Tankar om ett nytt Sverige

Fortsatt dödläge i tävlingsidrotten. Desto livligare på varselmarknaden. SAS igår, Volvo idag, mängder av mindre exempel därtill. Coronakrisen sårar Sverige - och världen - på djupet. Tusentals människor, i huvudsak yngre, mister jobbet, många näringar dukar under i brist på efterfrågan. Samtidigt: tusentals människor, i huvudsak äldre, mister livet som en yttersta konsekvens av det fasansfulla viruset. Tragedi staplas på tragedi, jämförelser låter sig inte göras, det vore bortom all etik. Ett förlorat jobb går trots allt att ersätta. Någon gång. I någon bransch. I den framtid som just nu känns så smärtsamt osäker. Kommer våra barn och barnbarn att få uppleva mormor och morfars Sverige? Välståndssamhället, förvisso med diverse skavanker men också med alla möjligheter inbyggda i systemet. Eller får de bara läsa om det i historieböckerna? Blir 15-procentig arbetslöshet norm? Social distansering bestående kutym? Fotboll och annat kul avhängigt varje nytt virus? Det finns mycket att fundera över i tider som dessa, inget kvar att ta för givet.

Fotboll i repris

Sista söndagen i april. Det skulle varit fotboll. Allsvenskan, superettan, alla småserier. Om det inte vore för Corona. Som tröst får vi VM 1994. I repris. I SvT. Vilket är ett tidsdokument i sig. -94 var det alldeles självklart att fotbolls-VM sändes i SvT, betalkanaler å sånt hade inte kommit in i matchen. Knappt experterna heller. Kommentatorerna redde sig själva - på gott och ont. Utvecklingen på det området är mer iögonfallande än utvecklingen av själva fotbollen. Idag mönstrar tv-kanalerna en hel ”gröt” av förståsigpåare så fort det vankas match. Bisittare till kommentatorn, intervjunissar, studiopanel. Könskvoterat förstås, gubbväldet har upphört en gång för alla. Alltmedan fotbollen ändå är sig ganska lik. Kanske gick allting lite långsammare -94, kanske var markeringen lite slappare. Men någon större skillnad tycker jag mig inte se. Hade SvT haft den ambitionen - belysa fotbollens utveckling - skulle man grävt djupare i arkiven. Och förslagsvis gett oss VM 1958. Där Sverige som värdland tog silver - och där inte ens ordet ”mittfält” var uppfunnet. Spelade man på den delen av plan var man högerhalv eller vänsterhalv, eller möjligen tillbakadragen ”inner”. Back var ett annat ord för rundningsmärke, tempo en synonym till slow motion. Men fotbollstekniken, den var fan i mig bländande. Dagens unga hade nog inte trott sina ögon.

Orsak & verkan...

”99 procent av alla som drabbats av coronaviruset har inte märkt av det”. I skenet av ett - i vitala delar - stängt samhälle kan ett sådant påstående te sig närmast provocerande. Men det kommer från tillförlitlig källa: Johan Giesecke, smittskyddsexpert. Han sa det i tv häromdan. Och gav därmed näring åt tankar kring orsak & verkan. Nedlagd företagsamhet. Stängda skolor. Besöksförbud på äldreboenden. Inställd idrott. Galopperande arbetslöshet. Restriktioner på alla plan som definierar ett normalt liv. För ett virus som 99 procent av mänskligheten inte märker av, ens när de blir smittade. Rimligt eller orimligt? Rimligt, när Folkhälsomyndigheten får bestämma. Och då är det väl så. Även om just jag har lite svårt med fattningsförmågan.

Ledsam story, lyckligt slut

Har man skrivit A bör man skriva B. Låt mig därför - med största glädje - berätta att familjen som i coronapandemins spår fastnat i Elfenbenskusten nu är tillbaka på svensk mark. Hälsoläget rapporteras vara gott, lättnaden obeskrivlig. Tack UD. Finns hjärterum finns luftrum.

Filmen om Mackan

Såg dokumentären om Markus Rosenberg igår kväll. Bitvis rörande, får jag väl medge. Som det gärna blir när idrottskarriärer ska sammanfattas i ord och bild - och man själv blivit gammal och blödig. Det trista glöms bort, det vackra lyfts fram; Rosenbergdokumentären var i den meningen stiltypisk. Inget nämndes om allt bänknötande under utlandsåren, bara det positiva visades. Jag hade nog föredragit en mer objektiv linje där. Det hade heller inte förminskat huvudpersonen, snarare tvärtom. Rosenberg kom ju hem till MFF ganska ifrågasatt: över 30, misstänkt rostig, konstant petad i sin sista utlandsklubb West Bromwich. Men från det utgångsläget växte han snart till en riktig MFF-ikon. Lite mot oddsen - och på tvärs med gängse mönster. Fotbollsspelare som vänder hem från långa utlandsäventyr brukar inte sällan ha ”gjort sitt”. Rosenberg framstår som något av ett undantag, de sista MFF-åren blev hans kanske bästa i hela karriären. Vilket också hyllningsdokumentären tog fasta på. En detalj väckte min förundran: varför fick Aftonbladets Erik Niva, bördig från Övre Norrländska Gnällbältet, föra fotbollsjournalisternas talan i filmen? Är de lokala MFF-poeterna, tillika Rosenbergdyrkare, svårt tv-skygga eller vad är problemet?

Fast i en bortglömd del av världen

Jag vet en svensk familj som sitter fast i Elfenbenskusten just nu. Mamma, pappa, två barn. En pojke på sex, en flicka på tre. De for när livet var normalt och skulle varit hemma för länge sen. Emellan kom en pandemi. Inställda flyg. Stängda gränser. Totalkaos. Och en bortglömd kontinent. Vem talar om Afrika idag? Vilka medier rapporterar från Elfenbenskusten? Vad gör UD i det aktuella fallet? Finns det fler liknande? Att jag känner till just detta beror på att min dotter är nära vän till mamman i familjen. De har regelbunden kontakt, modern telefontrafik fungerar hjälpligt. Situationen kan bara beskrivas som akut hjärtskärande: sexåringen har insjuknat i malaria, ångest läggs på ångest för hela familjen. Fast på landsbygden i ett land fjärran svensk sjukvårdskomfort. Påvra förhållanden. Desperation, livsfarligt nära gränsen för depression. Att vara stark för sina barn i det läget är nödvändigt - och på samma gång nära nog omöjligt. Skylla sig själv? Finns det säkert idioter utan hjärta som tycker. Men barnen skulle bara hälsa på farfar, den sortens band känner inga nationsgränser. Jag förstår om UD är överhopat av ”ärenden” i dessa tider, men snälla: lämna inte den här familjen åt ödet. Hjälpen behövs nu, farligt snart kan det vara för sent.

Skärtorsdan - som den en gång var...

Skärtorsdag. En gång i tiden innebar det firmafest. Sydsvenskans grafiker - med respektive, tack och lov - i en årlig sammankomst på låg nivå. Mat & dryck & dans. Allsång. Diverse upptåg. Mer dryck. Ett och annat svartsjukedrama. Ett och annat handgemäng. Sa jag dryck? Roligt var det i alla fall. Sorglöst, ingen for illa mer än möjligen för stunden. Traditionen upphörde dessvärre någon gång på 90-talet - av naturliga skäl: det var då grafikerna började fasas ut från Sydsvenskan (och andra tidningar), teknikutvecklingen gjorde successivt hela yrkeskåren överflödig. Handsättare, maskinsättare, buntmakare, hjälparbetare, halvbasar och kvartsbasar och wannabebasar, perforatriser icke att förglömma...alla vi som påsk efter påsk festat loss i samma småkulturella ormgrop skingrades för vinden. Ja, alla utom tryckarna. Åtminstone några av dem överlevde på sin post: även en datoriserad tidning måste ju tryckas. Så här i efterhand saknar jag nog skärtorsdagen väl så mycket som själva yrket. Sanningen att säga var jag aldrig någon särskilt framstående handsättare, däremot starkt profilerad som kompetent festprisse. En i mängden då, konkurrensen på området gjorde det förbannat svårt att ta ledartröjan. Ack ja. Sköna minnen förgyller karantänen...det var bara det jag ville säga. Glad påsk!

Handbollsrapport i virustider

Tänkte orda lite om handbollsklubbarna i Karlskrona. HIF å ena sidan, IFK å den andra. En enda division skiljer klubbarna åt i seriesystemet - men samtidigt ett halvt ljusår i resurser och handlingskraft. Detta blir förfärande tydligt nu under coronakrisen. HIF har redan presenterat sex nyförvärv till kommande säsong, allt runt det rent sportsliga tycks rulla på ungefär som vanligt. Tvärtom i IFK. Inget nytt överhuvudtaget på spelarfronten, inte ens någon ny tränare efter Kalle Lång som slutat. Alla ansträngningar verkar gå åt till att säkra klubbens fortlevnad. Om det lyckas är ovisst: mycket beror på den eventuella respons IFK får på de nödrop man gått ut med till sina sympatisörer. Det handlar om lotter, gåvor, insamlingar...ekonomiskt stöd, helt enkelt. Hur Karlskrona kommun förhåller sig i frågan vet jag inte - men det är klart, stöttar man en måste man stötta alla. Själv kan jag bara hoppas så här från "distans". IFK har trots allt rett ut många stormar genom åren. Vissa självförvållade, absolut ingen virusrelaterad. Vad sedan gäller HIF är jag kluven: kul att man kan sträva vidare mot en ligacomeback som om coronaspöket inte fanns, mindre kul att man ännu en gång byter ut ett halvt lag för att nå målet. När blev det fel med kontinuitet? Slutligen en personlig reflektion från nostalgihyllan. På min tid som karlskronit spelade - med en obetydlig överdrift - alla unga handboll, seniorlagen var i princip helt självförsörjande. Inte längre. HIF har inte en enda "pillemasare" i truppen. Och IFK blott ett par, vad jag vet. Undrar vad di gör nuförtiden, ungdomarna i "staun".

Den utbredda skräcken...

Mötte coronaskräcken idag. Öga mot öga, person för person. Chockartat, hade inte fattat att skräcken var så utbredd. En ovetenskaplig cykeltur bland vänner eller flyktigt bekanta i ett av stadens koloniområden räckte för att övertyga mig: det är jag som inte fattat någonting, jag som är den siste stollen på jorden. Kan bara gratulera Folkhälsomyndigheten. Människor i mogen ålder - eller "äldre äldre" på aktuellt myndighetsspråk - har hörsammat de välmenta direktiven. Karantän, social distansering, asocial isolering med mera med mera. Alla hajar - utom denne fubbick. Då hade jag ju aldrig gett mig ut på någon cykeltur överhuvudtaget. Den nya snackisen nu är förresten att virushelvetet kan vara luftburet, det snappade jag upp över staketen i koloniområdet. Ja, över staketen. Inte innanför. Inte ens nära. Tre meter från mun till mun, möjligen två och en halv, fast helst fyra. Inget intimt umgänge här inte. All respekt. I all förundran över konsekvenserna. Vad händer med människor som känner sig (upp)manade att klippa banden till ett normalt liv? Vad gör konstant skräck med "äldre äldre"? Är det satans viruset värt allt detta? Framtiden, om det finns någon, får ge svar. Själv famlar jag vidare i tvivel.

Hanterbar abstinens

Avgiftad efter livslångt missbruk av idrott. Lite så är min känsla denna coronafredag i april. Abstinensen går dock att leva med: jag ränner liksom inte omkring och studsar bollar i lägenheten. Skuggboxas inte framför tv:n. Stöter inte kula i köket. Man är väl människa - och människan är ett vanedjur, det lärde man sig redan som barn. Vad man lärt sig nu, på ålderns sensommar, är att idrott är något försumbart, något ganska futtigt i det stora hela. Jag hade väldigt gärna varit utan den lärdomen, mycket hellre sett spännande fotbollsmatcher än dagliga presskonferenser med folkhälsomyndigheten. Men det är som det är: kan man inte få Zlatan får man ta Anders Tegnell. Och kan man inte få sport i siffror kan man alltid studera smitta i siffror. Insjuknade, döda, kalkyler kring den fortsatta utvecklingen. Man vänjer sig vid allt, även det mest makabra. Läste häromdan att halva Sveriges befolkning riskerar att smittas av viruset. Halva befolkningen!? Det är ju för bövelen fem miljoner människor. Låt vara att flertalet knappt kommer att märka av det - slutresultatet lär ändå bli sorgkantat. Givet aktuella omständigheter känns tävlingsidrotten inte bara avlägsen, den känns just nu inte ens särskilt angelägen. Det trodde jag aldrig jag skulle behöva skriva.