Drömmen överlevde ännu en omgång

Nära nu. Att det blir den där guldmatchen ”alla” hoppats på i allsvenskans sista omgång. MFF-Elfsborg alltså. Ett scenario som jag tvivlade på i en tidigare spekulation. Tvivlar gör jag fortfarande, om än mindre starkt. Läget efter omgång 28 är samma som efter omgång 27; Elfsborg i topp, två poäng före MFF. Som därmed måste vinna kommande bortamatch mot Häcken - att Elfsborg skulle släppa nåt hemma mot Degerfors finns inte. 

*. *. *

Häcken borta är i normalfallet det svåraste motstånd man kan ha i allsvenskan - men såhär i säsongens elfte timme är ingenting normalt. Det regerande mästarlaget från Hisingen är slitet, skadedrabbat och avstängningsdecimerat. Kanske desillusionerat också, efter att ha knoppats av från alla möjligheter att blanda sig i guldstriden. Tre fjärdedelar av det urstarka mittfältet kommer att saknas mot MFF. Amane och Rygaard drog på sig ödesdigra kort i helgens match mot Mjällby, Simon Gustafson var skadad sedan tidigare. Häcken kan säkert störa MFF med det man har kvar - men nog känns drömmatchen om guldet något närmre nu.

*  *  *

Den kunde förstås redan varit ett faktum. Nämligen om kvällens match mellan Göteborg och Elfsborg fått sluta 1-1. Som den borde. Istället för 1-2. Som den gjorde. Bernhardsson avgjorde i 87e (tror jag). Det var Elfsborgs andra avslut på mål i matchen. Bra lag har tur, ibland även med domsluten. En hårresande bedömning av domare Klitte gjorde att Elfsborg slapp decimeras till tio man i första halvlek. Att han senare kompenserade misstaget genom att varna Elfsborgsspelare i parti och minut var bara fånigt. Apropå domare: var är min gamle favorit Andreas Ekberg? Har inte sett honom på länge. Lagt pipan på hyllan mitt i säsongen?

*. *. *

En målvakts betydelse i fotboll kan inte nog understrykas. Vi såg det ikväll igen. Valdimarsson i Elfsborg. Dahlberg i Göteborg. Viss skillnad. Som s a s gav utslag i protokollet.

*  *  *

Kul att Jacob Bergström är tillbaka där han hör hemma. I Mjällby, efter ett bortkastat halvår i Djurgården. Nu får den missförstådde Blekingesonen (Karlskrona) spela fotboll igen, i de två senaste matcherna från start. Igår blev han möjligen målskytt. Eller var bollen redan inne? Välte han målställningen i onödan? Vilken kroppsdel använde han för att undanröja alla tvivel? Sånt är sällan lätt att veta med Bergström. Klockrena mål är liksom inte hans grej. Här snackar vi primitiv urkraft. Brunstig bulldozer. Hälsan som insats. Såg i nån tidning att Herman Johansson fick målet. Felaktigt hoppas jag. Offrar man sig som Bergström ska man fan få alla mål, även de tveksamma. 

*. *. *

För övrigt skiter jag i vilket. Mjällby slog Häcken med 2-1. Det var huvudsaken.

Kritisk tugga i krigets skugga

Såg en liten minidebatt på tv i morse. I studion: Pytte-Nooshi (v). På länk: Jätte-Johan (l). Ämne: Israels pågående ”självförsvar” mot Hamas. Proportionerligt? Oproportionerligt? Mittemellan? Debattörerna nöjde sig med att bekänna färg. Hon propalestinsk. Han proisraelisk. Därav en hel del mummel, undanglidningar från ”opassande” sanningar. Gemensamt beklagande av kriget som sådant, spretigt småtjafs kring detaljerna. Pytte-Nooshi instämde förvisso med Jätte-Johan: Hamas började, Israel har rätt att försvara sig. Men sen gled de isär, vänsterpartisten och liberalen.

*. *. *

Pytte-Nooshi menade att ”självförsvaret” gått överstyr. Tusentals döda på Gazaremsan, orättfärdigt lidande för civilbefolkningen. Alarmerande brist på förnödenheter, barn som utsätts för brott mot krigets lagar. Hög tid för Sveriges regering att markera, tyckte Pytte-Nooshi. Och angrep i förbifarten utrikesministern för att göra ungefär tvärtom. Stödja Israel, försvara ”självförsvaret”. Även i ett läge där allt fler börjat ifrågasätta proportionerna och varna för konsekvenserna. Här fick Jätte-Johan nytta av sin speciella talang. Flytta fokus, växla spår, återvända till ruta 1.

*. *. *

Hamas inledande terrorattack alltså. Just ordet terrorattack - med vissa variationer - skulle hamras in, det var Johan På Länken jättetydlig med. Hur debatten slutade? 0-0, typ. Många ord, sansat tonläge. Men inte så mycket sagt. Egentligen. Min beundran dock för debattörernas morgonform. Hyfsat på hugget redan 07.00, hur orkar dom? För att de sluppit tillbringa natten i skyddsrum? Själv somnade jag om utan att ha fått svar en gammal fråga: är den som kritiserar Israels regering per definition antisemit? Vad kallar man i så fall judar som faktiskt gör detsamma? Lägg ner det kortet, tack.

Kaffe, kaka, tredje raka

Ovanstående rubrik stjäl jag rakt av från IFK Karlskronas hemsida. Som jag säkert gjort någon gång förut. IFK brukar använda den vid högtidliga tillfällen - om eller när sådana inträffar. Inte särskilt ofta, i ärlighetens namn. Desto roligare när det händer. Som igår: 24-19 hemma mot Lindesberg innebar, just det, tredje raka segern i handbollsallsvenskan. Klart att önskerubriken dammas av och gladeligen kopieras av en obotlig gammal IFK-vän. Föregående prestationer var ju sådär: fyra raka förluster i serieupptakten. Glömt nu. Förlåtet.

*. *. *

Matchen igår såg besynnerlig ut. Åtminstone i en iPad med fortlöpande målrapportering. 16-13 till IFK i paus. Därefter en långt utdragen måltorka för båda lagen. 19-17 i 52a minuten. Dvs 3-4 efter 22 minuters spel av andra halvlek...mina tankar flög iväg till barndomens 50-tal. Då när man gick och spelade handboll. Eller stod på stället. Då när 14-12 var ett normalt slutresultat och IFK:s skyttekung hette Alex. Lars Alexandersson, om man vill vara petig. Nå. Segt omsider kom ett befriande 20-17 upp på paddan. Sen rann det på till 23-17, matchen var körd.

*. *. *

Någon Alex finns inte i dagens IFK. Däremot finns en Daniel Steen. Den bäste handbollsspelare som aldrig spelat i högsta serien, har jag alltid sagt. Steen har nöjt sig med näst högsta. Många år i Amo, inte minst. Avtackad som ikon där 2021, välkomnad till ungdomstidens IFK som något av en frälsare. Steen har inte gjort någon besviken. 35 fyllda bär han laget, styr spelet, gör omgivningen bättre. Utan Daniel Steen hade IFK knappast varit ett allsvenskt lag - inte ens med honom är det säkert att säsongen slutar lyckligt. Serien är tuff, lite som superettan i fotboll.

*. *. *

Men nu ska jag inte sitta här och kalla IFK enmanslag. Det vore fel. Förstauppställningen i stort är vass, målvakten Gerbeshi utmärkt (oftast). Och sparkapital finns: viktige mittsexan Broman närmar sig comeback efter ett påtvingat skadeuppehåll. Då blir IFK ännu bättre. Härnäst väntar ett klassikermöte med RIK. Ett RIK under ombyggnad: stjärnfritt, ungdomligt, inte riktigt komplett. Och hittills utan seger; tre kryss, fyra förluster. Läge kanske för en ny IFK-rubrik...kaffe, kaka, fjärde raka? Den varianten har jag aldrig sett, förmodligen för att saklig grund saknats.

Programmet talar: fördel Elfsborg

Vad är det alla fotbollsvänner vill ha - men kanske inte en enda får? Just precis, en direkt avgörande match om guldet mellan MFF och Elfsborg i allsvenskans sista omgång. Det kan bli så, lotten har i alla fall gjort sitt. Men hur realistiskt är det? Inte särskilt, om jag ska ta risken att spekulera. MFF har två bortamatcher innan det tänkta guldmötet hemma i Malmö. Norrköping först, Häcken sen. Att jämföra med Elfsborgs program: Göteborg borta, Degerfors hemma.

*. *. *

Alla som kan läsa en tabell inser skillnaden i svårighetsgrad. MFF:s båda motståndare har tillsammans 92 poäng. Elfsborgs har 54. Visst, Göteborg kan möjligen lugga Elfsborg på poäng. Bollen är rund, varje match lever sitt eget liv; klichéboken erbjuder alltid alternativ. Mindre troligt dock, givet aktuell form. Ett rimligt tips - nu svär jag i ett himmelsblått tempel - är att Elfsborg säkrar guldet i näst sista omgången mot Degerfors. Jag tror inte att MFF går rent mot Norrköping och Häcken.

*. *. *

En uppriktigt menad förhoppning är att jag har fel. Ett avgörande i allra sista omgången vore så klart raffinerat. Tillika sällsynt: två gånger på de senaste sextio åren lär det ha hänt. Som årets allsvenska utvecklats skulle det nästan kännas lite snöpligt om det inte blev en tredje gång. Men det är det breda perspektivet, Elfsborg och deras guliganer har nog ingenting emot att resa till Malmö som klara mästare. Värdiga sådana i så fall; senast igår såg jag laget platta till AIK med 3-0.

*. *. *

Det är raka rör och snabba bollar när Elfsborg - och för den delen även Häcken - spelar. MFF har en annan stil. Lite omständligare, lite ojämnare i tempot. Glimtar av briljans, perioder av ”ingenting händer”. Därför kan man tappa sex poäng till Mjällby - som är bra mot just den typen av spel. Å andra sidan: Taha Ali! Allsvenskans lyckopiller, finns blott i MFF. Makalös mot Varberg i söndags. Kan förstås ha varit motståndet...mot lag som Norrköping och Häcken lär han få det hett om smalbenen.

Detta med prioritering...

Ser att jag inte var ensam om att svika HK Malmö i gårdagens stormoväder. Även Sydsvenskan lackade ur. Dock inte pga vädret utan pga Lugi. Helt enligt den gamla vanliga prioriteringen av handboll. Först kommer Lugis herrar. Sedan kommer Lugis damer. Nej förresten, oftare tvärtom. Därefter kommer ingenting. Sist och slutligen kommer så HK Malmö. Fast sällan lika sist som i dagens tidning.

*. *. *

Lugi får i princip en hel sida, inklusive svulstig krönika. Med fokus på damlagets match mot Skövde, fattas bara. Herrlaget mötte ju ”bara” Kristianstad i ett Skånederby. I jämställdhetens Sydis resulterar det i sex spalter för damerna mot en för herrarna. HK Malmö? Jag letar och letar, hittar ingenting, hinner tänka: va’faan, har Sydsvenskan missat att det var match i Baltiska hallen? Men så - smånotiserna!

*. *. *

Ja jäklar, där hittar jag HKM. 14 intetsägande rader om matchen mot Aranäs. Ingen närvaro, bara hörsägen. Som sagt. HK Malmö brukar inte få nåt spaltutrymme att tala om i Sydis, något annat är ständigt i vägen. MFF, Rydström, Redhawks, Lugi, mera Rydström, Rosengårds damer, mera MFF. Men detta tar ändå priset. Notis om en ligamatch på tidningens egen centralort, allt krut på Lund.

*. *. *

Det går inte att förstå en sådan prioritering. Tro mig, jag har försökt. Tunn bemanning? Ja, jo. All respekt. Men det ursäktar knappast obegripliga beslut. Om jag överväger att göra slut med Sydis? Aldrig i livet. Jag älskar tidningen, lusläser den varje dag, kritiserar inte för att det är roligt. Eller ens särskilt rättvist; problemen finns i huvudsak på Sporten. Mitt område, så att säga. Dagens exempel svider.

I minnet: barnboksförfattaren Berghagen

En rättelse apropå mitt skämmiga ointresse av böcker som jag skrev om härförleden. Jag glömde en sak. Räknas barnböcker? I så fall har jag nog läst mer än många andra. På senare år framförallt sviten om ”Filippa och morfar”. Om och om igen, alltid med barnbarnet i knät. Oftast den som heter ”Filippa och morfar hoppar studsmatta”, hennes speciella favorit. Böckerna - sviten omfattar ytterligare tre eller fyra - är illustrerade och ”morfar” misstänkt lik författaren. Lasse Berghagen, nämligen. Hans sorgliga bortgång, mitt plötsliga kom-ihåg.

*. *. *

I eftermälet har ganska lite handlat om Berghagens författarskap. Han var ju så mycket mer, så mycket större. Sångare, skådis, revyspexare, artist ”all over”. Dessutom profilerad programledare i tv, den som lyfte Allsång på Skansen till en tittarsuccé. Begreppet folkkär kan ibland användas utan full täckning - på Lasse Berghagen stämde det till hundra procent. Länge förknippade jag honom med visan om Teddybjörnen Fredriksson...vem gjorde inte? Den stack ut i mängden av låtar, träffade hjärtat på både stora och små. Samma med berättelserna om Filippa och morfar. Varma, gosiga, rörande. Och med lyckliga slut som ett slags rättesnöre; 3- till 5-åringar mår liksom bäst av det. Berghagen var en lysande barnboksförfattare, den upptäckten tackar jag mitt barnbarn för.

*. *. *

Ikväll hade jag tänkt gå på handboll. Glömma världsläget, släppa politik och annat jag inte begriper. Osäkert nu hur det blir. Stormliknande vindar viner utanför fönstren, prognosen ger inte mycket hopp om förbättring. I yngre dar kunde jag inte brytt mig mindre men vid 78 vete faan. Cykla i 20 sekundmeter? Uteslutet, så förvirrad har jag inte blivit. Åka buss med två byten för att komma till Baltiska hallen? Nja. Skulle ta lika lång tid som själva matchen. Gånger två, jag ska ju hem också. Typisk gubbsjuka, jag vet. Förr såg man inga hinder för alla möjligheter. Nu ser man inga möjligheter för alla hinder.

En tweet med doft av skit (SD)

Skönt att SD finns. Hur skulle man annars få veta hur saker och ting hänger ihop? Som att Sveriges förre statsminister Fredrik Reinfeldt - numera ordförande i fotbollsförbundet - är den som bäddat för terrordådet i Bryssel. Medskyldig till tragedin, indirekt anstiftare. Det hade jag ärligt talat inte en aaaning om. Så tack för klargörandet, Jessica Stegrud (SD). Riksdagsledamot, tidigare EU-parlamentariker, ännu tidigare affärskvinna. Då och då nämnd som tänkbar efterträdare till Åkesson, ibland omskriven som stolpskott på politikerhimlen. Förlåt, jag menar stjärnskott.

*. *. *

Seriöst: Stegrud la alltså ut en tweet efter de skakande händelserna i Bryssel. Presenterade sig, om man så vill. Som den Sverigedemokrat hon är. Hennes budskap: Reinfeldt borde inte fått poliseskort ut från arenan. Han skulle ha lämnats åt sitt öde. Begrunda sin skuld. Rodna över Öppna-Era-Hjärtan-talet i samband med flyktingkrisen 2015. Nej, det sista skrev inte Stegrud. Hon behövde inte. Alla vet vad SD tycker om talet, partiet började använda det som sarkasm redan innan Reinfeldt kommit till punkt. Men få se nu. Gärningsmannen i Bryssel, kom han i den svenska flyktingvågen? Radikaliserades här?

*. *. *

SD:s analys av orsak & verkan är som den är - och varit sen marschtiden i brunt. Rak. Enkel. Brutal. Infantil. Anpassad efter egna syften. Karriären. Pengarna. ”Folkets” kärlek. 20% av rösterna i senaste valet. Efter Stegrud-tweeten kan det bli 30 i nästa. Det är så SD växer. Utspel, finger i luften, flyktinghets, ”sanningar” som ingen annan vågar säga. Ju lägre nivå, desto högre procent. Och ju mer makt, desto mindre ansvar. Någon har kanske glömt eller förträngt verkligheten men SD styr idag Sverige - om än med ministertaburetterna överlämnade till M, KD och L. Ansvar gör ont, liksom.

*  *  *

”Sverige ska bli bra igen”. Visst var det väl så han kampanjade inför valet i fjol, Jimmie Åkesson? Nu har det gått ett drygt år och jag vill inte va’ taskig - SD-ledaren sa ju inte när Sverige skulle bli bra. I en avlägsen framtid kanske? Men här och nu framstår Åkessons profetia som en floskel i unken luft. Gängkriminaliteten är värre än nånsin. Mycket värre. Buset verkar skita i SD-regeringens hårda-tag-agenda. Eller också har buset noll koll; knarkdimma och mordplaner stjäl säkert mycket tid. F ö är gängkriminaliteten ett ”importerat problem”. Det har SD sagt. Exakt hur får man lista ut själv. 

*. *. *

Importörer enligt besserwisserpartiet? Sossarna förstås. Och så Reinfeldt då. Honom saknar jag. På hans tid var Moderaterna ett anständigt parti. Under Ulf Kristersson har det blivit ett oanständigt, i retorik och handling till förväxling likt SD. Allt och mer därtill för makten. Sveriges nuvarande statsminister klarar inte av att ta avstånd från Stegruds bisarra tweet, däremot klarar han av en liten Skåneturné ihop med Åkesson. Parhästar emellan typ. Arma land.

Hämnden, hatet, hopplösheten

Frågor i en skrämmande tid. Är självförsvar hämndens alibi? I så fall: hur länge kan en hämnd pågå och fortfarande kallas självförsvar? Hur mycket mänskligt lidande krävs? Hur många dödsoffer? Sådana tankar kommer och går i min förvirrade hjärna - och anledningen är förstås Israels vedergällning mot Hamas på Gazaremsan. Om och om igen hör jag på tv: Israel har en odiskutabel rätt till självförsvar. Alla demokratiskt sinnade ”högdjur” säger det. Sveriges statsminister, Tysklands förbundskansler, USA:s president, företrädare för EU, dito för FN; alla, precis alla. Och ja, lilla jag instämmer. Annars vore jag inte klok - och minst av allt någon värdig representant för det där som brukar kallas ”vanligt folk”.

*. *. *

Det är graderna av självförsvar jag funderar över. Gränserna. Omfånget. Priset. När har Israel hämnats färdigt? Exakt när sätter någon - Biden t ex - ner foten och ryter ”nu räcker det”? När infinner sig besinningen? Något som kan liknas vid en ömsesidig strävan mot fred? Naiva frågor, jag vet. Parterna har haft 75 år på sig att ge och ta, kryssa och kompromissa för att mötas i samförstånd. Istället återkommande krigsutbrott. Terrorattacker. Fördömanden från omvärlden - till ingen nytta. Israel-Palestina verkar vara den eviga konflikten. Hatfylld, hjärtskärande, hopplös. Jag är för dum för att förstå varför, har nog läst för lite böcker i ämnet. Men jag vägrar tro att folket vill ha det såhär, inte på någon sida av gränsen.

*. *. *

Folkets företrädare däremot. De som manipulerat, kuppat eller kampanjat sig till den politiska makten. Där faller ansvaret tungt - på båda sidor. Om man nu får tycka så. Lättast är ju att ”odjursförklara” terrorstämplade Hamas, vilket Israels regering inte var sen att göra efter vansinnesattacken som utlöste pågående krig. Lägga all skuld där den hör hemma, ge hämnden frikort. Men leder ett sånt ställningstagande till fred? Till värdigt liv för civilbefolkningen i regionen? Och barnen? Vem tänker på barnen? Ingen, att döma av de bottenlöst tragiska bilder som förmedlas från ett sönderbombat Gaza. Ja, Hamas började. Israel svarade - men bör se upp: självförsvar gränsar lätt till självförnedring. 

*. *. *

Ikväll sitter jag och tittar på fotboll i tv. Belgien-Sverige i EM-kvalet, betydelselös match. Som bryts och avslutas redan i halvtid. Vansinnesdåd utanför arenan, eventuellt IS-relaterad terror. Två svenska fotbollssupportrar ihjälskjutna, gärningsmannen i skrivande stund på fri fot. Världen är en livsfarlig plats numera. Överallt och i alla sammanhang. Varför?

Böcker inte min musik

Jag har alltid varit usel på att läsa böcker. Några biografier om sport eller politik, lite kriminalhistoria. Inte mycket mer. Inga tunga litterära verk av stora författare. Det närmaste sådant jag kommit var nog i samband med lumpen 1965. Och då rörde det sig om bibeln. Den som låg på sängbordet i arresten där jag avtjänade ett tredagarsstraff pga rymning. Bakom igenbommad dörr och med kala väggar föll det sig naturligt att öppna den heliga skriften, om inte annat för att bläddra. Jag kom inte längre än till första uppslaget. Där hade en tidigare intern kladdat ner sina innersta tankar tvärs över bladen. Jag citerar ordagrant: ”Här står att läsa att Gud är så jävla god men hur faan kan han då låta mig sitta här”?

*. *. *

Fult att svära i bibeln, ja. Men berättigad fråga, tyckte även jag. Och slog igen Boken med ett minne för livet. Nej, läsa har aldrig varit min grej. Har saknat allt som krävs. Uthållighet. Koncentrationsförmåga. Intresse. Tid, inte minst. Min eventuella bildning har jag fått genom att leva, inte av att läsa. Usch, det lät nästan förmätet. Förlåt, inte min mening. Inte riktigt sant heller. Läst har jag ju gjort. Tidningar. Vettlöst mycket tidningar. Dagspress, kvällspress, veckopress, Idrottsbladet när den fanns. Bara inte böcker. Hellre nåt mindre krävande. Typ musik. Gud vad jag har ränt runt i stadens skivbutiker, när sådana fanns. LP-miljonärens t ex. Södra Förstadsgatan. Jag var stammis där på 70-talet, fyndade vilt och ohämmat.

*. *. *

Bokrea, förstod jag, var det en gång om året. Skivrea konstant. I alla fall hos LP-miljonären. Standardpriset 7:50, känslan lyckorus. Ibland lite Vi mot Dom. Tre minuter låt mot trehundra sidor bok, liksom. Enkelt val för oss på Vi-sidan: lättjan före läran. Eftertanke? Inte mycket. Man var ung och ego, fast i sina sorglösa tankefigurer. Sen gick det åt helvete för LP-miljonären men det är en annan historia. Kriminalhistoria, närmre bestämt. Där och då borde jag kanske läst en bok. Lätt att säga nu. Där och då hade jag varken lust eller tid. Fick fullt upp med att hitta en ny skivhandel. Det blev Esset, varvat med avstickare till alla andra aktörer på marknaden. Prisnivån steg - men högsta priset betalde jag i vänkretsen. 

*. *. *

I den ingick nämligen personer som, ve och fasa, börjat läsa böcker. Jag hamnade offside. Utanför snacket, på fel sida om linjen. Grogg, rödtjut eller kaffegök; inget hjälpte. Vid den här tiden och i de här kretsarna skulle man ha läst minst en Guillou och gärna åtminstone en halv Ranelid. Hade jag viskat ”Roy Orbison” mitt i en litterär diskussionsafton vet jag inte vad som hänt. Okej, förmodligen ingenting. Det var mer en känsla, ett sporadiskt återkommande dilemma. Hålla tyst, spela intresserad, dölja att jag faan inte läst en enda bok på hela 80-talet. Men som sagt, fett många tidningar mellan skål och skval. Alltid något, sa han som vände blad utan att skämmas.

🤗 Stycket stiger in i värmen

Oj. Andreas Nilsson, alias Stycket, tillbaka i handbollslandslaget. Tre år efter petningen som få begrep - men som motiverades med att han inte var någon ”tvåvägsspelare”. Har han blivit det nu? Eller har förbundskaptenen Glenn Solberg sent omsider kommit på bättre tankar? Lutar åt det senare, tror jag. Hursomhelst en glädjande nyhet. Gillar när folk lägger prestigen åt sidan och låser upp stängda dörrar. Heder åt båda. Solberg för att han bjuder in, Stycket för att han tackar ja. Han kunde varit sur, sårad, känt sig färdig med landslaget. Jag hade förstått det.

*. *. *

Nu återstår förvisso att se vad Stycket har att ge. Och hur mycket han får visa; att bli uttagen i en trupp garanterar inte speltid. Personligen är jag något tveksam, tre år i karantän går knappast obemärkt förbi. Sitter de gamla kombinationerna? Funkar radar’n med Gottfridsson fortfarande? Måste allt övas upp på nytt? Eller är Bergendahl bättre inne i de Solbergska spelmönstren, och ett givet förstaval på mittsexpositionen? Det kan vara så. Bör nästan vara så. Stycket har idag hunnit fylla 33, ingen ålder i och för sig. Men kanske att han tappat lite av sin forna styrka. Märkligt vore det inte.

*. *. *

Det är superjobbigt att vara mittsexa i handboll. Ge och ta, böka och stöka, omild kroppskontakt mest hela tiden. Inte minst i internationell hetluft där Stycket har mer än ett decennium på cv:t, de senaste åren i ungerska storklubben Veszprem. Själv såg jag honom första gången för exakt tjugo år sedan. Lundaspelen 2003, IFK Trelleborgs P90-lag. Andreas Nilsson - Stycket fick han heta långt senare - var störst men inte direkt bäst. Ny i gamet, oskolad. Framtida stjärna? Omöjligt att se - då. Desto roligare att det blev precis så. Välkommen tillbaka i landslaget, min gamle favorit.

Handbollen bjuder. Fotbollen äter.

Undrar i mitt stilla sinne hur många som tog sig till Baltiska hallen i söndags för att kolla på handboll. Gissningsvis ännu färre än vanligt. Jag var en av dem som svek. Eller rättare sagt, tvingades prioritera. Kalmar-MFF på tv eller HK Malmö-Guif live? Allsvensk fotboll eller ligahandboll? Jag kan inte påstå att valet var svårt: allsvenskan är inne i ett avgörande skede, handbollssäsongen i sin linda. Men till frågan: varför började handbollsmatchen 16.30? Mitt i fotbollsmatchen, så att säga. Vad hindrade HK Malmö och Guif från att senarelägga avkastet? Typ 17.30, eller ännu hellre 18.00. Vill man inte ha publik?

*. *. *

Handbollen har en bister verklighet att förhålla sig till. Alldeles särskilt i Malmö; HK lever i mediemörkret av MFF och hockeyns Rödhökar, konkurrenssituationen är i det närmaste hopplös. Men just därför behöver man ju inte göra självmål. Lite så kändes det i söndags. Flera med mig hade nog velat se både handbollen och fotbollen, den möjligheten erbjöds inte. Okej. MFF-matchen gick att se i efterhand men idrott ska upplevas i realtid, annars kan man lika gärna lägga ett ägg. HK krossade f ö Guif. 16-6 i paus, 30-23 vid full tid. En spännande produkt under uppsegling, väl värd lite vettigare matchtider.

*. *. *

Nu har olycksbarnet Christoffer Brännberger avslutat sin handbollskarriär. Senaste avstängningsdomen på två månader - hans fjärde avstängning inom ramen för ett kalenderår - blev droppen. Önnered blir en profil fattigare, svensk handboll en riksbuse kort. Brännbergers sorti är ett misslyckande för många: klubbar han representerat, ledare, tränare, ytterst för honom själv. En i grunden skicklig handbollskille med vårdslös och dessvärre oförbätterlig spelstil. Ibland kanske bedömd - och dömd - på rykte mer än på förseelse. Så kommer jag att minnas Christoffer Brännberger.

*. *. *

Efter fem spelade omgångar av handbollsligan står Ystads IF kvar på en seger. Hög tid att steppa upp - alternativt inse faktum. Säsongens YIF är kanske inte bättre än så här? Förlusten av Jonathan Svensson kan ha varit förödande. Svensson var inte bara lagets ledande målskytt, han var dessutom assistkung. Bundesligaproffs nu, svårt saknad. När sedan Kim Andersson med ålderns rätt (41) befinner sig i brant utförsbacke återstår inte mycket av den spetskvalitet som tog YIF till SM-guld häromåret. Såvitt jag förstår har Kim A deltagit blott sporadiskt hittills, men då utan att lämna spår i matchprotokollen. 

*. *. *

Fred på jorden. Punkt.

🎼 Sakta vi går genom plan...

Lite fotboll, världsläget till trots. Såg MFF igår. Förlust 0-1 i Kalmar. Tappad serieledning men ingen förändring i sak: vinner MFF resten blir det guld. Sannolikheten? Givet insatsen mot Kalmar låg, knappt mätbar. MFF gnetade fotboll. Decimeterpass hit och dit utom framåt, ideliga omstarter. Obefintligt tempo. Bollinnehav utan mål och mening. Avsikten kan ha varit att trötta ut Kalmar - men den ende som blev trött var jag. Okej, kanske fler. Kanske alla vänner av fartfylld och modig fotboll. Detta var det rakt motsatta.

*. *. *

Den som eventuellt blev förvånad måste ha kort minne. Matchen mot BP senast var inte bättre. MFF gnetade på även då, frånsett en blixtrande inledning som gav 2-0. Den gången hade ett pressat och stressat MFF tur, vann 2-1 med hjärtat i halsgropen. Igår viss otur: Kalmar gjorde segermålet i sista stopptidsminuten. Lite typiskt årets allsvenska. Kryss har nästan blivit en raritet, sena avgöranden norm. Orättvisa kan man inte tala om; Kalmar spelade rakare och snabbare än MFF och fick sin belöning.

*. *. *

Unge Skogmar fick starta igen. Han var ljusglimten i MFF. Inte lika ”duttig” med bollen som många andra. Tre undantag: Dahlin, Cornelius, Ali från och till sedan han bytts in. I övrigt segt och fumligt, även på normalt flinka fötter. Kiese Thelin utbytt redan efter en timme, kanske som en missnöjesyttring från tränare Rydström. Vars spelidé trots allt gett 55 poäng så här långt. Gårdagens prestation hade drag av fiasko - men säsongen i stort har det alltså inte. MFF blir minst trea, uppfyller det primära målet. 

*. *. *

”Sakta vi går genom stan” sjöng Monica Zetterlund en gång i tiden. Byt ut stan mot plan och MFF-modellen får en adekvat melodi. Trevlig att nynna, jag gjorde det själv igår. 

*. *. *

Senare såg jag mötet mellan Hammarby och Häcken. Snacka om skillnad. Högt tempo, distinkt passningsspel, offensivt tankegods. Och se på tusan: det fick bli oavgjort. 2-2, Häcken kvitterade i 95e. Mer än rättvist.

*. *. *

Allsvenskans bästa lag? I Kalmar skulle man nog säga - Kalmar. Storslam på kort tid mot Elfsborg, Häcken och MFF. Sviten skvallrar om klass. Tabellplaceringen om att hållfasthet saknas. 

*. *. *

Dagens Mjällby: svag till måttlig lättnad. BP föll mot Elfsborg, 0-3. Sjupoängsluckan ner till kvalstrecket består. Fyra omgångar kvar, inget klart, hjärnspökena dock under kontroll. Mjällby bör vara på den säkra sidan - men som Putte Kock alltid sa när han lekte tipsexpert i televisionens barndom: osvuret är bäst.

Tankar i terrorismens tragiska tid

God morgon. Jag känner människor som tillbringat natten i skyddsrum. Förmodligen sömnlösa. Vem kan sova i ett skyddsrum? I raketregn och krigslarm. I sorg och chock. Någon? Tusentals svenska judar bor i landet som nu är under terrorattack. Israel. Där hoppet är granne med hatet, där freden aldrig nått längre än till falsk vapenvila. Palestinas skuld? Israels? Världens? Beror nog på vem man frågar, tänker jag. Men i alla fall inte barnens, oavsett sida om den heliga gränsen. Krig är alltid de vuxnas val. Maktens förvirrade män, den primitiva prestigens dårar.

*. *. *

Här och nu är det Hamas - terrorstämplad palestinsk rörelse - som utsatt Israel för en attack vars dådkraft tydligen saknar motstycke i modern tid. Hittills ett par hundra dödsoffer, siffran väntas stiga. Därtill gisslantagning, oklart hur omfattande. Attacken kom bokstavligt talat som en blixt från öppen himmel. Israels underrättelsetjänst brukar ha koll på läget, konflikten med Palestina och Hamas är ju så att säga ständigt pågående. Den här gången missade man, beredskapen var av någon anledning inte där. Ett är säkert: desto hårdare blir Israels hämnd.

*. *. *

Det är så man gör, helt enkelt. Av tradition och av övertygelse. Våld ska mötas med våld, attack med motattack. I stigande skala, tilltagande brutalitet. De militära resurserna är på Israels sida. Omvärldens stöd likaså - i betydande delar. Få vågar kritisera eller ifrågasätta Israel, världshistoriens mörkaste kapitel lägger en våt filt över analysen. Stödet för Hamas? Inte obefintligt, men grumligt. Iran, Libanon, kanske ytterligare något land i regionen. Sanktionerad terror, hur är det ens möjligt? Oskyldiga människor som får sätta livet till, vuxenkrig på riktigt. Arma barn.

*. *. *

Javisst ja. Jag skulle skrivit om fotboll. En annan gång, idag känns det för futtigt.

Nytt, krytt och lustfyllt i HK Malmö

Ligahandboll i Baltiskan igår. HK Malmö mot Alingsås. Jag var där - och behövde liksom inte trängas: 707 åskådare totalt, för ögat såg det ut att vara ännu färre. Synd på en sevärd match. HKM vann 28-25, kanske inte lekande lätt men tämligen bekvämt. En rivstart gav 5-1, ett definitivt avgörande ryck kom i andra halvlek när 20-17 förvandlades till 24-17. I det stora hela steg min aktning för säsongens upplaga av HK Malmö. Spännande nytillskott, kvickare och mer varierat spel än tidigare. Viljan - ett gammalt signum - lika intakt som ordförande Rasmussons eviga kampsång om SM-guld.

*  *  *

Måste uttrycka min beundran för HK-veteranen Magnus Persson. Alla vet hur han spelar. Hur han satsar. Hur han skjuter. Ändå kan ingen stoppa honom. Inte med sjyssta medel i alla fall. Sju mål för Persson igår. Plus några obligatoriska rygglägen i golvet. Mannen ger verkligen full bäring åt uttrycket ”sticka in näsan”. Tar gärna en smäll för laget, så att säga. Däckar, reser sig, börjar om. Magnus Persson är ett föredöme, en kämpe de luxe. Mot slutet fick han vila några minuter och in kom en doldis vid namn Malte Månsson. Malte, vem? Inte ens HKM:s egen allvetare Tommy Thysell hade full koll.

*  *  *

”Helsingborgare. 19 år”. Tror jag, sa Thysell. För att kort därpå korrigera åldern till 17. Fyndvarning kan vara befogad. Killen såg ut som en riktig attitydspelare. En Persson i miniatyr. Framåt, framåt, inget fegt jävla bollflyttande. Två mål hann han med, unge Malte. Kvällens lyckopiller för publiken.

*  *  *

Mest nyfiken var jag på nye norrmannen Truls Grötta. Omskriven på försäsongen som ett klipp för HKM, mycket beröm i ligaupptakten. Igår? Blandat. Grötta’s spelsinne gick inte att ta miste på, utspelen till Schnell på högerkanten var ren handbollsgodis. Det egna skyttet övertygade mindre. Grötta stannade på två mål. Båda sent i matchen, det sista på en elegant s k japan. I första halvlek sköt han nästan inte alls, i andra desto mer men med rätt besvärande felprocent. Som playmaker lyfte han dock sin omgivning, flera av Malmömålen hade Truls Grötta som upphovsman eller regissör. 

*. *. *

Hur segern ska värderas är en öppen fråga. Detta var en match i mängden av andra. Ett påkopplat hemmalag mot ett kanske mindre angeläget bortalag. Som dessutom saknade sin viktigaste spelare, Mathias Pedersen. Med honom tillbaka blir nog Alingsås att räkna med i år också.

En påg gör inget lag...

MFF-BP 2-1. Hade tänkt skriva något om bristen på pågar i MFF. Egna talanger, lite mer Malmö. Avstår, sätter idén på paus. Just ikväll gläntade ju Henrik Rydström på dörren och lät Adrian Skogmar debutera från start. Mer Malmöpåg får man leta efter. Skogmar började i MFF redan som knatte, har aldrig spelat någon annanstans. Ännu inte 18 år fyllda är han därmed en särling i dagens MFF. Debuten? Ganska lovande. Adrian Skogmar fick spela högerback, kanske inte hans rätta position. Men modet fanns där. Frejdigheten, speeden. Pågen kan säkert bli nåt - om MFF ger honom chansen att växa.

*  *  *

Matchen bevisade annars att fotbollen ibland är brutalt orättvis. MFF kom undan med blotta förskräckelsen, för att tala i klyschor. BP var bättre, särskilt i andra halvlek. MFF:s försvarsspel - i avstängde Janssons frånvaro - en smärre katastrof. Så virrigt, så osynkat. Ren tur att det inte straffade sig. Guldklass? Överhuvudtaget inte. Ändå fick MFF två tidiga mål att gå på. Nanasi 1-0, Cornelius 2-0. Därefter obegriplig soppatorsk. Felpass, bolltapp, lustempo. En gåtfull MFF-insats...och precis lika gåtfullt att den gav tre poäng. Hårt för BP som rasat i tabellen efter sommaruppehållet, delvis pga envist oflyt. Laget har potential, det syntes ikväll.

*  *  *

Igår såg jag två matcher och lika många kollapser. Först Sirius-Degerfors där Degerfors ledde 2-0 efter 90 spelade minuter. För att sedan lyckas med konststycket att släppa in tre mål på stopptiden. Noll poäng när man redan vunnit, typ. Go’natt Degerfors, detta var förödande. Därefter Mjällby-Värnamo. Och min själ om inte Mjällbys ”prestation” rörde sig i samma härad. Ledning 2-1, spel elva mot tio mer än halva matchen, bud på ett tredje mål om och om igen. Istället ett plötsligt dubbelhaveri i slutet, förlust 2-3. Längesen jag kände mig så tillplattad vid tv:n. 

*. *. *

Hoppas Mjällby inser att kontraktet inte är säkrat. Sju poäng ner till BP på kvalplatsen kan verka betryggande - men i praktiken rör det sig om fyra, är jag rädd. Lagen möts nämligen inbördes inom kort. På Mjällbys mardrömsarena. Strandvallen hemma i Hällevik. Jag vet, Mjällby har fler lag under sig men det är nu. Om en vecka eller tre kan läget vara knivskarpt, det är bara att studera spelprogrammet. Ack dessa förbannade hjärnspöken.