Jag har alltid varit usel på att läsa böcker. Några biografier om sport eller politik, lite kriminalhistoria. Inte mycket mer. Inga tunga litterära verk av stora författare. Det närmaste sådant jag kommit var nog i samband med lumpen 1965. Och då rörde det sig om bibeln. Den som låg på sängbordet i arresten där jag avtjänade ett tredagarsstraff pga rymning. Bakom igenbommad dörr och med kala väggar föll det sig naturligt att öppna den heliga skriften, om inte annat för att bläddra. Jag kom inte längre än till första uppslaget. Där hade en tidigare intern kladdat ner sina innersta tankar tvärs över bladen. Jag citerar ordagrant: ”Här står att läsa att Gud är så jävla god men hur faan kan han då låta mig sitta här”?
*. *. *
Fult att svära i bibeln, ja. Men berättigad fråga, tyckte även jag. Och slog igen Boken med ett minne för livet. Nej, läsa har aldrig varit min grej. Har saknat allt som krävs. Uthållighet. Koncentrationsförmåga. Intresse. Tid, inte minst. Min eventuella bildning har jag fått genom att leva, inte av att läsa. Usch, det lät nästan förmätet. Förlåt, inte min mening. Inte riktigt sant heller. Läst har jag ju gjort. Tidningar. Vettlöst mycket tidningar. Dagspress, kvällspress, veckopress, Idrottsbladet när den fanns. Bara inte böcker. Hellre nåt mindre krävande. Typ musik. Gud vad jag har ränt runt i stadens skivbutiker, när sådana fanns. LP-miljonärens t ex. Södra Förstadsgatan. Jag var stammis där på 70-talet, fyndade vilt och ohämmat.
*. *. *
Bokrea, förstod jag, var det en gång om året. Skivrea konstant. I alla fall hos LP-miljonären. Standardpriset 7:50, känslan lyckorus. Ibland lite Vi mot Dom. Tre minuter låt mot trehundra sidor bok, liksom. Enkelt val för oss på Vi-sidan: lättjan före läran. Eftertanke? Inte mycket. Man var ung och ego, fast i sina sorglösa tankefigurer. Sen gick det åt helvete för LP-miljonären men det är en annan historia. Kriminalhistoria, närmre bestämt. Där och då borde jag kanske läst en bok. Lätt att säga nu. Där och då hade jag varken lust eller tid. Fick fullt upp med att hitta en ny skivhandel. Det blev Esset, varvat med avstickare till alla andra aktörer på marknaden. Prisnivån steg - men högsta priset betalde jag i vänkretsen.
*. *. *
I den ingick nämligen personer som, ve och fasa, börjat läsa böcker. Jag hamnade offside. Utanför snacket, på fel sida om linjen. Grogg, rödtjut eller kaffegök; inget hjälpte. Vid den här tiden och i de här kretsarna skulle man ha läst minst en Guillou och gärna åtminstone en halv Ranelid. Hade jag viskat ”Roy Orbison” mitt i en litterär diskussionsafton vet jag inte vad som hänt. Okej, förmodligen ingenting. Det var mer en känsla, ett sporadiskt återkommande dilemma. Hålla tyst, spela intresserad, dölja att jag faan inte läst en enda bok på hela 80-talet. Men som sagt, fett många tidningar mellan skål och skval. Alltid något, sa han som vände blad utan att skämmas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar