Derby är laget för dagen

Glädje i fotbollshjärtat idag. Derby, mitt engelska favoritlag jämte Arsenal, tog steget upp i andraligan. 2-0 mot Carlisle i sista omgången av League One. Kufiskt namn på en tredjeliga men i England bryr man sig inte särskilt mycket om nivåer. Hörde jag rätt var det drygt 30 000 på matchen. Fullsatt, otrolig stämning. Planstormning av segerrusiga supporters när allt var över. Såg det hela på tv, svårt att inte bli fascinerad.

*. *. *

Så länge jag kan minnas har jag haft ett gott öga till Derby. Nåt spänningsväckande med själva namnet, tror jag. I en svensk kontext alltså. Di Blåe mot Di Gule när jag flyttade till Malmö en gång i tiden. IFK mot AIK under mina barndomsår i Oskarshamn. Alla sådana lokala prestigemöten kallades derby, jag förstår fortfarande inte varför, men möjligen var det där jag fick feeling för ”riktiga” Derby. Fanns förresten en svensk fotbollsklubb som hette likadant, Derby i Linköping. Upplöst nu, vad jag vet.

*. *. *

Seriöst berörd av Derby blev jag framförallt på 1970-talet. Tipsextratiden. Laget med färgstarka profiler som Colin Todd, Archie Gemmill, Kevin Hector, Charlie George, Roy McFarland…för att nämna dem som ligger längst fram i minnet. Två gånger, -72 och -75, blev Derby ligamästare, vann det som idag kallas Premier League. Storhetseran, kort men ljuv. Senast Derby var uppe i högsta ligan gick det desto sämre. 2007, närmre bestämt. Rekordlåga 11 inspelade poäng, nedflyttning med dunder och brak.

*. *. *

I dagens Derby finns inga Todd’s eller Hector’s och allra minst någon Charlie George. Sådana fotbollsspelare ”görs” inte längre. Istället ett starkt kollektiv där ingen sticker ut, ingen faller igenom. Jämnt och bra - och så vitt och svart förstås. Derby’s klassiska färger, nästan lika gamla som klubben i sig. Vilket inte vill säga lite: Derby County bildades 1884. Fyller därmed 140 i år, om jag räknar rätt. En aristokrat i brittisk fotboll, väl värd lite succé jubileet till ära. Kul att man fick uppleva den.

*. *. *

Apropå derby möter Mjällby Kalmar på måndag. Jo, matchen marknadsförs faktiskt så. Sydostderby, mera exakt. Gränsfall, tycker jag nog. Det skiljer väl trots allt 15 mil eller nåt mellan orterna. Hursomhelst kommer jag hem lagom till avspark. Det var nämligen kravet för att jag skulle åka med på utflykt medelst övernattning i morron. Säger inte vart men det börjar på U och slutar på -red.

⚽️ Inför fotbollen är vi alla bröder

Mjällby igår. Hela den ordinarie backlinjen på skadelistan. Ny målvakt. Juniorer på bänken som ren utfyllnad. Givet förutsättningarna messade jag en vän precis före avspark: ”vinner inte Västerås ikväll vinner dom aldrig”. Och så blev det - trots att VSK gjorde sin absolut sämsta match hittills. 2-1, utraderade nollor i både mål- och poängkolumn. Mjällby å sin sida sjunker som en sten i tabellen. Naturligt nog. I nuvarande skick håller inte laget allsvensk klass. Spets såväl som bredd saknas, spelare går på knäna eftersom tränare Torstensson inte vågar göra några byten. Hemskt att se.

*. *. *

I Mjällbyklacken på plats stod f ö själve regeringschefen, alias Jimmie Åkesson. Bärs i näven, glad i uppsynen så länge Mjällby ledde. Mulnande allteftersom. I de här sammanhangen väljer man inte sitt umgänge, man tar vad man får och låtsas som det regnar. Inför fotbollen är vi alla bröder.

*  *  *

Nu på morgonen har jag sett toppmötet Djurgården-MFF i efterhand. Inte mycket fotboll i klassisk tappning där heller. Mer en oavbruten holmgång över 90 minuter plus tillägg. Den borde fått sluta 0-0 men mållöst verkar vara förbjudet i årets allsvenska. Så 1-0 MFF i 94e, blytunga tre poäng och förlängd segersvit. Botheim gjorde målet, tv-intervjun med honom direkt efter slutsignal var underbar. Matchhjälten hade adrenalinet i behåll men utom kontroll, var mentalt liksom kvar i matchen. Och uttryckte sig därefter. Dvs som en lycklig norrman, talandes i tungor. En ny favorit, man tackar.

*. *. *

Djurgården drabbades av en utvisning i matchen - i mina ögon för fel förseelse. Nguye’s eftersläng på Cornelius runt 80e minuten var dum men harmlös i jämförelse med Une Larssons övergrepp mot Oliver Berg i första halvlek. Där borde det varit utvisning. Såg jag rätt blev det inte ens varning. Med all respekt: ibland förstår jag mig inte på domare. Berg - själv något av en planens gentleman - tvingades utgå, till synes illa skadad i situationen. Matchens skamfläck. Hårda tag är en sak och i den delen var lagen ungefär lika goda kålsupare. Vettlösa kapningar är något annat, hårresande att det fick passera.

*. *. *

Suveräna i MFF: Jansson och Cornelius, mittbackarna. Så synkade, så coola med boll. Mycket deras förtjänst att Djurgården nästan aldrig kom till skott, än mindre till någon het målchans. Sådana förekom knappt i matchen överhuvudtaget - inte förrän bollen lite slumpartat damp ner framför fötterna på Botheim när 0-0 nästan var ett faktum. Det räckte för MFF den här gången. Bra lag har flyt, så sant som det är sagt.

🎤 Från Diana till Imagine 🎸

Paul Anka, någon? Aha, mannen som plågade världen med en kärlekssång till ”Diana” redan när han var pojke. Och då talar vi 1957, möjligen -58. Låten blev en så kallad monsterhit, ingen som idag är 70 eller äldre kan ha undgått den. Själv fick jag den i öronen varje gång jag gick till Västra Marks IP i Karlskrona för att se Saltö BK spela fotboll. Långt innan jag hunnit fram hörde jag ”Diana” dåna över nejden, dåtidens högtalarsystem lämnade rent volymmässigt inget i övrigt att önska. Om jag gillade låten? Jovars. Men mer artistnamnet. Paul Anka liksom. Eller som man sa i Göteborg: Palle Anka, bror till Kalle. Obs, det sista mitt eget hitte-på.

*. *. *

Och varför skriver jag om Paul Anka nu, drygt 65 år senare? På förekommen anledning. Mannen är ”still going”, fortfarande produktiv. Beviset kom på Spotify häromdan. Ny singel: Imagine. Just det, John Lennons gamla klassiker. Med Paul Anka, 82. Pinsamt? Hårresande? Genant? Inte alls, om du frågar mig. Det finns ett otal covers av Imagine, detta är i mina öron en av de bättre. Paul Anka gör den med respekt och värdighet. Stämman åldrad men tonsäker, melodiöst rätt nära Lennons original frånsett en liten (onödig) tonartshöjning alldeles i slutet. En smått berörande överraskning, gjuten på min spellista framöver. Jag gillar när gamla favoriter hör av sig - och har inget principiellt emot covers.

*. *. *

Världen behöver kanske inte ytterligare en version av Imagine men om någon har all rätt i världen att tolka andras låtar kan det vara just Paul Anka. Så som andra ofta tolkat hans. Karriären igenom - något enstaka album undantaget - har Paul Anka annars varit sin egen lyckas låtsmed. Diana, Lonely Boy, Dance On Little Girl, Cinderella, Love Me Warm And Tender, Having My Baby; alla de stora hitsen har han skrivit själv. Liksom den odödliga texten till Sinatra’s My Way, ursprungligen en fransk melodi. Jag skulle kunna räkna upp minst 100 Anka-låtar till som jag haft på skiva eller band, näst efter Roy Orbison konkurrerade han ett tag om andraplatsen på min personliga pop-i-topp-lista.

*. *. *

Idag är Paul Anka ensam kvar av alla som förgyllde min ungdomstid med efterhängset örongodis. Åtminstone den siste som alltjämt levererar. Roy är borta sedan länge. Del Shannon likaså. Elvis. Jerry Lee. Med flera, med flera, saliga i åminnelse. Och nej, några stora hits får han förstås inte längre, Paul Anka. Dagens populärmusik är inte som gårdagens. Men ge gärna Imagine en chans. Det är han värd, tycker jag.

Allsvenska öden - på vinst och förlust…

Alla segrar räknas, även de mindre övertygande. MFF tog en sådan i lördags: 1-0 mot Västerås. Sent avgörande, diskutabelt mål. Nanasi sköt, mitt i bollbanan stod Botheim klart och tydligt offside. Men skymde han målvakten, ”deltog” han i spelet? Enligt domarteamet nej. Målet godkändes, några större protester från Västeråshåll syntes heller inte till. Och hjärtskärande orättvist var ju knappast slutresultatet; de heta målchanserna var MFF:s, Västeråsmålvakten Brattberg tvingades till ett antal kvalificerade räddningar.

*. *. *

Matchen i det stora hela var dock förbluffande jämn. Västerås visade noll respekt, men desto mer mod. Hade bara förtvivlat svårt med det sista: avsluten, förmågan att göra mål. Precis som tidigare. Detta blev lagets fjärde raka 0-1-förlust och mönstret liknar en följetong. Bra spel, inga poäng. Hårt och svårsmält, fotbollen brukar trots allt vara något mer ”rättvis” än så. Västerås får söka tröst i att 26 omgångar återstår - och att man har Mjällby hemma härnäst. Där vänder det, är jag rädd. Jag menar, synd om det skulle drabba just Mjällby men Västerås förtjänar lite medgång nu. Oflytsbägar’n är full.

*. *. *

MFF? Rydström verkar ha gjort en sport av att tricksa med startelvan. Aldrig samma två gånger i rad, alltid någon liten överraskning. Mot Västerås Skogmar istället för Busanello. Stora skor att fylla - och det gick sådär. Skogmar är lovande, 18 år ung, kul att han (och andra från akademin) får chansen. Och jag förstår dilemmat: MFF har en stor trupp, Rydström vill väl någonstans hålla alla varma. Men om plottrande är en framgångsväg rent principiellt vet jag inte. Det kan sprida viss osäkerhet, i sämsta fall kanske bli prestationshämmande. Överflöd är gott att ha men också svårt att hantera.

*. *. *

Igår såg jag Gais-Mjällby. Det borde jag nästan få betalt för. Matchen var ett skräckexempel på allsvensk fotboll. Vet faktiskt inte om jag sett nåt sämre, alla nivåer inkluderade. Gais vann 2-1, samtliga mål under slutkvarten. 0-0 hade speglat eländet bättre men Gais bytte in en snubbe vid namn Cooper-Love och han kunde liksom inte undgå att göra mål. Mjällby bjöd hejvilt. Delvis ursäktat av närmast bisarr otur med skador. Trebackslinjen fattades en viktig kugge redan från start, övriga två utgick mot slutet av första halvlek. Trion som tog vid var inte samspelt. Varken inbördes eller med målvakten Törnqvist.

*. *. *

Få allsvenska lag, om ens något, klarar förstås att ersätta fyra bärande spelare - Bergström stod också på skadelistan - utan att det märks. Mjällby gör det definitivt inte. Hela förklaringen till bottennappet är det dock inte: spelet som sådant var miserabelt även innan backlinjen gick upp i rök. Galet många felpass, kaotisk röra där det annars brukar vara extremt välorganiserat. Detta var ett Mjällby som inte i något avseende gick att känna igen. Förhoppningsvis inte det nya normala.

Inge Fredin i mitt minne

Läser på IFK Karlskronas hemsida att Inge Fredin gått ur tiden. Beskedet väcker personliga minnen till liv. Sparrehallen, senare hälften av 1950-talet. IFK:s hemmamatcher i handbollens högsta serie, då kallad allsvenskan. Lagets stjärnor. Lars Alexandersson. Christer Sandegård. Ove Bark. Och så just Inge Fredin. ”Alex” skarpskytten, Sandegård eleganten på kanten, Bark sprattelgubben i buren. Fredin? Krutpaketet på linjen. Hårdingen, kämparnas kämpe. Publikfavoriten framför alla andra.

*. *. *

Tidigt kom han att kallas ”Flygande tunnan”. I tidningsrubrikerna, inte minst. På goda grunder. Inge Fredin var liksom luftburen. Slängde sig gärna horisontellt i avsluten, upphävde tyngdlagen. Och mål gjorde han, nästan alltid näst flest efter omöjlige Alex. Tre landskamper fick han göra, i Karlskrona vill jag minnas att vi var smått förbannade att det inte blev fler. Kunde någon vara bättre än Inge Fredin? Inte i vår värld. Kunde någon vara rundare? Ja jo, kanske. Men den trådsmala typen var han ju inte precis, därför tunnan i smeknamnet. Om jag får gissa.

*. *. *

Att se Inge Fredin och grabbarna spela handboll var mitt söndagsnöje på 50-talet. Ibland kunde jag tycka att just han var större än laget - att hans egen ambition säkert var den rakt motsatta fattade jag inte förrän senare. Fredin, om någon, var lagspelare. En i kollektivet, ingen som ville glänsa för egen vinning. Möjligen kan man säga att han var en särling av sin tid. 1950-talets elitidrott satt fast i amatöridealen, det fanns inga kontrakt eller pengar att ”göra skäl för”. Bara heder och ära. Och ett klubbmärke. För Inge Fredin räckte detta långt. Ingen brann som han, ingen överträffade hans attityd.

*. *. *

Efter den aktiva karriären profilerade sig Inge Fredin - snabbt och föga förvånande - som ledare. I IFK-familjen, inom föreningslivet i stort, i skolans värld som den lärare han var. Så småningom blev han också ordförande i Blekinges idrottsförbund - och på den posten satt han i 25 års tid, alltså ett kvarts sekel. Så visst var han en speciell man, Inge Fredin. Eldsjäl livet igenom, ett med idrotten. 92 år fyllda när han slutligen tog farväl. Tack.

Varnad - men för vad?

För att gå rakt på sak: jag har fått tekniska problem. Min blogg är belagd med varningsflagg för ”känsligt innehåll”. Jag kommer inte åt den, möts av spärrar i olika steg. Läsarna däremot kan ignorera, klicka förbi och komma in. De som nu vågar. Många väljer att avstå, varningsskyltar väcker både respekt och rädsla. All min förståelse för det. Och som synes (?) kan jag fortfarande skriva och publicera, de funktionerna verkar vara intakta.

*. *. *

Självklart funderar jag. Vad exakt har fått Google att varningsmärka min blogg? Vilket eller vilka inlägg motiverar en sådan åtgärd? Hur och när har jag sprängt gränserna för det fria ordet? En händelse som ser ut som ett möjligt samband är publiceringen den 12.4. Den under rubriken Lägesrapport Malmö, där jag bl a skrev kritiskt om Israels medverkan i Eurovision. Långsökt? Tycker jag också. Men det var då, i direkt anslutning till det inlägget, varningarna dök upp. Kan vara en tillfällighet, ja. Eller inte. Israelfrågan är infekterad. Lätt att träffa ömma tår. Ännu lättare att bli missuppfattad.

*. *. *

Önskar jag kunde ringa Google för ett klargörande. Men det går ju inte. Telefonservice ryms inte i digitalsamhället, personliga samtal är ute. Jag har inte ens lyckats hitta en adekvat mejladress, men det kan förvisso bero på att jag är en teknisk idiot. Man sitter där man sitter. Olyckligt ovetande liksom. Osäker på om det verkligen är Google som brännmärkt bloggen. Man läser så mycket om ”hackare” å skit, enskilda individer eller intresseorganisationer som äger makt och medel att sabotera. Jobbiga saker att grubbla på. Glädjedödande. En anspråkslös liten blogg, vad är problemet?

*. *. *

I 15 års tid har jag hållit på. Över 3000 inlägg. Bloggen har blivit min pensionärspassion, läsarna mina närmaste vänner. Vissa vet jag inte vilka de är, men det gör bara skrivandet mer spännande. Allt har förstås ett slut, kanske har jag skjutit på det länge nog. Skriva förutsätter lust och det har jag haft nästan i överflöd. Tills nu.

Alla mål räknas - utom vissa...

Tre matcher, tre 0-1-förluster. Mardrömsstart för Västerås SK, en av nykomlingarna i årets fotbollsallsvenska. Jag lider med laget, resultatsviten känns närmast brutal i förhållande till spelet. Där har VSK sett ganska bra ut, inte på något sätt varit underlägset sina motståndare. Men det är klart, bränner man två straffar är det svårt att vinna. Och blir det inte mål ens när man gör mål är det ännu svårare. Det var vad som hände mot Halmstad i lördags. Tv-kommentatorn Dahlqvist gastade i den aktuella situationen om att bollen ”dansade på mållinjen”. Inte i min tv. Där var bollen klart och tydligt över linjen. 

*. *. *

Nu har vi inga målkameror i svensk fotboll och inte heller några reprisbilder som domarhjälp. Otur finns däremot - och för tillfället förföljer den VSK. Hoppas laget håller modet uppe, på sikt brukar sånt där jämna ut sig. Sen säger jag inte att allt är otur; noll poäng och noll gjorda mål skvallrar så klart en del om oskicklighet också. För Halmstad måste det ha känts fantastiskt att vinna med 1-0. Så tillbakapressat större delen av matchtiden, så beroende av den för dagen utmärkte målvakten Tim Erlandsson. Halmstad är liksom Halmstad: sällan jätteroligt att titta på men alltid välorganiserat, ofta svårslaget.

*. *. *

Västerås SK är inte ensam nolla efter tre omgångar. Kalmar FF har - något överraskande - inlett precis lika illa. Jobbigt att börja i uppförsbacke, lätt att fastna i tvivel på den egna spelidén. Av det jag sett hittills saknar KFF lite av den anfallsspets man hade i fjol. En Rajovic (lämnade under sommaren). En Hummet. Distinkta avslut, killar som gör mål. Dino Islamovic har tillkommit, än så länge bara som inhoppare dock. Och utan att övertyga: i söndagens 0-1-match mot Göteborg brände han ett jätteläge till kvittering. Alltmedan nämnde Hummet frälste sin nya klubb Djurgården med en rackarrökare i krysset.

*. *. *

På Strandvallen i Hällevik såg jag Mjällby och AIK dela på poängen, 1-1. Ibland är fotbollen både torftig och rättvis. Men bra av Mjällby att resa sig från det försmädliga 0-1-målet (hemmakeepern Törnqvist på turné så att Pittas kunde curla in bollen i övergiven bur). Kvitteringen kunde förvisso varit snyggare. Två (!) AIK:are hjälpte varann till självmål i en rörig situation. Bulldozer Bergström var förstås inblandad, det brukar han vara så fort det vankas röra. Beundransvärd typ, Mjällbys centertank. Och man får inte va’ kräsen, alla mål räknas. Förlåt Västerås, jag menar alla utom dom som domar’n inte ser. 

*. *. *

Ikväll har jag bevittnat omgångens så kallade kross. Värnamo-MFF 0-4. Usch, egentligen tradigt med sån klasskillnad mellan två lag i samma serie. Fyra olika målskyttar i MFF, stundtals bländande spel. Demonstration av bredden också: Friedrich i buren, Berg och Jörgensen i startelvan. Bäst i mina ögon var än en gång Pena, spelare av hans kaliber kan inte ha funnits många i MFF genom åren. Värnamo? Sensationell femma i fjol. Den placeringen försvarar man inte i år, så mycket vågar jag påstå redan nu.

Lägesrapport Malmö

Jag är väldigt sällan i stan numera. Deltar inte i demonstrationer. Ränner inte runt i citybutiker. Ännu mindre på nattklubbar, om sådana fortfarande finns. Missar mycket av vad som händer och sker. Nöjer mig med att läsa om det. Nu i dagarna om påstådda polisövergrepp i samband med supportermarschen till senaste MFF-matchen. Ord mot ord, som så ofta. Omöjligt att ha en uppfattning när man inte varit där. Men allmänt: rötägg finns överallt. I supporterleden såväl som i poliskåren. Sistnämnda äger förstås tolkningsföreträdet. Och dessutom våldsmonopolet.

*. *. *

Jag känner principiell sympati med polisen. Svårt jobb. I vissa lägen hopplöst. Ganska ofta direkt farligt. Diplomatisk talang kan vara en fördel, inbillar jag mig. Somliga har den, andra inte. Själv hade jag aldrig kunnat bli polis i yngre dar - då gick jag hellre i supportertåg eller liknande och ”bar mig åt”. Man lugnar sig med åren, inser komplexiteten mellan fri galenskap och stram ordningsmakt. Kanske även mellan pyroteknik och tifon. Två kärleksförklaringar - men den ena beklagansvärd, den andra beundransvärd. MFF-fansens Möllantifo i söndags var ju smått fantastiskt, hade lätt platsat i en konsthall.

*. *. *

Med viss bävan ser jag fram emot Eurovision Song Contest här i Malmö. En knapp månad bort bara. Budgeten redan sprängd, meddelar kommunledningen. Har glömt antalet miljoner, vill knappt veta. Högriskevent kostar. Otur har också ett pris; när Malmö budade på ESC hade Hamas ännu inte ”presenterat” sig i Israel. Inga störningar att beakta, jättejippot i Arenan en kalkylerad och ohotad succé. Terrordådet den 7 oktober förändrade allt. Israels vedergällning, nu inne på sjätte månaden och dödstal som överstiger 33000, gjorde allting katastrofalt värre. Och Malmö...ja, till en del av kriget.

*. *. *

Återkommande propalestinska demonstrationer färgar nu stadens gator och torg. Allt högljuddare protester hörs mot Israels medverkan i ESC. Allt fler artister hoppar av från förbokade akter runt själva tävlingen. Kaoset skruvas upp, dag för dag. Säkerhetsrutinerna skärps, feststämningen är under hot. Och Israel ”envisas” med att komma. Det kan jag tycka är lite märkligt ändå. Distanslöst, verklighetsfrånvänt. Här kunde man ju valt att utebli och på så sätt markera mot den egna regeringens krigföring - så som betydande delar av Israels judiska befolkning faktiskt gjort, enligt nyhetsrapporteringen. Det är detta som är så fint med demokratiskt statsskick. Medborgarna måste inte tycka som maktapparaten. Man får lov att protestera. Tänka fritt, agera självständigt. Rösta efter övertygelse i icke-riggade val.

*. *. *

Ett israeliskt avhopp från ESC, frivilligt grundat, kommer förstås inte att ske. Prestige i vägen. Möjligen någon sorts principlinje om att tv-underhållning och storpolitik inte alls hör ihop. Blunda och låta gå, tuta och kör liksom. Begripligt - men problematiskt. Kan uppfattas som samtycke. I vart fall som likgiltighet. Inför offren i Gaza, inför alla fördömanden från hjälporganisationer och världssamfund. Några, för att inte säga väldigt många, har påpekat att Ryssland inte får vara med i ESC - men den jämförelsen är inte okej. Ryssland (läs Putin) har ett oprovocerat anfallskrig mot Ukraina på sitt obefintliga samvete. I Israelfallet var det Hamas som började. Men förvisso Israel som vägrar sluta. Ömsesidigt hat, evig hämnd. Vuxna män som fastnat i sandlådan men bytt ut vattenpistolerna mot förstörelsevapen.

*. *. *

F ö läste jag om en undersökning som visar att islamofobin är mer utbredd i Malmö än antisemitismen. Sjalen ”farligare” än Davidsstjärnan. Muslimska kvinnor särskilt utsatta - mest av Sverigevänner och liknande proselyter - men mindre benägna att ta på sig offerkoftan och polisanmäla. Huruvida folk som inte dömer medmänniskor efter religion och ursprung varit tillfrågade i undersökningen framgår inte - men jag tror vi är i majoritet. Trots allt.

Den överkörde delegaten...

De kallas delegater och är särskilt framträdande i handboll. En vid varje match som komplement till de två domarna. I praktiken överordnad. Domarna dömer, delegaten bestämmer; ungefär så. Felaktiga byten. Förflugna ord från en avbytarbänk. Matchurets sekundvisare. Stridens hetta utanför själva spelplanen. Allt detta ska delegaten hålla koll på. Rätta till, rapportera, fördröja spelet. För att påkalla domarparets uppmärksamhet och få med sig en utvisning eller två. Delegaten är kort sagt handbollens ordningsman. Populär? Som en P-vakt kanske.

*. *. *

Och varför berättar jag nu detta? Jo, för att jag trodde delegaten var okränkbar. Inte alls, visade det sig igår. Då kom nämligen beskedet att förbundets tävlingskommitté godkänner den protest som Västerås Irsta lämnade in direkt efter fredagens kvalmatch till ligan mot HF Karlskrona. Där Västeråslaget alltså, vid underläge 24-25, tilldömdes ett straffkast i slutsekunden - men aldrig fick lägga det. Delegaten förklarade att tiden var ute innan förseelsen ägde rum, HFK kunde andas ut och skutta runt i segerdans. 2-0 i matchserien, kontraktet nästan klart.

*. *. *

Så vad händer nu? Samling till straffkast ikväll 19.00. Gör Västerås Irsta mål följer förlängning, missar man är allt över på ett par sekunder. Publikfrågan? De som löst eller löser biljett till morgondagens ”ordinarie” match lagen emellan får denna på köpet. Delegatfrågan? Delikat. Samma som senast eller en ny? Faan, önskar jag vore där. Men seriöst: jag har letat och bläddrat i minnet utan att komma på något enda fall som liknar detta. Ett förbund som kör över sin egen delegat, hur är det ens möjligt? Och vad bäddar det för framgent? Protestfest, kan man väl anta.

*. *. *

Ingen skugga över Västerås Irsta. Anser man sig förfördelad är det rimligt att protestera. Det sensationella ligger i bifallet. Här säger ju förbundet indirekt att delegaten var partisk. Gynnade hemmalaget, mot bättre vetande. En dödssynd i sammanhanget så klart. Men hur bevisar man det? Alternativet är att han inte kan klockan och det vägrar jag tro. Sen vad gäller själva handbollen: sorgligt att det skulle behöva bli såhär. HF Karlskrona möter fyran i allsvenskan och klarar inte att stänga matchserien utan krusiduller. Givet satsning och uppsatta mål är det anmärkningsvärt. Milt uttryckt.

Läget, Jansson?

Fin match av MFF igår. 2-0 mot Hammarby, båda målen av Kiese. Spelmässig spetskvalité i framförallt Nanasi, Pena och Berg Johnsen. Men mest berörande i mitt synfält: Pontus Jansson, kaptenen. Efter mer än tio år utomlands, flertalet i den brittiska brutalfotbollen, borde han vara mätt och märkt. Åtminstone något lite. Icke. Jansson brinner än, inställningen är en ung blådåres. Annars hade han knappast slängt sig mitt i bollbanan bara för att täcka det skott som kunde resulterat i ett reduceringsmål för Hammarby. Den prestationen blev min bestående minnesbild, höjd över allt annat i matchen.

*. *. *

Han är en mycket speciell man, Pontus Jansson. Kanske unik i allsvenskan. Vem mer är lika tydligt spelare och supporter? Jag vet ingen. Jansson är en i laget men också en på ”berget”. Han har själv stått där, känner kulturen, försvarar den vid behov. Det har han fått en del skit för. Jansson är inte den som väger sina ord på guldvåg, ibland går supportern i honom bananas. I grund och botten en enkel påg med MFF i dna:t. Älskad av sin klubb, älskad av reportrar som vill ha raka uttalanden. Själv ”älskar” jag kanske inte Jansson, det vore att ta i, men jag gillar honom skarpt. Och bekymrar mig lite också.

*. *. *

Jag undrar helt enkelt hur han mår. Innerst inne, liksom. Alla dessa år i England. Den fotbollen. De nickduellerna. Närkamperna. Smällarna. Intensiteten. Kompromisslösheten. Galen nivå på allt, en helt annan värld än allsvenskan. Vad gör det med kroppen? Med knoppen? Illa, visar en del kända exempel. Jag anar att även Jansson har ”känningar”, förhoppningsvis godartade. Såg att han satte sig ner vid något tillfälle mot Hammarby, tvingade fram en avblåsning för att få behandling. Var säker på att han skulle bytas ut, underskattade hans adrenalin. Jansson tänjer gränser, hoppas MFF:s medicinska team har koll.

*. *. *

Kan ett inhopp på typ sju minuter göra intryck? Absolut, om du frågar mig. Elison Makolli, ung MFF-planta, hann visa både mod och respektlöshet. Plus spelskicklighet. Mittback, användbar även som ytterback. Den killen kommer att gå långt, det är min bestämda känsla.

⚽️ Kuriosa de luxe: Mjällby i topp ⚠️

Mjällby-Norrköping 3-0. Många som hörde av sig igår. Vänligt sinnade människor som vet vilket lag jag håller på i fotboll. Någon undrade: är Mjällby såhär bra eller Norrköping såhär uselt? Motiverad fråga, jag satt själv och funderade på den under matchen. Mest gapade jag av förvåning. Norrköping kom lindrigt undan. Mjällby dominerade i 90 minuter, 6-0 var närmare än 3-1. Tror aldrig jag sett Mjällby äga en match på det sättet.

*. *. *

Den allsvenska tabellen är ovanligt grann just nu, eller hur? Mjällby i topp, full pott och 4-0 i målskillnad. Jag vet, redan om några timmar kan något lag ha kilat förbi. Men till dess får man mysa, njuta, suga karamell - och om möjligt ändå behålla fattningen. Två spelade matcher bygger inget facit, knappt ens en fingervisning. Känns jättetråkigt att skriva - men: 28 omgångar återstår. Och även i år lär det krävas minst 30 poäng för att hålla sig kvar. Slut på ”glädjedödandet”.

*. *. *

Gud vad jag gillar Jesper Gustavsson, Mjällbys lagkapten. Han är kanske ingen stor fotbollsspelare i klassisk mening. Inte till formatet heller. Men det han är, det är ovärderligt för Mjällby. En liten jävla dammsugare på mittfältet. Arbetsmyra, evighetsmaskin, mardröm. Det sista för vilken normal motståndare som helst. Gustavsson skaver och gnager, tar vid behov en tröjdragning för laget. Älskar duellspelet, ger aldrig en boll förlorad. Mannen är grym, fattar inte hur han orkar.

*. *. *

Den större analysen av Mjällby låter jag vila. Det finns en del delikata frågor att ställa - men en annan gång, inte här och nu när resultaten ”förlåter allt”. Norrköping? 1-8 på två matcher, den här utskåpningen spelmässigt betydligt värre än den mot MFF i premiären. Ändå var Nyman och Traustason tillbaka i startelvan, laget respektingivande. På pappret. På planen närmast ynkligt dock. Press på nygamle tränaren Andreas Ahlm, skulle inte förvåna om han hänger löst. Redan.

Heta tider i sval sport

Parallellt med kung fotbolls säsongsupptakt pågår SM-slutspel och diverse kval i både hockey och handboll. Olyckligt förstås, för mycket på en gång. Hockeyn klarar sig; man har sin hängivna publik, sin frikostiga tv-exponering. Värre för handbollen. Svårt med genomslaget i media, svalt när det borde vara hett. Det är ju nu det gäller, nu allting ska avgöras. Och då uteblir hajpen. Den stora, allmänna. Nej, inte oväntat: en sport som inte finns i tv-tablåerna lever farligt och särskilt farligt under skarp konkurrens.

*. *. *

Men visst, lokalt är handbollen fortfarande stark. Ystad. Kristianstad. Karlskrona. Delvis Alingsås, Skövde. Orter där handboll av tradition är förstasporten, konkurrensen obefintlig eller hanterbar. Det ”syns” förvisso inte i tv, men väl på publiksiffrorna. HF Karlskrona lär ha haft runt tvåtusen åskådare på gårdagens kvalmöte med Västerås. En skvätt i fotbollssammanhang, inget man skriver hem om i hockey heller. Men fett i handboll, snudd på rusning. HFK vann med 25-24. Och har därmed 2-0 i matchserien.

*. *. *

Karlskronapubliken kan nog räkna med ligahandboll även nästa säsong. Att Västerås ska vinna tre raka förefaller långsökt. Chansen fanns igår - och HFK kom undan med hjärtat i halsgropen och en delegat på tårna. Västerås tilldömdes nämligen en straff på själva slutsekunden, mål där hade inneburit förlängning. Det var då matchdelegaten grep in. Tiden ute innan förseelsen meddelade han sina underordnade, dvs domarna. Som därmed tvingades annullera sitt eget domslut. Fatalt för ena laget, frälsning för det andra.

*. *. *

I SM-slutspelet började det programenligt. Hemmasegrar över hela linjen. I Skövde (mot Önnered) hårfint, annars säkra marginaler. Själv hade jag trott att Hammarby skulle kunna ta Kristianstad i bäst av 5 - och det tror jag fortfarande. Fast nu med tvivel på att målvaktsspelet räcker. Känns som Bajen är bräckligt rustat där. Sävehof är guldtippat, som så ofta. Svårt att argumentera emot. Själv är jag hopplöst svag för gamla Ystads IF. Bredden, spetsen, kulturen. Kim Andersson. Carlén Junior som älskvärd tränare.

*. *. *

Kanske kan YIF utmana Sävehof. Potentialen finns, vill jag tro. Mina profetior känns förstås löst grundade: sällan har jag sett så lite handboll som den här säsongen. HK Malmö en handfull gånger, IFK Karlskrona i allsvenskan något mer. I övrigt hemsidor, hörsägen och allmän nyfikenhet. Man blir bekväm med åren, dras inte till favoritsporten som förr. Anpassar sig till det nya normala. Fotboll alltså. Tre tv-matcher idag, Mjällby på sluttampen. Och ute är det vår...

Tunn kaliber på nolltoleransen - då som nu

Såg en liten dokumentär om SD på SVT Play igår. Ganska gammal, inspelad runt 2008-2009. Av Kaliber, samhällsgranskande program i radions P1. Med dold kamera och gömd mikrofon - och det uppenbara syftet att skandalisera partiet. Tidsandan var sådan: SD skulle avslöjas, medierna nästan tävlade om saken. Avslöjas för vad? Rasismen. Människosynen. De dubbla tungorna. SD kom ju i princip från gatan. Marschkängor, slagord, Vit Makt-musik. Men. Allt det där hade man lämnat bakom sig nu, försäkrade den unge partiledaren. Nolltolerans var det nya ”slagordet”. Riksdagen målet. Jimmie Åkesson hette han förresten, partibossen. Vältalig då som nu. Utåt.

*. *. *

Vad Kaliber ville granska var SD:s inre liv. Hur det förhöll sig med nolltoleransen mot rasism t ex. Överlevde den i slutna rum? Redaktionen gick långt i sin ambition: tre reportrar nästlades in i partiet, en av dem löste medlemskap i dess ungdomsförbund för att komma riktigt nära. Inga problem. Tills reportern ifråga konfronterades en vinternatt mitt ute på Östersjön. SD - partitopparna såväl som ungdomsförbundet - var på kryssning med Estlandsfärjan, inledningsvis intet ont anandes. Först på hemresan uppdagades ”spionaget”, oklart hur  - men då var scoopet redan säkrat. Filmen. Jargongen. Nidvisan om Palmemordet, med Åkesson i kören. Det hotfulla tumultet som uppstod vid avslöjandet.

*  *  *

Nolltolerans mot all extremism? Snarare tvärtom. Öppna spjäll, fullt ös. Rasistiska stöveltramp i hytt och salong. På den tiden särskilt riktade mot somalier. Utan några som helst invändningar från Åkesson och övriga partitoppar. Och varför skulle de? SD hade fått vind i seglen, året därpå kom partiet in i riksdagen. ”Nolltoleransen” var fejk. Luft, bluff, bullshit. Möjligen efterfrågad av det politiska etablissemanget, inte av sympatisörerna. Sverigevännerna vill ha SD så; blått och gult med brunt i kanterna. Idag skulle ett program som det Kaliber gjorde för 15 år sedan stupa på idéstadiet. Sensationsvärdet är förbrukat. SD regerar landet, låt vara i form av lydiga och maktgalna marionetter i andra partier. 

*. *. *

Sevärd är den dock, halvtimmesfilmen på SVT. Intressant som tidsdokument. Eller skrämmande. Eller tragikomisk. Allt beroende på ingångsvärde och sånt. Tänk att den unge mannen som sitter i hytten och skrålar med i nidvisor om en statsminister som skjutits på öppen gata själv kan bli just det efter nästa val. Statsminister alltså, inget annat. Sverige är möjligheternas land, så sant som det är sagt.

Lite troll men mest boll i premiärfesten

Kulan i luften, våren kommen, livet som det ska. Allsvenskan har börjat. Okej, inga överdrifter: alla bryr sig inte, alla blir inte lyckligare av fotboll. Men många är vi, absolut en massrörelse - och inte behöver vi be om ursäkt. Inte ens om man som jag konsumerat fem matcher på tre dagar. Överdos är gott, i detta sammanhang helt ofarligt. Tror jag.

*. *. *

Inledde med MFF:s premiärmatch i Norrköping. Det blev en så kallad kross: 5-1 MFF. Smickrande siffror, fullt så ojämn var inte matchen. Men MFF:s offensiva kraft imponerade. Och spelet som sådant skiljde sig en del från fjolårets. Rakare nu, mer ”vända upp” och driva framåt än vända tillbaka och börja om. Mindre övertygande i MFF var försvarsspelet, Norrköping skapade chanser som kunde/borde resulterat i fler mål. Att leta fel och brister känns förstås lite löjligt: 5-1 talar. MFF 2024 är bra, kanske precis så bra som expertisen säger. 29 omgångar återstår, allt ger sig efterhand. 

*. *. *

Fyra Stockholmslag i allsvenskan. Alla vann. 

*. *. *

Tre Göteborgslag i allsvenskan. Alla förlorade.

*. *. *

Alldeles självklart såg jag Mjällbys premiär. I Göteborg, mot Häcken. På förhand en stentuff utmaning - men med ett inbyggt litet hopp: just då brukar ju Mjällby vara som bäst, just då får man betalt för sin ”fulfotboll”. Fråga MFF; förlust två gånger om i fjol. Och jodå, igen. 1-0 Mjällby sådär typiskt underbart. Backa hem, krympa ytor, skava ben, maska tid.  Tråka ut en i grunden bättre motståndare. Ställa om när tillfälle ges, visa anfallsmuskler. Att se Mjällby tugga ner ett lag som Häcken är mäktigt. Det kräver så otroligt mycket jobb. Bultande hjärtan, brutal disciplin. En hel jävla armé av Torstenssonsoldater.

*. *. *

Ja, jag har då och då hackat på Anders Torstensson, Mjällbys tränare. Förvisso med taskig tajming: så fort jag hackat har laget vunnit, Torstensson får liksom sista ordet. Men jag framhärdar: att hålla Imam Jagne utanför startelvan är provocerande. Igår kom han in efter en timme - och snacka om att göra skillnad. Med Jagne fick Mjällby tempo, kreativitet, stunder av eget bollinnehav. Plus målet: Viktor Gustafson (lysande i matchen!) avslutare, men mumman var Jagne’s förarbete. Kanske har Torstensson någon idé om att starta honom i matcher där Mjällby förväntas vara spelförande, inte vet jag.

*. *. *

En doft av Trelleborg leder normalt tanken till stanken av tång vid infarten mot stan. Inte ikväll. När Västerås bytte in Henry Offia och Isak Jönsson väcktes istället en rätt angenäm doft av TFF till liv. Båda har ett förflutet där - och att de plötsligt blivit Västeråsare hade jag inte en aning om. Jönsson hade jag faktiskt glömt, undrar om han inte varit på Färöarna de senaste åren. Kände igen honom på frillan och tatueringarna. Duon är att gratulera, tror jag. Västerås gjorde en stark premiärmatch mot AIK. Dominerade första halvlek, såg ut som ett fullgott allsvenskt lag. Orkade dock inte hålla pressen uppe, föll 1-0. 

*. *. *

En galen islänning förstörde premiärfesten för sitt eget IFK Göteborg. Två gula kort inom loppet av några minuter mot Djurgården, fullständigt vettlösa tacklingar. Varav den ena sannolikt kommer att kosta offret hela säsongen. Djurgårdens Rasmus Schuller hjälptes ut med befarad fotfraktur. Ställningen då var 0-0 med mersmak för Göteborg. I decimerat skick blev laget försvarslöst, Djurgården gjorde fyra raka och vann slutligen med 4-1. Men annars var det en ganska civiliserad premiär. Ett enda spelavbrott pga pyroteknik, inga okontrollerade upplopp. Mest bara fotboll.

Välkommen, seriernas Serie

Javisst ja. Allsvenskan i fotboll. Börjar idag, på självaste påskafton. Norrköping-MFF första paret ut. Ett klassikermöte. Förr en oviss historia, nu med MFF som storfavorit. I den matchen som i alla andra. Förlåt, jag raljerar bara lite med experterna. Så eniga som i år har de nog aldrig varit: MFF tar guldet, punkt. Inte en enda avvikande röst, inte minsta lilla reservation. Här kommer dock en - men så tillhör jag heller inte expertkretsen.

*. *. *

Jag tror - på fullt allvar - att Djurgården kan utmana MFF. Anar potential även i Hammarby. Ringaktar varken Häcken eller Elfsborg. Detaljtips avstår jag ifrån, så mycket kan hända under en säsong. Spelare som kommer och går i transferfönster och sjukstugor. Trupper som förändras. Europaspel som sliter. Förutsättningar som påverkas hit eller dit - och gör alla förutsägelser till en pliktskyldig lek. Kul för Axén och gänget, men förbryllande med samstämmigheten.

*. *. *

För egen del bekymrar jag mig som alltid för Mjällby. Optimismen jag kände efter cupmatchen mot Hammarby är borta, resultaten därefter har varit allt annat än bra. Det kan bli streckstrid i år, är jag rädd. Stör mig f ö på Mjällbytränaren Anders Torstenssons vankelmod kring Imam Jagne. Killen åker in och ut från startelvan, var bänkad i genrepet. Lagets mest begåvade spelare, är vi några som tycker. Anders Torstensson verkar se något annat, oklart vad.

*. *. *

Tillbaka i allsvenskan: Dino Islamovic! MFF:are i ungdomen, senare på fotbollsäventyr lite varstans. Trelleborg, Östersund, Rosenborg i Norge. Med mera. Duktig anfallare, en av mina favoriter. Och nu, 30 fyllda, värvad till Kalmar. Hoppas han har mer att ge. Islamovic förresten. Tjusigt namn. Men får man heta så i allsvenskan? Ja, tack och lov får man. Jag tolkar det som ett befriande bevis på att SD:s inflytande ännu inte infekterat fotbollen.

*. *. *

Det har däremot bengalbrännare och andra konstigheter i supporterleden gjort både länge och väl. Infekterat fotbollsfesten. Delvis kriminaliserat den. Väldigt många bråkstakar och småpyromaner har idag tillträdesförbud på alla allsvenska arenor. MFF flest med drygt 40 individer. Värnamo har 1. Ja, en. Vilket väcker nyfikenhet; fotbollens fridstörare brukar ju operera i flock. Vem fan är avvikaren i Apladalen? Spännande snackis lokalt, tänker jag. 

*. *. *

Glöm nu inte att allsvenskan fyller 100 i år. Kungen lär redan ha skickat telegram. Vart vet han väl knappt själv, men kanske till Gais i Borås. Förlåt, jag menar Göteborg. Det skulle inte vara helt orimligt. Gais vann nämligen 1924 och är tillbaka nu alldeles lagom till jubileet. Spelet kan börja.

Inte bara Lugi som ligger

Någon undrade, apropå föregående inlägg, om H65 Höör har en moralisk skyldighet att hjälpa just Lugi. Självklart inte. Ännu mindre har man någon moralisk skyldighet att stjälpa Lugi. Den enda skyldighet ett lag har är att göra sitt bästa i varje match. Det är möjligt att H65 gjorde det mot Kungälv, motsatsen går liksom inte att bevisa. Framförallt inte av mig - jag var inte där, följde skeendet online. Ja, absolut med stigande förvåning; så mycket koll på handbollen har jag ju att jag vet att ett H65 vid sunda vätskor vinner en hemmamatch mot Kungälv tio gånger av tio. Men nog av. Lagt Lugi ligger.

*. *. *

Allsvenskan i handboll tog också slut i veckan. Anrika RIK åkte ut - på färre gjorda mål än IFK Ystad. Jämnare kan det inte bli. Inte jävligare heller. Minns jag inte fel grinade marginalerna RIK i nyllet även i fjol när man åkte ur ligan. Det är alltså mesta mästarklubben som nu försvinner ner till division 1, tredje nivån i seriesystemet. Om RIK överhuvudtaget överlever...och inte går samma öde till mötes som Heim och Majorna, de två andra stora Göteborgsklubbarna i min barndom. Båda minnen blott idag (reservation för nystart i lingonserierna). Osvuret är nog bäst, RIK:s allmänna trend oroar.

*. *. *

Statistiskt stack allsvenskan verkligen ut den här säsongen. RIK och Lindesberg åkte ut på 19 poäng. IFK Ystad och Anderstorp tog kvalplatserna på 19 respektive 20. Tre lag på rätt sida strecken hade 21 poäng, IFK Karlskrona 22. Ingen annan handbollsserie var i närheten av något liknande. Skvallrar det om hög kvalité? Tveksamt. Kan lika gärna vara tvärtom. Men kul för publiken, den lilla som finns. Många matcher av betydelse, spänning in i det sista. Och nästa säsong ansluter Lågan från Hörby till allsvenskan. Lågan och Lugi i samma serie. Diagnos på det? Ur led är tiden låter mesigt...

*. *. *

Får jag nämna också att Varberg, tvåan i allsvenskan, inte tillåts ställa upp i ligakvalet. Klubben klarar inte licenskraven, uppger en källa med bättre insyn än jag. Varbergskrisen kastar då om den ursprungliga kvalordningen. Vinslöv - allsvensk femma - får en fribiljett in och ställs mot Hallby. För Aranäs blir det en matchserie mot Skånela, ny tvåa efter strykningen på Varberg. Alltmedan HF Karlskrona ”kommer undan” med Irsta. Farligt skrivet, men lite så känns det.

Lugis sorgliga dubbelsorti

Kungälv tog tio poäng, Lugi nio. En sluttabell ljuger inte, rätt lag åker ur damernas handbollsliga. Men. Låt mig ändå påminna om ett illaluktande resultat från omgång 20 (av totalt 22). Bara för att belysa hur det kan gå när en tredje part ”lägger sig i”. H65 Höör-Kungälv 17-20. Påstår jag att H65 la sig? Nej, så vårdslös är jag inte. Bevis saknas, då ska man hålla käft. Antyder jag att H65 inte såg någon direkt anledning att vinna matchen? Fri tolkning. Kanske räcker det att kolla på fakta. Kungälv hade vunnit en säger en match i ligan innan besöket i Höör - och H65 ska trots allt föreställa ett topplag. Mot den bakgrunden - och i skenet av Lugis läge - stinker 17-20, det går inte att komma ifrån.

*. *. *

Jag vet ingenting om relationerna H65/Lugi. Tycker man om varann? Finns ömsesidig respekt? Nåt som kan liknas vid grannsämja? Höör och Lund är liksom nästgårds - men det garanterar förstås inte ”hjälp i nöd”. Lika gärna kan det föda destruktiv rivalitet, idrotten erbjuder många exempel därvidlag. Gottar sig H65 att Lugi åker ur? Ful fråga, önskar att den inte hade behövt ställas. I sammanhanget en eloge till Lugi: ingenstans har jag sett ledare eller spelare kommentera resultatet som i praktiken beseglade lagets öde. Internt kanske, men inte utåt. Självrannsakan först, klokast så: om Lugi ryckt upp sig tidigare hade ju ”mystiken i Höör” saknat all betydelse. Och då hade jag sluppit skriva detta om ett lag jag alltid gillat.

*. *. *

Ikväll besannades så klyschornas klyscha. ”En olycka kommer sällan ensam”. Lugis herrar förlorade i Skövde och gör damerna sällskap ut ur högsta serien. Sorgligt, grymt, lite säsongstypiskt; Lugi ledde större delen av matchen, men fattades det sista och viktigaste: förmågan att avgöra, knyta ihop. Istället 33-32 Skövde, segermålet en straff på själva slutsekunden. HK Malmö kunde gjort en räddningsinsats i Kungsbacka - men var aldrig nära: 24-31 mot Aranäs. Har Lugi inga vänner? frågar jag mig i stundens hetta. Denna fantastiska klubb med Sveriges största ungdomsverksamhet, näst efter Sävehof. Med Lundaspelen, världens största inomhusturnering för ungdomar. Med damlag och herrlag på toppen, stjärnspelare som kryddat våra landslag. Ligahandboll kemiskt ren från Lugi kommer att kännas naket.

Blandat, blundat, blankt...

Knappt hann jag berömma Årets dagstidning förrän olyckan var framme. Det spelades ju ligahandboll igår. Viktiga matcher i bland annat Malmö och Lund. Om detta icke ett ord i måndagens Sydis. Inte ens under klassikervinjetten Sport Idag ty den lyste med sin frånvaro. Bortglömd, bortslarvad; inte vet jag. En sak är säker: motsvarande blunder hade aldrig skett om fotboll eller hockey stått på agendan. Läs MFF respektive Malmö Redhawks. Nu var det handboll, något av ett styvbarn i dagens sportrelaterade mediebrus. Synd och skam att just Sydsvenskan utmärker sig, tidningen har en rätt stolt historia att försvara på området.

*. *. *

Dock tänker jag inte framställa HK Malmö och Lugi som några hjälplösa offer för illvilliga redaktioner. Klubbarna har så klart ett eget ansvar. Egna möjligheter exempelvis kring marknadsföring. Annonsera i Sydis när det vankas match. Jag såg ingenting sånt igår. Viss reservation för Lugi, luskollade inte Lundasidorna. Men på Sporten blankt. Som om säsongen vore över. Hoppet om publik ute. Eller förlitade man sig på att Sydis skulle göra jobbet? Sorry HKM och Lugi, inte längre. Tiderna förändras, perspektiv förskjuts. Handbollen till skuggan. Låg prio, klen bevakning. Fast fel, känner jag här, att dra HK Malmö och Lugi över samma kam. 

*. *. *

Sydsvenskan har nyligen haft en utdragen artikelserie om ”krisen i Lugi”. Mer spaltutrymme än HKM får på en hel säsong. Match för match; Lugi favoriseras systematiskt. HKM hålls kort, försvinner i orgierna kring MFF och Redhawks. Lund är liksom inte Malmö - men Sydis har alltid varit väldigt mycket Lund. Inte lika tydligt nu som förr kanske, handbollen sticker snarare ut som ett återstående exempel. Blir intressant att se hur Sydsvenskan gör nästa säsong. Risken är ju ganska uppenbar: Lugi kan åka ur högsta ligan med både herr- och damlag. HK Malmö skulle i så fall bli ”ensamt” kvar i spridningsområdet. Känn på det scenariot, Årets dagstidning.

Årets och alla tiders dagstidning

Längesen jag såg så många glada människor på bild som på omslagssidan i dagens utgåva av Sydsvenskan. Tankarna söker sig till tidningen Arbetets smått klassiska lagbild från 1990-talet (om jag minns rätt). Då när det skulle firas att lillebror så att säga blivit större än storebror. Alltså gått om Sydis i upplaga, låt vara efter en räkneövning som knappt tålde dagsljus. Annat här och nu: Arbetet dessvärre ett minne blott, Sydsvenskan utsedd till Årets dagstidning. Därav bilden. Segeryran, stoltheten. Jag gläds med alla; kända ansikten såväl som okända. Bra jobbat!

*. *. *

Några tunga pjäser tycker jag mig dock sakna på lagfotot. Lönneus, Magnusson, Ekström, Engström...nämnda med full respekt för alla andra prisvärda medarbetare. Och f ö har jag kanske fel i sak. Det är trots allt 15 år sen jag själv slutade på Sydis. Folk förändras, ens egen förmåga till igenkänning likaså och sällan till det bättre. Huruvida Sydsvenskan som tidning blivit bättre med åren är en ganska meningslös diskussion. För att inte säga opassande nu mitt i prisregnet. Det går egentligen inte att jämföra. ”På min tid” var allt så annorlunda. Fler anställda. Fler annonsörer. Fler läsare. Mångdubbelt fler. Det ena med det andra med det tredje. Större marginaler redaktionellt, friare tyglar att satsa lokalt.

*. *. *

Givet dagens omständigheter är jag gärna den förste att gratulera Årets dagstidning. Sydis är fortfarande förbannat läsvärd. Visst kan jag sakna en del av det gamla, ibland till och med bli upprörd över vissa saker. Men det beror nog på att jag har en dåtid att förhålla mig till, eller förlora mig i. Jag står en smula offside, helt enkelt. Minns hur det var, glömmer att förflytta mig ur position. Jag försöker räkna alla glada människor på bilden. Svårt, några är skymda, men säg 100. Etthundra pers för att göra tidning, oklart förresten hur många som kan knytas till redaktionen. Desto klarare att teknikutveckling äter personal. Krymper kostnadsmassan. Kräver så mycket mer av de få som blir kvar. Och förvisso av läsarna.

*. *. *

När t ex en sån som jag pratar tidning menar jag papperstidning. När mina barn frågar om jag läst Sydsvenskan syftar de på nätupplagan. Anno dazumal mot dagens digital. Generationsväxling i rakt nedstigande led. Det är den verkligheten Sydis har att vårda och tillgodose numera. Både ock, inte antingen eller. Hur länge återstår att se, papperstidningen ”avaktualiseras” ju snart nog. För att på sikt försvinna helt. Fast det gör vi visst alla, har jag hört. Förlåt, nu gick jag lite långt kanske. Än en gång: stort grattis till Årets dagstidning, Sydsvenskan. Kvalité lönar sig. Tårta på er, kollegor.

På turné - typ som en svensk backlinje...

Jag var i Tyskland igår. Inköpsresa, så kallat. Kom hem i god tid för att hinna se Portugal-Sverige, vänskapslandskamp i fotboll. Men avstod. Det tar på krafterna att ränna runt i tyska godisbutiker. Mycket på hyllorna, svårt att välja och vraka. Dessutom köpte jag en pizza med mig hem, en sån där man värmer i ugn. Efter den och en halv flaska vin insåg jag att sängen var mer lockande än fotbollen.

*. *. *

Såg i tidningen i morse att Sverige förlorade med 5-2. Inte mycket ”vänskap” i dom siffrorna. Betydelselösa matcher brukar sällan sluta så, desto oftare med kryss för att alla ska bli nöjda och glada. Men det är klart: Portugal är en A-nation i fotboll, Sverige tillhör numera kategori C. Och nye förbundskaptenen Tomasson var tydligen inte ute efter ett anständigt resultat. Då hade han väl radat upp en försvarslinje, tänker jag. Defensiv balans i laget, respekt för motståndet. Inte Tomassons fotboll, om jag tolkat hans programförklaring rätt. Som den gamle anfallare han är sjunger han offensivlustans lov.

*. *. *

Som sagt, jag såg inte matchen. Saknar underlag för kritik. Intrycket, baserat på utlåtanden från närvarande expertis, blir dock att Portugal inte kunde undgå att göra (minst) fem mål. Sveriges försvar lämnade fältet fritt. Inget nytt, den lagdelen har inte fungerat på länge. Tufft för Olsen i buren att behöva agera hjälte varenda gång - ja, till slut omöjligt. Några stora växlar ska man aldrig dra av landskamper ”utom tävlan”, men en sak är säker: Jon Dahl Tomasson kunde fått en roligare debut på nya jobbet. Albanien närmast blir kanske mer rättvisande; C-nation mot C-nation, hur surt det än låter.

Lite om läget i ligan

Ser man på. HF Karlskrona kan fortfarande blixtra till och vinna i handbollsligan. Det är förvisso långt mellan gångerna - och det vill till att man möter Lugi. 29-19 i Lund strax före jul, 34-23 i hemmamötet i onsdags kväll. Kross på kross. Men däremellan ingen seger alls för HFK. Som nu ändå kan förbereda sig för kval, risken för direktnedflyttning är undanröjd. Tack vare Lugi, om man så vill. Fyra poäng och +21 i målskillnad har ju viss betydelse när en tabell ska summeras.

*. *. *

Såg att Hampus Dahlgren gjorde elva mål i onsdags. Bara ett par på straff, resten kontringar eller från kanten. Killen är min favorit, HFK:s guldkorn och en av hela ligans främsta profiler. Det levande beviset på att handbollen har utrymme för annat än välväxta bjässar. Okej, Dahlgren är inget unikum, just kantspelare i blygsamt format finns ganska många i ligan. Dock ingen lika liten (169 cm), och få om ens någon som överträffar Dahlgrens näsa för mål. 106 är noteringen i skrivande stund - och detta efter att han anslutit till HFK först en handfull matcher in på säsongen. Hade Dahlgren varit med från start vete hundan vem som lett skytteligan. Skövdes Jonas Samuelsson gör det just nu, tätt följd av Lugis Axel Månsson.

*. *. *

Den senare tycker jag lite synd om. 18 år ung förväntas han bära Lugi. Dirigera spelet, lyfta omgivningen, själv stå för både mål och assists. Mycket begärt, orimliga krav. Axel Månsson har verkligen gjort det bättre än bra - samtidigt som hans roll säger något om allmäntillståndet i Lugi. Det finns ingen rutin, inga erfarna spelare av erforderlig klass, ingen som kan avlasta en talangfull junior. Förödande förstås. Och till nästa säsong lämnar Månsson - och flera med honom - Lugi. Känns som flykt från sjunkande skepp. Otroligt nog har man fortfarande Aranäs en poäng under sig i tabellen. 11 mot 10, magert så det förslår med blott två omgångar kvar. Men där restprogrammet knappast talar för ett lyckligt Lugislut.

*  *  *

Aranäs möter Guif i Eskilstuna härnäst. Därefter Malmö hemma. Lugi har Alingsås (h) och Skövde (b). ”Tacksamt” motstånd för båda, i och för sig. Lag som i princip bara har äran att spela för. Skövde (med vikande form) möjligen en topp 4-placering vilket ger en ”pappersfördel” i slutspelet. Ett mätt (?) Alingsås kan däremot vara en straffspark för Lugi - men frågan är om inte Aranäs har två. Guif har staplat brakförluster på hög de senaste veckorna, Malmö med låg motivationsfaktor känns inte heller som något hot. Men det är mina fria spekulationer, kanske kommer de på skam redan i stundande omgång. Guif har ju gamle Lundaikonen Zoran Roganovic som tränare - kan han rädda Lugi gör han det nog gärna.

Snillen memorerar...

Jag har en egenhet. Kanske är den bisarr, ganska säkert roar den bara mig själv. Såhär: när jag går på handboll memorerar jag alltid målskyttarna. I båda lagen. När jag sedan cyklar hem rekapitulerar jag utfallet under invärtes småmumlande - för att slutligen kunna jämföra mot officiella uppgifter om saken. Förr i tidningarna dan därpå, numera på nätet samma kväll. Och håll för näsan, här kommer lite skryt: väldigt ofta har jag alldeles rätt. I sämsta fall nästan alldeles rätt. Personligen tar jag detta som ett tecken på att hjärnan funkar som den ska. Andra skulle möjligen hävda att det bevisar motsatsen, men sånt besvärar mig föga. Var och en får ställa sin diagnos.

*. *. *

Inte så svårt, tänker du? Nä, inte när jag började. 1950-talet, i Karlskrona. På den tiden kunde handbollsmatcher sluta typ 15-13, det fanns inte så många målskyttar att hålla reda på. Knepet att lyckas - upptäckte jag snart - var att sammanställa nerifrån. Säg att IFK vunnit med just 15-13. Då var det lätt som en plätt att memorera: Janne Jansson och Lasse Hagberg ett mål, Sandegård och Lindeborg vardera två, Inge Fredin tre. Resterande sex gav sig själv. Lars Alexandersson’s normala matchranson. Alex, skyttekungen. Och ungefär så såg IFK:s målprotokoll ut - alltid. Små variationer, sällan några ”svåra” avvikelser. Marigare med motståndarlagen. Den förmågan har jag fått öva upp efterhand.

*. *. *

I dagens handboll sätts man på tuffare prov, helt klart. Matchresultaten har förändrats till 30-28 eller liknande. Runt sextio mål alltså, fördelade på kanske tjugo olika målskyttar. Lagra och spara på det - och sedan komma ut som en korsning mellan snille och stolle. Förbannat kul, kan jag säga. En känsla av eufori. Lyckorus. Stolthet. Mental utmattning. Värdelöst vetande? Har jag inte tänkt på. Men jo, förmodligen. Världen blir ju inte bättre av att jag sitter och memorerar målskyttar i handboll. Och inte en jävel efterfrågar min kompetens på området. Endast jag får en kick. Det räcker mer än väl. Egot måste få sitt, ödmjukheten likaså: äran och berömmelsen tillfaller dom som gör målen. 

*. *. *

Funderar du på att börja? Kom då ihåg vissa tumregler. Papper och penna strängeligen förbjudet. Inget fusk, tack. Hjärnan ska göra jobbet, det är själva poängen. Viktigt för framgång kan vara att sitta för sig själv på match. Stänga av, sjunka in i uppgiften. Hålla närmaste publikgranne kort. Fokusera hundra procent. Gärna halvtidssummera, det underlättar inför fortsättningen. Inte tappa taget, fattningen, räkningen. Aldrig skämmas; man får lov att memorera målskyttar, udda specialintressen ryms inom de mänskliga fri- och rättigheterna. Tror jag. Välkommen i klubben - om du inte redan är medlem.

Tomasson tar vad han ärver

Fotbollens nye förbundskapten Jon Dahl Tomasson tog i veckan ut sin första landslagstrupp. Det hade kunnat vara Janne Anderssons. Skillnaden är i det stora hela marginell, förnyelsen knappt märkbar. Inte mycket att säga om. Förbundskaptener brukar sällan inleda med storstädning, det vore en taskig eftersläng mot företrädaren. Man tar vad man ärver, helt enkelt. Till att börja med. Kryddat med något eget, för skams skull. En Simon Olsson t ex. Tidigare i Elfsborg, numera Hollandsproffs. En Jacob Ondrejka, en Gustaf Nilsson. Båda Belgienbaserade idag - och innan dess tämligen oprövade i blågult. Även här följer Tomasson i Anderssons fotspår: inga allsvenska spelare, utlandsflytt måste till för att bli aktuell.

*. *. *

Ingen princip utan undantag dock: två AIK:are finns med i truppen. Rena straffsparken för alla som tror att Sebastian Larsson - ny i staben runt Tomasson - haft inflytande på uttagningen. Så kan det förvisso vara i någon mån, var och en är ju sin egen klubb närmast. Ponera att Rydström varit i Larssons ställning...nog hade Nanasi och kanske ytterligare någon från MFF varit med. Nu är det som det är: Tomasson färsk på jobbet, ”osvensk” bakgrund, viss vägledning naturligt. Tids nog får han förhoppningsvis överblick och kan sätta sin personliga touch på landslaget. Framförallt i spelidé och prestation. Få ut mer av ungefär samma underlag som Andersson hade. Potentialen bör finnas. Med ett obligatoriskt ? för den bakre kvalitén.

*  *  *

Jag tänker inte bara på backlinjen. Även målvaktssidan oroar. Tomasson har tagit ut samma trio som Andersson avslutade med - och jag förstår det inte riktigt. Robin Olsen etta, okej. Matchotränad, ständig reserv i klubblaget. Ändå svårt att se någon bättre. Men komplementen. Nordfeldt övertygade inte i fjolårets allsvenska, en del taffliga ingripanden kostade AIK poäng. Och Viktor Johansson. Vet inte ens vem han är, vet bara att han från och till vaktar buren för Rotherham. I sig ingen merit: laget är slagpåse i brittiska andraligan, släpper in massor av mål. Ett typexempel, skulle jag säga, på att utländsk klubbtillhörighet går före allsvensk. Som om begåvade målvakter vore en bristvara i vår egen högsta serie. 

*. *. *

Jag nämnde Gustaf Nilsson. Finns det något spektakulärt nytillskott i Tomassons första trupp är det väl han. 197 cm lång anfallare, snart 27 år. Genombrottet i Falkenberg, därefter en blandad rundtur. Häcken någon säsong, mindre lyckad. Danmark, tyska tredjeligan. Nu i Union SG, topplag i belgiska ligan. Där har det lossnat ganska rejält. Tolv mål under säsongen, mycket beröm. Men med all respekt: blir Gustaf Nilsson mer än trupputfyllnad i landslaget? Mer än en ny Quaison? Anfallssidan verkar liksom upptagen. Isak, Gyökeres. Kulusevski kan också räknas dit. Liksom Elanga. En startplats känns avlägsen för Nilsson. Inhopp lär det förstås bli och den rollen ska inte ringaktas. Hursomhelst kul att han finns med i bilden.

Tankar kring en stundande sorti

Om drygt två månader upphör Sydsvenskan att vara en nyhetstidning i klassisk mening. Bara så kan gårdagens besked från chefredaktören Jonas Kanje tolkas: 15e maj tidigareläggs tryckstarten med hela tre timmar. Inte tillfälligt utan för gott. Vilket innebär att händelser som inträffar efter 20.00 på kvällen inte kommer att finnas med i papperstidningen morgonen därpå. Prenumeranterna hänvisas till nätupplagan. Beskedet var väntat, mer en tidsfråga exakt när det skulle levereras. Liksom det nu blir en tidsfråga innan papperstidningen är ett minne blott. Ett år? Två? Spontant tycker jag att det varit bättre att lägga ner direkt. Mindre brutalt, förkortat lidande. Alla fattar ju att detta är början till slutet för Sydsvenskan. Men vid närmare eftertanke: hellre en utdragen sorti än en plötslig.

*. *. *

Mitt i vemodet känner jag - mest av allt - tacksamhet över att ändå få bläddra i ”världens bästa tidning” ett tag till. Jag har liksom varit ett med Sydis. Gjort min livsresa på Sydis. Gått ner mig, ryckt upp mig. Bränt chanser, fått nya (tack Kjell Dyberg). Blivit människa. Vandrat i samma korridorer som alla mytomspunna profiler. Per T. SH. AGP. Zorro. Karzo. Toto Fotograf. En man som på riktigt hette Ove och förlorat sig i Hammarby. Minglat med de stora och starka, vinglat med de små och svaga. Brutit sidor i bly har jag gjort. Klippt och klistrat. Redigerat på skärm. Överlevt en hel jävla teknikrevolution. Korsat gränser, vänt på siffror: grafiker i 31 år, journalist i 13. Varit med om de goda tiderna. Då när tryckstarten flyttades framåt, aldrig bakåt. Då när senaste nytt var heligt och alla tog tidningen för given. 

*. *. *

Skrev jag bläddra? Viktigt. Det är det som skiljer tidningsläsaren från nätklickaren. Bläddra, vända blad. Ta sig tid. Känna doften av konst och klass, kanske även trycksvärta om man är tillräckligt inbilsk. Hantverk, inte hastverk. Jag är 78, inte 28, inser att det har betydelse. Vill du kalla mig gammeldags, stelbent och trångsynt så vassego’, inga problem. I min ålder är det ganska okej att vara gammeldags - och nej, jag skäms inte ett förbannat dugg över min definition av tidning. Samtidigt: något motvilligt förstår jag beslutet. Respekterar det. Man kan inte fortsätta göra en tidning som allt färre frågar efter. Sydsvenskan har idag (om jag minns rätt) en vardagsupplaga på cirka 30 000 ex - att jämföra med närmare 130 000 under honungsåren på 1990-talet. Då fanns förstås inte den interna kannibalismen, läs nätalternativet. 

*. *. *

Vad man kunnat se länge och tydligt är att prenumeration på papperstidningen blivit en generationsfråga. Delvis kanske också en kostnadsfråga. 7 500 per år, folk som är om sig och kring sig snyter inte upp dom pengarna utan vånda. Avstår hellre, övergår till annan nyhetskonsumtion. De sista tappra är hursomhelst i huvudsak pensionärer, yngre människor föredrar att orientera sig i det digitala landskapet. Därav nådastöten: klassisk tidningsproduktion bär sig inte längre. Inte för Kvällsposten häromåret, inte för Sydis nu. Inte för någon tidning snart nog. Utveckling kallas det bestämt. Man måste inte gilla den, man får lov att tycka den är beklaglig. Men att kämpa emot är fruktlöst.

Blanka blad om läsvärd bravad

Jag letar och letar - men nej: inte en rad i Sydis om gårdagens cupfinal i handboll. Ingenting, inte ens resultatet. Det säger ganska mycket. Om en bantad sportredaktions förmåga och intresse av att hålla sig uppdaterad på vad som händer utanför komfortzonen. Om handbollens allmänna ställning i nyhetsflödet. Om ett specialförbund som nog kunde vara bra mycket bättre på att marknadsföra sin egen cup.

*. *. *

Ystads IF vann, kan jag berätta. 33-32 mot Hammarby. Och SVT sände, ambitiöst och professionellt. Säger förstås nåt om handboll det också. SVT får ju numera hålla tillgodo med smulorna som blir över när betalkanalerna rensat sportbordet på go’bitar. Dit räknas inte längre handboll. Jo, när det kommer till mästerskap typ EM och VM men inte annars. Detta är nu ingen ursäkt för Sydis - och andra tidningar - att helt nollställa rapporteringen. I just Skåne finns fortfarande ett visst allmänintresse för handboll, vill jag tro. Att förbigå YIF:s cupseger med blank tystnad framstår helt enkelt som nonchalant gentemot läsarna.

*. *. *

I rättvisans namn bör påpekas att Sydis visst skriver om handboll idag. Om skötebarnet Lugi närmre bestämt. Två stora artiklar på temat ”kris”. Men där har man lite otur med tajmingen, så att säga. Lugi vann ju senast. Dubbelt upp, både herrlaget och damlaget. Läget ljusnade, hoppet tändes: det behöver kanske inte bli nedflyttning. Krisvinkeln landar liksom fel i tid, som om den vore fastställd på förhand.

*. *. *

Cupfinalen var sevärd. Inte lika spännande som siffrorna antyder; YIF ledde med tre minuten kvar, ”bjöd” Hammarby på två reduceringsmål men kunde spela av slutsekunderna utan att riskera guldet. Två starka lag, många skickliga spelare. Men där bredden såväl som spetsen fanns i Ystad. Och med spetsen avser jag då den geniale Kim Andersson. Snart 42, fortfarande fantastisk. Tror inte han gjorde mer än ett mål själv - men alla dessa framspelningar, all denna klokskap, suck. Sveriges bäste handbollsspelare genom alla tider, har jag alltid sagt om Kim Andersson. Vidhåller. Ser ingen med motsvarande register.

🎼 Ständigt detta Norge🥇

Undrar vem som vinner årets allsvenska i fotboll. Molde kanske? Nä, skojar. Norge får inte vara med i just det sammanhanget. Bara i Mello. Och därmed har jag väl sagt vad jag tycker om den lilla saken. Inget vidare alltså. Någon brist på artister finns ju knappast i Sverige, snarare kryllar det av pågar och töser som sjunger och har sig. Somliga bra, andra mindre bra. Ändå bjuds ett omsusat tvillingpar från Norge in till, som det heter i marknadsföringen, ”Sveriges största musiktävling”. Självklart vinner dom. Så som inbjudna norrmän alltid vinner Vasaloppet.

*. *. *

Man bör kort sagt passa sig för norrmän. Ger man dem inviten tar de hela skiten. Okej för mig i Vasaloppet; det är trots allt en öppen tävling, inget SM med krav på någon form av fast svensktillhörighet. Att det var likadant i Mello kom som en överraskning. Ja, som något av en personlig prövning. Jag är ju i grunden för öppenhet, skeptisk till slutna sällskap. Men här vete faan. Något skaver, något rimmar väldigt illa med marknadsföringen. Och i slutänden hela idén med Eurovision Song Contest: land mot land, låt för låt. Inhemska artister, sällan eller aldrig inhyrda.

*. *. *

Nu talar förvisso resultatet mot mina invändningar. Folket röstar (jämte vissa diffusa jurygrupper runt om i Europa). Norge vann Sveriges största musiktävling överlägset. Utfallet låg liksom i inbjudan. Tvillingarna slog igenom redan som barn, är 22 idag, lätt passé i hemlandet men med greppet kvar om Mello’s målgrupp. Kidsen, tjejerna, tanterna (förlåt en fördomsfull gubbe). Själlös och skräddarsydd låt, oklanderligt framförande, lite norsk gullighet - och saken var klar. Bäst i Mello var programledarparet Carina Berg och Björn Gustavsson. I särklass.

Lika barn minglar bäst

Jag brukar titta på Politikbyrån i SVT. Intressant. Sist handlade det om statsministerparet Kristersson, Ulf och Birgitta. Bland annat om deras regelbundna mingeltillställningar i Sagerska palatset. På skattebetalarnas bekostnad, min gissning. Och med noga utvalda gäster, också min gissning. Inte enbart moderater eller liknande dock. Av programmet framgick att Mona Sahlin tillhör stammisarna i sammanhanget - och såvitt jag vet är hon fortfarande ”sosse”, om än inte aktiv. Men som man säger...var ska sleven va’ om inte i grytan?

*. *. *

Nej, jag ser ingen anledning att vara skånskt förtröden. Eliten får gärna mingla runt i inbördes beundran. Ta ett glas eller fem, smörja kråset, utbyta erfarenheter. Unna saj. Paret Kristersson sticker tydligen ut i den delen, ingen annan svensk statsminister med eller utan hustru har nånsin profilerat sig på liknande sätt. Allt enligt Politikbyrån. Som också kunde avslöja att herr och fru Kristersson köpt sig en herrgård. Storhetsvansinne? Mer en markör kanske: Vi häruppe, Ni därnere. Inget nytt under solen. Även Göran Persson (s) köpte herrgård, vill jag minnas. Låt vara efter statsministerperioden, inte mitt under.

*. *. *

Det är tydligt att Ulf Kristersson älskar att vara statsminister. Och om möjligt ännu tydligare att Birgitta älskar att vara statsministerfru. Flyga regeringsplan. Representera. Oklart vem, men förmodligen maken. Eller är Birgitta folkvald? Ingår hon också i regeringen? Utvald av Vår Herre kanske. Birgitta är ju präst på lediga stunder, bär alltid krage. Senast igår i Washington DC, USA. Statsministern var där för att slutligen signera Sveriges inträde i Nato - och Birgitta för att sola sig i glansen och ta lite bilder till familjealbumet. Såg det ut som i tv. Helt legitimt förstås: är man Rikets First Lady så är man. 

*. *. *

Vid närmare eftertanke hade tvärtom varit ganska sorgligt. Jag menar, hur skulle det sett ut om Ulf & Birgitta gick till köttgrytorna i uppenbar vantrivsel. Frotterade sig med den politiska världseliten liksom motvilligt. Minglade av tvång. Tog emot Sahlin för att hon råkat bli inkvoterad. Och om Ulf behövde regera efter ett annat partis pekpinne. Javisst ja, det sista är ju en realitet: utan SD:s välvilja och direktiv ingen Kristersson vid makten. Men det är bra att han - och hustrun - gillar läget. Bra för Sverigebilden. Bra för Politikbyrån som kan göra underhållande tv för oss vanliga dö’nickar.

*. *. *

I veckan var jag hos tandläkaren. En halvtimme i stolen, 900 spänn vid betaldisken. En glad överraskning; jag hade räknat med minst det dubbla. Å andra sidan medföljde en rekommendation om ett kompletterande besök hos tandhygienist, så där tillkommer snart nog 1800 kronor. Om jag inte snålar ur. Tandvård är dyrt idag. Många avstår, tycker sig inte ha råd. Sorgligt när tandhälsa blir en typ av klassfråga. Hur har politikerna kunnat tillåta det? Kan kanske vara ett lämpligt diskussionsämne vid nästa palatsmingel hos paret Kristersson.

Mitt i matchen kom ett samtal...

Det kom ett mobilsamtal igår kväll. Mitt under cupmatchen Hammarby-Mjällby. Vem faan ringer då? En god vän väl medveten om mina Mjällbysympatier, visade det sig. Jaha, hann jag tänka, han vill så klart beklaga, Hammarby hade ju precis gjort 1-0. Sen svarade jag - och mycket riktigt: ”Bergström”, sa han. ”Jaså den olyckan”, sa jag. ”90 sekunder nånting”, fortsatte han. Intellektuellt meningsutbyte? Inte precis. Däremot missförstånd på hög - eller möjligen låg - nivå. Kopplat till det faktum att tv-apparater inte alltid synkar, den ena kan så att säga ligga någon dryg minut före den andra i själva bildöverföringen. Teknikens irrfärder, djupt mänskligt att glömma för oss som kommit en bit upp i åren.

*. *. *

Vi talade alltså förbi varann, vännen och jag. Han ville gratulera, inte alls beklaga. Hammarbymålet ändrade förvisso riktning på en Mjällbyspelare, dock inte Bergström som jag förleddes att tro av samtalet. ”Ser du inte matchen”? frågade vännen och lät antyda att nånting trevligt nyss inträffat. ”Klart jag kollar. I min ruta står det 1-0. Är det fel eller”? Längre hann jag inte. Plötsligt hände det som redan hänt i vännens tv ett par kilometer bort: Mjällby gör 1-1! Jacob Bergström, vem annars. Ridå ner. Eller upp, beroende på hur man ser det. Vännen blev förtvivlad, bad om ursäkt. Tyckte att han snuvat mig på ögonblickets njutning. Ingen fara, försäkrade jag, snarast tacksam över ett oförglömligt samtal.

*. *. *

Vad gäller matchen blev jag imponerad av båda lagen. Nånting säger mig att Hammarby kan bli ett hot mot MFF - och andra guldaspiranter - i årets allsvenska. När och om effektiviteten matchar spelet lite bättre, vill säga. Potentialen finns. Många skickliga spelare, intressant ny tränare i Kim Hellberg. Mjällby fick 1-1 med viss tur - eller kanske rättare sagt viss oskicklighet i Hammarbys förmåga till avslut. Ändå upplyftande att se Mjällby. En ny dansk på mittfältet, Röykjaer. En ny gambier i anfallet, Manneh. Båda positiva bekantskaper. Annars samma stomme som i fjol - och samma frenesi, samma höga arbetsmoral. Svettig spelidé, massor av löpmeter. Och till råga på allt bra bredd. 

*. *. *

Sålunda fick varken Bergström eller Jagne plats i startelvan. Inte Victor Gustafson heller. Alla tre byttes in efter pausvilan. Vilket klart och tydligt höjde den offensiva kvalitén i Mjällby (backlinjen grym matchen igenom). Jagne’s förarbete till Bergströms kvitteringsmål var fotbollsgodis för kräsna finsmakare. Lite synd att det kom mitt i ett mobilsamtal, det hindrade mig från att vråljubla lika ohämmat som jag brukar. Man ska va’ rädd om öronen på en gammal vän. Jag tror hursomhelst det kan gå bra för Mjällby även i år. Topp 8 i allsvenskan, nåt sånt kanske. Men närmast en kvartsfinal i cupen, mot AIK. Det var vad 1-1 mot Bajen betydde. Starkt jobbat ”Bergström” och övriga sillastrypare.

Om idrottens medaljörer - och marodörer

Inomhus-VM i friidrott är inte mitt lyckopiller. Inte atleternas heller, verkar det som. Tunna startfält, begränsad konkurrens, vissa grenar som av utrymmes- och säkerhetsskäl inte finns med på tävlingsprogrammet; det blir liksom rumphugget, inte alls som de ”riktiga” mästerskapen under bar himmel. Men med detta sagt min oreserverade beundran för Andreas Kramer. Killen knep silvret på den svåra distansen 800 meter. Detta efter en mäktig, närmast ”osvensk”, finish. Imponerande. Och lite skrällartat: Kramer ställdes tidsmässigt mot idel övermän i finalloppet, medaljen hängde högt.

*. *. *

Det kan man kanske inte säga att Armand Duplantis stavguld gjorde. Hemsk kravbild egentligen. Alla tycks ta för givet att Duplantis ska vinna - alltid. Silver i hans fall hade setts som ett misslyckande. Förmodligen av honom själv också. Nu var han skenbart illa ute, klarade 5,85 först i tredje försöket men då med marginal. Och till slut blev han ensam över sex meter (6,05). Armand Duplantis världsmästare, som det ska va’. Ett fenomen, en stavhoppare av guds nåde. Inne som ute.

*. *. *

Helgens 17-åring: Alvar Myhlback, skidåkare. Trea i Vasaloppet! Ende svensken som på allvar kunde utmana myllret av norrmän. Fantastiskt. Och rörande att ta del av hans egen reaktion i målfållan. Grabben famlade efter orden, kunde inte riktigt ge uttryck för vad han kände. Ingen mediaträning här, bara naturlig mänsklighet. Så ung, så oförstörd. Hoppas det håller för Alvar, att han inte bränner ut sig i förtid. Långlopp på skidor är nog ingen hälsokur. Om jag får gissa, som lekman.

*. *. *

Helgens fula gubbe: Martin Olsson, 36. Inhoppare i MFF:s cupmatch mot Varberg. Utvisad efter att ha förväxlat fotboll med boxning. Sällan man ser hjärnsläpp ta sig sådana uttryck. Olsson kan räkna med lång avstängning, kortare än tre månader skulle förvåna. Frågan är om han inte ryker från MFF av bara farten - eller ryms knockout på ogarderad motståndare inom kontraktet? 1-1 i matchen förresten. MFF-maskinen hackar, publiken visslar.  Av missnöje, inte förtjusning. Ingen lovande säsongsupptakt. 

*. *. *

Hårda ord om HF Karlskrona igår. Ångrar mig delvis. Skrev i affekt, tätt inpå matchen. Dålig idé. Jag förstår att HFK gjorde sitt bästa och mer än så kan inget lag i världen göra. Min upprördhet bottnade i spruckna förhoppningar. Jag trodde helt enkelt att HFK var lite bättre än såhär - och hade lagt en del krut på att locka med mig familjen till ett handbollsrelaterat söndagsnöje. Men lilla barnbarnet var nöjt. Malmö vann ju - och som Malmötös har hon svårt att förstå hur det kan kännas fel.

Rött kort, HF Karlskrona

HK Malmö-HF Karlskrona 28-22. En Karlskronaspelare fick rött kort tidigt i matchen. Personligen känner jag att hela HFK gjorde sig förtjänt av rött kort. Spelar man i handbollens högsta serie får man inte se ut som klåpare, det blir för genant. HK Malmö måste ha presterat säsongssämsta, ändå vann man lekande lätt. Tvi vale så tråkigt. Om man nu, som jag, råkar ha medfödda Karlskronasympatier. Detta var plågsamt.

*. *. *

I en miserabel första halvlek lyckades HFK hålla jämna steg. 11-11 i paus, dock med onda aningar. HKM har inlett oskärpt förr - för att sedan rycka upp sig tillräckligt mycket för att vinna. Jodå, samma här. Några höjder nåddes förvisso aldrig, men det behövdes inte. HFK vek ner sig. Strulade bort anfall efter anfall. Tappade koncepterna även i försvarsjobbet. Drog på sig rader av utvisningar, den ena dummare än den andra, tredje och fjärde. Sköt inte, saknade folk som kunde.

*. *. *

Olafur Gudmundsson, HFK:s prestigevärvning inför säsongen? Med i laguppställningen. På banan kanske en sammanlagd kvart, generöst räknat. Vet inte om han har ont i hela kroppen efter en lång och slitsam karriär, eller om det bara är skottarmen som loggat ut. I vilket fall var han inte ens en skugga av sitt renommé. Flytta boll kan vem som helst göra - och sanningen att säga hade HFK alldeles för många av den sorten. Isak Larsson en ljusglimt, Dahlgren delvis. Annars beckmörkt.

*. *. *

Efter att ha bevittnat det här eländet har jag svårt att tro på HF Karlskrona i kvalet. Sannolikt får man möta Skånela, ett rutinerat allsvenskt lag med obestridlig potential. Säkerligen bättre rustat mentalt, ingen förlusttrend som tynger. Inte utan att jag bävar. En sista fråga: vad gör Ola Lindgren på HFK:s tränarbänk? Vad är hans roll? Inspirera laget och dess head coach med sin blotta närvaro? Jag förstår det inte riktigt. Ser ingen effekt, inga resultat. Idag bara kristecken.

Den gamla vanliga visan om nya HFK

HF Karlskrona fortsätter förlora i handbollsligan. Match efter match efter match; jag minns faktiskt inte när laget senast tog en seger. Givet satsningen och uppsnacket inför säsongen börjar det likna fiasko. Det lät ju så bra. Tre nya islänningar inklusive stjärnan Olafur Gudmundsson. Ny målvakt från tyska Bundesliga som komplement till Uros Tomic. Lånet av Kristianstadtalangen Isak Larsson. Dessutom Hampus Dahlgren som vass ”övertidsvärvning”. Vad kunde gå snett? Allt, har det visat sig.

*. *. *

Med fyra omgångar kvar av grundserien står HFK på magra 14 poäng. Sedan länge avhängt från slutspel, istället fast förankrat på negativ kvalplats. Av de nya har bara Dahlgren levererat stadigt. Larsson sporadiskt. Gudmundsson inte alls. Största namnet, värsta floppen. Vet inte om det beror på skador i någon mån - eller om Gudmundsson helt enkelt var slut när han kom. I vilket fall en dyrköpt läxa för HFK: värva aldrig på namn och gamla meriter, värdera tillståndet här och nu. Det trodde jag klubben visste.

*. *. *

Igår hade HF Karlskrona trots allt tur. Varken Lugi eller Aranäs vann, marginalen till direktnedflyttning är fortsatt fem poäng. Aranäs tog dock in en efter att ha kryssat mot Hallby. Lugi däremot föll i derbyt mot HK Malmö, 27-29. Båda har fem matcher kvar, alltså en mer än HFK. Så helt säkert är det inte att de 14 poängen räcker, ytterligare någon kan behövas. Hur nu det ska gå till för ett lag som tycks ha fastnat i förlustspiralen. HFK möter Lugi hemma inom kort, känns som en rätt läskig ödesmatch.

*. *. *

Dessförinnan kommer HFK till Malmö. Nu på söndag, nämligen. Familjeutflykt planerad på mitt initiativ. Här gäller det att stå upp för Karlskrona. I motgång prövas pillemasaren - och gudarna ska veta att man är härdad. Varenda gång HFK är uppe i högsta serien slutar det såhär. Bottenstrid, i bästa fall ett ovisst kval. Jobbigt, jobbigt. I år smått upprörande. Även om det är det andra Karlskronalaget - IFK i serien under - som har mitt hjärta. HFK har blott min sympati.

Sverige har en förbundskapten

Bekräftat. Jon Dahl Tomasson blir Sveriges nye förbundskapten i fotboll. Hoppar jag högt och jublar? Nej. Låter valet ändå inte lite spännande? Jo, absolut. Med Tomasson höjer svensk fotboll blicken, vidgar synfältet. Bort från Janne Andersson-eran, bort från alla blågula låsningar. Positivt, vill jag tro. Mer av samma hade egentligen varit obegripligt, då kunde Andersson lika gärna stannat kvar.

*. *. *

Danske JDT blir alltså den förste icke-svennen på posten. Det i sig garanterar nu ingen succé. Sveriges nye förbundskapten är knappast någon trollkarl med kaniner i hatten. Inga mittbackar heller. Eller en fix och färdig backlinje i det stora hela. Tomasson ärver ett landslag i prestations- och resultatmässig kris - men med en utvecklingspotential som borde vara intressant i förhållande till hans eget cv. Jon Dahl Tomasson var ju själv en forward av rang när det begav sig. Målspottare, hyllat utlandsproffs. 

*. *. *

Om detta spillt över på hans tränarprofil kan offensiva spelare som Kulusevski, Isak och Gyökeres kanske blomma ut i landslaget, så som i respektive klubblag. Under Janne Andersson ville det sällan lossna, känslan var att där fanns betydligt mer att ta ut. Tomasson kan vara mannen som gör skillnad. Hans tuffaste utmaning ligger dock i att få ordning på försvarsspelet. Förr om åren Sveriges styrka, mot slutet av Andersson-eran vår svaghet. I den delen måste nivån upp, annars fastnar svensk fotboll i blåbärssnåren.

*. *. * 

En till sak, ofrånkomlig. Media. Hur klarar JDT den biten? Inte särskilt bra under MFF-åren - bättre nu? Mindre arrogans, större öppenhet? Återstår att se. Viktigt att komma ihåg är förstås det gamla vanliga: goda resultat förlåter allt, inget annat räknas. Skönt hursomhelst att frågan är löst. Det tog sin lilla långbänk. Och när den nye förbundskaptenen äntligen kunde presenteras var han f ö inte själv närvarande. Fatalt. Men därmed sluttjatat i ärendet.

Dado glöder - men handbollen blöder

Såg Sveriges äldste elitspelare i handboll på tv häromkvällen. Ja, kanske den äldste alla kategorier. Jag talar om Dalibor Doder. Malmökillen som fick sitt genombrott i Lugi redan i förra århundradet. För att senare bli utlandsproffs (Spanien, Tyskland) och seglivad landslagsstjärna. I vår fyller mannen 45 - och nej, han har inte lagt av. ”Dado” spelar i allsvenska Vinslöv numera. Åtminstone finns han med i laguppställningen. Minuterna på banan i matchen mot IFK Karlskrona kunde räknas på ena handens tumme. Åren tar till slut ut sin rätt, även på legender.

*. *. *

Ett straffmål och något enstaka anfall i playmakerrollen var vad Dado bidrog med. Övrig tid på bänken. Men visst är det fantastiskt att han fortfarande brinner för handbollen - och försvarar en plats så pass högt. Vinslöv är - med allsvenska mått - ett bra lag, just nu med ligakval inom räckhåll. IFK Karlskrona blev en munsbit på vägen; 29-19. Dalibor Doder är det givna affischnamnet, men andra bär alltså laget. Inge Aas Eriksen, känd från Kristianstad och Malmö, är en. Elias Holmström, mittsexa med förflutet i H43, en annan. Emil Schuster, Hugo Svensson, målvakten Linus Olsson; det finns duktigt folk lite överallt.

*. *. *

Vinslöv i ligan är förstås en långsökt tanke. För att inte tala om Dado i ligan drygt 25 år efter debuten. Jag antar att han har ett kontrakt att spela/sitta av den här säsongen ut, mer än så förefaller orimligt. För övrigt är det tuffa tider för handbollen. Flera elitklubbar blöder ekonomiskt, HK Malmö bland andra. Läste att lagets spelare fick ta sig till helgens bortamatch mot Kristianstad i egna bilar, klubben hade inte råd med buss. Snacka om ringande larmklockor. Och Lugi, vad ska man säga om Lugi? Förlust i gårdagens ödesmatch mot Aranäs. Skärpt nedflyttningshot, spelarflykt redan ett faktum. Förbluffande.

*. *. *

Hur Vinslövs HK står sig ekonomiskt har jag inte en aning om. Men tämligen gott, viskas det i skvallerkretsar. Med anspelning inte minst på legendaren i den befintliga spelartruppen. Och det är klart, ingen väljer väl Vinslöv för att det skulle vara särskilt roligt att spela handboll just där. Lika lite som någon väljer Amo för att en bruksort i mörkaste Småland drar. Pengar har betydelse, modern idrott är en födkrok bland andra. Inget att moralisera över, inte så länge plus och minus går ihop. Vilket det fortfarande gör - men dessvärre i allt färre klubbar, om jag tolkar nyhetsrapporteringen rätt. 

*. *. *

Smått sensationellt den gångna helgen: SVT visade handboll! Svenska cupen på damsidan, Final Four. Där det slutligen blev en finalmatch mellan Sävehof och H65 Höör. Med välbärgade Sävehof som självklar vinnare, 33-26. Proffsig sändning, ambitiöst upplägg, underhållande sport. Mer sånt vore önskvärt - men tyvärr: handbollen är numera utraderad från allemans-tv, den här satsningen kändes mer som engångsföreteelse. Förvisso uppfriskande. Tack. Och jo, jag vet att avgiftsbelagda streamingtjänster finns. Funkar dock bara som nödutgång för nördar, stimulerar inte det breda intresset.

Föga aptitlig frukostläsning...

”Radhusfamilj hör när grannen bajsar”. Sydsvenskan blandar och ger i sin rubriksättning. Högt och lågt, salt och surt. Nämnda exempel är hämtat från dagens förstasida. Där det trängs med rubriker om krig och annat elände. Nyhet som nyhet liksom. Men vem är det egentligen synd om i bajsdramat? Avsändaren eller mottagaren? Artikeln inne i tidningen doftar sympati för den drabbade familjen. Själv är jag tveksam, lite lätt förundrad.

*. *. *

Såvitt jag vet är det inte kriminellt att bajsa. Inget som kräver tillstånd. Typ knacka på grannens dörr och be om lov. Man får helt enkelt anta att personen i Sydisexemplet bajsar i god tro, lyckligt ovetande om grannarnas dilemma. ”Man hör när bajskorven landar i skålen”, klagar ett av offren. Månn’de, tänker jag. Såpass? Moster Greta, salig i åminnelse, brukade säga ”man hör det man vill höra”. För allt annat, menade hon, slår man dövörat till. Lätt att säga förstås. Jag vet ju inte hur radhusfamiljen på Hyllie i Malmö har det eller i vilken omfattning deras granne bajsar. Men nattetid? Bajsar folk om nätterna? Tydligen.

*. *. *

Hörselskydd är en utmärkt uppfinning. Rekommenderas alla som saknar dövöra.

*. *. *

En fråga som aktualiseras av artikeln är hur faan man bygger nuförtiden. Ljudisolering å sånt? För dyrt eller? Lyhörda huskonstruktioner - mer eller mindre - har väl alltid funnits men ljudet av ”bajskorv i skålen” tar definitivt priset. Jag menar, bakom stängd toadörr brukar sånt inte höras ens i den egna lägenheten. Knappt bakom öppen dörr heller förresten. Med reservation möjligen för rännesprak och dylikt. Tur ändå att inte stanken tränger igenom, kanske bör man känna tacksamhet över det.

Elinegård - en stadsdel i tiden?

Flyttkarusell i vår trappa. Fem nya hyresgäster sen i julas, närmare tio sen förra årsskiftet. På 15 lägenheter. Från första inflyttningen våren 2017 återstår idag vi och en till. Jag vet inte vad det säger, bara vad det ”luktar”: vantrivsel, oro, fiasko för själva byggprojektet Elinegård. Vår trappa är inget isolerat undantag, hela huslängan präglas av samma instabilitet i kundunderlaget. Höga hyror? Absolut. Femsiffrig månadskostnad för en pytteliten trea. Men sådant är ju känt vid inflyttningen, inget som kommer likt en tjuv om natten. Och var finns billigt boende?

*. *. *

Lägenheterna är f ö jättefina. Modern planlösning. Tvättmaskin, diskmaskin. Ljust, fräscht. Inget att sakna - förutom bättre ventilation och säkrare hiss, kanske. Så varför drar folk? För att området i sig inte riktigt motsvarat förväntningarna? Ja, jag tror det. På Elinegård finns inga mötesplatser. Inget av det som identifierar en komplett stadsdel. Idrottsförening. Caféer. Pizzeria, kvarterskrog. Bibliotek. Lekland för de små, systembolag för de stora. Inget pulshöjande överhuvudtaget. Bara Hemköp. Ett litet apotek. Hårvård, fotvård. Skola med tillhörande sporthall finns också - men inget ”roligt” i nära anslutning där heller. Vill kidsen ha godis eller glass får de gå till Hemköp några hundra meter bort. Okej, ett lyxproblem.

*. *. *

Elinegård är hus på hus på hus, kan man säga. Kompakt ”living”. Tusentals människor, kanske tiotusentals, bor här, förfärande många högst tillfälligt. Flyttkarusellen känns inte bra. Gagnar inte områdets renommé. Eller för den delen en viktig detalj som grannsamverkan. Det kommer liksom nya hela tiden, etablerade kontakter bryts och ersätts inte med något slags automatik. Själv saknar jag just nu mina utflyttade fotbollskompisar. Trappan har blivit tyst utan dem, vardagen gråare. Ibland flyr mina tankar till platserna jag bodde på i yngre dar. Rosengård, Sevedsplan, Hermodsdal, Söderkulla. Hur snabbt det kan gå mellan ansett och avskytt, från status till slum. Elinegård är inte där - än. Men om tio år?

*. *. *

Varför inte jag flyttar? För gammal. Blir trött av blotta tanken. Dessutom accepterar jag Elinegård med dess fel och brister, går inte omkring i kronisk vantrivsel. Man blir tålig med åren. Lakonisk, smått förnöjsam över det lilla i tillvaron. Det finns ju en omvärld att förhålla sig till. Krig, nöd, mänskligt lidande. På riktigt. I det perspektivet framstår så klart en lokal flyttkarusell som futtigt att problematisera. Och förresten ser vi kanske bara det nya normala? Alltså att permanent boende blivit ute, att rörlighet gränsande till kaos ligger mer rätt i tiden. Att såna som jag är dinosaurier, förstelnade i svunna strukturer. Men med det sagt vore det mysigt med ett fik härute. I väntan på Hemmet.

Sådan far, sådan son. Fast inte.

Jag gillar Messiah Hallberg. Nästan lika mycket som jag en gång gillade hans far Nils Hallberg. Svårt att jämföra förstås. Nils Hallberg var skådespelare, Messiah Hallberg är komiker/satiriker. Samma bransch, skilda områden. Och i helt olika tidsepoker. Sonen glänser här och nu, inte minst i fredagssuccén Svenska Nyheter på SVT. Pappa Hallberg var stor på 1950- och 60-talen. Eller stor och stor; mest för mig kanske. Nils Hallberg hade vad jag minns aldrig en huvudroll, bara biroller. Han och John Botvid var mina ”filmstjärnor” när det begav sig. Lustiga gubbar i marginalen, matinéhjältar att älska.

*. *. *

Nils Hallberg spelade nästan alltid skummis, bov eller skurk. Han var som klippt och skuren, hade allt som krävdes. Vilket förvisso inte var så mycket då för tiden. Det räckte i princip med lite läskig uppsyn. Smyga längs med husväggar, gömma sig i buskage, ”prata” med kroppen mer än med munnen. Nils Hallberg kittlade fantasin, gjorde stor konst av små roller. Genombrott på filmduken fick han f ö redan som barnskådespelare, då som en av busungarna i klassikern Anderssonskans Kalle. Som jag sett ett antal gånger genom åren, tv har ju vänligheten att då och då reprisera guldkorn från förr.

*. *. *

Att Nils Hallberg är pappa till Messiah visste jag inte förrän den senare själv berättade om saken i tv. Kopplingen hade aldrig föresvävat mig, Hallberg är liksom inget sensationellt namn och däremellan kom en åldersskillnad som i sig gjorde tanken väldigt långsökt. 63 år, noga räknat. Senior född 1921, junior 1984. Och när man väl vet ser man onekligen vissa likheter. Något med mimiken och auran, något ”Hallbergskt” som inte riktigt går att förklara. Fast Messiah är snyggare. Inte bara än far sin utan snyggare än de flesta. Kvinnotjusare, charmör, ett äpple som fallit långt från päronträ’t. 

*. *. *

Som sagt, jag gillar Messiah Hallberg. Satir är svårt. En balansakt mellan roligt och plumpt, ett ständigt utmanande av gränser.  Slag under bältet, tramp på ömma tår. Uppåt, aldrig neråt. Messiah löser det bättre än någon annan, Svenska Nyheter har under hans ledning blivit en återkommande höjdpunkt i tv-utbudet. Tycker jag, är väl säkrast att tillägga. Känsliga tittare bör kanske hellre kolla på Mello. Eller varför inte nån gammal pilsnerfilm med Hallberg den äldre som harmlös skummis. Och gärna Botvid som typ vaktmästare. Underhållningsindustrin är bred, tack och lov.

Konsten att hitta ett sätt att vinna...

Idag lyfter jag min obefintliga keps för IFK Karlskrona i handbollsallsvenskan. Med all spetskvalitet borta pga skador och avbrutna lånekontrakt hittar man ändå ett sätt att vinna. 23-21 mot anrika Redbergslid. Fattar knappt hur det gick till trots att jag såg matchen från tv-fåtöljen. IFK hade otroligt svårt att ens komma till skott, lång måltorka ledde till 18-20 ganska nära slutet. Där och då steppade laget upp, kramade ur det sista av vilja och stolthet...och fick förstås hjälp av en motståndare som verkligen befinner sig i kris. 

*. *. *

RIK har klubbmärket och gamla meriter kvar, inte mycket mer. Laget ligger sist i allsvenskan av en simpel anledning: man är inte bättre. Förvånansvärt nog. Bland spelarna finns ändå flera med ligaerfarenhet. Schultze, Hamberg, Lövgren för att nämna några. På bänken dessutom en aktad tränare som Jasmin Zuta. Varför man inte får ihop det vet möjligen de närmast sörjande, utifrån ter det sig gåtfullt. Men all respekt för IFK. Med den här segern bör kontraktet vara i hamn, även utan kval. Givet omständigheterna fantastiskt bra gjort.

*. *. *

I dagens match överraskade en doldis från Malmö. Erik Lindskoug vid namn. Inlånad från HK:s reservled, ersättare för H43-fyndet Oscar Johansson som tydligen kallats hem till Lund i förtid. Lindskoug tog för sig, bidrog med fyra mål. Bäst - än en gång - var dock målvakten Flamur Gerbeshi. Frilägesspecialist med spektakulär spelstil. Grym på straffar är han också, RIK brände fyra av sex. Studerar man tabellen ser man att IFK faktiskt har häng på en kvalplats uppåt. Två poäng från Vinslöv som man snart möter. Nej, jag inbillar mig inget, IFK i ligan känns långsökt.

*. *. *

Apropå ligan noterar jag att Kristianstad vann dagens fyrapoängsmatch i Malmö. Slutspelsstriden hårdnar, HKM som länge såg säkert ut är nu indraget i ovissheten.

Fokus handboll

Längesen jag tittat så lite på ligahandboll som den här säsongen. Sporten förekommer inte i allemans-tv, det är en anledning. En annan är mitt hälsotillstånd; mindre stabilt än förr, därför inställt flera gånger om när jag planerat för Baltiska hallen och HK Malmö. Senast igår. Men jag beklagar mig inte, allt kunde varit värre. Och intresset har jag kvar. Följer matcherna online, mål för mål, minut för minut. ”Ser” det jag inte ser, så att säga.

*. *. *

Den aktuella tabellen är något haltande. Lagen längst ner, Lugi och Aranäs, har vardera åtta återstående matcher, övriga sex eller sju. Det drar ihop sig, spänningen tilltar. Nio lag slåss om de åtta slutspelsplatserna. Vem faller ifrån? Kristianstad? Det regerande mästarlaget är ingalunda på den säkra sidan. Har Markus Olsson skadad, dessutom allmän oro i leden inför nästa säsong; tränarbyte, spelare på väg bort, ekonomisk knipa. Känns som sötebrödsdagarna är över för ligans särklassiga publiklag.

*. *. *

Jag är svag för Guif. Har varit ända sen jag brevväxlade med Bengt Hogbring - center i B-kedjan - på 1950-talet. Idag har Eskilstunaklubben blivit något av en H43-filial. Zoran Roganovic som tränare, hans två söner Marco (en av ligans absolut bästa målvakter) och Nico i laget. Alla med blått Lundaförflutet. Liksom min specielle favorit Pavle Karacic, högersexan. Som på sistone stänkt in mål som aldrig förr: 8, 7, 6 i de tre senaste matcherna. Totalt ostraffbara 21. Guif i slutspel skulle göra mig glad.

*. *. *

Lugi bekymrar mig. Säsongen kan sluta i nedflyttning x 2. Herrlaget har sin kris, damlaget har sin. Svårt att se någon väg ut, minst lika svårt att se någon förklaring till hur situationen uppstått. För dyrt att ha två lag på högsta nivån? Vidlyftiga värvningar som inte motsvarat förväntningarna? En publik som inte bryr sig? Jag trodde Lugi var en välmående klubb. Lundaspelen som årlig inkomstkälla, Europas största ungdomsturnering. Ändå konkurshot och domedagsstämning. Vart tar miljonerna vägen? 

*. *. *

Det händer att jag köper hem handbollsmatcher från en streamingtjänst som heter SolidSport. Men bara IFK Karlskronas i allsvenskan. Närmast hjärtat, högst prio. Och blandade resultat: ikväll nesliga 21-32 mot Skånela. Inte så konstigt dock. Matchen var uppskjuten från en tidigare omgång, därför fick IFK inte använda de lånespelare man tagit in för att lindra ett extremt skadeläge i truppen. Fatalt förstås. Sportsligt fel dessutom. Men det tycker jag kanske för att jag är part i målet.

Presidentens kungliga kusin

Läser att Finland valt ny president. Alexander Stubb. Trevligt. Jag vet en Stubb som varit kung. Okej, bara i handboll och mest i Karlskrona. Presidentens kusin. Robert Stubb. Värvad av IFK 1990 med rykte om sig att vara Finlands bäste handbollsspelare. Ett ganska modest renommé i och för sig; Finland var då som nu en handbollsnation i marginalen, aldrig bra nog att kvala in i mästerskapsturneringar. Enstaka guldkorn kunde förstås finnas, IFK hade fyndat ett redan på 80-talet: Janne Rönnberg. Playmaker, mycket begåvad. Med Stubb kom något helt annat. Närmre bestämt en skarpskytt vars like sällan skådats i svensk handboll.

*. *. *

Vill minnas att Sportspegeln i tv hade ett inslag där Robert Stubb presenterades som värstingarnas värsting i skottkraft. Mätningar visade att hans projektiler flög fram i drygt 140 ”knyck”. Inte alltid välriktade, men ofta nog för att Stubb skulle bli omsusad målvaktsskräck och skyttekung. Vid den här tiden var IFK fortfarande bäst i ”staun” och en klubb i toppskiktet av svensk handboll. Stubb stjärnan, publikfavoriten. Karlskrona älskade honom och han kom att älska Karlskrona. Spelade ut karriären där. Rotade sig, bor kvar den dag som idag är. Och jobbar numera med ungdomshandbollen i forna rivalen HFK (Hästö).

*. *. *

Huruvida kungen av Karlskrona och presidenten av Finland har någon kontakt vet jag inte. Kusinträffar kanske, i mån av tid? Släktskapet har dock uppmärksammats förr, i lokal Blekingemedia. Men då för att Alexander blivit statsminister. Efter att dessförinnan ha varit finansminister. Och lagt ner en ungdomsdröm om att bli professionell golfspelare - till förmån för politiken. Källa: Google. Ja, ja. Helt säkert en duktig karl, Finlands nye president. Men i Karlskrona med omnejd får han nog nöja sig med att vara näst bästa Stubben. Svårt att toppa en handbollsikon med legendstatus.

Hänt i veckan...

Veckans snackis: inkilningen i MFF. Unga spelare, mer eller mindre nya i A-truppen, som fick träna i kallingar och topp (sport-bh). Inför ögonen på diverse inbjudna sponsorer. Förutom lagkamrater och ledarstab. Upprörande? Måttligt. Vi snackar fotboll. Relationsbygge. Barnsligt? Otroligt barnsligt. Trodde inte man höll på med sånt längre. Inbillade mig att Henrik Rydström som tränare var vuxen nog att inte göra skillnad på folk och folk utifrån ålder. Mest det jag reagerar på. Kallinggänget överlever inkilningen, vill jag tro. Tuffa killar tål tramsiga upptåg. Frågan är hur länge inkilningen överlever som MFF-kutym. Inte länge alls, att döma av reaktionerna internt och utifrån.

*. *. *

Veckans besked: Pyrotekniken runt MFF:s matcher fortsätter. På supportrarnas villkor - understryker supportrarna. Exakt vilka de villkoren är återstår att se. MFF har ju inte en supporterorganisation. Man har  två, möjligen tre olika. Varför, känns som en relevant fråga. På min tid fanns ingen. Det fanns bara fotbollsvänner. Vissa blå, andra gula. Lösa grupperingar. Spridda hejaramsor. Skitord, ”kokningar”, i undantagsfall en rak höger. Bengaler? Bangers? Blåljus? På fotboll? Aldrig. Stämningshöjande, säger pyroteknikens försvarare idag. Högt pris, säger jag. Avbrutna matcher. Fara för den allmänna säkerheten. Familjer som inte vågar gå på fotboll. Men hymnen är fin, vissa tifon fantastiska. Mer sånt, mindre idioti.

*. *. *

Veckans antydning: Sverige kommer att få en förbundskapten i fotboll. Jon Dahl Tomasson eller Jens Gustafsson. Danskt eller svenskt. Möjligen både ock, med den ene som assistent. Uppgifterna sägs vara säkra, inget hitte-på. I och för sig beskrevs även Mellberg som ”säker”, så osvuret är kanske bäst. Synd att frågan dragit ut på tiden. Det tyder på att förbundet inte fått den man helst ville ha. Ej heller alternativ två, eller tre. I valet mellan de nämnda hoppas jag på Jens Gustafsson. En Janne Andersson ”light”, med tränarförflutet i Halmstad såväl som i Norrköping. Medialt bättre, dock. Även än Tomasson, som i den delen var ömsom stram ömsom stroppig under sin tid som MFF-tränare. Knappast vad landslaget behöver.

*. *. *

Veckans ”hemlis”: skadeläget i IFK Karlskrona. Inte ett ord på klubbens egen hemsida, inte en stavelse om hur man kunde förlora med tolv bollar mot handbollsallsvenskans jumbo Torslanda i veckan. Som om sanningen gör för ont: Shaban Zogaj har fått sällskap av Daniel Steen i hoppa-runt-på-kryckor-fabriken, lagets spetskvalitet är plötsligt helt utraderad. Utan Zogaj och Steen - och utan avbytarmålvakt som mot Torslanda - är det svårt att se hur IFK ska kunna ta fler poäng än de 18 man redan spelat in (bra, men ingen garanti för nytt kontrakt). Och konkurrenterna har så klart koll, mörkandet är svårbegripligt. Hemmamatch mot IFK Ystad idag, får se om jag köper den. Törs knappt, Torslanda var avskräckande.

*. *. *

Veckans sorti: Märta Stenevi lämnar politiken. I vart fall uppdraget som språkrör i Miljöpartiet. Hälsoskäl åberopas. Energitapp, press och stress, ett livspussel att omvärdera. Min djupaste respekt. Att vara miljöpartist i Sverigedemokraternas Sverige är att gå i uppförsbacke och motvind. Varje dag, år ut och år in, mandatperiod efter mandatperiod. Bragdguldet till Stenevi, tack.