Segt. Intressant vart fjärde år. Det är vad jag innerst inne tycker om curling. Vet inte om dagens OS-final mellan Sverige och Storbritannien tog två timmar eller tre, vet bara att jag lätt hann med att se herrarnas tremil på skidor under tiden. När jag zappade tillbaka till curlingen var det fortfarande en öppen fråga vem som skulle ta guldet. Det blev Sverige. Är inte säker på att jag begrep varför. Saknar detaljkännedom om curling, förstår det stora men inte det lilla. I vilket fall är det bra tv. Spelarna är försedda med mikrofoner, taktiksnacket går rakt genom rutan. Genialt. Fascinerande.
*. *. *
Sverige har blivit något av en stormakt i curling. På herrsidan såväl som på damsidan. Lag Edin nu, lag Norberg tidigare. Få sporter mår så bra av OS som just curling. Det är då det breda intresset flammar upp - mellan spelen ligger det gömt under en sten. Vad gäller ”mikrofontricket” funderar jag på om det kan vara något för andra sporter att kopiera. Skulle t ex hockeyn bli intressantare att titta på om man hörde umgängestonen spelarna emellan? Tveksamt kanske, inget för känsliga öron. Curlingen är speciell. Taktikupplägget centralt och civiliserat. Ädel sport, fri från gula och röda kort av en anledning.
*. *. *
Åtta svenska OS-guld nu. 17 medaljer (tror jag) totalt. Succé, varken mer eller mindre. Ändå går mina tankar till - Stina Nilsson. En gång längdskidåkare med stjärnglans, numera skidskytt av fri vilja. Och faktiskt uttagen till OS. Dessvärre som turist. Nilsson fick inte tävla en enda gång, det blev hon bestämt ensam om i den blågula OS-truppen. Hur sådant känns vill jag nog inte veta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar