I väntan på ett slutspel

Jätteläge nu för HK Malmö att vinna handbollsligan, i så fall för första gången. Och då kommer det ynka 700 pers för att kolla på gårdagens hemmamatch mot RIK. Jag var en av dom som svek, gissningsvis av samma skäl som många andra. Det gick en annan, ännu intressantare, match på tv samtidigt (Kristianstad-Alingsås). Klen ursäkt? Kanske det. Eller också stark. Sanningen är ju att i handboll finns ingen utbredd supporterkultur motsvarande t ex fotbollens. Handbollsvänner finns det däremot gott om, dvs intresset för själva sporten är överordnat den snäva klubbsympatin. Sagt med all respekt för de undantag som förvisso existerar. Vad jag tror - rätt eller fel - är att handbollens publikkris (i Malmö och annorstädes) säger något om priset för att sälja sig till tv. Man kan inte locka folk med både fåtölj och läktare - och ta för givet att läktar'n ska vinna eller ens "spela" jämnt. Många handbollsvänner är till åren komna, bekvämlighetsfaktorn måste tas i beaktande. Sen säger magra åskådartal säkert något om det där som kallas serielunk också. Varje match är liksom inte glödhet, vissa är snarare iskalla redan på förhand. Ju längre in i säsongen, desto mer avdramatiserat i tabellen. Alla bara väntar på slutspel, få bryr sig vem som vinner serien (förlåt HK Malmö!). Synd, tycker jag. Som obotlig serieromantiker då. Som någorlunda rationell nutidsmänniska inser jag värdet av ett slutspel. Det kan ju bli så att publiken kommer, till och med i Malmö. Lite guldkant, lite pengagalopp, lite good old days i Baltiska hallen. Hoppas, hoppas. Slutligen något om Fredrik Petersen. Lagkapten i IFK Ystad vid säsongens början, bänknötare i IFK Kristianstad vid dess slut. En fullständigt obegriplig affär, ovärdig åtminstone två av parterna. Kristianstad och Petersen själv.