Tunn kaliber på nolltoleransen - då som nu

Såg en liten dokumentär om SD på SVT Play igår. Ganska gammal, inspelad runt 2008-2009. Av Kaliber, samhällsgranskande program i radions P1. Med dold kamera och gömd mikrofon - och det uppenbara syftet att skandalisera partiet. Tidsandan var sådan: SD skulle avslöjas, medierna nästan tävlade om saken. Avslöjas för vad? Rasismen. Människosynen. De dubbla tungorna. SD kom ju i princip från gatan. Marschkängor, slagord, Vit Makt-musik. Men. Allt det där hade man lämnat bakom sig nu, försäkrade den unge partiledaren. Nolltolerans var det nya ”slagordet”. Riksdagen målet. Jimmie Åkesson hette han förresten, partibossen. Vältalig då som nu. Utåt.

*. *. *

Vad Kaliber ville granska var SD:s inre liv. Hur det förhöll sig med nolltoleransen mot rasism t ex. Överlevde den i slutna rum? Redaktionen gick långt i sin ambition: tre reportrar nästlades in i partiet, en av dem löste medlemskap i dess ungdomsförbund för att komma riktigt nära. Inga problem. Tills reportern ifråga konfronterades en vinternatt mitt ute på Östersjön. SD - partitopparna såväl som ungdomsförbundet - var på kryssning med Estlandsfärjan, inledningsvis intet ont anandes. Först på hemresan uppdagades ”spionaget”, oklart hur  - men då var scoopet redan säkrat. Filmen. Jargongen. Nidvisan om Palmemordet, med Åkesson i kören. Det hotfulla tumultet som uppstod vid avslöjandet.

*  *  *

Nolltolerans mot all extremism? Snarare tvärtom. Öppna spjäll, fullt ös. Rasistiska stöveltramp i hytt och salong. På den tiden särskilt riktade mot somalier. Utan några som helst invändningar från Åkesson och övriga partitoppar. Och varför skulle de? SD hade fått vind i seglen, året därpå kom partiet in i riksdagen. ”Nolltoleransen” var fejk. Luft, bluff, bullshit. Möjligen efterfrågad av det politiska etablissemanget, inte av sympatisörerna. Sverigevännerna vill ha SD så; blått och gult med brunt i kanterna. Idag skulle ett program som det Kaliber gjorde för 15 år sedan stupa på idéstadiet. Sensationsvärdet är förbrukat. SD regerar landet, låt vara i form av lydiga och maktgalna marionetter i andra partier. 

*. *. *

Sevärd är den dock, halvtimmesfilmen på SVT. Intressant som tidsdokument. Eller skrämmande. Eller tragikomisk. Allt beroende på ingångsvärde och sånt. Tänk att den unge mannen som sitter i hytten och skrålar med i nidvisor om en statsminister som skjutits på öppen gata själv kan bli just det efter nästa val. Statsminister alltså, inget annat. Sverige är möjligheternas land, så sant som det är sagt.