Hög tid för ny handbollshögtid

HK Malmö-Lindesberg 31-30.
Härlig match, spännande in i det sista. Det är ett sant nöje att gå på handboll i Malmö numera, nästan lite vibbar från good old days (70-talsepoken). Minus publiken: då fylldes Baltiska hallen vid hemmamatcherna, idag öppnas bara ena läktarsidan upp. De 900 stammisarna ryms där med svängrum och allt – och det är ju på sitt sätt skönt.
Fast otroligt trist, som ram betraktat.
HK Malmö förtjänar mer, kan jag tycka. Men i den här stan verkar folk (och medierna) ha snöat in på hockey, det ”hotet” fanns inte på samma sätt förr. Får väl se framöver hur det hela utvecklas, är det sant som brukar påstås att resultaten styr intresset så borde det snart utbryta handbollsfeber.
Dagens Malmölag ska förstås inte jämföras med gårdagens. Det finns liksom ingen publikmagnet som ”Bobban”, inga köpespelare av den digniteten. Vad som däremot finns är ett koppel av halv-, kvarts- och okändisar som tycks avsky blotta tanken på att förlora. Bröderna Geissler. Richard Eriksson. Tjurstarke Pecikoza. Modige Björklund som faktiskt avgjorde rysaren mot Lindesberg. Med flera, med flera. Därtill en tränare med handbollshuvudet på skaft: Jan ”Proppen” Karlsson.
Fast på fredag blir det nog däng. Lugi borta låter i nuläget som svårast möjliga utmaning.

S E

Förtrödna föredettingar

15 sidor Zlatan i dagens Kvällsposten. Ja, herregud vad ett himmelskt mål kan ställa till med.
Alla låter sig dock inte imponeras. I en enkät som tidningen gjort med diverse fotbollskändisar reserverar sig både Ralf Edström och Teddy Lucic. ”Halvstort”, lyder den senares kommentar om Zlatans huvudroll i El Clasico. ”Ta’t lugnt”, manar Edström och påpekar att det rörde sig om ”en vanlig ligamatch”.
Ack ja. Den svenska avundsjukan förnekar sig aldrig, den tar sig bara lite olika uttryck.

S E

Lugi lyfter - H 43 sjunker

Åtta raka matcher utan förlust nu för Lugi i herrhandbollens elitserie. Imponerande. Det enda som idag påminner om den eländiga starten (tre raka nederlag) är målskillnaden: Lugi har fortfarande minus där.
Ett Lundalag som dessvärre inte lyckats rycka upp sig är H 43. Ny förlust igår, mot Kristianstad. Inte oväntat, bara illavarslande. Vinner man inte hemma mot kökonkurrenterna hamnar man till slut själv sist i kön.
H 43 får kanske göra som i fjol: kicka tränaren. Det hjälpte visserligen inte då…snarare tvärtom. Men klubben har ju s a s legitimerat syndabockstänkandet - och var Ola Månsson ”bocken” senast så måste väl Pelle Käll vara det nu.
Annars tror jag att H 43:s egentliga problem är spelarmaterialet. På sin höjd två man – Zoran Roganovic och Anton Månsson – hade kunnat ta upp kampen om en plats i Lugi, övriga håller inte det måttet.
Ikväll går jag till Baltiskan och kollar på Malmö mot Lindesberg. Lurig match för karaktärsfasta Malmö, kanske en fallgrop i jakten på slutspel.

S E

Zlatan stor - Messi liten...

Barcelona-Real Madrid 1-0.
Zlatan Ibrahimovic! Vad mer finns att säga?
Magikern från Malmö avgjorde alltså El Clasico, skrev ett nytt kapitel i sin fantastiska fotbollssaga. Och vilket skott! Direkt på volley med en kraft som sånär fått nätmaskorna att spricka. Tur att inte Realmålisen Casillas råkade stå i vägen, det besparade honom en ohälsosam knockout.
Hur mycket folk var där på Camp Nou ikväll? 90000 eller? Zlatan frälste dem alla - med reservation för klicken från Madrid, förstås. Och så för Messi, lagkompisen som tydligen inte tål någon jämlike i stjärnstatus. Det var åtminstone vad de sa, kommentatorerna på TV4 Sport.
Messi undviker att passa Zlatan.
Messi och Zlatan pratar överhuvudtaget inte med varann.
Lät som initierat skvaller. Pikant eller pinsamt vete faan. Både och, kanske. Två egotrippade genier i samma lag kan vara ett för mycket…det ger sig väl tids nog. Så länge Barca vinner är allt säkert förlåtet.
Själv hejar jag på den långe.

S E

Inför Idol är vi alla glyttar

Det finns så många märkliga fenomen i tiden. Idol, till exempel. Tv-programmet där unga människor får leva ut sina drömmar om artistkarriär och stjärnstatus – och där själve programledaren verkar vara yngst av alla.
Jag vet inte om Peter Jidhe lever något slags idoldröm, han med. Men gud så glyttig karlen är i rollen som programledare för ”Sveriges största musiktävling” (Jidhes egna ord, omtuggade till förbannelse vid det här laget). Och juryn…tre vuxna personer som tutar i ungdomarna att de är ”världsstjärnor” eller ”fullblodsartister” så fort de framfört en någorlunda uthärdlig tolkning av andras sånger.
A men hallå. Vad är det för fel på sanningen? På lite sans och måtta, rim och reson?
Men okej, själva idolkonceptet tål kanske inte sådant. Det SKALL hojtas, tjoas, sågas, överdrivas, ljugas, fejkas…annars blir det ingen ”bra tv” för oss arma tittare, tror jag att man menar.
Och då är ju glyttige Jidhe rätt man på rätt plats, slår det mig nu. Juryn som klippt och skuren för sitt uppdrag.
Någon undrar säkert varför en surgubbe som jag överhuvudtaget kollar på programmet. Svar: säg det. Kan vara glytten i mig själv som spökar, kanske.

S E

Cirkeln slöts, sviten bröts

HK Malmö-Drott 23-24.
Som jag skrivit tidigare: alla sviter har ett slut. HK Malmös stannade vid sjutton förlustfria matcher på hemmaplan. Vackert så, verkligen.
Att Drott bröt sviten var på sitt sätt bara logiskt; Malmös senaste hemmaförlust kom mot just Drott i fjol våras. Cirklar sluts, historier upprepas även i handboll.
Matchen var jämn, bökig, spännande. Inget stilistiskt propagandanummer för elitserien däremot, långtifrån. Lagen tog liksom ut varandra, båda offrade massor av krut på framförallt försvarsarbetet.
I den delen var Malmö sig likt, utmärkt målvaktsspel inklusive. 24 insläppta räcker normalt också för seger – men inte med ett anfallsspel som plötsligt går i stå. Det gjorde det för Malmö ikväll. Niometersskyttet var som bortblåst, en bombare som Sjödin kom aldrig till. Kanterna fungerade inte heller, utspelen var i det närmaste obefintliga.
Den ende som stod att känna igen framåt var kämpen Mirsad Pezikosa. Sex mål den här gången, trots lårkaka och tjuvsmällar.
Som lag kändes Drott aningen vassare, något mer komplett. Därtill med en helt annan framtidspotential än Malmös faktiskt ganska åldersstigna manskap.
Men det är klart, om inte Rickard Eriksson bränt straffen i slutsekunderna hade allt varit frid och fröjd. Och sviten ännu längre.

S E

Hantverket i Hamréns händer

Italien-Sverige 1-0.
Nye förbundskaptenen Erik Hamrén krävde ”mod, vilja och utstrålning” av sina spelare, matchresultatet i sig var mindre viktigt den här gången. Och jodå, Hamrén blev bönhörd. Kanske inte fullt ut, men någorlunda.
Modet fanns där. Viljan var det definitivt inget fel på. Utstrålning mera tveksamt, skulle väl vara Majstorovic i så fall.
Problemet var bara det gamla vanliga: kunnandet. Tekniken. Bollbehandlingen. Passningsförmågan. Effektiviteten. Med ambitiöse Elmander som något av typexempel. Så rörlig, så löpstark…så obekväm i bollumgänget. Det kan liksom inte vara otur när förstatouchen hela tiden blir helt eller halvt misslyckad. Inte en slump att bollen om och om igen förloras i man-man-dueller. Inte nån däruppe som bestämmer att sista passningen konsekvent ska vara den svåraste.
Vad det är får väl Hamrén klura ut. Lätt blir det inte. Svensk landslagsfotboll har sett ut så här under lång, lång tid. Mycket gediget hantverk, lite teknisk briljans. Och ljuset i mörkret – undantagsliraren Zlatan - vill inte vara med längre.
Men inga domedagsbasuner, det vore dumt. ”Mod & vilja” har räckt till VM-slutspel förr och kan säkert göra det igen.
I sinom tid.

S E

Idol-Jidhe på fel plats

Kul att TV4 Sport visar elitseriehandboll. RIK mot Hammarby ikväll var en underhållande match att titta på – trots ett störande inslag vid namn Peter Jidhe.
Hans uppgift här är tydligen att intervjua, möjligen att lätta upp stämningen. Spelare, tränare, kommentatorskollegor, sig själv; ingen kommer undan Mr Hybris. Det är Jidhe i omklädningsrummen, Jidhe vid avbytarbänkarna, Jidhe på planen, Jidhe som bestämmer när spelet ska sätta igång. Åtminstone säger han det…”nu kör vi”. Eller också säger han ”kanon”. Om och om igen detta ”kanon”, oavsett sammanhang.
Sen intervjufrågorna. Idisslandet om ”vad tänkte du då”? och ”hur känner du nu”? Kom med nåt nytt, vill jag skrika. Bäst före på den där typen av frågor har gått ut för länge sen. Om det nånsin funnits något bäst före.
Nå. Som handbollsvän får man väl ta det onda med det goda. Eller Jidhe med Medina, om man så vill. Det var alltså den senare som var kvällens riktiga stjärna, tänk att få göra 13 mål i tv!
Matchen som sådan kommenterades f ö förtjänstfullt av Robert Perlskog med Stefan Lövgren som bisittare. Deras seriösa förhållningssätt till uppgiften balanserade i någon mån pinsamheterna runt om.

S E

"Upproret i Hököpinge"

Vellingeborna är rädda om sitt eget inbillade revir, vill inte att några inkräktare utifrån ska ”pinka” i idyllen.
Medmänsklighet? Blä.
Jag säger bara: skona för guds skull flyktingbarnen från Vellingeborna.

S E

Om Zlatan's tack och farväl

Zlatan slutar i landslaget.
Många verkar förvånade, för att inte säga bestörta, över beskedet. Inte jag.

Det var länge sedan Zlatan såg ut att trivas i landslaget, länge sen han presterade i nivå med det han gjort i sina klubblag. Man kan fundera i det oändliga på varför – men faktum kvarstår: Zlatan i Barcelona är en spelare, Zlatan i Sverige en annan. Kanske är det omgivningen som gör skillnad…spansk respekt kontra svensk förtrödenhet, typ.
Äktsvensk förtrödenhet är inte att leka med, framförallt inte när den tränger sig in i själva landslagsmiljön. Vilket jag misstänker att den gjort.

Zlatan må vara ett unikum som fotbollsspelare men säg det till Kim Källström eller Anders Svensson, säg det till vilken annan blågul spelare som helst. Erkännandet sitter långt inne, vågar jag påstå. Här ska alla liksom vara lika, ingen enskild spelare större än laget.
Rätt eller fel – i Sverige brukar det betraktas som rätt. Om det är anledningen till att Zlatan aldrig sett särskilt bekväm ut i landslagsdressen, det vet jag förstås inte. Om det dessutom är anledningen till hans avhopp vet jag ännu mindre.

Men som sagt. Någonstans förstår jag Zlatan, beskedet kom mer som en bekräftelse. Och nej, jag tror inte han tänker om, vill knappt att han ska göra det heller.
”Min” Zlatan är stjärnan på den internationella fotbollshimlen, inte dussinliraren i den svenska ankdammen.

S E

Gala utan glans

Önskar jag kunde säga att fotbollsgalan var bra tv-underhållning.
Det kan jag inte.
Fåfänga programledare, usla snuttintervjuer, färglösa huvudpersoner, ansträngda tacktal och en jävla massa reklamavbrott blir inte bra tv. Det blir trist tv. Uttråknings-tv.
Några undantag fanns, gudskelov. Klas Ingesson framförallt. Martin Mutumba, AIK:s charmerande pratkvarn. Lagerbäck i någon mån. Amanda Jenssen som gästartist. Men annars…

Henke Larsson hyllades omsorgsfullt – men var inte där. Zlatan fick guldbollen – men var inte där. Lennart Johansson hedrades mer än välförtjänt med tyngsta ledarpriset – men var inte heller där.
Prinsessan Madeleine var däremot där, oklart varför även för henne själv såg det ut som. Prins Carl Philip dök upp som prisutdelare, snubblandes över ordet ”privilegierad”. Inte lätt att säga för den som är det, kanske.
Kvällens drottning hette Seger, vinnare av tre olika priser. Okej för mig, även om jag tycker att Therese Sjögran borde vunnit åtminstone någon av kategorierna. Inte för att det räddat själva programmet, men för trovärdigheten rent fotbollsmässigt.

Bäst av allt var faktiskt efterrätten. Dvs dokumentären som följde direkt på fotbollsgalan. Den om Henke Larsson. Lysande sammanfattning av en enastående karriär, Larsson själv öppen och talför som aldrig förr.
Där kan man prata om bra tv.

S E

Det grymma underbara kvalet...

Man ska vara försiktig med att använda ordet bragd, det fick man lära sig under åren som sportskribent.
Men gjorde inte Djurgården en ikväll? En liten? Jag tycker nog det. Samtidigt som jag lider med Assyriska. Så nära allsvenskan, så fjärran. Fy för den lede, fotbollen är grym.
Eller också underbar.

S E

Slutspelat i "kallsvenskan"

Damallsvenskan i fotboll tog slut igår, saknad av nästan ingen. Rått att säga, politiskt inte alls korrekt. Fast sant. Kolla på publiksiffrorna från sista omgången: Sunnanå-Malmö drog 188 pers, ”kioskvältaren” Göteborg-AIK lite drygt sexhundra.
Damfotbollens högsta serie verkar vara en företeelse i marginalen, intressant endast för de direkt berörda. Om ens det; när damfotbollsspelarna själva ikläder sig åskådarens roll, vad kollar de på då? Jo, vanligtvis herrfotboll. Det är som om tjejerna inte riktigt tror på sin egen produkt, inte finner den attraktiv nog att titta på. Eller?
Media går i alla fall knappast att skylla på. Damfotbollen får sin beskärda del i både tv och press, en tidning nära dig har länge skrivit närmast kampanjliknande om just damfotboll. Säkert i något slags rättviseiver eller jämställdhetspatos – men utan krav på verklighetsförankring.
Själv är jag lite nyfiken på hur det ser ut i vår omvärld. Vad har damfotbollen för status i Spanien? I Italien? I England, Tyskland, Frankrike osv? Har de gemensamma galor där, herr- och damspelare? Får damfotbollen något utrymme i medierna? Finns någon publik utanför kretsen nära och kära?
Vore kul att veta. Och nej, jag har verkligen ingenting emot damfotboll. Men får jag välja gör jag precis som damerna: föredrar herrvarianten.

S E

Zlatans CL-chanser kallnar...

Har onda aningar vad gäller Zlatans och Barcelonas överlevnad i Champions League. Ödesmatch ikväll borta mot det där ryska laget ingen hört talas om – men som alltså besegrade Barca på Camp Nou i första mötet. Svinkallt lär det dessutom vara i Ryssland, allt annat än spanskt fotbollsväder.
Läget i gruppen är sådant att Barcelona knappast har råd med en ny förlust. Oavgjort kan möjligen duga, matcher mot Dynamo Kiev (borta igen, brrr) och Inter återstår i så fall som ”räddningsplankor”. En sak är säker: de regerande mästarna spelar med kniven på strupen, med den uppenbara risken att faktiskt missa slutspelet.
På med vantar och långkallingar, Zlatan. Och in med bollen i mål…annars kan CL-drömmen gå i kras, är jag rädd.

S E

MFF - det egentliga guldlaget?

Ponera att fotboll vore en bedömningssport typ konståkning. Då hade MFF bestämt vunnit allsvenskan – i alla fall om MFF:arna själva fått bestämma.
Det framgår av dagens Sydsvenskan, där både lagkaptenen Daniel Andersson och målvakten Johan Dahlin omyndigförklarar den faktiska sluttabellen. MFF hade ju bästa laget, spelade attraktivaste fotbollen, men fick liksom ingen utdelning. Oturen förföljde av någon anledning just MFF…tycks herrarna mena. Rolle Nilsson, tränaren, har fört liknande resonemang säsongen igenom. Fin fotboll, för få poäng.
Sydsvenskans expertjury, den där som sätter spelarbetyg, kvittrar i samma tonart. Alla i laget får godkänt eller bättre efter gårdagens pinsamma 1-1-slut mot BP, alla i laget fick godkänt eller bättre även efter 4-5-debaclet i Kalmar i näst sista omgången.
Ack ja. Med den självbilden och det understödet kan MFF säkert fortsätta ”vinna” allsvenskan, år efter år. Lycka till.

S E

Tankar efter finalmatchen

Göteborg-AIK 1-2.
Allsvenskan 2009 kunde bara få ett värdigt mästarlag. Det blev AIK, helt enkelt för att AIK var bäst i rätt halva av matchen. Den andra.
Första halvleken dominerades ganska markant av Göteborg. Thomas Olssons inbröstade 1-0-mål efter hörna föll som en mogen frukt, varenda fast Göteborgssituation blev ju till en halv eller hel farlighet.
Så långt.
Desto mer imponerande av AIK att komma tillbaka, att vända matchbilden så som man faktiskt gjorde efter pausvilan. Minns jag rätt bjöds inte Göteborg på en enda hörna i andra halvlek, inte på något farligt frisparksläge heller. Otroligt smart spelat av AIK, extremt disciplinerat.
Framåt växte framförallt ”Rinkebyexpressen” Martin Mutumba – från konstant medioker till bitvis briljant. Hans förspel till Flavios 1-1 var som hämtat ur en instruktionsbok, helt perfekt. Och sen fick gamle Tjernström, Mr AIK himself, göra 2-1-målet i slutminuterna. Han av alla, som vore det regisserat av någon däruppe.
En fascinerande finalmatch, tycker jag. Infernaliskt spännande. Respekt för IFK Göteborg som brandskattats på spelare mer än något annat lag under säsongen och ändå sniffade på guldet. Respekt för AIK som slök det – och visade Fotbollssverige att en mix av brassar, argentinare, liberianer, ugandier, slovener, serber, britter, holländare kan förenas i en och samma vinnarskalle.
Om nu någon tvivlat på det självklara.

S E

Tankar inför guldfinalen

Idag gäller det, idag ska fotbollsallsvenskan 2009 avgöras. Göteborg mot AIK i en ren guldfinal, bättre kan det inte bli.
Vem vinner?
Ja, om gubbarna här hemma i kvarteret får bestämma är svaret givet: Göteborg. Åtminstone hoppas de det, nästan undantagslöst. AIK ligger inte bra till bland mina snackebröder, den saken är klar. Kanske är det 08-syndromet som spökar, kanske är det själva lagbygget som stör. AIK:s spelare heter ju Ortiz, Obolo, Mutumba, Flavio, Djordjic…såna provokativa namn finns inte i Göteborg, blott en Selakovic som pratar svenska utan brytning.
Nå. Jag har inte djupforskat i ämnet, bara lyssnat av, dragit slutsatser.
Själv smyggillar jag faktiskt AIK. Nationsmångfalden, kaxigheten, alla de ”osvenska” profilerna. Den enastående förmågan att vinna med 1-0 – gud vet hur många gånger det hänt under säsongen. AIK, för mig, är klubben som bäst lyckats omfamna integrationstanken i en värld full av dinga Sverigedemokrater. Guld värt, bara det.
Dock tror jag att homogena Göteborg vinner idag. 2-0.

S E