Allsvenska med "FF" i båda ändar?

Allsvenskan står för dörren. Känner mig egentligen inte riktigt redo. Kanske för att vädret är fotbollsfientligt. Kanske för att handboll och hockey fortfarande pågår, dessutom i ett högintressant skede. Kanske för att experterna redan talat om hur det går: MFF vinner. Nej, det sista bryr jag mig inte om. MFF är ju normaltipset numera och måste så klart räknas i år också. Men visst finns väl utmanare? Häcken kan vara en. Östersund definitivt. Möjligen nåt av Stockholmslagen, inklusive Solnabaserade AIK. Fast just där är jag tveksam. AIK har tappat viktiga karaktärsspelare som Nisse Johansson och Johan Blomberg, den minusfaktorn viftar man nog inte bort som problemfri. Nyförvärven ser starka ut - på pappret. Bara där än så länge, försäsongsresultaten övertygar knappast. Hammarby har också handlat på sig en massa namnkunnigt folk, i några fall med utgånget bäst-före-datum. Får man ihop stjärnbygget kan det bli succé, om inte kan det bero på att klubben underskattat betydelsen av kontinuitet. Lurande i vassen finns anrika IFK Norrköping, likaså MFF:s premiärmotståndare Elfsborg. I botten har experterna enats om TFF som jumbo. Min förhoppning är att de får fel - min fruktan är att de får rätt. Undrar om inte Örebro kan vara en räddningsplanka. Eller BP. Eller Sirius. Heja TFF! Och heja fotbollsallsvenskan 2018. Snart nock är även jag redo.

Fel färg i väderleken

Grön jul. Vit påsk. Ur led är tiden. Men håll ut: snart kommer våren. Kanske redan i juli. Trevlig helg!

Handbollsfest i Baltiskan

HK Malmö-Sävehof 25-23. Tack för den handbollskvällen i Baltiska hallen. Över tvåtusen åskådare, stämning som i fornstora dar. Och så en oerhört rafflande match där ett tappert Sävehof till slut fick ge sig. HK lyckades alltså med det erkänt svåra: att besegra en i grunden jämbördig motståndare tre gånger om på en dryg vecka. Starkt. Den här kvällen behövdes inte ens en omänsklig Beutler i buren, det gick bra med en mänsklig. Små marginaler i övrigt. Viss övervikt för HK rent fysiskt, lite plus även i försvarsjobbet och kanske i domarbedömningen av detsamma. Sävehof fick i vilket fall fler utvisningar än HK - trots att de grova övergreppen såg tämligen likartade ut, åtminstone från ett läktarperspektiv. Men apropå försvar. Vilken rese har inte HK Malmö i Kassem Awad! Killen var lysande ikväll igen, möjligen tungan på vågen när matchen gick mot ett avgörande. Kvick på linjen också till sin fördel. Tung att handskas med, säker i läget. Linus P, Fredrik P, Lönn...många bidrog så klart till den bejublade hemmasegern. Semifinal nästa! Förmodligen mot Lugi. Nya publikfester att se fram emot. Härligt, härligt.

Rödhökarna kryddan på överdosen

Frölunda-Malmö Redhawks på en tv-kanal. Timrå-Karlskrona på en annan. Rumänien-Sverige på en tredje. Och så Varberg-Karlskrona på datorn, liverapportering. Hockey, hockey, fotboll, handboll. En galen tisdagkväll, överdos av idrottskonsumtion. Svårt att överblicka skeendet, måste jag medge. Kollade mest på Redhawks och minst på fotbollen...tävlingshets före träningsjippon alla dar om året. Fotbollslandslaget är f ö totalt glanslöst numera, kreativt anfallsspel obefintligt. 0-1 mot Rumänien var bara ytterligare en påminnelse om det obegripliga: Sverige slog faktiskt ut Italien och kvalade in till sommarens VM-turnering. Inget blir bättre av att svensk tv, som enda land i världen, könskvoterar in bisittare till matchkommentatorn. Detta besynnerliga behov att särskilja sig från allmänt vedertagen kompetensnorm - usch, det är så "korrekt" att man storknar. Men hockeyn var kul. Redhawks genomförde en taktiskt fulländad match i Göteborg. Vann 4-0, vilket förstås var missvisande. De två sista målen föll i öppen kasse - och gav en sån som mig vatten på kvarn: hockeyidén med att plocka ut målvakten är den mest kontraproduktiva åtgärd som finns i idrott, allt inkluderat. Ett spel för gallerierna och för alla tv-experter som alltid hojtar om just det...utan att nånsin få täckning i själva sakfrågan. Nio gånger av tio, lågt räknat, slutar tramset med mål i tom bur, den tionde med status quo. Som i Timrå. Karlskrona gjorde 1-0 ganska tidigt i den matchen och höll ställningarna tiden ut. Taktiskt rävspel där också. Varje gång jag zappade över såg det likadant ut: Timråpress, Karlskronaförsvar. Och en omutlig Johan "Honken" Holmqvist i kassen. På datorskärmen såg jag däremot inte skymten av omutliga målvakter. HIF Karlskrona har som bekant problem på den posten - och problem lite överallt, faktiskt. 26-29 mot Varberg i återkvalet till handbollsligan kom inte som någon överraskning. Bäst av 5 gäller så chansen finns föralldel kvar. Någon olycka vore det dock inte om HIF Karlskrona åker ut: tar man elva poäng på 32 matcher och släpper in nästan tusen mål, då har man liksom förverkat sin rätt att spela i högsta serien.

HK Malmö en seger från all time high

Sävehof-HK Malmö 27-31. 23 lika vid full tid efter sen Malmökvittering. Förlängning 2x5 på det - men hastigt övergående ovisshet. Onkel Beutler spikade igen buren, paralyserade hela Partille med omnejd. Och vips ledde HKM med ointagliga 28-23. En blytung seger förstås. 2-0 i matchserien betyder ju att HKM nu är ytterligt nära "all time high". Dvs semifinal i SM-slutspelet. Vinst även i tredje mötet på onsdag kväll i Baltiskan och saken blir klar redan då. Det löser sig nog. Innan jag slutar måste jag bara nämna Simon Nyberg, ett slags udda hjälte i kvällens match. Utan speltid lyckades han med konststycket att göra fyra viktiga mål. Nyberg tog nämligen över straffskyttet sedan Petersen bränt två gånger om - och han gjorde det med hundraprocentig säkerhet. Djupt imponerande.

Jerry Williams...

Jerry Williams. Också. Det är tätt mellan sorgebeskeden nu, artistprofilerna försvinner liksom i flock. Men Jerry Williams. Det kom så plötsligt, så fullständigt oväntat. Kanske för att han höll på sin integritet in i det sista. Alla kände rocksångaren Jerry Williams, ingen kände privatpersonen Erik Fernström (hans egentliga namn). Såvitt jag vet var han aktiv på scenen tills helt nyligen - och framtidsplanerna inkluderade nya projekt, nya turnéer. Williams kunde s a s inte leva utan rockbagen. Han försökte vid 70, men gjorde comeback vid 71. I gammal god stil. Vilket var själva poängen med fenomenet Jerry Williams. Han gjorde sin show rakt upp och ner, sjöng sina låtar, ofta covers, med oefterhärmlig frenesi. År ut och år in, från 1960-talet in i 2000-talet. Utan påtaglig förnyelse, snarare mer av samma. Publiken ville ha sin Jerry precis så - och han i sin tur ville göra publiken lycklig, det var mitt intryck. Jerry Williams blev 75 år - och en av de svenska artister som med full täckning kunde kallas folkkär.

Det gamla vanliga Sverige

Vänskapslandskamper i fotboll är vad de är. Föga upphetsande, inget att bry sig om. Tycker jag. Men långtifrån alla. Hörde jag rätt var 50000 pers på plats i Stockholm för att se Sverige-Chile igår. Fantastiskt i all sin gåtfullhet. Undrar vad de hade väntat sig. Ett "nytt" Sverige som tände förhoppningar inför sommarens VM? I så fall fick de tji. Vad som bjöds var det gamla vanliga. Hårt jobb. Hederligt kämpa-kämpa. Sebastian Larsson. Toivonen och Berg. Lustig och Granqvist. Taffligt passningsspel, noll briljans. Okej, glimtar av Forsberg som nog hade platsat på en chilensk bänk. Möjligt att Sverige kan hävda sig hyggligt i VM ändå. Vi är bra på spelförstörelse, bra på att göra livet jobbigt för motståndaren, bra på moralen. Lite som Island. 1-2 slutade förresten matchen, segermål av Chile i slutminuten. Turen övergav oss, eller också var bägaren tömd efter VM-kvalet.

Legend på ingång. Inte.

Jag skrev ju det i föregående inlägg. "Alldeles för bra för att vara sant". Att Albert Hammond kommer till Malmö alltså. Knappt hann jag trycka på publiceringsknappen förrän beskedet kom: inställt. På läkares inrådan. Gamla hjältar dör aldrig, sägs det. Men sjuka kan di bli, tydligen. Gud vá tråkigt.

Legend på ingång

"Albert Hammond kommer till Malmö. Är det inte han du gillar, pappa?" Sa min dotter nångång i julas - med ett tillägg: "jag har redan bokat biljetter till dig och mamma". Min omedelbara reaktion blev att det måste röra sig om Junior. Albert Hammond J:r. Det finns en sådan nämligen. Modernt popsnöre, frontfigur i bandet The Strokes. Trendigare än farsgubben, så att säga. Men nej. Dottern övertygade mig om att det var "den riktige". Han vars plattor jag matade henne med när hon var liten tös. Han vars sånger jag diggat över fem decennier. Han vars "Free Electric Band" stal mitt hjärta när 70-talet var ungt och jag själv var mer vild än tam. Låten blev en monsterhit, refrängen en lusing på hela vuxengenerationen. "Skaffa dig ett jobb, typ läkare eller advokat eller åtminstone civilingenjör", citerar Hammond sina egna föräldrars krav och förväntningar i texten (fritt översatt). Svaret har blivit en rockklassiker: "Just give me bread and water, put a guitar in my hand, cause all I need is music and a Free Electric Band". Albert Hammond vann på knockout, kan man säga. Hitsen kom slag i slag, årtionde efter årtionde. Fast allt oftare med andra artister: Whitney Houston, Diana Ross, Tina Turner, Julio Iglesias och många, många fler. Hammond skrev sig allt längre bort från Free Electric Band, allt längre bort från folks medvetande. Vem bryr sig om en kompositör? Har själv testat i bekantskapskretsen. Det visar sig att nästan alla har hört en Albert Hammond-låt - men utan att veta om det. One Moment In Time förknippas med Houston. When I Need You med Leo Sayer eller Roger Whittaker. When You Tell Me That You Love Me med Ross/Iglesias. Etc, etc. På sina senaste album - Legend I resp Legend II - gör Albert Hammond dock egna tolkningar av allt "guld" han förmedlat, det är väl värt att lyssna till. Mitt personliga favoritalbum är annars "Somewhere In America" från 1982 som jag hittade i en reaback på Engelbrektsboden (!). Hammond låter nästan lite lennonsk där, gör bland allt eget dessutom en cover på Springsteen's "Rendevouz". Enskild favoritlåt - jämte odödliga Free Electric... - är "This Side Of Midnight" från en platta som gavs ut 2005. På måndag kommer Legenden till stan. Victoriateatern av alla ställen. Intimt och generöst, egen picnic tillåten. Alldeles för bra för att vara sant. Malmö Arena är för populärmusikens småhandlare, om du undrar.

Den motsträvige bloggaren jubilerar

I år är det tio år sen jag slutade med avlönat arbete - och övergick till oavlönat. Från tryggheten på Sydsvenskan till friheten i cyberrymden. Tid går fort, mod går trögt. Trodde aldrig jag skulle börja blogga. Tordes knappt, visste inte hur det gick till rent tekniskt. Och ge sig in i den djungeln, lönt liksom? Alla bloggade för tio år sen. Blondinbella och andra kids, politiker och andra proselyter, gammeljournalister inte minst. Somliga tjänade pengar, jag förstod aldrig hur eller varför. Marknadsföring kanske? Spridning och delning av det skrivna, så att annonsörer blev intresserade och gladeligen betalde för att synas på de mest lästa bloggarna? Skit samma. Enda anledningen till att jag efter moget övervägande och fumligt googlande ändå hoppade på tåget var personlig abstinens. Det var inte särskilt svårt att sluta jobba men det var förbannat svårt att sluta skriva. Bloggen blev min räddning ur klådan, så att säga. En egen liten lekhage för fortsatt utövande av det fria ordet. Fast utan chef, utan pekpinnar, utan ämnesbegränsning. Och som sagt, utan lön. Men inte utan läsare, tack och lov. Jag har några trogna och ganska många "otrogna" från och till, gud vet hur dom hittat rätt. Marknadsföring har aldrig funnits i min plan, bara självterapi. Andras intresse känns som en lyxbonus, ett triggande drivmedel. Och så väcker det nyfikenhet. Som när "klickmarkören" visar över 330 besök på ett inlägg om IFK Karlskrona härförleden. Vilka är dom? Vem var först, vem har tipsat vidare? Vore kul att veta - men att inte veta är nära nog svindlande. Och varför skriver jag om allt detta just nu? Jubileumsskäl, kära läsare. Inlägget du precis tar del av är mitt tvåtusende sen starten. 2000, lika med ett snitt på 200 om året. Faan, så mycket jobbade jag inte ens när jag jobbade.

Beutler stal slutspelsshowen

HK Malmö-Sävehof 22-18. Välkommen till slutspelet. Dårarnas paradis. Domarnas helvete. Nej, jag påstår inte att Dan Beutler är en dåre. Jag konstaterar bara att den åldrade Malmömålvakten gjorde en dåraktig insats. Och nej, jag säger inte att domarna var dåliga. Bara att de hade en svår kväll på jobbet. Försvarsspelet verkade vara prio ett i båda lagen och medlen som användes pendlade mellan hårt och brutalt i 60 minuter. Som i grundserien plus extra allt. Att utvisningarna stannade vid det "normala" måste ha berott på att domarparet lagt ribban s a s slutspelshögt. Mig störde det inte, diskutabla bedömningar fördelades jämnt. Jag är f ö smått imponerad av att någon vill vara handbollsdomare. Nog om det. Matchen som sådan var, i mina nördiga ögon, fascinerande. Så mycket vilja, så mycket stolthet, både i Malmö och Sävehof. Det unga Partillelaget sålde sig svindyrt, all heder. Vill man förenkla analysen kan man säga att straffarna avgjorde. Lagen fick vars två. Sävehof brände sina, Petersen satte Malmös båda. Men mer utslagsgivande var nog niometersbemanningen. HKM är otroligt väl rustat där, det visade sig ikväll igen. Lönn, Blickhammar och Linus P gjorde tillsammans tolv mål, Sävehofs distansskyttar kanske hälften så många. Okej, de ställdes förstås mot den utomjordiske Dan Beutler. Tror aldrig jag sett den mängden av verklighetsfrånvända räddningar av en handbollsmålvakt. Nästan så jag tyckte lite synd om Per Sandström i Sävehofburen. Han var nämligen också bra - men utan att det märktes eftersom Beutler var så mycket bättre än bra.

Rättelse om Lugi

En uppmärksam läsare påpekar, apropå mitt föregående inlägg, att RIK alls inte har hemmaplansfavör mot Lugi vid ett eventuellt femte möte. Det är tvärtom, går matchserien fullt ut äger avgörandet rum i Lund. Lugi kom ju fyra i grundserien, RIK femma. Slarvigt av mig - men desto bättre för Lugi.

Slutspelsdags - äntligen

Nyss hemkommen från Ullared - av alla platser på jorden - sitter jag och studerar handbollsligans sluttabell. Är den inte misstänkt lik fjolårets? Jomenvisst. Exakt samma åtta lag går till slutspel, blott några inbördes placeringar skiljer. Utom överst. Där tronar Kristianstad, lika överlägset nu som då. Enda lilla avvikelsen finner man bland lagen som går till återkval. I fjol var det Hammarby som slog följe med Aranäs och Karlskrona, i år blir det Ricoh. Summa summarum: det händer för lite i handbollsligan, läget med status quo är helt enkelt ospännande. I år skiljer tretton poäng mellan lag åtta och lag nio, slutspelsstriden kom av sig i samma ögonblick som Hammarby fick häng. Precis då sprack Bajen rakt av och förvandlade sig själv till säsongens superflopp i ligan. Stortorsk t o m hemma mot Helsingborg i sista omgången. Mycket egendomligt. Skönt att det är slutspelsdags nu. Handboll på riktigt, liksom. Och grymt svårtippat i kvartsfinalerna. Kristianstad klämmer förstås Guif, men annars? Klarar Malmö Sävehof? Inte så säkert. Klarar Ystad Alingsås? Ja, jag tror faktiskt det. Givet vissa bitar. Som att målvaktsjätten Anders Persson prickar formtoppen. Som att Kim A visar vem som är bäst på att göra lagkamrater bättre. Som att "den galne dansken" håller sig på mattan istället för på utvisningsbänken. Sen är det Lugi mot RIK. Två talangspäckade lagbyggen, nästan synd att ett måste elimineras redan i kvarten. RIK har hemmaplansfavören i en eventuell femte match, det kan avgöra. Men jag hoppas på Lugi. Gillar Axnérs coaching, hans sätt att involvera alla spelare oaktat namn. "Problemet" är att Jasmin Zuta i RIK är ungefär likadan. Vad gäller återkvalet brukar det sluta med att ligalagen behåller sina platser...men HIF Karlskrona utmanar alltså ödet för tredje gången i rad, det talar egentligen emot. Så varning för Varberg där. Ett rutinerat lag med flera ex-Drottare, försvarsgeneralen Daniel Lindgren bland andra. Är det något Karlskrona saknar är det just en Daniel Lindgren. Närmare tusen insläppta mål i ligan på 32 matcher är generande illa.

Gott, gott-i-gott-gott...

Har precis ätit havskräftor. Och druckit snaps. Vättern Lake Julsnaps, närmre bestämt. 47 % och onödigt smakrik. Julsnaps, säger du. Ja precis, säger jag. Julen varar ju till påska så jag är ute i god tid. Älskar havskräftor, hursomhelst. Mer än snapsen. Bara det att det hör ihop. Kräftor kräfva dessa drycker som Albert Engström skrev för hundra år sen eller mer. Han hade klart för sig, Albert. Tänk dig själv mjölk till kräftor. Juice, läsk, kranavann. Kulturmord, funkar inte, dödar nöjet. Och varför babblar jag nu om detta? Skrivklåda, inget annat. Vill se om jag kan stava rätt efter fem snapsar och timslång kräftfrossa. Har jag lyckats beror det nog på att jag biter av nubbarna. Botten upp är inget för mig, då tar det goda slut alldeles för fort. Plus att man kan bli oregerlig och dum och få för sig att leka Anders Borg. Det vill man ju inte. Men pröva gärna själv. Kräftor + nubbe alltså. Jag hävdar att den kombon är en av världens bästa uppfinningar. Tröstnappen och rollatorn kommer kanske före men inte så mycket mer.

Rätt icke-melodi vann

Gomorron! Sitter du å nynnar på vinnarlåten i Mello? Inte? Du har redan glömt den? Samma här, om det är nån tröst. Du & jag och alla andra mellan 50 och 100 är Out Of Time, som Stones sjöng en gång i tiden. Idag vinner man inte Mello på melodier, man vinner på showen. Ljusspel, ekoeffekter, dansmoves, tjusig yta, tekniskt utförande. Melodier skrevs förr, det finns liksom inga kvar att skriva. Förrådet är tömt, slut, finito...och plagiat är förbjudet, nästan i alla fall. Levande orkester är också förbjudet, allt ska vara förinspelat, mixat och trixat. Så att Benjamin Ingrosso vann borde inte förvåna. Grabben behärskar registret. Har rätt ålder (20 nånting), rätt look, rätt allting som krävs. Huruvida han kan sjunga på riktigt får förbli en gåta, det är totalt ovidkommande. Skönt att spektaklet är över. Bäst i årets Mello var i mitt tycke programledaren, David Lindgren. Det säger också något. Som om en fotbollsdomare skulle överglänsa alla spelare. Föralldel, det händer. Men sällan match efter match, vecka efter vecka.

I otakt med Mello

Mellofinal ikväll. Vem bryr sig om Mello? Inte jag. Mer än lite. Är för gammal, för kräsen, för blasé. Fast i det förflutna. Då när låtarna hade en melodi och artisterna en röst. Eller också har det aldrig funnits någon sådan tid, jag minns kanske fel. Önskedrömmer. Förtränger, förvränger, förskönar: kalkoner har väl alltid haft en plats i Mello, vissa värre än andra? Ja, jo, okej. Skillnaden ligger mer i koreografin. Förr minimal, nu kolossal. Som om sångerna måste gömmas i ett glittrande paket. Som om man ska titta på numret, inte lyssna. Programprofilen har också putsats upp - eller möjligen ner. Förr lätt stollig, nu svårt fjollig. Men den största skillnaden är förstås min egen ålder. När Clabbe & Göran sjöng om svalor som liknade bröst eller tvärtom var jag typ 30 och mottaglig för vad skit som helst. Ikväll när Samir & Viktor falsksjunger nåt som heter Shuffla vet jag överhuvudtaget inte vad det handlar om. Jag är ju 72, för bövelen. Men titta ska jag göra, lite i smyg så där. Och av uppriktig respekt för John, startnummer 4. Bäst så det sjunger om det.

Bra coachat - trots allt...

Sävehof-HK Malmö 29-31. En fröjd att se Malmös första halvlek. För att inte tala om Beutlers målvaktsspel. Mannen gick visst till pausvila med nästan 70 i räddningsprocent. Makalöst. 10-18 var ställningen då, Sävehof överkört. Sen blev det som det ofta blir när en match är avgjord. Utjämnat i någon mån, krympt segermarginal. Någon fara för poängtapp var det aldrig för HKM...även om stackars Tim Hilding gjorde sitt bästa för den sakens skull. Killen är en talang, helt klart. Men därifrån till färdig ligaspelare är ett gigantiskt kliv. Det handlar om skottkraft, bolltempo, passningssäkerhet, förmåga att värdera lägen etc. Hilding har det kanske i sig, men ikväll blev felprocenten tyvärr hisnande hög. Bra ändå av Tönnesen att matcha runt manskapet, det vidhåller jag. Talanger som inte får lov att misslyckas kommer heller aldrig att lyckas. Titta bara på Nygren och Awad. Vet inte ens om man kan kalla dem talanger, snarare är det väl på järnvilja och träningsflit duon liksom segat sig till handbollstoppen. Plus förtroende då, viktigast av allt.

Snillen spekulerar, dansken levererar

HIF Karlskrona-OV Helsingborg 29-26. Där fick jag så jag nästan ångrar föregående inlägg. Nästan, märk väl. Spekulera ska man ju göra på förhand, inte med facit i hand. Nu blev det fel, hopp slog tro. Och det är jag glad för. Sen vann kanske inte HIF Karlskrona på att man helt plötsligt blivit ett solitt lag - men spela roll? Inte det minsta. Ibland räcker det med en stor dansk. Lars Möller-Madsen gjorde tio mål ikväll, ofta i kinkiga lägen. Flera assists därtill. I den här typen av matcher - och mot den här typen av motstånd - är veterandansken fortfarande att räkna med. Liksom i det kval som eventuellt väntar för HIF Karlskrona nu. Klart är det inte, två matcher återstår, men chansen bör vara god. En seger för HIF (Aranäs hemma i sista omgången?) tvingar OV till full pott för att återta kvalplatsen...nej, det låter inte rimligt.

Skarpast möjliga läge, HIF Karlskrona

Ödesmatch i handbollsligan ikväll: HIF Karlskrona-OV Helsingborg i kampen om att undgå direktdegradering. Går det som jag hoppas vinner HIF Karlskrona. Går det som jag tror vinner OV Helsingborg. Så mycket talar emot Karlskrona. Målvaktsspelet. Försvarsspelet. Oförmågan allmänt. Den oändliga raden av förluster. Helsingborg å sin sida kommer från en stärkande seger. Har dessutom en målvakt som i sina bästa stunder kan spika igen. Och i övrigt ett mediokert men hyggligt balanserat l-a-g. Till skillnad från HIF Karlskrona som har spelarna men inget fungerande lag. Så har det sett ut i tre säsonger och över tre tränarbyten, otroligt nog. Två gånger har laget ändå kvalat sig kvar i ligan. Individuell dådkraft har räckt mot opponenterna från allsvenskan...vilket säger en del om klasskillnaden mellan handbollens högsta och näst högsta serie. Men det är förstås ett annat problem. För HIF Karlskrona gäller det hursomhelst att göra någonting mycket ovanligt ikväll. Vinna. Vid tre tillfällen har man lyckats - på de senaste 49 ligamatcherna. Är det konstigt om jag tippar Helsingborg?

Mangrann målfest - men ändamålet bäst

HK Malmö-Ricoh 35-25. En riktig mysafton i Baltiskan. Lekfull handboll, 2500 pers på välbesatta läktare, behjärtansvärt ändamål som föll väl ut. HK Malmö bjöd sålunda på entrén och klubbens sponsorer hade enats kring den goda idén att donera vardera tre kronor per åskådare till Barncancerfonden. Hörde jag rätt blev behållningen en bit över 100000 kronor. Ett fint initiativ, överskuggande kvällens huvudnummer. Matchen alltså. Där saknades spänningsmomentet, HKM var helt enkelt för bra för Ricoh. Fast i ett avseende uppstod ändå viss spänning. Skulle Malmö få in samtliga 14 utespelare i målprotokollet? Ja min själ, det skulle man. Ett par sekunder från slutsignal anslöt Lucas Lidbeck som siste man. Ytterst ovanligt med sån bredd på målskyttet...men det säger så klart en del om motståndet. Och om Tönnesens coaching förstås. Ikväll fick alla speltid, generöst tilltagen dessutom. Kul att se, ljudligt uppskattat på gubbhyllan där jag har min givna plats. Nämnas bör att HKM i och med segern säkrade andraplatsen i tabellen. All time high placeringsmässigt. Snyggt jobbat. Hoppas det finns kraft kvar till ett lååångt slutspel...

Härligt återseende med IFK

Begav mig till Lindängen idag för att se IFK Karlskrona, mitt barndomslag i handboll. För att inte säga barndomsförälskelse. Ja, jag var smått galen i IFK tiden det begav sig. Såg alla matcher i ärevördiga Sparrehallen. Hängde i ribbstolarna eller satt bakom ena målet. Jublade åt Alex, Fredin, Sandegård, Lindeborg och allt vad det sorglösa 1950-talets hjältar hette. Och så sant som det är sagt: gammal kärlek rostar aldrig. Mitt IFK-hjärta bultar än, nästan som i fornstora dar faktiskt. IFK går dessutom som tåget den här säsongen. Låt vara i division 2, lika med fjärde nivån i seriesystemet. Under vår värdighet, ja. Men svackor drabbar de finaste av klubbmärken, kolla bara på Drott just nu. Nå. Dagens match blev en svettig upplevelse, dessbättre med en angenäm upplösning. IFK vann över Malmö HP (HKM:s farmarlag) med 26-24 och säkrade i praktiken seriesegern. Bra gjort! Särskilt med tanke på att motståndaren använde en överkvalificerad målvakt. Kristian Saeverås, nämligen. Beutlers jämlike i HKM, klassad som en av ligans bästa burväktare. Senast stod emellertid Beutler hela matchen, därför var Saeverås tillgänglig för farmarlaget. Man kan tycka vad man vill om sådana tävlingsbestämmelser, själv tycker jag de är åt helvete och det har jag bestämt skrivit förr. Men desto skönare att IFK vann, att hut liksom går hem även i handbollens värld. Förresten var IFK:s egen målvakt Al-Ayyam nästan lika bra som Saeverås. Sen var det riktigt kul att återse Victor Grevstad, den Sivertssondumpade Malmötalangen. Nio mål drog han in på ligakeepern, helt respektlöst. F ö hade jag nöjet att sammanstråla med ett stort antal IFK-vänner på plats. Lasse Hällkvist bland andra. Fast att kalla honom IFK-vän är kanske lite lågt, den mannen är snarare en livs levande IFK-legend. Sportchef numera, tränare förr i ett otal omgångar. En sak var vi överens om, han och jag. I division 1 krävs ett något spetsigare IFK än detta, annars blir det tufft att hävda sig. I den serien finns ännu fler s k farmarlag, beredda att förpesta tillvaron för de "rena" lagen.

När Sportkanalen väljer...

Jag är tacksam mot Sportkanalen i tv som ger mig ligahandboll med ojämna mellanrum. Samtidigt är jag förgrymmad över urvalet av matcher och lag. T ex OV Helsingborg tre gånger på tolv dar, hur förklarar man det? Och Aranäs två gånger på fem dar, inkluderat kvällens stundande möte med YIF i Ystad. Om nu Kungsbackalaget kan ta sig dit i vinterkaoset, det är kanske inte så säkert. Men vem utanför intresseklubben bryr sig om en sådan match? Inget av lagen har, som det heter, någonting att spela för, inget förutom plikten. Vad hindrar Sportkanalen från att visa toppmatcher, typ Malmö-Kristianstad i tisdags? Varför denna vurm för ligans bottenlag - och varför i så fall systematiskt välja bort det mest utsatta, HIF Karlskrona? Fattar ingenting.

Tro, hopp och tvivel

Sävehof-HIF Karlskrona 30-29. Tredje uddamålsförlusten på kort tid för Karlskrona. Förödande för ett lag som skriker efter poäng. På sätt och vis värre än att få stryk klart och rejält. Jag har svårt att tro att detta slutar lyckligt för Karlskrona, dvs med kval i stället för direktnedflyttning. Hemmamatcher mot Helsingborg och Aranäs återstår förvisso, men skulle det hjälpa ett lag med djupt ingrodd förlorarkultur? Hoppas kan man alltid. Övertygelse finns det knappast fog för. Kruxet är att Karlskrona släpper in minst 30 mål i princip varje gång - och att den mentala ryggsäcken just nu innehåller tre vinster på de 48 senaste ligamatcherna. 3/48, ett exempellöst facit. Ikväll saknades f ö Lars Möller-Madsen. Igen. Tredje bortamatchen i rad den store dansken missar. Mystiskt mönster, han spelar ju hemmamatcherna. Deltidsarbetande "stjärnor" är det sista HIF Karlskrona behöver i rådande läge.