. Båda f ö med rötter i helt andra vrår. Vardagshjältarna finns mitt ibland oss, idrottshjältarna finns på tv och i mediebruset.
*. *. *
Nä, jag vet. Man ska inte jämföra. Inte ställa det ena mot det andra. Alla sorter behövs - men för balansens skull kan det nog vara bra att stanna upp, reflektera lite över beteckningar och etiketter. Men det har jag förstås insett nu på äldre dar, genom åren har nog få sportnördar talat om ”bragder” och ”hjältar” lika ohämmat som jag. Och jag kommer säkert att gå bort mig igen. I ögonblicken av glansfulla idrottsprestationer. I stunderna av upphetsning. Man är inte mer än människa. Eller som min mor brukade säga: gör dig inte märkvärdigare än du är.
*. *. *
En prestation - i skuggan av OS - som kanske bör räddas åt eftervärlden är den OV Helsingborgs handbollsherrar utförde i söndags. Laget hade bortamatch mot Västerås Irsta i allsvenskan, jag följde den online (parallellt med en del andra matcher). Noterade att OV:s tränare slängde in timeoutkortet redan efter fem minuter. På goda grunder: hans lag låg under 0-5. Blott ett par minuter senare förbrukade tränaren sin sista timeout (två per halvlek är max). Jag gissar i fullständig desperation. Ställningen då var nämligen 0-7. Gud vet vad han sa, men hjälpte gjorde det inte direkt. Efter elva spelade minuter ledde Västerås Irsta med 9-0. Hur det slutade? OV Helsingborg vann 32-26. Lärdom 1: det är aldrig för sent att vakna. Lärdom 2: det är alltid för tidigt att ta ut en seger i förskott.
*. *. *
9 februari är här. Stora befrielsedagen. Undrar om den blir rödmärkt som framtida helgdag i årskalendern. Förmodligen inte. Men visst känns det skönt när restriktionsspöket gör sorti. När livet åter blir tillåtet att leva. Fullt ut, om man så vill, vågar och kan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar