Den utbredda skräcken...

Mötte coronaskräcken idag. Öga mot öga, person för person. Chockartat, hade inte fattat att skräcken var så utbredd. En ovetenskaplig cykeltur bland vänner eller flyktigt bekanta i ett av stadens koloniområden räckte för att övertyga mig: det är jag som inte fattat någonting, jag som är den siste stollen på jorden. Kan bara gratulera Folkhälsomyndigheten. Människor i mogen ålder - eller "äldre äldre" på aktuellt myndighetsspråk - har hörsammat de välmenta direktiven. Karantän, social distansering, asocial isolering med mera med mera. Alla hajar - utom denne fubbick. Då hade jag ju aldrig gett mig ut på någon cykeltur överhuvudtaget. Den nya snackisen nu är förresten att virushelvetet kan vara luftburet, det snappade jag upp över staketen i koloniområdet. Ja, över staketen. Inte innanför. Inte ens nära. Tre meter från mun till mun, möjligen två och en halv, fast helst fyra. Inget intimt umgänge här inte. All respekt. I all förundran över konsekvenserna. Vad händer med människor som känner sig (upp)manade att klippa banden till ett normalt liv? Vad gör konstant skräck med "äldre äldre"? Är det satans viruset värt allt detta? Framtiden, om det finns någon, får ge svar. Själv famlar jag vidare i tvivel.