Filmen om Mackan

Såg dokumentären om Markus Rosenberg igår kväll. Bitvis rörande, får jag väl medge. Som det gärna blir när idrottskarriärer ska sammanfattas i ord och bild - och man själv blivit gammal och blödig. Det trista glöms bort, det vackra lyfts fram; Rosenbergdokumentären var i den meningen stiltypisk. Inget nämndes om allt bänknötande under utlandsåren, bara det positiva visades. Jag hade nog föredragit en mer objektiv linje där. Det hade heller inte förminskat huvudpersonen, snarare tvärtom. Rosenberg kom ju hem till MFF ganska ifrågasatt: över 30, misstänkt rostig, konstant petad i sin sista utlandsklubb West Bromwich. Men från det utgångsläget växte han snart till en riktig MFF-ikon. Lite mot oddsen - och på tvärs med gängse mönster. Fotbollsspelare som vänder hem från långa utlandsäventyr brukar inte sällan ha ”gjort sitt”. Rosenberg framstår som något av ett undantag, de sista MFF-åren blev hans kanske bästa i hela karriären. Vilket också hyllningsdokumentären tog fasta på. En detalj väckte min förundran: varför fick Aftonbladets Erik Niva, bördig från Övre Norrländska Gnällbältet, föra fotbollsjournalisternas talan i filmen? Är de lokala MFF-poeterna, tillika Rosenbergdyrkare, svårt tv-skygga eller vad är problemet?