IFK Karlskrona i krisens epicentrum

Idag skänker jaq en tanke till IFK Karlskrona. Min gamla favoritklubb i handboll har det osannolikt tufft just nu. Inte bara pga coronakrisen, den drabbar ju trots allt föreningslivet rakt över. Men visst, IFK extra hårt kanske: de drivande krafterna i den anrika klubben är i flera fall 70-plussare som alltså "bör hålla sig hemma" i tider som dessa. Vilket de också gör, att döma av rapporterna på IFK:s egen hemsida. Planerade möten har ställts in, verksamheten i stort satts på knapp sparlåga. Årliga evenemang, typ marknader och liknande inkomstkällor, hänger löst. Sponsormarknaden har kallnat. Ovissheten inför kommande säsong är i det närmaste total. Ändå bleknar det mesta mot de händelser som skakat IFK Karlskrona säsongen som gått. Det började redan på försäsongen med att en ung spelare avled under djupt tragiska omständigheter, relaterade till psykisk ohälsa. Kort därefter insjuknade en annan av lagets spelare, även han nyförvärv inför säsongen. Diagnos: cancer. En grabb på dryga 20 som hann med en handfull matcher innan ödet ville annat. I hans fall verkar prognosen dessbättre hoppfull, långvarig behandling kan ha gjort mirakel. Att IFK har stöttat hela vägen behöver väl inte sägas: K:et i IFK står för Kamrat. Ett fint gammalt ord som prövas i nöd. Hoppas vid högre makter att det går bra för den unge mannen - och att IFK Karlskrona överlever som klubb.

Inte klaga, bara gnälla

Ingen sport, bara perspektiv. Inser att namnet på min blogg är delvis överdrivet just nu. Icke en boll i rullning, världens värsta virus har slagit ut världens bästa leksak. Man ska gilla läget, sägs det. Svårt. Acceptera ja, gilla nej. Dagarna går och inget händer. Förutom nya direktiv om "social distansering". Blotta uttrycket kan säkert driva ångest, själv åker jag jojo mellan hopp och tvivel. Cyklar omkring lite planlöst, läser en del, funderar onyttigt mycket. Umgås nästan inte alls med någon utanför den trängre familjekretsen. Ett kvarts liv. Jämfört med det normala alltså. Men samtidigt ett okej liv, jämfört med det aktuella läget i de flesta andra länder runt om i världen. Så klaga ska man kanske inte. På sin höjd gnälla. Häromdan läste jag förresten att 90000 människor går bort i Sverige. Nittiotusen. Varje år. Cirka 250 per dag. Sjukdomar, olyckor, brott, personliga tragedier; allt inräknat. Om detta inga dagliga rapporter i media. Till skillnad då från det löpande och detaljerade nyhetsflödet kring corona. Där senaste siffran jag såg på antal avlidna bestämt var 92. Sagt utan någon som helst avsikt att relativisera hotet. Bara för att sätta saker och ting - livets förgänglighet, inte minst - i perspektiv. Nästa gång hoppas jag kunna skriva om sport. Det är något lättare och ganska mycket roligare än att filosofera runt sådant man inte begriper.

Tredje världskriget

Tänker på det där makabra hotet man hörde talas om redan som barn. Jordens undergång. Nej, jag säger inte att timman är slagen eller att domedagen ens skulle vara nära - men en sak är säker: aldrig har själva profetian känts mer verklighetsknuten än här och nu. Kan förvisso bero på att man aldrig upplevt något av de tidigare världskrigen. Fast vad är detta om inte ett tredje? Hela världen utmanas av ett djävulskt virus, land efter land släcker ner, människor dör i tiotusentals. Snart hundratusentals. Snart miljontals. Asien, Europa, USA, Sydamerika, Australien, Afrika. I-länder, U-länder. Ingen kommer undan, coronakriget är i den meningen "rättvist". Skiljer sig dock gudskelov från traditionella krig på en väsentlig punkt: barn och unga skonas, kärnfriska medelålders står emot. Det är vi äldre och sjuka med knackigt immunförsvar som stupar vid fronten, vi med framtiden bakom oss som lever i riskzonens epicentrum. Ja, en grupp till, aldrig att förglömma: alla fantastiska människor som jobbar i vården. På vanliga sjukhus, på fältsjukhus, på tillfälliga nödkliniker. Läkare, sköterskor, akutinkallad extrapersonal. Med det egna livet som insats. Tack.

Värdigt av Löfven - men inget nytt

Statsmannavärdigt tv-tal av statsminister Löfven igår kväll. Dock inget nytt innehållsmässigt. Mer en upprepning av det redan sagda. Den som hoppats på ett flämtande ljus i gravallvaret fick det istället i Agenda, som följde direkt på Löfven's tal. Där meddelades att helgens befarade "rusning" på smittspridningen uteblivit, att sjukvården i framförallt Stockholmsområdet inte alls utsatts för det tryck som var förväntat. Vilket självklart inte betyder att faran är över. Kanske rör det sig bara om en fördröjning, med tanke på verklighetsbilden i Sverige just nu vore allt annat märkligt. Och då är vi ändå relativt restriktionsåterhållna i jämförelse med andra länder. Som den amatör jag är har jag lite svårt att få ihop coronapusslet: där man infört hårdast restriktioner, där släcks flest liv. Än så länge, bör väl tilläggas i den epidemiska skräckens namn.

Ny statsmakt i krisens Sverige

I tider som dessa får inte minst våra politiker bekänna färg. Det går sådär. Kris kräver gärna en landsfader och Löfven i all ära, den typen är han ju knappast. Utrikesminister Linde träder fram då och då utan att riktigt övertyga, förutom i tydligheten att hon härstammar från Helsingborg. Somliga verkar gömma sig helt. Nån som sett till exempelvis Jimmie Åkesson på sistone? Inte jag. Fel problem, kanske. Inte ens SD kan ju med ett uns av trovärdighet koppla coronaviruset till "en ansvarslös invandringspolitik". Och då är det så klart bättre att sitta tyst i båten, tids nock lär det våras för favoritämnet. En positiv överraskning - åtminstone i mina ögon och öron - är Per Bolund (mp), finansmarknadsminister. Rak, stadig och gedigen i alla intervjuer. Det såg man inte komma (fritt efter Löfven). Annars är det frapperande hur politikerna, i första hand regeringen, liksom abdikerat. Till förmån för Expertsverige. Folkhälsomyndighet, smittskyddsinstitut, professorer, läkare, forskare. Min personliga favorit där heter Johan Giesecke och figurerar i tv både morron och kväll. Smittskyddsexpert i mogen ålder, fåordig men vältalig. Och, faktiskt, lite skönt trotsig. Giesecke springer inte åt samma håll som alla andra, han tonar ner läget hellre än hetsar upp. Sveriges högste chef borde jag kanske nämna också. Kungen alltså. Han höll tal till nationen i veckan. Varför vet jag inte, förmodligen pliktskyldigt. Och föralldel, om stapplande innantillläsning har lugnande inverkan på folket är jag den förste att gratulera.

Funderingar under isoleringshot

Så här års brukar det vara högtryck på idrottsområdet. Hockey, handboll, fotboll; allt samtidigt. Nu ingenting, av skäl som inte kunnat undgå någon. Och som säkert accepteras av de allra flesta. Livet först, innehållet sist. Experternas råd, vår lag: inför pandemin är vi alla små, fogliga och auktoritetssvaga. Obs, ingen ironi, bara ett personligt intryck i skarpt läge. Det som sker just nu är egentligen kusligt. Inte att matcher och mästerskap ställs in, sådant tar även en idrottsnörd som jag utan knot. Men att i princip hela samhället släcker ner...skolor, teatrar, biografer, krogar, sociala mötesplatser. Finansmarknaden icke att förglömma. Det är så skrämmande att man liksom måste jobba aktivt för att hålla ångestspöket stången. Faan, känslan är ju att vi går mot nationell depression. Och hur farligt är inte det? Själv bör jag överhuvudtaget inte gå ut, har jag förstått. De riktade expertråden till oss 70-plussare trappas upp dag för dag: håll er inne, klipp eller minimera alla sociala kontakter. Tack för omtanken, den är säkert väl underbyggd. Vi kan ju, om inte annat, belasta en redan ansträngd sjukvård i den händelse vi skulle drabbas av det förbannade viruset. Men om jag är beredd att lyda...nja, tveksamt, inte än. Isolera sig bort från alla risker, var finns beläggen för att det funkar? Vad skulle det bli för liv? Av samma skäl är jag tveksam till besöksförbudet på äldreboenden. Människor som bor på sådana är som regel 90-100 år gamla och jag vet - av erfarenhet - att för dem är besök av nära och kära viktigare än varje virus på jorden. I livets slutskede värderar man ofta om saker, helt enkelt. Valet är kanske inte lätt - men det är som det är. Vill man visa experterna respekt ska man avstå från besök. Vill man visa de äldre respekt ska man hälsa på, inte lämna dem i sticket.

Amo vinnare i överflödig slutomgång

Igår avslutades handbollsallsvenskan. Bakom stängda dörrar, utan publik, utan insyn. Och helt i onödan, skulle det visa sig. Tabellen som den såg ut efter näst sista omgången förblev i allt väsentligt intakt. Något annat var heller inte att vänta. Aranäs hade två poäng och förkrossande målskillnad att gå på gentemot Hammarby i "kampen" om seriesegern. Kunde därmed lugnt kosta på sig en rimlig förlust hemma mot Amo - som i sin tur var piskat att vinna för att inte tappa kvalplatsen till HIF Karlskrona. Precis så blev det. Möjligen kan man höja på ögonbrynen åt omständigheterna kring själva händelseutvecklingen. När alla andra matcher var slut återstod av oklar anledning närmare sju minuter i Kungsbacka (Aranäs är hemmahörande där). Det var under den tiden Amo gick ifrån till seger 26-24. Ett konstaterande bara, baserat på den onlinerapportering jag följde. Hursomhelst - och detta är viktigt: Amo har inget att be om ursäkt för. En sluttabell speglar alltid säsongen i stort, Amo tog dessutom tre av fyra poäng i de inbördes mötena med HIF Karlskrona. Som för sin del fick betala priset för en miserabel serieupptakt: första segern lät vänta på sig till sjunde omgången. Sånt går i princip inte att reparera, ändå var det bra nära att HIF lyckades. All respekt, starkt gjort. Men nu håller jag tummarna för Amo i kvalet (sannolikt mot Önnered). Handbollsligan kan behöva en liten färgklick, grå massa söver. Jag tror Amo har hyggliga chanser att lyckas. Klubben har ju en halv trollkarl till tränare: Andreas Stockenberg. Kunde han göra Sävehof till svenska mästare kan han säkert göra Amo ligafähigt. I laget finns f ö ett par Karlskronasöner. Den ene är Flamur Gerbesi, målvakten. Den andre är Daniel Steen, playmaker, som i mina ögon är bland det absolut bästa Karlskrona har fostrat i handbollsväg under 2000-talet. "Tyvärr" har Steen valt att förlägga större delen av sin seniorkarriär till just Alstermo, där han idag blivit något av Amoikon. Vore kul för honom att äntligen - mannen är 32 - få spela på rätt nivå, föreställer jag mig. Om det nu blir något kval. I tider som dessa kan man aldrig veta.

Dagens coronarapport

Var precis nere och tog ett bloss. Hostade tre gånger, nös fyra. En förbipasserande dam ryggade till och muttrade något ohörbart. Kom på mig själv med att vilja be om ursäkt - men lite väl sent, damen var utom synhåll. Vi är alla offer för coronaskräcken. Få är däremot - än så länge och tack & lov - offer för coronaviruset. Och såvitt jag vet är det fortfarande tillåtet att hosta och nysa under disciplinerade former, även utomhus. Det måste inte betyda att man drabbats av corona och vandrar runt som en tickande smittobomb. Sannolikheten för det är kanske inte försumbar, men nästintill. Folk har f ö hostat och nyst i alla tider. Folk har till och med dött i alla tider, dock utan dagliga rapporter i media om exakta antal. Livet blev liksom inte förgängligt med coronan, det var faktiskt så redan innan. Har jag bestämt för mig. Att skriva detta är förstås att utmana ödet, så bäst att sluta. Nu.

Europa tävlar...

Land efter land stänger nu sina gränser, Europa som vi känner det finns inte längre kvar. Den fria rörligheten är utbytt mot Den stela skräcken. Det behövdes bara ett förkylningsvirus. Jo, faktiskt. Sagt med all respekt för corona och all ödmjukhet inför hotet om dess skadeverkningar. Men ändå. Det som skrämmer mig mest är att alla verkar springa åt samma håll. Länder, regeringar, myndigheter, samlad expertis. Och vi vanliga dö'nickar med dem. Gud vad jag längtar efter en "motvalls kärring". En röst som manar till besinning och säger något annat. Vad hände t ex med "sitt still i båten"? "Is i magen"? Fina uttryck, klart krisdämpande. Har inte hört en enda potentat använda dem i dessa dagar. Ser bara ett slags Europamästerskap i konsten att piska upp nationell panik. Förödande, tror jag. På sitt sätt minst lika farligt som coronaviruset. Men vem är jag att opponera mot makt och vetenskap? Det vore ju förmätet att inbilla sig något där. I övrigt överlämnar jag mig åt Ödet.

Vår tids spetälska?

Corona. Tills ganska nyligen var det blott och bart ett ölmärke i mängden. Här och nu är det plötsligt ett världsomspännande virus som får mig att tänka på farsoterna man läste om som barn. Pest, kolera, spetälska. Hemskheter som släckte människoliv urskiljningslöst och i skrämmande omfattning. Långsökt koppling kanske, coronautbrottet kan rimligen bromsas eller kontrolleras i närtid, vetenskapen har ju tack och lov inte fastnat på peststadiet. Men för framtidens skolbarn kan corona nog bli till en liten läsläxa om vad som skrämde mänskligheten på 2020-talet, det tror jag. Och då har min generation ändå upplevt fyra influensaklassiker: asiaten, hongkong, fågel & svin. Corona toppar allt. Dels för att vaccin saknas, dels för insikten att man själv tillhör riskgruppen: diagnosticerad astmatiker, till åren kommen. Men framförallt för det "åtgärdspaket" regeringen presenterade igår. Innehållande t ex inskränkningar av den grundlagsskyddade mötesfriheten. Max 500 besökare på alla publika evenemang inom kultur/nöje/idrott, annars böter eller fängelse. Ingen utredning, ingen beredning, direkt verkställighet på tvärs med normal rättsordning. Det säger något om allvaret i situationen. Något också om en regerings handlingskraft när påstötningarna kommer från överordnat (?) håll. Folkhälsomyndigheten i detta fall. Syftet köper vi säkert alla: hejda smittspridningen, begränsa skadeverkningarna. Samtidigt kan man undra över konsekvensanalysen: åka till GeKås i Ullared och shoppa loss är fortsatt okej, köpcentra generellt åläggs inga restriktioner alls. Medan framförallt idrotten får bära bördan. I praktiken innebär ju 500-gränsen tomma läktare - och detta precis när publikfester stod för dörren. I fotboll, i hockey, i handboll. Ett dråpslag mot berörda klubbars ekonomi. Och mot människans fria val att gå på match. Låter jag sur? Det är jag inte. Bara betänksam. Lite obekväm med stresspåslaget som följer med såna här minst sagt extraordinära pålagor. Stress i sig är sjukdomsdrivande, har jag hört. Undrar om det inte var Folkhälsomyndigheten som sa det.

Dagen-efter-tankar kring handbollen

Några handbollsfunderingar, i spåren på HK Malmös tillkortakommande mot Alingsås igår kväll. Är det sant som det sägs att en tabell aldrig ljuger kan 19-29 möjligen ses som ett tillfälligt olycksfall. HKM toppar ju fortfarande ligan och har avgörandet helt i egna händer. Hallby hemma och Sävehof borta återstår, ganska säkert krävs full pott. Alingsås, pinnen bakom, lär inte ge bort något mot IFK Ystad och Lugi. Sett över säsongen i stort har HKM visat en rätt imponerande stabilitet, därav läget. Frågan är förstås om laget kan studsa tillbaka efter gårdagsdippen. Det blir nog lite som att försöka resa sig från en knockout. Svårt, skakigt, osäkert. Fräcka nykomlingen Hallby har skyhög potential - men också kontraktet klart vilket kanske kan vara "avtändande" och på så vis underlätta för HKM. Sen återstår det att se om Sävehof har nåt motivationsdrivande att spela för i sista omgången. Förmodligen inte. Som det ser ut just nu slutar Partillelaget sexa, antingen man "vill" eller ej. Så alltjämt knapp - extremt knapp - fördel Malmö vad gäller seriesegern, om jag tvunget ska tippa. Och så, när dimmorna väl skingrats, börjar äntligen det där som betyder något på riktigt. Slutspelet. Kampen om SM-guldet. I år ovissare än någonsin. Vågar man räkna bort fjolårsmästaren Sävehof? Ja, jag tror faktiskt det. Vågar man räkna in kroniskt svajiga Ystads IF? Ja, varför inte? Förutsättningen är dock att Anders Persson prickar sin topp i en serie av matcher - i så fall är han i mina ögon bästa målvakten av alla. Vågar man hoppas på HK Malmö? Absolut. Hoppas är okej. För Jörgen Rasmussons skull, inte minst. HK-ordföranden har väl sjungit sig hes om SM-guld vid det här laget, det vore honom väl unt att bli bönhörd. Till huvudfavorit utnämner jag emellertid Alingsås. Inte bara för gårdagsmatchen. Mer för laget som sådant, mest för mannen som format det. Mikael Franzén, coachen. Doft av klass rakt igenom, kul om det fick genomslag. Kristianstad? Nja. Har de tre p:na: profilerna, pengarna, publiken. Men saknar ett fungerande lag, som det verkar. Skövde däremot. Bör åtminstone nämnas som outsider. Vilket härmed är gjort. Punkt.

Skarpt läge, platt fall

HK Malmö-Alingsås 19-29. En chans bränd, två kvar. För HK Malmö att vinna handbollsligan alltså. Men ärligt: efter en sån här match känns det bara fånigt att spekulera i serieseger. HKM föll igenom totalt, var inte i närheten av Alingsåsklass någonstans. Allra minst på målvaktsposten. Hemmalaget kunde lika gärna hängt en handduk på ribban, det hade inte gjort någon skillnad. I princip allt fladdrade in, ibland rena skitskott. Synd om målvakterna som ju bevisligen kan så mycket bättre. Ödets ironi var att en f d Malmömålvakt stod i den andra buren och spikade igen fullständigt. Att Niklas Kraft INTE fick priset som bästa bortaspelare var kvällens sämsta skämt. Vet inte hur många frilägesräddningar Alingsåskeepern gjorde...men åtskilliga, klart fler än "normalt". Vilket förstås säger en hel del även om HKM:s svagheter. Kapaciteten på mittsex t ex. Awad och Lagerquist har sina förtjänster men säker i läget, som det heter, är ingen av dem. Ikväll fick de Niklas Kraft att se ut som en världsmålvakt - och med all respekt, det är han inte. Men slutgnällt på Malmö, inga överflödiga ord om allt som blev fel. Nämnas bör kanske att Hampus Olsson "visade vägen" tidigt i matchen. Malmös skyttekung sköt nämligen en straff mitt i nyllet på Skagerling (som inledde i Alingsåsmålet). Sånt ger rött kort nuförtiden, självklart försvagades Malmö en del där. Sagt utan att ta något ifrån Alingsås som naturligtvis vunnit ändå. Ett imponerande lag, för aftonen helt överlägset HK Malmö. Vilket tydligen var svårsmält för delar av publiken. Att rikta fokus mot domarinsatsen - som rätt många gjorde under högljudda former - kändes generande lågt.

Babben förgyllde Mello

Om jag såg Mellofinalen? Självklart. Annars kan man ju inte vá mé i snacket. Om jag tycker att rätt låt vann? Nja. Jag höll på Anna Bergendal. Men hade faktiskt The Mamas som god tvåa. Nog första gången jag ligger så nära slutresultatet i den här bisarrt uppblåsta tävlingen. Bäst ikväll, menar jag, var Babben Larsson. Den gotländska komediennen dök upp i en mellanakt och framförde sin högst personliga tolkning av fjolårets vinnarlåt. Nedtonat, avskalat, totalt fritt från allt tekniskt bjäfs som i vanlig modern ordning utmärkte många av tävlingsbidragen. Förinspelade köreffekter och annat som skyler artisternas egen oförmåga att sjunga...usch, vad är sånt om inte en art av doping? Nå. Om jag tyckte programledarna var bra då? Med risk för att bli kallad surgubbe: nej, det tyckte jag inte. Det var helt enkelt för typiskt svenskt för min smak. Tre som delade på jobbet, två kvinnor och så en inkvoterad man som för säkerhets skull var mindre både på längden och tvären. Präktigt, välrepeterat och ansträngt, som det gärna blir när personkemin inte verkar vara direkt melodiös. Uppdraget är förstås väldigt speciellt: stå där och pumpa melloballongen lördag efter lördag, hurtig och upprymd på beställning, vem faan fixar det med hedern i behåll? Så viss respekt för svårighetsgraden, även om gaget lär vara trösterikt.

Klargörande flygblad (SD)

En svensk partiledare - gissa vilken - reser till gränsen mellan Turkiet och Grekland där det finns ett uppsamlingsläger för människor på flykt, i huvudsak från Syrien. Partiledarens ärende är enkelt: dela ut flygblad. Med ett budskap som så att säga klargör läget: Sverige är fullt. Underförstått: migrant, bliv i ditt läger. Sluta dröm, ge upp hoppet om ett bättre liv. Berätta för barnen att de, precis som mamma och pappa, aktivt valt att födas i krigshärjade delar av världen och att man då liksom får skylla sig själv. Partiledaren ifråga har valt att födas i fredliga lilla Sölvesborg i "Sveriges trädgård" (=Blekinge). Somliga är helt enkelt smartare än andra. Somliga tjänar också mer pengar än andra. Partiledaren som säger att Sverige är fullt cashar in ett par hundratusen i månaden. Från det allmänna vilket är ett annat ord för skattebetalarna. Och cirka var fjärde svensk tycker allt är i sin ordning och skulle helst se att den här partiledaren blev statsminister nu på direkten. I övrigt har jag inga kommentarer. Jo, en. Hörde att partiledaren undertecknat flygbladen med "Sverigedemokraterna och svenska folket". För helvete mannen, blanda inte in mig i din råa cynism.

I väntan på ett slutspel

Jätteläge nu för HK Malmö att vinna handbollsligan, i så fall för första gången. Och då kommer det ynka 700 pers för att kolla på gårdagens hemmamatch mot RIK. Jag var en av dom som svek, gissningsvis av samma skäl som många andra. Det gick en annan, ännu intressantare, match på tv samtidigt (Kristianstad-Alingsås). Klen ursäkt? Kanske det. Eller också stark. Sanningen är ju att i handboll finns ingen utbredd supporterkultur motsvarande t ex fotbollens. Handbollsvänner finns det däremot gott om, dvs intresset för själva sporten är överordnat den snäva klubbsympatin. Sagt med all respekt för de undantag som förvisso existerar. Vad jag tror - rätt eller fel - är att handbollens publikkris (i Malmö och annorstädes) säger något om priset för att sälja sig till tv. Man kan inte locka folk med både fåtölj och läktare - och ta för givet att läktar'n ska vinna eller ens "spela" jämnt. Många handbollsvänner är till åren komna, bekvämlighetsfaktorn måste tas i beaktande. Sen säger magra åskådartal säkert något om det där som kallas serielunk också. Varje match är liksom inte glödhet, vissa är snarare iskalla redan på förhand. Ju längre in i säsongen, desto mer avdramatiserat i tabellen. Alla bara väntar på slutspel, få bryr sig vem som vinner serien (förlåt HK Malmö!). Synd, tycker jag. Som obotlig serieromantiker då. Som någorlunda rationell nutidsmänniska inser jag värdet av ett slutspel. Det kan ju bli så att publiken kommer, till och med i Malmö. Lite guldkant, lite pengagalopp, lite good old days i Baltiska hallen. Hoppas, hoppas. Slutligen något om Fredrik Petersen. Lagkapten i IFK Ystad vid säsongens början, bänknötare i IFK Kristianstad vid dess slut. En fullständigt obegriplig affär, ovärdig åtminstone två av parterna. Kristianstad och Petersen själv.

Västra Mark var bättre på min tid...

Västra Marks idrottsplats i Karlskrona. Herregud, det var ju där jag hängde frekvent i ungdomsåren. Kollade på Saltö BK i trean och på IFK lite längre ner i seriesystemet. Spelade själv pojklagsfotboll i en tredje av stans många klubbar. Igår återsåg jag Västra Mark i tv - och kunde inte låta bli att undra om gräsplanen överhuvudtaget vårdats och underhållits sedan typ 1960. Fast jo, det har den nog. Men jag kan förstå om även MFF, på besök för cupmatch mot FK Karlskrona, undrade. Min ungdoms ängar var i så bedrövligt skick att alla naturgräsnostalgiker måste fått sig en slutlig knäck. Ojämnheter och "korsbandsgropar" lite överallt, i princip omöjligt att spela ordnad fotboll. MFF kom undan med en 2-1-seger och två utburna spelare. Berget först, Vagic strax därpå. Båda offer för underlaget, båda till synes rätt illa skadade. Slump att det drabbade MFF, hemmaspelarna levde precis lika farligt. Västra Mark var bättre förr. Vill jag gärna tro i alla fall. Det kan ju vara så att pretentionerna var lägre eftersom alternativ saknades. Om någon nämnt konstgräs för sextio år sedan hade det - i bästa fall - avfärdats som ett oseriöst fantasifoster.

Vasaloppet fängslar än

Idag gjorde jag vad jag inte gjort på hela vintern. Kollade en skidtävling på tv. Har tappat intresset tyvärr. För mycket Norge på prispallarna. För lite spänning. Ett Sverige som - på herrsidan - blivit blåbärsnation i sin egen sport. Prestationshöjande mediciner på ena eller andra sidan dopinggränserna. En rätt knäckande utveckling, måste jag säga. Men idag, första söndan i mars. Vasaloppet! En klassiker som överlevt förfallet, ett event som alltjämt får mig att gladeligen avsätta några timmar till tv-tittande. Inte så mycket för själva tävlingen, den är numera lik alla andra. Norge, Norge, Norge på pallen, åtta av de tio första i prislistan norrmän. Man får dock så mycket mer i Vasaloppet. Det oslagbara kommentatorsparet Hård/Blomqvist. Intervjuerna med "vanligt folk" ute i spåren. Mångfalden: elitåkare, motionärer, herrar, damer. De fantastiska landskapsvyerna. Sagonamnen etapp för etapp: Björnarvet, Smågan, Mångsbodarna, Eldris. Den enastående tv-produktionen, kanske det allra bästa SvT har att erbjuda. I år fick man till och med Daniel Nannskog. SvT:s fotbollsexpert var en av intervjunissarna längs med spåren. Nåt ska man ju göra för lönen: fotbollsmarknaden ägs som bekant av betalkanalerna nu för tiden, public service står offside. Men Nannskog verkade trivas - och jag med honom. Leve Vasaloppet!