Mina föräldrar upplevde andra världskriget. Mina mor- och farföräldrar upplevde både första och andra. Då och då genom åren har jag hemsökts av tanken: varför skulle min generation undslippa ett tredje? Fram till nu har vi gjort, krigen i vår tid har i all sin grymhet varit geografiskt begränsade. Vietnam. Balkan. Kuwait. Irak. För att nämna bara några. I morse kom så den fasansfulla nyheten: Ryssland har invaderat Ukraina. Fullskaligt, hämningslöst. I praktiken en krigsförklaring mot hela den fria västvärlden - med de oöverskådliga risker detta innebär.
* * *
Jag skall inte ge sken av att jag begriper mig på det storpolitiska spelet. Det gör jag nämligen inte. En sak tror jag mig veta. Alla vill ha fred på jorden. Alla utom dom som kan fixa det. Just nu en despot vid namn Putin. Besatt - gissar jag - av tanken på att återupprätta det forna Sovjetunionen. Till vilket pris som helst. Inklusive krig och människoliv. EU och USA svarar än så länge med sanktioner mot Ryssland, hårda och välriktade som aldrig förr. Problemet är att det inte verkar bekomma eller bekymra Putin. Och vad händer då? Vad blir nästa steg? Lämnar Europa och USA Ukraina åt sitt öde - eller skickar man Nato på ryssen? Några andra alternativ är svårt att se. Inom ramen för sammanhanget, så att säga.
* * *
Själv har jag ägnat en del tankemöda åt att försöka förstå Putin’s maktställning. Hur han lyckats hålla sig kvar i tjugo år, trots diverse flagranta förlöpningar och övergrepp. I en västerländsk kontext, är väl bäst att tillägga. Normalt här behöver ju inte vara normalt där. Men kalla mig naiv, jag är trots allt något förvånad att inte Putin störtats inifrån. Finns inga vettiga karlar i den ryska statsapparaten? Ingen som är lite, lite demokratiskt sinnad längst in i hjärnkontoret? Ingen som tycker att fred på jorden är eftersträvansvärt? Ingen som vill bli hjälte? Är alla Putin’s nickedockor? Är alla politruker stormaktsdrömmare som tycker att ett tredje världskrig är mödan värd?
* * *
Vidare kan man ju undra vad det ryska folket säger. Säkert en hel del. Fast tyst. Kuvade människor tar sällan ton, priset är för högt. Jag lider med dem, ingen väljer att födas i ett system som relativiserar den mänskliga friheten. Framförallt lider jag med det ukrainska folket; ingen väljer att utsättas för krigsbomber över sitt eget land. Mest tänker jag kanske på det som ligger närmast hjärtat. Mina egna nära och kära. Barn, barnbarn, barnbarnsbarn. Vad blir det för värld de ärver efter oss som lärde dem visdomsorden ”fred på jorden”?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar