Årsskifte med samvetsnöd

Har bestämt mig för att i alla fall försöka. Bli snällare. När jag skriver. Lägga av med påhoppen. Skippa spydigheterna, skämten på andras bekostnad. Arga gubbar finns det gott om på nätet, jag vill helst inte vara en av dem. Ändå är jag det. Ibland. Det märker jag när jag går tillbaka och ser vad jag skrivit i stundernas ingivelse. Somligt står jag för, annat är plumpt eller onödigt tillspetsat. Vem är jag att moralisera över andras moral? Vem är jag att ironisera över krönikörer och andra som inte tycker som jag i varenda jävla fråga? Vem är jag att alltid veta bäst? Såna tankar kommer för mig, denna tidiga morgon på årets näst sista dag. Samvetsnöd kallas det nog. Man får det straff man förtjänar. Gott Nytt År därute - och kom ihåg: allting var annorlunda förr men ingenting var bättre.

Ansvaret, Lugi?

För mindre än en vecka sedan, i matchen mot Ystad, leddes Lugis Joacim Ernstsson av banan med befarad hjärnskakning. Igår kväll var det dags igen: Lugi mot HK Malmö, Ernstsson ut med klara symptom på ännu en hjärnskakning. Att Lugi förlorat båda matcherna känns ovidkommande. Betydligt allvarligare är att Lugi riskerar hela sitt anseende som ansvarstagande klubb. Har man ingen medicinsk personal? Är man inte rädd om sina spelare?

Zlatan - hela Sveriges pappa?

Inte mycket som behövs för en storm i en ankdamm. En Zlatanintervju, några ocensurerade funderingar kring damfotboll kontra herrfotboll, ett plumpt litet skämt om en cykel...inte mer faktiskt. Vips går genusjournalisterna bananas, liksom i blindo. Tappar proportionerna, glömmer vad Zlatan egentligen sagt eller lägger alldeles egna tolkningar i det. Som att han skulle gå i spetsen för något slags kollektivt manligt hat gentemot damfotbollen (Sydsvenskans sportkrönikör idag). Den anklagelsen är ju bara bisarr. För det första tror jag inte det finns något manligt hat mot damfotboll. Likgiltighet, möjligen. Men den är i så fall könlös, vågar jag påstå. Seriöst fotbollsintresserade kvinnor föredrar att titta på herrfotboll, det är den (för genusjournalisterna) bittra sanningen. Seriöst fotbollsintresserade män springer inte heller benen av sig för damfotboll, dock dominerar de publikbilden även där. Utan männens närvaro hade damallsvenskans läktare varit helt ödelagda. Vad det beror på törs man väl knappt fundera högt kring. Kvalitetsmedvetande kanske? Tradition förstås...så sent som under min egen uppväxttid var fotboll pojkars privilegium. Tack och lov att det inte är så idag - men tack och lov också att man fortfarande får välja fritt. Piggvar före mört, Jussi Björling före Jokkmokks-Jokke, herrfotboll före damfotboll. Eller tvärtom, om man till äventyrs vill. Genusjournalisternas poäng verkar vara att inte göra skillnad överhuvudtaget: fisk som fisk, sång som sång, fotboll som fotboll. Det är därför drevet går nu mot Sveriges störste fotbollsspelare genom tiderna. Det är därför han görs till hela Sveriges pappa: "Zlatans uttalanden ger kidsen fel värderingar, blablabla". Som om det inte var föräldrarna som fostrade sina barn. Det är därför han vantolkas; jag tror t ex inte alls att Zlatan känner skam över att vara svensk fotbollsspelare, däremot sekundärskam över journalister som på fullt allvar ställer frågan "vem är bäst, du eller Lotta Schelin". Tack för ordet. Kan man få beställa en signerad cykel?

Zlatan å jag i samma lag

Zlatan har tyckt till. Högt. I debatten som var på väg att tystna. Alltså den där på temat "om Anders får bil måste väl Therese också få bil". Landskampsrekord som landskampsrekord, fotboll som fotboll. Ansåg den politiskt korrekta tyckareliten i media-Sverige. Till den hör som bekant inte Zlatan. Så när han nu tar bladet från munnen och säger sin innersta mening om saken blir jag inte alls förvånad men däremot smått upprymd av glädje; Zlatan argumenterar minsann ungefär som jag själv gjorde när frågan var som hetast. Att det är omöjligt att överhuvudtaget jämföra herrfotboll och damfotboll, att det är direkt löjeväckande (fast typiskt svenskt) att ens väcka en diskussion om vem som är bäst "Schelin eller Ibrahimovic". På en punkt går Zlatan längre än vad jag gjorde - men där är det nog spjuvern i honom som spökar: tänker på hans gentila erbjudande om fri cykel med Zlatanautograf på till damspelare. För egen del var jag ju inne på att fri cykel vore gott nog till alla rekorderliga fotbollsspelare, kön oavsett. Hursomhelst ska det bli kolossalt intressant att se hur tyckareliten reagerar på Zlatans utspel. Många i den församlingen försöker vanligtvis vara genusdesperados och Zlatanslickare på en och samma gång. Blir lite marigt nu, är jag rädd.

MFF:s målvaktsdilemma

Dagens fotbollsbomb: MFF-målvakten Johan Dahlin blir proffs i Turkiet. Den "julklappen" hade nog mästarklubben velat slippa. Men nu är det upp till bevis: köpa en ny förstemålvakt eller satsa på den man redan har. Dvs Robin Olsen. Reserv bakom Dahlin i år, utmärkt i de matcher där han vikarierat. Logiken talar för Olsen som ny etta på posten, men hur MFF resonerar återstår att se. Saken är delikat: satsar man inte på Olsen mister man tämligen säkert även honom. Och skulle därmed tvingas köpa två nya målvakter. Tuff jul, MFF.

Sassa, brassa, handbollsmassa

Brasilien-Serbien 22-20. Där fick jag så jag kved. Det gick att vinna över Serbien i Belgrad, det gick att vinna över den fanatiska publiken. Brasilien världsmästare! Sydamerika! En milstolpe i handbollshistorien, ett brott mot traditionell ordning och reda. Mycket angenämt, precis vad handbollen behövde. Brasilien vann dessutom av en anledning: de var bättre än Serbien i finalen, de var bättre än alla andra genom hela turneringen. Sen spelade de kanske inte så annorlunda handboll jämfört med de europeiska lagen. Bara lite smartare och lite tuffare. Och med en perfekt mix av spelartyper; långa, korta, lätta, tunga, högerhänta, vänsterhänta, snabba, blixtsnabba, fräna, elaka. En med tandställning, mittnian Nunez. Hon blev min speciella favorit. Minst av alla, förmodligen yngst också. Men så modig! Var det inte hon som stod för det avgörande målet i finalen? Jag tror det. Bra målvakter hade de också, Brasilien. Och en förbannat skicklig coach förstås. Fast han var dansk, liksom de flesta coacher i topphandbollen nu för tiden. Kanske nåt för Sverige att snegla emot? Drygt 20000 människor såg finalmatchen på plats, det rörde sig bestämt om något slags rekord. Min känsla är att ramen snarast sänkte Serbiens damer. De stod i alla fall inte att känna igen, lyfte aldrig som i tidigare matcher. Men föralldel, det kan ha berott på motståndet.

Olustkänslor kring en olycksfågel

Undrar om inte Lugis Joacim Ernstsson bör ta sig en funderare över handbollskarriären nu. I dagens match mot Ystad (förlust 22-25) leddes han ut påtagligt groggy, snabbdiagnosen var hjärnskakning. Tar jag inte alldeles fel har Ernstsson drabbats på liknande sätt tidigare, både den här säsongen och förra. När blir det en gång för mycket? Var går den medicinska gränsen? Har handbollen ett slappare regelverk än t ex boxning? Är det mindre farligt att slås groggy på handbollsplanen än i boxningsringen? Varför då? Som lekman lutar jag åt tvärtom: en handbollsspelare är helt oskyddad, en amatörboxare bär puffhandskar och hjälm. Menar jag alltså att det är läge att stänga av Joacim Ernstsson, beröva honom licensen? Vet inte. Vet bara att i boxning hade man gjort det. Redan vid en första knockoutförlust följer (om jag minns rätt) en månadslång avstängning, vid upprepade knockout's medelst hjärnskakning ryker startboken. Inte för att jävlas med den drabbade utan av ren omtanke. Men okej, jag har kanske blivit gammal och blödig. Tycker synd om Ernstsson, oroar mig för honom som en "dålli" far. Förhoppningsvis inser han sitt eget bästa innan det är alldeles för sent.

Klingvall ut - Harris in?

Idag meddelades det att Torbjörn Klingvall slutar som förbundskapten för damlandslaget i handboll. Detta sedan handbollsförbundet via rundringning inhämtat diverse missnöjesyttringar i spelarleden. Trist för Klingvall som, får man förmoda, gjort sitt bästa på jobbet. Fast möjligen var han fel man redan från början, gedigen handbollskompetens enbart räcker ju inte alltid för att vinna förtroende. Vill förbundet ha en "mjukare" efterträdare, dokumenterat skicklig på att leda just damlag, bör man slå en pling till H 65:s succétränare Niklas Harris. Det är mitt förslag.

Draganas dag, Serbiens seger

Damernas handbolls-VM är avgjort, vågar jag påstå. Förvisso återstår semifinaler och final men vem eller vad skulle kunna stoppa värdnationen Serbien? Vem eller vad skulle kunna stoppa Dragana Cvijic, den monstruösa mittsexan? Annars så suveräna Norge kunde det inte i kvällens kvartsfinal - och då kan ingen annan heller. Såvida inte serbiskorna brände allt krut och mer därtill i denna makalösa holmgång. Men i så fall finns en extraspelare att lita på. Publiken. Vilken support! Vilken stämning! Att vara bortalag i Serbien måste vara som att rusa med tung ryggsäck i brant uppförsbacke. Inte hopplöst men bra nära. Norskorna försökte verkligen det. Att rusa. Virvelvindstempot i upptakten av andra halvlek gav dem också ett försprång på fem bollar, normalt släpper Norges handbollsdamer aldrig det. Men detta var liksom inte riktigt normalt. Serbien gnuggade på som i trance, att ge sig för övermakten verkade inte finnas med som ett alternativ. Allra minst då för Cvijic på linjen. Damen ifråga må ge otympligheten en kroppshydda - och tv-paret Perlskog/Hellgren är f ö sällan sena med små raljanta hummanden om såna saker. Men här fick de kapitulera, antingen de ville eller ej. Cvijic frustade av vilja och var i princip ostoppbar. T o m straffarna tog hon hand om, detta sedan Norges förnämliga målvakt Lunde Haraldsen räddat Serbiens tre första. Cvijic drog in de tre följande utan darr, den ena med en utsökt lobb. Alltid lika trevligt när skenet bedrar och besserwissers får sig en liten näsbränna. 28-25 blev det förresten - och åtminstone två spelare till i det serbiska laget bör nämnas: dels skarpskytten Damnjanovic som gjorde åtta mål i matchen (liksom Cvijic), dels målvakten Tomasevic som mot slutet faktiskt överglänste Lunde Haraldsen.

Snöplig sorti för mest sevärda laget

Kollar med stor behållning på damernas handbolls-VM i tv. Alldeles nyss fick jag se den mest fascinerande matchen hittills: Serbien mot Sydkorea i åttondelsfinal. Serbien vann med 28-27 efter ett avgörande mål i absoluta slutsekunden - eller möjligen ännu senare. Jag led faktiskt med koreanskorna, tyckte det kändes helt fel att de eliminerades så snöpligt och så tidigt i turneringen. Den handboll Sydkorea bjuder på - ikväll inte minst - ser man sällan i Europa. Här är det mycket kraft och lite finess, dvs precis tvärtom mot den koreanska stilen. Hade skillnaden stannat där kunde nog Sydkorea ändå kammat hem VM-guldet - men så tillkommer målvaktsspelet. Där är de europeiska lagen bättre rustade och vad det betyder såg vi i kvällens match. Serbiens Tomasevic höll en helt annan nivå än den alternerande duon i Sydkoreas bur. Det avgjorde matchen. Och det gör att VM från och med nu blir aningen fattigare, räknat i underhållningsvärde. Synd.

HK kämpade ner Bajen

HK Malmö-Hammarby 27-25. Sista hemmamatchen för året - och då tog HK fram specialvapnet: den patenterade viljan. Det ville till. Hammarby är ett svårslaget lag, rätt udda jämfört med alla andra. Det extremt utgrupperade försvarsspelet, de hypersnabba omställningarna, den konsekvent genomförda spelidén; allt sammantaget ger Bajen en helt egen profil i elitserien. Till och med i entrén till match skiljer laget ut sig: Hammarby går in på banan, alla andra springer. Essen i leken heter Dolck, Hanisch och Pujol - och det brukar räcka långt. Kunde det gjort ikväll också, marginalerna var små. Men HK:s andra halvlek imponerade, framförallt försvarsmässigt. Danske Koch-Hansen drog ett tungt lass där - och ett ännu tyngre framåt. Tio mål hann han med, nån råskytt av den kalibern fanns inte i Hammarby. Egentligen hade hemmalaget två tiomålsskyttar, den andre var Mirsad Pecikoza. Att han bokfördes för endast sju mål berodde på för tidiga frikastsignaler vid tre tillfällen. Ingen skugga på domarna dock. Matchen var skitig och lite rörig, fylld av fiftyfiftysituationer. Allt annat än lättdömd, får man nog säga. Fast när var handbollen lättdömd? På 50-talet möjligen. Då när matcherna slutade typ 14-12 och ordet tempo knappt var uppfunnet. Roligare nu, tycker i alla fall jag.

Försvarslösa H 43 - en tränarfråga?

För några veckor sedan såg jag H 43 vinna över HK Malmö i handbollens elitserie. Vill minnas att jag skrev något i stil med "får H 43 ordning på sitt försvarsspel är en slutspelsplats ingen utopi". Fem matcher och lika många förluster senare är det bara att konstatera: nej, H 43 får ingen ordning på sitt försvar så slutspel är visst det en utopi. 28-39 mot RIK igår, 23 insläppta bara i första halvlek. Förfärliga fakta. Kan inte låta bli att tänka på "Kos". Veroljub Kosovac alltså, fjolårets välrenommerade och framgångsrike H 43-tränare. Hade han "tillåtit" detta? Eller anade han vartåt det lutade så det var därför han hoppade av? Allsvenskan var ju en sak, där kunde H 43 glassa på sina offensiva resurser. I elitserien krävs mycket mer - och mest av allt hemspring till de defensiva plikterna, det är elementärt. F ö tycker jag det är lågt av H 43 att skylla på skador, andra lag har varit värre drabbade därvidlag.

Väntad trupp - tyvärr...

Idag presenterades den svenska EM-truppen i handboll. Namnen blev i stort sett de väntade, undantaget är väl i så fall Drotts Magnus Persson på högernio. En sak kan man konstatera: gamla meriter väger tyngre än färska. Annars hade inte Jonas Källman kommit med på Andreas Bergs bekostnad. Den senare gjorde ju en succéartad landslagsdebut i Tysklandsturneringen häromsistens. Då ville inte Källman vara med, det vill han tydligen nu. Personligen har jag lite svårt för sånt; landslagsspel ska man inte kunna hoppa av och hoppa på efter lust och behag, antingen är man med helhjärtat eller inte alls. F ö har Källman varit under isen hela hösten i Skövde så uttagningen är diskutabel även ur det perspektivet. Antar att det är hans "spetsiga" försvarsspel förbundskaptenerna vill åt - men är han verkligen den ende som kan kreera den rollen? Tillåt mig tvivla. I övrigt kan man notera att Mattias Andersson är tillbaka i truppen som en av två målvakter. Jag säger inte att det är fel, jag säger bara att det är förbannat synd om Andreas Palicka som förföljs av bortgallring så fort det vankas mästerskap.

Julafton för sportnördar

En fullmatad sportlördag i tv. Nästan för mycket av det goda, förmodligen småfarligt för sittfläsket. Själv valde jag bort allt på skidor till förmån för fotboll och handboll. Inledde med Derby-Blackpool i engelska andraligan och kom i stöt direkt. Derby är ju mitt favoritlag i England - näst efter Arsenal - och här blev det seger med 5-1. Derby's femte raka! Inte utan att man börjar drömma om Premier league igen. Spelet höll den klassen, konstaterade jag förnöjt. Övergick sedan till handboll. Kristianstad mot Alingsås i elitserien. Toppmöte som kunde blivit jämnt - om Kristianstads målvakt hetat något annat än Dan Beutler. Gud så bra han var! Tveksamt om jag nånsin sett nåt liknande målvaktsspel över 60 minuter, någon liten svacka brukar alltid komma. Även målvakter är ju människor...men faan vet vad gäller Beutler just idag. Märkligt egentligen att Kristianstad vann med "bara" nio bollar...Alingsås keeper Aggefors tog ju nästan ingenting, kändes det som. Efter detta mera fotboll. Fransk sådan, PSG mot Sochaux. Nytt målkalas att avnjuta, 5-0 till PSG. Och Zlatan var sig lik igen: två egna mål varav en monsterfrispark, förnämliga framspelningar till två andra, vansinnig på domaren för uteblivna straffar (där tv-repriserna visade att domaren faktiskt hade rätt). Ibland när jag ser PSG tänker jag att laget har potential att vinna Champions league, den här uppvisningen gav ny näring åt min livliga fantasi. Men då ska lankor som Pastore och Menez vara där de var idag: på bänken, utanför startelvan. Till slut, alldeles nyss, fick jag så se en jämn match. Tur det, annars hade jag nog nickat till. Norge mot Spanien i damernas handbolls-VM. 22-20 till norskorna, mest tack vare målvaktsveteranen Lunde Haraldsen som snudd på gjorde en Beutlermatch. Det är nåt visst med handbollsmålvakter, den saken är klar. En före detta gjorde förresten också en utmärkt match. Claes Hellgren alltså, expertkommentatorn. Jag hackade på honom häromdan men det gällde hans nära koppling och överdrivna lovord till det svenska damlandslaget. I VM är Sverige inte med, kvalet blev för svårt. Den "olyckan" verkar gynna Hellgren. Jag menar, i rollen som kommentator. Ikväll var han oberoende och fin på alla sätt och vis. Natti, natti.

Erik+Zlatan=sant

Erik Hamrén meddelar att han fortsätter som förbundskapten. Detta sedan han rådgjort med Zlatan om saken. Mycket märkligt. Bestämmer Zlatan vem som ska vara förbundskapten? Hade han hoppat av om Hamrén hoppat av och vise versa? Det låter så. Hursomhelst. Nu lär vi få se mer av samma landslag några år framöver. Mer Elmander, mer Nilsson och Antonsson och Olsson och Granqvist. Kanske t o m mer Anders Svensson. Och säkert mer virrighet kring själva spelidén. Ingen förnyelse, ingen föryngring. Med viss reservation för att Zlatan kanske kan påverka Hamrén även i det ärendet.

Larsson har inget att förlora

Henke Larsson ny tränare i Falkenbergs FF. Är karl'n galen eller smart? Smart, tror jag. Falkenberg är redan dödsdömt i allsvenskan - åker laget ur är det bara som expertisen förutbestämt, ingen kan hänga tränaren. Det vet naturligtvis Larsson. Som tränare är han dessutom - än så länge - i ett läge där han får ta vad som bjuds. Larssons första trevare i Landskrona blev liksom ingen hit, ingen dörröppnare till de stora uppdragen. Mer en påminnelse: briljanta spelare blir inte nödvändigtvis framgångsrika tränare. Men som sagt, i Falkenberg har Henke Larsson allt att vinna. Det är en hygglig ingång till jobbet.

Expert i extas

Såg Sveriges handbollsdamer på tv igår kväll. Upplevelsen var blandad: bitvis njutbar, konstant plågsam. Det bitvis njutbara stod spelarna för. Matchen mot Slovakien var förvisso betydelselös men bra handboll är bra handboll - och sådan bjöd alltså Sverige på, av och till. Det plågsamma var att höra expertkommentatorn Claes Hellgren. Ja, jag vet att detta är som att svära i kyrkan. Hellgren är liksom untouchable i handbollskretsar, höjd över allt ifrågasättande. Vad Hellgren säger är rätt, punkt. Hans cv är bedövande: en gång i tiden landslagsmålvakt, sedan tränare, instruktör, pedagog, personlig coach, föreläsare, krönikör...stick det den som kan. Men gör allt detta honom lämplig som expertkommentator i tv? Efter gårdagens match frestas jag svara: nej, snarare tvärtom. Hellgren är för insyltad. Känner spelarna, är eller har varit personlig coach för flera av dem, nämner vissa endast vid förnamn under sändning, låter sig imponeras ungefär som en stolt förälder över de egna barnen. Personligen tycker jag inte att en expertkommentator ska vara sån. Jag vill ha kritisk analys, ris & ros, framförallt ett tydligt markerat oberoende. Gärna lite naturlig entusiasm också - men inte som igår. Herregud, Claes Hellgren måste ha tömt hela superlativförrådet. Var det inte "fantastiskt" så var det "otroligt" eller "kolla på Linnéa, vilket skott alltså". Varvat med ett otal förtjusta hummanden över allt och inget. Oavbrutet, i sextio minuter. Hallå, det var en träningsmatch. Mot mediokert motstånd.

En Raskenstam i fotbollskläder

Ruggig typ, den där Rikard Norling. Alla dessa lovord till MFF som klubb. Kärleksförklaringen till spelarna - "mina småbröder". Vänslandet med fansen. Ambitionerna, visionerna. Vad var det värt? Ingenting. Absolut ingenting. När Mammon kallade drog Norling snabbare än läpparna säger bluff. Nu kör han samma vals i norska Brann. Stor och vacker klubb, blablabla. Trovärdigheten är förstås under noll, man får hoppas de begriper det i Norge.

Bragdguldet till rätt man

Skidåkaren Johan Olsson utsågs idag till vinnare av Bragdguldet 2013. Ett val som möjligen kan uppröra en och annan golfentusiast, men inga andra. Olssons VM-guld på femmilen var en idrottsprestation utöver både det vanliga och det ovanliga. Sättet han vann på, den djärva satsningen, slitgörat i ensamhet, förmågan att hålla det jagande kopplet på avstånd ända in i mål; själv glömmer jag nog aldrig denna vansinniga femmil av en man som på förhand bara nämndes som outsider. Att komma dragandes med en golfare som huvudkonkurrent till Bragdguldet kändes nästan onödigt, låt vara att Henrik Stensons prestation var högklassig på sitt sätt. Men golf jämfört med skidor...förlåt min fördom men är det inte som att jämföra stavgång med maratonlopp? Typ.

Norling, den gåtfulle

Nähä. Det blir ingen närmare förklaring om varför Rikard Norling hoppar av tränarjobbet i MFF. Locket ligger på, tidningarna får nöja sig med spekulationer ut i det blå. Egentligen borde man inte förundras: Norling är en gåtfull person - och verkar älska att vara det. Svår att tyda, knepig att förstå. I det här fallet verkar inte ens klubben förstå honom, bara för några dagar sedan var man ju överens om en fortsättning. För mig är mumlandet kring avhoppet obegripligt...om det inte vore för att just Norling är part i målet. Klartext har inte varit hans bästa gren under MFF-åren. Däremot har han lyckats väl med själva uppdraget, det kan ingen ta ifrån honom. Rikard Norling vann spelarna, vann fansen, vann SM-guldet. Möjligen ser han själv även uppbrottet som en seger: han gick innan MFF bad honom gå.

Korten på bordet, tack

Guldtränaren Rikard Norling lämnar MFF. Med omedelbar verkan, men utan närmare förklaring. Sjukt. Ser fram emot lite grävande journalistik så att alla kort hamnar på bordet. Om nu inte "präktiga" MFF själv förmår att tillhandahålla sanningen.

Hur mycket "ros" finns kvar?

Läser i tidningarna att Markus Rosenberg är på gång till MFF. Skulle det vara en vettig värvning av ett lag som säger sig ha ambitionen att bli bäst i Norden och dessutom konkurrenskraftigt i Europa? Tillåt mig tvivla. Rosenberg har under den senaste åttaårsperioden varit proffs i fyra länder och minst lika många klubbar - utan att lyckas bli helt ordinarie någonstans. Ingen har nog nött så mycket bänk som han, ingen har gett epitetet inhoppare ett tydligare ansikte. Ibland har han kallats hem till landslaget men samma där: bänken, i bästa fall ett inhopp. MFF har förstås koll på allt sånt, märkligt vore det annars. Ändå är man beredd på affär, om nu tidningsuppgifterna stämmer. Lite förvånad är jag allt. Fast glad för Rosenbergs skull. I MFF kommer han säkert att få det han inte fått på länge. Speltid. Sen får vi, hans gamla beundrare, se hur mycket som finns kvar av den Rosenberg vi minns. Speeden? Målfarligheten? Attityden? Har de egenskaperna verkligen överlevt kylan? Markus Rosenberg fyller trots allt 32 nästa år, den talangfulle tuffingen har blivit luttrad veteran.

Tung seger, stabbigt motstånd

HK Malmö-IFK Skövde 36-33. Där ser man. Jag var säker på att Skövde skulle ta detta, tänkte att någon gång måste det ju vända för ett så namnkunnigt manskap. Men det får i så fall bli en annan gång. Med den här matchen på näthinnan förstår jag bättre varför laget hittills vunnit ynka två matcher av tolv, båda mot jumbo-Rimbo. Skövde var helt enkelt förbluffande svagt - och allra sämst var den största stjärnan. Jonas Källman. Förvisso på fel position, vänsternio istället för vänstersex, men ändå. Att han fick spatsera omkring på banan i 60 fulla minuter kan bara betecknas som grovt tjänstefel från tränarteamets sida. En man höll anständig klass i Skövde: Rasmus Wremer. Men en man har aldrig gjort ett helt handbollslag och f ö var Wremer lika slapp bakåt som han var rapp framåt. HK behövde inte göra någon särskilt bra match för att betvinga "gåtan" från Västergötland, det räckte med god inställning och lite ungdomlig fräschör. Linus Persson, 21, och Adam Lönn, 22, for fram som jehun i det stabbiga Skövdeförsvaret och gjorde väl nästan tjugo mål tillsammans. En tredje ungtupp i HK som visade musklerna var Thomas Varsamis men det missade bestämt tränaren Magnus Andersson. Annars förstår jag liksom inte varför Varsamis bänkades i hela andra halvlek - i slutet av den första tog han ju vara på ett inhopp genom att stänka in ett par riktigt granna mål. Otack är världens lön, även i handboll.

Samma fråga, olika svar

Den ene tycker si, den andre tycker så. Det är intressant att jämföra fotbollskrönikörernas analys av förbundskaptensfrågan. "Självklart att Hamrén ska fortsätta", läser jag i min morgontidning. "Därför bör Hamrén gå", läser jag i min kvällstidning. Morgontidningens krönikör tillägger att Hamrén bör utrustas med en ny assistent, någon som rent taktiskt är mer slipad än han själv. Kvällstidningens krönikör säger blankt nej till "fler kockar i soppan". Så vem har rätt? Båda - och ingen. Det finns egentligen inga rätt eller fel i den här frågan, bara olika uppfattningar. De flesta s k experter verkar gå på "morgonlinjen". Dvs förlängt mandat för Hamrén. På något sätt tycks han faktiskt ha vunnit sympatier efter Portugalmatchen. Kanske för att han var stor i nederlagets stund, kanske för att Sverige föll snyggt och inte alls fiaskoartat. "Tycka synd om" är en svensk specialité, den ska inte underskattas. Själv är jag dock böjd att hålla med kvällstidningskrönikören. Med fyra år till nästa VM är det läge att byta förbundskapten nu, i god tid. Kruxet, det medger jag, är att komma på ett namn. Dugliga tränare finns det gott om men förbundskapten är en annan typ av jobb. Mer utsatt, klart svårare. Jonas Thern? Tror inte han vill. Hasse Backe? Dito. Nanne Bergstrand? Upptagen. Svennis? Tio år för sent. Nån icke-svensk? Varför inte? I vilket fall hoppas jag på viss förnyelse av landslaget. Vore kul om spelare som t ex Pontus Jansson, Mattias Johansson, Rasmus Bengtsson, John Guidetti, Oscar Hiljemark, Branimir Hrgota och Jiloan Hamad fick en chans. Snarast alltså, inte när de fyllt 29.

Sverige föll med hedern i behåll

Sverige-Portugal 2-3. Först som sist: detta är inget svenskt fotbollsfiasko. Detta är en förlorad VM-biljett till ett bättre lag. Inte otur, inga slumpens skördar, inga yttre omständigheter att skylla på. Mer än Ödet, möjligtvis. Jag menar, att Ronaldo råkar vara född portugis. Mannen gjorde alla tre målen ikväll, iskallt varje gång. "Vår" Zlatan fick nöja sig med två - och jag anar redan morgondagens rubriker: Ronaldo vann giganternas kamp. Lätt att säga, svårt att tjabba emot. Men jag gör ett försök. Ronaldo ställdes mot Nilsson och Antonsson, Zlatan ställdes mot Alves och Pepe. Skillnad? Mmm, som mellan svängdörr och järngrind. Vidare: Ronaldo omges av högklassiga medspelare som sätter honom i lägen. Zlatan omges av ordinära medspelare och tvingas därför göra allt själv. Spela fram, jobba bakåt, fixa målen. En omänsklig uppgift, Ronaldo är inte i närheten av den bördan i Portugal. Lider faktiskt med Zlatan ikväll, en spelare av hans kaliber ska inte få missa VM. Men som sagt. Sverige föll rakryggat och efter bitvis fantastisk fotbollsunderhållning. Det goda med sortin kan vara att en generationsväxling påskyndas, det tror jag nämligen att svensk fotboll behöver. Kanske kräver det en ny förbundskapten, någon som inte per automatik diskvalificerar spelare från vår egen högsta liga. Till exempel. Men nu ska jag inte hacka på Hamrén. Inte ikväll, det känns fel.

Tankar inför Matchen

Tänker på kvällens avgörande playoffmatch till VM, Sverige vs Portugal. Tänker på Andreas Isaksson. Och på Zlatan Ibrahimovic. Undrar i mitt stilla sinne över hur många fler svenskar som hade kunnat konkurrera om platserna i en portugisisk startelva. Inte en enda, tror jag. Spelare för spelare är Portugal så mycket bättre än Sverige. Så loppet är kört, är det det jag känner? Nja, egentligen inte. Fotboll är mer än bara individuell skicklighet, gediget lagarbete kan ibland väga tyngre. Sverige har visat det förr och kan möjligen göra det igen. Men grundtipset blir Portugal. I alla fall nu, 08.35 på matchdagens morgonkvist. Närmre avspark har jag kanske kommit på bättre tankar.

"Trendigt" resultat i Lund

H 43-HK Malmö 30-27. Väntat. HK är på nedgång, H 43 på uppgång. Den trenden har varit tydlig en tid - och förstärktes ikväll. H 43 ledde från start till mål, borde vunnit större. I HK var det tungt och trögt, ingen riktig snurr på nånting. Adam Lönn undantagen. Åtta rökare från hans sida runt öronen på Oscar Jensen i H 43-buren, det var mäktigt att skåda. Fast Roganovic i hemmalaget var än värre: tio mål gjorde han, hälften under matchens första kvart. Det säger kanske något om inställningen i HK. Geisten saknades. Syntes inte i alla fall. Det tog sig lite efter paus men aldrig tillräckligt för att på allvar hota H 43. Märkligt; vilja och attityd brukar ju vara HK Malmös signum. Utan full tändning är laget oroväckande mediokert. Får se mot Skövde på lördag om raset fortsätter, jag är rädd för det. H 43 däremot kan nog börja snegla uppåt i tabellen. Inte för att just den här matchen var så himla övertygande, men för potentialen. Bra målvakter (Jensen lysande ikväll), vass niometersbesättning, duktiga kantkillar i Nyberg och Karaicic. Defensiven lite ojämn dock. Skärpning där så är slutspel ingen utopi.

Det svenska undantagslaget

Apropå föregående inlägg om Drotts tillkortakommande i Champions league borde jag så klart nämnt det lysande undantaget i svensk klubbhandboll. Sävehofs damlag. För bra för Sverige - obesegrat i tre års tid - men nu klart för slutspel även i Champions league. Topp åtta i Europa! Storslaget.

Kappelin...javisst, ja

Hur står det egentligen till med svensk klubbhandboll? Blev betänksam idag när jag såg den tv-sända matchen mellan Drott och Aalborg i gruppspelet av Champions league. Det svenska mästarlaget blev överkört, kom undan med 26-35 bara pga dansk lättja i slutet. Roligast med matchen var att återse Richard Kappelin, den förre Alingsåsmålvakten (och Sävehof i ett par sejourer). Jag hade nästan glömt honom, glömt hur bra han var och alltjämt är. Kappelin står alltså i Aalborg numera - och möjligen borde han få stå i landslaget också. Någon gång i alla fall. Men det är klart, målvaktsspel är en svensk specialité i handboll, konkurrensen är mördande. Och som sagt, reservation för Drott som värdemätare. SM-guldet i våras betyder ju inte att laget är Sveriges bästa här och nu.

Debatt som kom av sig

Värst vad den s k bildebatten klingade av snabbt. Kanske för att Portugalmatchen kom emellan och flyttade fokus till frågan om VM eller inte VM. Det kan ju vara svårt för medierna att hålla två bollar i luften samtidigt. Tacksammast för det är nog Svenska fotbollförbundet. Själv tycker jag fortfarande att SFF bör göra en pudel. Hjärnsläpp kan alla få, förlåtna kan alla bli. Felet här - enligt mitt eget förmenande - var alltså inte att det blev en bil för lite utan en för mycket. Debatten om "Anders och Therese" är ren genuspopulism, den kan vi lämna därhän. Förklara istället varför någon fotbollsspelare överhuvudtaget ska få en presentbil á 350000 kronor för x antal landskamper. Landslagsnominering vilar ju inte på nån vetenskaplig grund, typ att t ex Anders Svensson bevisligen skulle vara så mycket bättre än någon annan spelare. Landslagsnominering vilar på olika förbundskapteners subjektiva tyckande, inget annat. Vissa spelare vinner förtroende år efter år, förbundskapten efter förbundskapten. Andra gör det inte. Vissa spelare klarar sig från skador och står därmed till förfogande alltid. Andra gör det inte. Vill förbundet premiera de segaste gubbarna - och föralldel gummorna - borde väl ett förtjänsttecken vid, säg, 100 landskamper vara gott nog. Eller också en jordglob för att påminna om tillståndet i världen. Lyxbil uppmuntrar bara aningslösheten, förutom att det är ett gigantiskt slöseri med pengar. Dra i bromsen, SFF.

VM-chansen krympte

Portugal-Sverige 1-0. Var det fifty-fifty innan så är det väl 70-30 i portugisisk favör nu. 0-1 är ett taskigt resultat att vända, inte omöjligt men förbannat svårt. Försmädligt avgörande i 82a minuten. Fantastiskt mål i och för sig men det störde mig att just Ronaldo - matchens drummel - fick göra det. Zlatan framstod som en sann gentleman vid en jämförelse. Saknade faktiskt den gamle Zlatan lite. Han den själviske. Han som t ex tog varje frispark i farligt läge. Sverige hade ett par sådana i första halvlek men Zlatan gav bort dem. En till Källström, en till Sebastian Larsson. Utan resultat. Zlatan var annars otroligt nyttig för laget, mest dock i fel ände av planen. Tänker inte minst på alla portugisiska hörnor han nickade bort. Överhuvudtaget var det svenska försvarsspelet positivt, starkt förbättrat jämfört med tidigare. Må det hålla i returen på tisdag, då kanske...

Skärpt försvarsberedskap ikväll?

Portugal mot Sverige ikväll, första mötet av två om en plats i nästa års VM-fotboll. Hur det går? Ser ingenting i min kristallkula, känner bara den gamla vanliga oron. För det svenska försvarsspelet alltså. Senast mot Tyskland var det ju närmast kaos i backlinjen - och jag antar att samma gubbar får förtroendet ikväll. För sent att ändra liksom. Man får väl hoppas att hela laget bidrar i det defensiva arbetet den här gången, då möjligen kan det bli match. Så förbannat märkvärdiga är inte portugiserna. Trots Ronaldo och en del andra stjärnor. Den störste av dem alla spelar dock för Sverige, det ska vi komma ihåg.

Svår vinst i lätt match

Starkt av HK Malmö att vinna kvällens bortamatch mot Rimbo. Låt vara att det satt långt inne: 27-26 efter underläge halvannan minut från slutet. Men det är alltid svårt att möta ett lag som kommer från nio raka förluster - inga sviter, varken positiva eller negativa, varar ju för evigt. Och så uselt är nog inte Rimbo, det vägrar jag tro. HK för sin del kom från tre raka förluster och en fjärde låg liksom i luften, åtminstone i min luft. Icke så alltså. Segern betyder att HK Malmö studsar tillbaka i det övre tabellskiktet. Får se hur länge det varar, serien är ännu ung. Såg förresten Lugi mot Drott på SvT Play, två av de förmodade topplagen. Lugi vann med fyra bollar, 28-24, men allt annat hade varit märkligt. Drott kom till spel svårt skadeskjutet: viktiga kuggar som Linnell, Adolfsson och Henrik Olsson var borta, Lugilånet Kasch fick heller inte användas i just den här matchen. Det slog mig f ö att HK Malmö har full pott på de här två lagen hittills under säsongen: en seger mot Lugi, två mot Drott. Vad nu det kan vara värt när allt ska summeras.

Herrelöst i förarsätet

Bildebatten fortsätter med oförminskad intensitet. I förarsätet sitter låtsasfeminister och jämställdhetsdesperados, alla totalt fartblinda. I baksätet gömmer sig förbundsherrarna som inte vågar säga som det är: damfotboll är damfotboll och herrfotboll är herrfotboll. Precis som ett äpple är ett äpple och ett päron är ett päron. Samma sak, fast inte. F ö såg jag en intressant sammanställning i Kvällsposten igår, nämligen tio-i-topp på Sveriges mesta landslagsspelare i fotboll genom tiderna. Åtta av tio är damer. De enda herrar som platsar är Anders Svensson och Thomas Ravelli på sjätte respektive sjunde plats. Volvo-Svensson har alltså fem damer före sig på listan. Enligt vanlig simpel drevlogik borde väl var och en av dessa få bil, Sjögran med sina 187 landskamper möjligen två. Då blir allt frid och fröjd - och då glömmer vi vad den här tio-i-topp-listan egentligen säger. Dvs allt om urval och konkurrenssituation. Nationellt som internationellt. Att oändligt många fler herrar än damer spelar fotboll, att spelaromsättningen i landslagen blir därefter. Att det på herrsidan är i princip omöjligt att komma upp i 187 landskamper medan det på damsidan verkar vara svårt att inte komma upp i åtminstone 100. Framförallt glömmer vi efterfrågan. Publikintresset alltså. Typ vad damallsvenskan snittar jämfört med herrallsvenskan. Betydelselöst tjafs bara. Klart att alla ska ha bil, oavsett. Gärna en till mig också, jag har säkert gjort femhundra landskamper i mina dar. Som åskådare men dock.

Ropen skalla, bilar till alla

"Anders har fått en bil, då måste ju Therese också få en". Sandlådekrig har brutit ut i fotbolls-Sverige, jämställdhetsivrarna går bananas med hink och spade. Snacka om lyxproblem. Skänk pengarna till det katastrofdrabbade Filippinerna istället, blir det nåt över kan våra bortskämda fotbollsspelare få var sin cykel. En femväxlad till Therese, en treväxlad till Anders. Hon har ju fler landskamper än han gudbevars. Visserligen i damfotboll som inte i något avseende är jämförbar med herrfotboll - förutom då att själva leksaken är rund. Kom in i matchen, ni som står offside.

Finstämd fotbollsgala

Fin fotbollsgala ikväll i TV4. Anna Brolin och Anders Jansson ett lyckat programledarpar. Hon trygg och säker, han avspänd och rolig. Pristagarna var i stort sett de väntade, undantagen fanns väl i så fall på damsidan. Själv trodde jag att Nilla Fischer skulle ligga bra till för diamantbollen - men icke: Lotta Schelin fick den igen. Att målvaktspriset förärades Malmös Tora Helgadottir kom också som en smärre överraskning, där brukar ju en landslagsmålvakt (Kristine Hammarström i det här fallet) gå före i kön. Zlatan var på plats och tog emot sin åttonde raka guldboll, fantastiskt. Allra finast med galan var inslaget om AIK-målvakten Ivan Turina som så tragiskt gick bort mitt under säsongen. Där stannade programtiden liksom upp och många med mig rördes säkert till tårar. Tack TV4, starkt jobbat.

Fars dag blev fotbollens dag

Löjligt mycket fotboll i tv idag. Ett helt smörgåsbord för nördar, svårt att välja bland godbitarna. Själv inledde jag med Tottenham-Newcastle i Premier league. Höll på att tappa andan av tempot och intensiteten, brittiska ligan måste vara oslagbar i just de delarna. Lugnade ner mig med Halmstad-Sundsvall, allsvenskt kval. Rysligt spännande innan Halmstad vände 0-1 till 2-1 och säkrade kontraktet. Därpå en dos av Manchester United mot Arsenal. Full fart igen, ibland för full för spelets bästa. Hann se och förbanna van Persies avgörande 1-0-nick...den förre Arsenalikonen spelar ju i fel lag numera. Övergick sedan till MFF-Göteborg i nåt som kallades Supercupen. Matchen såg ut att gå mot förlängning men MFF-anfallaren Molins och Göteborgskeepern Alvbåge ville annat. Molins chansade och sköt, Alvbåge flaxade och bjöd. 3-2 blev det på "samarbetet" ifråga, direkt matchavgörande eftersom tiden i princip var ute. Nästan så man vill tacka; en förlängning var inte vad man behövde just då. Men en underhållande match var det, absolut. Smånätt och fint spel av MFF, vassa omställningar från Göteborgs sida. Nu hinner jag inte skriva mer, om fem minuter är det ju dags igen. Fransk ligafotboll i Fyran...

Sydis kallar, intresset kallnar

Att skriva väldigt mycket om något som intresserar väldigt få...är det en god publicistisk idé? Så länge jag jobbade på Sydsvenskan (44 år) fick jag lära mig att - nja, det var det nog inte. Men tider förändras, synsätt och ambitioner tar nya vägar. Sydis verkar numera se det som sin viktigaste uppgift att liksom fostra läsarna. Ta dem i örat, skriva dem på näsan, få dem att förstå att de inte förstått. T ex att damfotboll är precis lika mycket värd som herrfotboll. Genus über alles, så att säga. Att gensvaret uteblir bekommer inte Sydis, snarare tycks det trigga tidningen till mer journalistik av samma sort. Därför ett helt uppslag om Malmös fotbollsdamer idag igen. Det var ju match igår, mot Wolfsburg i Champions league. Marknadsföringen kunde ingen ha missat, Sydis hade helt adekvat gjort ett förnämligt arbete även där. "Tacket" blev förstås det gamla vanliga, dvs taskigt. Sjuhundra åskådare, eko på Malmö Stadion. Jobbiga typer, de där läsarna. Kräsna och självständiga, njugga till damfotboll av ren okunskap. För inte är det väl Sydis som gått vilse i sin egen genusdjungel?

HK borta i hemmaarenan

HK Malmö-Kristianstad 22-28. Märkligt och mäktigt på samma gång. Bevisligen var ju detta HK:s hemmamatch - men bara på pappret, inte i verkligheten. Malmö Arena badade i orange redan långt innan avkast. Kristianstadsupporters. Herrar, damer, ungdomar, barn; många orangeskrudade från topp till tå, andra i hatt eller halsduk eller både och. Lättidentifierade i vilket fall. På färgen, på hejaramsorna, på ljudvolymen. Vet inte om de var ett tusen eller två tusen till antalet, det lät väl förresten som tre tusen. Malmö var chanslöst redan där. Samma i själva matchen: klasskillnad. Särskilt på målvaktssidan. Simic i hemmakassen var inte dålig men Beutler i Kristianstadsburen var bara så mycket bättre. HK fick inga enkla mål överhuvudtaget, knappt några svåra heller. Dan Beutler var fenomenal. Kristianstadpubliken skanderade hans namn och tjöt av vällust, maken till stämning har jag nog aldrig upplevt på handboll. Men blev jag imponerad av Kristianstad? Som lag alltså. Funderade på det när jag cyklade hem och kom att tänka på ett gammalt talesätt: "det är ingen konst att kracka när man har häcken full". Lite så är det ju med IFK Kristianstad. Klubben har ett unikt stöd vad gäller sponsorer och publik - och agerar därefter. Köper de spelare man vill ha, köper t o m själve förbundskaptenen som tränare. Utarmar andra klubbar om så krävs. Allt för ett SM-guld. Det är möjligt att det kommer att lyckas...men nej, imponerad blir jag nog inte. Inte av den sortens lagbygge. Men är inte HK Malmö likadant, undrar kanske vän av ordning. Jo, på sätt och vis ännu värre. Hela HK är i princip ett hopkok av spelare utifrån, riktigt så är det inte i Kristianstad. Skillnaden är dock - rått uttryckt nu - att Malmö får ta vad som blir över på marknaden medan Kristianstad kan ta exakt vad de tycker sig behöva. Pengars makt, inget annat. Då blir jag mer imponerad av klubbar som försöker upprätthålla något slags balans mellan värvat och hemvävt. Sävehof, Guif, Alingsås, Drott, Hammarby, Rimbo inte minst. Nock om dé. Sämst i "dubbelslaget" på Arenan idag var faktiskt inte HK Malmö. Det var Ystads IF. Bakom de 32-38 mot Drott gömde sig ett lag helt utan attityd, helt utan försvarsspel. Pinsamt att se.

Biletten, gamle man...

Avbön. Biljettfrågan är löst. Vid min fortsatta jakt idag påträffade jag ett gammalt hederligt biljettkontor på Malmö Arena. Där gick det minsann att köpa, rakt över disk. Och kontant dessutom. Nästan så man kände sig förflyttad bakåt i tiden. Synd att ingen kunde upplysa om denna möjlighet, det hade besparat mig en del energiläckage. Eller också borde jag begripit själv. Skit samma. Nu ska det bli trevligt att gå på handbollsfest på lördag, för min rullstolsburne vän inte minst.

Bisarr biljettjakt

Krångel-Sverige har man ju hört talas om - och även stött på en och annan gång. Kommer att tänka på det nu när jag är i färd med att försöka fixa biljett till stundande lördags handbollsfest på Malmö Arena. Det kan låta banalt och är det också, men bara om du är frisk och kry och står på egna ben. Sitter du i rullstol kommer saken i ett annat läge. Min vän gör det. Sitter i rullstol, sjukdomsdrabbad. Då blir det, tro mig, marigt att ordna biljett. För rullstolsburna finns nämligen en särskild sorts biljetter. Det blev jag varse igår när jag besökte HK Malmös kansli. Där, visade det sig, kränger man bara "vanliga" biljetter. Rullstolsbiljetter måste man ringa på, till Arenakontoret eller vad det heter. Förbeställa, förbetala via bankkort. Vilket jag gjorde, direkt från kansliet. Till ingen nytta. Mitt bankkort som är giltigt i alla andra sammanhang var inte giltigt i just detta sammanhang. Klydderövar, tänkte jag. Okej, sa jag och bad att få återkomma i morgon. Dvs idag. Visste ju att min vän har "rätt" kort, problemlösningen kändes som en ren formalitet. Nyss hemkommen från rehabkliniken där min vän vårdas vet jag bättre. När jag rabblat upp alla adekvata siffror i telefonen konstaterade den biljettansvariga damen "tyvärr, kortet är spärrat för uttag". Min vän, som är en oförvitlig människa, hade inte en aning om detta. Den biljettansvariga damen sa något om att "gå in på internetbanken för att medge uttaget" - men se, det fixar vi inte. Min vän för att han inte är i full form efter sin hjärnblödning, jag själv för att jag är en omodern jävel som inte begriper mig på sånt överhuvudtaget. Så här sitter vi nu, fortfarande utan biljett. Får fortsätta leta efter nån med icke-spärrat korrekt kort, eller också chansa på att rullstolsbiljetter finns kvar på Malmö Arena själva matchdagen. Man får inte kapitulera för Krångel-Sverige, bara stånka, flåsa, spy. En till sak - och den gör mig förbannad mera på riktigt. Arenan hänvisar alla rullstolsburna till kortsidan, bakom ena målet. Långsidorna saknar den typen av utrymmen, upplystes jag om av HK:s kanslipersonal. Sämsta platserna till de bäst behövande, det är faan i mig både skam och skandal.

Hamrén & Gerndt

Begriper mig inte på Erik Hamrén. Ännu en gång tar han ut Alexander Gerndt i landslagstruppen, ännu en gång blir han förbannad när mediafolket ställer relevanta frågor. Gerndt har alltså i två rättsinstanser befunnits skyldig till hustrumisshandel och dömts för detta i laga ordning. Straffet är avtjänat, ja. Alla förtjänar en andra chans, ja. Men Gerndt har såvitt jag vet aldrig fråntagits sin första. Under hela rättsprocessen har han varit fri att spela i sitt klubblag, dvs fri att utöva sitt yrke. Landslaget är en annan sak. Ingen spelare jobbar där, så att säga. Man tas ut från och till, beroende på meriter, konkurrenssituation och dokumenterad form. Förbundskaptenen bestämmer. En sak har vi förvisso lärt oss, vi som följer fotbollen: det är svårt att straffa ut sig från en svensk landslagstrupp, den som en gång plockats in plockas sällan bort. Så var det på Lagerbäcks tid, så är det nu under Hamrén. Delvis därför har Sverige idag Europas kanske äldsta fotbollslandslag, i vår vanligaste startelva ligger snittåldern kring 30. Men tillbaka till "fallet" Gerndt. Skulle han - bortsett från alla moraliska aspekter - vara Sveriges fjärde bästa fotbollsforward just nu? Har han visat nåt i sin nya klubb Young Boys? Har han nånsin visat nåt i landslaget? Har Hamrén sett nåt som ingen annan sett? Uppenbarligen. Jag vill ju inte tro att förbundskaptenen bara är ute efter att provocera - vilket han dock gör. Gerndt i en landslagstrupp är enligt mitt förmenande en provokation mot hela allsvenskan, mot varje anfallare i vår egen högsta liga. Så jävla usel är den väl inte?

Gott & blandat i handbollslandslaget

Förluster mot Tyskland och Polen, seger mot Egypten. Sveriges handbollsherrar blandade och gav vid helgens fyrnationsturnering i Tyskland. Anmärkningsvärt var exaktheten i antalet insläppta mål. 29 hver gang. I överkant för att försvars- och målvaktsspel ska kunna betecknas som godkänt. Det omsusade blocket Jernemyr/Karlsson har kanske haft sina bästa dagar? Appelgren, tredjemålvakten, gjorde dock en hygglig match mot Egypten. De svenska segersiffrorna där skrevs till orginella 40-29, det säger kanske något om turneringens lössläppthet. Men det var kul att se framtidsmännen i blågult. Andreas Berg (femstjärnig debutant!), Mattias Zachrisson, Rickard Lönn. Andreas Nilsson får väl också räknas dit, trots många landskamper i bagaget är han ju fortfarande bara 23. Man kan förstås undra hur länge han pallar i mittsexjobbet; Trelleborgspågen Nilsson tog kopiöst med stryk i den här turneringen, låg lika mycket som han stod. En framtidsman som lämnade frågetecken efter sig var Ystadsonen Jim Gottfridsson. Hög felprocent i det mesta han företog sig, tyvärr. Till EM i januari spetsas nog truppen med någon eller några av dem som saknades nu. Ekdahl Du Rietz t ex. Johan Jakobsson. Kanske Kim Andersson om axeln håller. Alla är välkomna, niometersbesättningen känns tunn dem förutan.

Sensationsfri upplösning

Odramatisk sista omgång i fotbollsallsvenskan. Guldstriden var avgjord, MFF kunde avrunda sin succésäsong med en uppvisningsmatch mot Syrianska (3-1). Bottenstriden var i praktiken också avgjord, sannolikheten för att Halmstad skulle förlora hemma mot BP samtidigt som Öster skulle slå Djurgården kändes mindre än liten. Visst, något ökade den vid 0-1 respektive 1-0 alldeles i början men tämligen snabbt återställdes ordningen. 1-1 i Växjö, 2-2 i Halmstad. Öster ut, HBK till kval. Det senare förvånar mig mer: jag trodde att HBK skulle fixa hela potten och därmed byta plats med BP runt ödesstrecket. Starkt av BP att stå emot. Resultaten i övrigt gav bara några smärre förskjutningar i sluttabellen. Snöpligast för HIF som tappade fjärdeplatsen och bronsmedaljerna till Kalmar. Men det var väl ungefär vad HIF förtjänade, lagets höstsäsong har ju liknat fritt fall och katastrofal kaos. Mjällby tappade också en placering, från tionde till elfte. Det tar jag, elva är min själ gott nock. Till slut noterar jag att HIF i brist på annat i alla fall fick årets skyttekung: Imad Khalili på 15 mål (de sju första för IFK Norrköping). Hoppas nu att även Sydsvenskan noterar det i morgon. Om inte kommer jag att känna s k sekundärskam.

Och vem ska nu träna sensationslaget?

Falkenbergs FF tog idag steget upp i fotbollsallsvenskan. 4-2 mot Ängelholm avvärjde alla kvarvarande om och men i superettans toppstrid. Örebro hänger med upp som tvåa, Sundsvall får kvala för att eventuellt slå följe. Fantastiskt kul med Falkenberg som på förhand var helt otippat. Men, men. Knappt hinner laget vinna serien förrän bekymren börjar: succétränaren Hans Eklund slutar (Kalmar nästa) och måste ersättas. Frågan är hur. Kompetenta tränare finns det kanske gott om men de flesta är upptagna, kontrakterade av bättre bemedlade klubbar. Bland de för tillfället lediga finns namn som Conny Karlsson, Rolle Nilsson och Nanne Bergstrand - men skulle någon av dem vilja ta sig an just Falkenberg? Tvivlar. Tror inte heller att det är där klubben ska söka. Hellre en yngre och mindre etablerad kraft, någon på väg upp i tränarkarriären. Ängelholms Joakim Persson kan vara en sådan. Misstänker att han är sugen på en allsvensk utmaning, säkert också lite billigare "i drift" än t ex de nämnda tre. Falkenbergs FF blir f ö klubb nr 62 att nå allsvenskan, räknat från premiäråret 1924. Hoppas nu bara att Halmstad håller sig kvar, Hallandsderby är ju inte allsvenskan bortskämd med.

När den store är borta dansar PSG...

Såg Paris ligamatch mot Lorient igår kväll - och fick mig en tankeställare: hur betydelsefull är egentligen Zlatan för PSG? Mycket, marginellt eller inte alls? Vet ej. Vet bara att utan honom spelade laget bättre än på länge, vann med 4-0 vilket var grovt i underkant. Okej, inga växlar ska dras på en enstaka match, särskilt inte när motståndet är förhållandevis beskedligt. Men det var slående vilken spelglädje PSG visade upp i Den Stores frånvaro. Inga negativa gester, inga missnöjesyttringar överhuvudtaget. Menez och Lucas kompletterade Cavani i anfallsspelet - och plötsligt fick den senare det understöd och utrymme han behöver men sällan får när Zlatan "tar plats". Så blev i alla fall mitt intryck. Och nej, jag är verkligen inte ute efter att dissa Zlatan. Han är och förblir min favoritspelare i hela vida fotbollsvärlden. Men oumbärlig för just Paris SG är han tydligen icke.

Sådan fotboll, sådant språk

Sverige-Färöarna 5-0. Proffs mot amatörer, spel på en planhalva i 90 minuter. Förödande för damfotbollen med såna här "matcher" i ett VM-kval. Färöiskorna såg ut att ha börjat med sporten i förra veckan, vissa av dem orkade knappt med bollen. Målvakten t ex hade inte en utspark längre än 20 meter. Otroligt svagt av Sverige att göra fem ynka mål på det s k motståndet. Men förbundskapten Sundhage verkade nöjd, tv-paret Kristiansson/Marklund likaså. Den sistnämnda lanserade f ö ett nytt ord igen: "bakanför". Jag tror det skulle betyda bakom. Tidigare har vi hört "na" i betydelsen henne - och det är klart: just ikväll passade torftigt språk alldeles utmärkt. Ihop med fotbollen alltså.

En dag i Ullared

Jag var, skam till sägandes, i Ullared igår. Buss upp 06.00. Inte raka spåret utan med kringelkrokar runt Lund, Hörby, Höör, Hässleholm. Festligt, folkligt, fullsatt: tre herrar, 45 damer, några skollovslediga barn. Framme först klockan 11, fördröjda av däckbyte pga punka. Sedan fem timmar för shopping. Klarade den första hyggligt. Hittade jackan jag tänkt köpa. Rakapparaten likaså. Plus en del onödigt mög jag inte tänkt köpa. Sen ställde jag mig i kön till restaurangen, sådan finns ju numera inne i själva varuhuset. Då brast det. Kön var lång som ett hällregn och rörde sig faan inte ur fläcken. Kände hur panikångesten kom smygande. Svettningarna, darrandet, yrseln, ticksen, hela den mentala härdsmältan. Måste ut. Men hur? Alla i kön hade kundvagnsschabraken med sig, alla utanför kön hade också kundvagnsschabrak i släptåg. Manöverutrymmet för en utbrytning var liksom noll. Inledde ett samtal med mig själv...lugnt och fint nu, räkna till tio och hela den biten. Bad om ursäkt till höger och vänster för att jag ville fram eller förbi, rammade en del smalben med min kundvagn så som ock jag rammades av andras kundvagnar. Mitt i alltihopa stötte jag, bokstavligt talat, ihop med HIF-tränaren Roar Hansen. Blev alldeles paff, trodde han hade det stressigt nock med fotbollen. Tänkte först be även honom om ursäkt, jag menar Mjällby har ju snott alla poängen av Helsingborg den här säsongen. Avstod dock, ville inte strö salt i öppna sår. Hann tänka: undrar om snobb-Norling i MFF åker till Ullared för att shoppa loss? Förmodligen inte. Sen nådde jag plötsligt, döm om min lättnad, kassan. Och strax därpå den friska luften. En bänk att sitta på. En cigg att suga på. Någonting att äta, någonting att dricka. En insikt att begrunda i väntan på hemresa: tusentals, kanske tiotusentals, människor utsätter sig för detta. Varje dag. Året runt. Frivilligt. Igår var jag en av dem. Skulle inte bli förvånad om jag gör det igen. Om fem år cirka. När jag gått igenom återhämtningsfasen.

Ett värdigt mästarlag

Elfsborg-Malmö FF 0-2. Det slutgiltiga beviset: rätt lag vinner allsvenskan 2013. MFF har varit jämnast och bäst, sett över hela säsongen. Undvikit svackor, klarat sig hyggligt från skador, "satt" ett spel och en startelva som konkurrenterna inte riktigt kunnat matcha. Och dessutom rott i land vad som måste vara årets affär i svensk fotboll: försäljningen av Rantie, återköpet av Molins. Den dealen gick liksom inte jämnt ut, den gick plus så det sjöng. Molins gjorde båda målen ikväll igen, snacka om guldgosse. Hade Hamrén haft ett uns av gambler i sig skulle han naturligtvis plockat in "Gishe" i landslagstruppen mot Portugal - men ingen risk, Hamrén är inte sån. Just nu ser jag fram emot att få höra Rikard Norling i tv:s fotbollskväll. Eller också inte. Risken är väl att han i ren eufori sätter nya rekord i filosofiska utläggningar...jag är rädd för det. Fast som fotbollstränare är han tydligen inte så dum.

Om Mjällby som vann - och Imad som försvann

Fotbollsallsvenskan, söndag. Underbart att Mjällby fick vinna säsongens sista hemmamatch, 2-1 mot Göteborg. Det visar att turbulens inte nödvändigtvis behöver betyda dekadens. Gott så. Men nästa år får det gärna bli lite lugnare kring laget. Färre affärer, fler poäng. Om man nu får önska. I övrigt denna söndag noterar jag att Helsingborg fick en ny omgång stryk. 2-3 mot Kalmar, trots 2-0. Där kan man verkligen tala om fritt fall och ett lag i kaos. Undrar om inte tränaren Roar Hansen får se sig om efter ett nytt jobb nu, allt annat skulle vara olikt HIF. En till sak, apropå just HIF. Imad Khalili gjorde mål igen, hans 14e för säsongen. Därmed gick han upp i skytteligaledning jämsides med Tobias Hysén. Detta nämner jag som ställföreträdande konsumentupplysare; medierna har ju noll koll. Eller noll personal kanske? Hursomhelst mejlade jag Sydsvenskan för ett par veckor sedan och påtalade att Khalili tappats bort i skytteligan. Svar kom med löfte om rättelse. Vad det löftet var värt ser vi i dagens tidning.

Säljande löpsedel?

"Legendaren Bosse Larsson: MFF TAR SM-GULD". Så står det på Kvällspostens löpsedel idag. Har läst den flera gånger för att övertyga mig själv att jag ser rätt. Jag menar, vilken sensationell nyhet. Den säljer man säkert många lösnummer på. Grattis och lycka till.

Det var en gång en tidning...

Hårda tider, kalla tider. Det är vad som råder i tidningsbranschen just nu. Ja, inte bara där. Snarare generellt på arbetsmarknaden. Inte ett huve går säkert nånstans, mantrat om "arbetslinjen" verkar vara ett cyniskt skämt. LAS likaså. Lång anställningstid och gedigen erfarenhet har blivit en minusfaktor, arbetsmyror med jätteegon går före. I tidningsvärlden började allt detta med den heliga teknikrevolutionen på 1990-talet. Datorernas intåg, människornas uttåg. På Sydsvenskan försvann i princip en hel yrkesgrupp: grafikerna. Journalisterna kunde göra jobbet själva, från ax till limpa. Men se på faan. Snart kom nya datorer, nya möjligheter som gjorde att även journalisterna blev för många. Så där har det fortsatt fram till våra dagar. Parallellt med en galopperande cynism från arbetsgivarhåll: sparbeting på sparbeting, uppsägningar på uppsägningar, avdelningsslakt på avdelningsslakt. Ju färre medarbetare, desto rikare ägare. Kruxet är att läsarna försvinner - och därmed snart hela Sydsvenskan, i alla fall pappersformatet. Mina tankar nu går till alla gamla kolleger som dumpats i den senaste röjningen. Förhoppningsvis upptäcker ni snart att det finns en värld utanför tidningshuset. Ge den en chans. Och minns Sydis som Sydis en gång var: en mjuk och varm arbetsplats med högt i tak på alla sätt och vis. Faktiskt.

Varje lott hade varit tuff

Portugal. Lotten var inte särskilt snäll mot Sverige vad gäller playoff till fotbolls-VM 2014. Å andra sidan känns det som motstånd kvittar; får inte Sverige ordning på försvarsspelet blir alla matcher svårvunna. Hamrén har liksom murat in sig i ett hörn nu, ett hörn där Nilsson/Antonsson förblir mittlås trots haveriet mot Tyskland senast. Att byta tillbaka till Granqvist/Olsson vore en prestigeförlust för den gode förbundskaptenen - och såna förluster är nog det sista han vill ha. Chanslösa mot portugiserna är vi dock inte. Inte så länge tur är en betydelsefull del av fotbollen. Och inte så länge Zlatan är en del av laget.

Päronpoängen Mjällbys räddning

Att hålla på Mjällby är att hållas på halster. Femte raka förlusten föll som en rutten frukt ikväll, 0-1 i Halmstad. Det innebär att det allsvenska kontraktet fortfarande inte är säkrat till 100 procent, bara 99,99. Målskillnaden, om inte annat, lär väl rädda Mjällby undan kval. Och så skrivbordssegern mot Djurgården i våras, utan den hade läget varit riktigt prekärt. Frukt spökade förresten där också: minns jag inte fel var det ett inkastat päron från Djurgårdsklacken som föranledde domaren att bryta matchen. Enn får tacke.

Idrottshuvudstaden Malmö

MFF tar guldet. LdB har redan gjort det. Redhawks går som tåget i hockeyallsvenskan. Och HK toppar handbollens elitserie. Det glänser om Malmö just nu, åtminstone på idrottsscenen. Ovanligt att alla har framgång samtidigt, det brukar alltid vara nån som ballar ur. Som oäkta Malmöbo, dvs inflyttad, accepterar jag att den genuine Malmöbon nu blir ännu stöddigare än normalt. Man ska inte vá missunnsam, då kan man bli kallad Blekingepotta.

En halvlek att minnas

HK Malmö-Sävehof 25-20. Trodde aldrig jag skulle få se HK Malmö spela sån handboll som här i första halvlek. Ren propaganda, inte en fot fel. Paussiffrorna skrevs till nästan obegripliga 17-7, överkörningen var total. Då var det alltså Sävehof man mötte, förvisso ett på stjärnspelare ganska utarmat Sävehof men för den skull inget blåbär. Många av svensk handbolls främsta framtidslöften återfinns i Partilleklubbens nya lagbygge - och lite av grundkapaciteten fick HK känna på i andra halvlek. Sävehof kom så nära som 18-21 och hade dessutom boll ett par gånger om i det läget. Viss oro spred sig nog i HK där...fast inte hos Nebojsa Simic, målvaktsfantomen. Han var om möjligt ännu bättre än mot Önnered senast och allra bäst just då, när den "ointagliga" ledningen krympt till tre ynka bollar. Till slut blev det ändå en ganska bekväm seger, fattas bara höll jag på att säga. Första halvlekens uppvisning kommer Malmös handbollsvänner att snacka länge om, den saken är klar. Ska man vara kritisk mot någon detalj är det väl att kanterna glömdes bort, där finns outnyttjad kapacitet. Lämpligt att plocka fram den på onsdag kanske? Kristianstad borta, det blir nåt att bita i för Magnus Anderssons obesegrade maskin.

Upp med garden, Klara

Det var med blandade känslor jag återsåg Höllvikentjejen Klara Svensson i boxningsringen ikväll. Senast det begav sig var hon fortfarande amatör. En av de bättre på damsidan, men med andra intressen vid sidan om. Sång, skönhetsvård, såna saker. Trodde aldrig att hon skulle - eller ville - bli proffs i boxning, kan inte minnas att hon nämnde det heller vid intervjutillfällena. Men så blev det. Kvällens tv-sända fajt var Klaras elfte utan huvudskydd. Hon vann på poäng och är därmed fortsatt obesegrad. Ändå satt jag på helspänn som en dålig far, rädd att hon skulle gå på en nit. Bulgariskan i andra ringhörnan var inget slaktoffer, tvärtom ganska lömsk och oavbrutet tuff. Faktum är att Klara Svensson var mer märkt av de åtta ronderna än bulgariskan, i alla fall på ytan. Varje fajt framöver lär bli ännu tuffare; professionell damboxning är förhållandevis tunn, Klara har snart avverkat hela "andrasorteringen" i sin viktklass, den där som man bygger en snygg matchlista på. Och då återstår bara de riktigt hårdföra motståndarna, de riktigt riskabla matcherna. Må det gå Klara Svensson väl.

Starkt om Lindberg i tv

Såg tv-dokumentären om Maria Lindberg, Malmötjejen som vill boxas men inte får. Inte i Sverige i alla fall, hennes licens drogs in för gott efter en hjärnblödning i samband med en amatörmatch 1999. Jag har svårt att bli upprörd över det beslutet - men också lätt för att känna sympati för Lindberg som människa. Hon är, såvitt jag förstår, medicinskt friskförklarad sedan länge och hennes passion för boxning är obruten. Hon argumenterar väl för sin sak, är vuxen nog (36, tror jag) att ta eget ansvar. På förunderliga vägar har hon också lyckats utverka tysk, eller om det var rysk, proffslicens och därmed kunnat återuppta karriären utomlands. Det har gått sådär; Lindberg har fått kämpa för varje fajt, ibland har det gått år mellan. Men de flesta har hon faktiskt vunnit, vid något tillfälle rent av en VM-titel. Vilket dock ska tas med en nypa salt: "VM-titlar" finns det gott om i dagens proffsboxning, värdet är synnerligen diffust. Några pengar har hon heller inte tjänat på boxningen, tvärtom. Maria Lindberg berättade själv i dokumentären hur hon lever på marginalen och försakar mycket av det goda...ja, t o m en livspartner för att hon inte vill "dra in någon annan i det här konstiga sättet att leva". Allt för passionen, precis allt. Som sagt. Det är lätt att tycka om Maria Lindberg. Att förstå sig på henne är svårare...genomsnittsmänniskor som du och jag hade ju inte gått upp i en boxningsring ens mot gage. Allra minst efter en handfast påminnelse om livets förgänglighet.

Mjällby AIF i "sjönöd"

Först var det sportchefen som avsattes under tumultartade former. Sen var det själve klubbchefen som greps av polis efter en fyllerelaterad incident i Malmö. Och nu, med tre omgångar kvar av allsvenskan 2013, är det tränaren som hoppar av sedan spelarna i sluten omröstning odugligförklarat honom. Förlåt en fråga, men vad faan är det som händer i Mjällby AIF? Vad är det för folk som löper amok med allt vad vett och etikett heter? Det är möjligt för att inte säga sannolikt att klubben kommer att ha allsvensk status även 2014, men då är det också dags att betala priset. Laget behöver ju förstärkas - men vilken spelare, eller tränare för den delen, vill representera en klubb där hela havet stormar hela tiden? Det är knappt man vill vá supporter längre.

Matchvinnaren hette Simic

HK Malmö-Önnered 24-19. Det vore lögn att påstå att HK-målvakten Nebojsa Simic är smidigheten personifierad. Men spela roll? Inte precis. Simic är bra på det primära, nämligen att stå i vägen för bollen. Som en betongkloss, typ. Ikväll var han så ruggig att jag tappade räkningen på antalet räddningar. Kan ha varit cirka 25, det kändes så. Många lätta, vissa vassa, några fenomenala. Simic räddade segern åt HK, laget och spelet i övrigt haltade betänkligt. Motståndet inbjöd förstås inte till någon skärpa; Önnered var tunt, tamt och tempofattigt. Stjärnämnet Andreas Berg blandade och gav, kan bättre. Elitserievärdig handboll får vi vänta med till söndag. Då kommer Sävehof till Baltiska hallen - och då kommer väl HK-skärpan tillbaka per automatik, skulle jag tro. Kanske kommer t o m publiken. Lite över 700 ikväll igen, det är för dåligt.

När Percy borrar är det rätt

Där ser man. Efter ett par månaders blånekande erkänner nu Percy Nilsson att han borrade hål i Hemglassbilens ena framdäck i somras. Samtidigt låter den noble mannen meddela att han polisanmält den unga flickan bakom ratten för ofredande. Tuta på fisförnäma Näset, aja baja. Det värsta med den här famösa historien är egentligen inte själva tilltaget, utan att så många lokalbor verkar sluta upp kring Percy Nilsson. Smygbeundra, heja på, försvara hans attentat. Det säger något om ett klimat som göder storhetsvansinnet. Det säger också något om statusen för den störste, eller mest vansinnige, av dem alla. Percy Nilsson kan per definition inte göra fel. Förr var det Göran Holm som hade den ställningen på Näset - men han nöjde sig som regel med att säga vad andra påstods tycka. Borr-Percy tar det ett steg längre: han gör vad andra påstås vilja göra. Arma människor.

Sport är mer än fotboll

Tänker på sportkrönikörerna. Alltså varför de kallas just så. Många av dem, nästan alla, skriver ju bara om fotboll. Som om handboll, hockey, boxning, brottning och tusen andra sporter inte fanns. Mer än vart fjärde år när det är OS och sportkrönikörerna tvingas fejka intresse för sånt som inte intresserar dem. Nej, fotbollskrönikörer borde de kallas. Det kan låta smalt, men blir i alla fall inte missvisande. I min egen morgontidning har f ö sportkrönikören gett de tre F:en en ny innebörd på senare år. Fotboll, fotboll och feminism, närmre bestämt. I och för sig något finare än den forna betydelsen "flickan, flaskan och fotbollen", det får man medge. Men lite tröttsamt blir det allt. Enkelspårigt. Till slut helt ointressant att läsa. Jag skulle nog rekommendera "sportkrönikörerna" att komma ut ur fotbollsbubblan och upptäcka lite annan idrott. Om de nu inte vill ändra på sin yrkesbeteckning.

Klass slog motivation

Sverige-Tyskland 3-5. Framgår kanske inte av målsiffrorna vad det handlar om - men fotboll, faktiskt. VM-kval. Ett Sverige som behöver poäng för fördelaktigare seedning i stundande playoff, ett Tyskland som redan är kvalificerat och spelar därefter. Dvs en typ av uppvisningsfotboll. Briljant i offensiven, slappt i defensiven. Sverige bjuds på ett par omställningslägen till 1- och 2-0, får rimligen all tänkbar energi för att sno den där poängen som tyskarna inte behöver. Men tyvärr. Klasskillnaden är för stor, det svenska försvarsspelet för uselt. Ett lojt Tyskland leker hem segern och förpassar Sverige till ett playoff mot endera Kroatien, Portugal, Grekland eller Ukraina. Lottas på måndag, tydligen. Med det försvarsspel Sverige visar upp ikväll kan det nog kvitta vem vi får...

Mästarlaget råkar finnas i Malmö

Om några timmar kommer LdB:s fotbollsdamer att fira sitt allsvenska guld. Det är dem väl unt, vinner man högsta serien ska det smälla i skumpakorkarna. Sen är det en annan sak att succén inte säger ett skvatt om damfotbollen i Malmö. Eller också är det precis vad den gör. Laget är till närmare nittio procent hopköpt, merparten av spelarna i startelvan saknar svenskt pass. LdB kunde s a s funnits var som helst i vårt avlånga land, förutsatt då motsvarande sponsring och finansiärer. Men föralldel, köpt lycka är också lycka. Åtminstone för stunden.

En fotbollsstad som glappar

Malmö - en fotbollsstad i kris? Inser att frågan verkar korkad, MFF är ju på väg mot guld. Liksom LdB på damsidan. Men om vi nu håller oss till herrfotbollen...vad finns bakom MFF? Ingenting. Glappet till "näst bäst i stan" bara växer, mer än nånsin nu när Limhamn-Bunkeflo åker ner i division 2. Vilket alltså är fjärde nivån i det nutida seriesystemet. Jämför med läget i Stockholm och Göteborg. Där finns tre respektive två klubbar bara i allsvenskan, ytterligare några i Superettan. Och det är ingen tillfällighet, snarare ett vanemönster. Att det skiljer fyra divisioner mellan bäst och näst bäst är exceptionellt, Malmö sticker ut även vid en jämförelse med mindre städer. Men spelar det roll? Vet inte. Tycker bara det är trist. Saknar dynamiken i Malmöfotbollen, lite konkurrens på toppen. Undrar om MFF gör det - eller om de trivs där uppe i suveräniteten. Nu sägs det ju att inget varar för evigt så man ska väl aldrig säga aldrig, i sinom tid kan kanske FC Rosengård eller varför inte Hyllie IK utmana. Känns som det finns viss potential där. Eller om det bara är önsketänkande från min sida. Den som lever får se.

"Isak" gjorde vändningen möjlig

Sverige-Österrike 2-1. Hyllas den som hyllas bör: Andreas Isaksson. Ett par mirakelräddningar från hans sida i första halvlek höll Sverige kvar i matchen. Så långt var det svenska försvarsspelet precis så darrigt som jag befarat - och Österrike precis så spelskickligt att 0-2 och 0-3 kunde fallit som mogna frukter. Om det inte vore för Isakssons fingertoppar och tåspetsar. Sen hände nåt i paus, gud vet vad. Sverige kom, som det heter, ut som ett nytt lag. Tog över matchen, pressade tillbaka österrikarna, jobbade ursinnigt för ett avgörande. Martin Olsson 1-1 på Zlatans pass, Zlatan själv 2-1 på Källströms mästerliga framspelning med fem minuter kvar. Magiskt! Men jag måste bara nämna Elmander. Inte bäst med bollen, men bäst på moralen. En krigarnas krigare, en vän att hålla i handen när kris hotar. Ikväll lyckades han t o m dupera domaren, just den "insatsen" var kanske inte så moraliskt högtstående. Tänker alltså på situationen där Elmander INTE blev skallad men fick det att se ut som han blev...varpå en österrikare fick rött kort. En riktig rysarmatch blev det hursomhelst, spänningsmässigt svåröverträffad. Tack Isaksson för det. Synd bara att segern inte garanterar nåt VM. Playoff återstår. I kalla november, oklart mot vem. Men såna petitesser glömmer vi ikväll.

Funderingar kring en startelva

VM-kval ikväll, Sverige-Österrike. Som vanligt blir jag mörkrädd när jag ser den svenska försvarsuppställningen. Lustig, Nilsson, Antonsson, Martin Olsson. Den skrämmer man nog ingen motståndare med. Ingen respektabel i alla fall, och dit får väl Österrike räknas. Känns som förbundskapten Hamrén gör en Kajsa Warg: tager vad han haver. Eller vad han tycker sig ha, rättare sagt. En helt vanlig fotbollsfåne, som t ex jag, kan ju tycka att Jonas Olsson borde platsa i en svensk backlinje sju dar i veckan. Spelar man kontinuerligt i Premier league säger det nåt om klass - och Hamrén brukar ju heller inte vara sen att framhålla vikten av regelbunden speltid i klubblagen. Nu slår han liksom knut på sig själv. Elmander, Kacaniklic, Sebastian Larsson; alla verkar ingå i kvällens svenska startelva, alla nöter bänk (mer eller mindre) i samma liga som Jonas Olsson trampar gräs. Ett annat frågetecken - för mig alltså - är Anders Svenssons plötsliga "pånyttfödelse". Från ratad till given, s a s. Skulle han ha blivit bättre nu vid 37? Snabbare? Rörligare? Eller säger hans nyvunna status något om en svensk mittfältskris? Eller om en förbundskapten på villovägar? Vi får se ikväll, min förhoppning är att jag bekymrar mig alldeles i onödan.

HK Malmö i medieskugga

Det är nåt med HK Malmö som stör media. Exakt vad vet jag inte, det får medierna förklara. I morse t ex visade SVT rörliga bilder från dussinmatchen Lugi-Skövde i damernas elitserie, från HK Malmös match mot Drott nämndes inte ens resultatet. Sen slår man upp Kvällsposten som såvitt jag vet är en Malmöbaserad tidning. Vad får man där? Jo, en diskret tvåspaltare med Drottvinkel. Inte ett ord om HK Malmö, laget som åtminstone i skrivande stund toppar herrarnas elitserie obesegrat. Däremot ett helt jävla uppslag med förhands på kvällens Skånederby i Kristianstad. Sydsvenskan ska vi inte tala om, där har HKM aldrig fått mer än en bråkdel av det utrymme som undfägnas MFF, LDB och Rödhökarna. Eller Lugi för den delen, om vi nu ska hålla oss till handbollen. Så frågan pockar på svar: vad är det med HK Malmö som är besvärligt?

Hunger slår mättnad

HK Malmö-Drott 35-31. Det trodde jag inte. Att Drott efter fem spelade matcher skulle stå kvar på en ynka poäng - och två gånger om på kort tid förlora mot nykonstruerade HK Malmö. Det är ändå de regerande svenska mästarna vi talar om. Kanske det som är problemet, nån sorts guldmättnad. Laget är ju nästan intakt, alla de bärande krafterna finns kvar. Minus Daniel Lindgren, försvarsstrategen som värvats till Kristianstad. Ikväll saknades dessutom målvakten Bladh men ersättaren Eberling gjorde en hygglig match, ingen skugga på honom. Hungern fanns dock i hemmalaget, det var tydligt. Inte minst vid de tre utvisningarna i andra halvlek: HK vann även med en man kort, två gånger med 2-0! Det var nästan så att svetten skvätte upp på läktarna, i alla fall Pecikoza's. Vilken vilja och attityd den mannen har...Drotts alternerande mittsexor var som pojkar vid en jämförelse. Många i HK hade en riktigt fin kväll på jobbet: Koch-Hansen, Lönn, Svännel, Månsson, målvakten Norlander. Tönnesen blandade och gav, satt mycket men kom in på slutet och bidrog med ett par viktiga mål. En härlig handbollsmatch att titta på, galet svängig i första halvlek. HK låg under 3-8, vände till 11-8! Varpå Drott gjorde fyra raka och återtog ledningen. Publiken, 775 pers liten och till betydande delar enögd, kastades mellan hopp och förtvivlan - men avslutade snyggt med en stående ovation. Det var hemmaspelarna värda, tycker jag.

Oavgjort kändes sjyst

HK Malmö-H 43 25-25. Ett helt annat H 43 än senast mot Ystad - och ett helt annat HK än det som tagit fem poäng på de tre inledande matcherna. Därav det "rättvisa" resultatet. Även om jag kan tänka mig att båda parter tycker att de borde vunnit. H 43 för att de ledde med 25-24 in i slutminuten, HK för att de ledde all övrig tid frånsett 0-2 alldeles i början. 17-12 t ex, i vad som liknade ett matchavgörande ryck direkt på pausvilan. Starkt av H 43 att komma igen. Den stora skillnaden jämfört med Ystadmatchen var lagets försvarsspel. Då lojt och passivt, nu fränt och uppoffrande. Med det följde också ett bättre målvaktsspel; Torbjörn Jacobsson var helt enkelt lysande. Överraskande val förresten, de flesta hade nog räknat med Oscar Jensen i H 43-buren. En annan överraskning, säkert obehaglig för HK, var långtidsskadade Joakim Bååk's comeback. Det gav ny kvalité åt lundalagets anfallsspel. Fler alternativ, skärpt bolltempo, bredare skytte. Min spontana känsla vid slutsignalen var faktiskt att HK Malmö kommit undan med blotta förskräckelsen. Fast å andra sidan gav man bort matchen på uselt straffskytte. Fyra missar, Tönnesen ensam stod för tre. Med normal utdelning där hade kanske H 43 trots allt fått åka hem lottlöst. Vilket hade varit synd.

Khalili den osynlige mannen

Två nya mål av HIF:s Imad Khalili igår. 13 totalt nu, bara ett bakom Hysén i den allsvenska skytteligatoppen. Men alltjämt osynlig. I statistiken alltså, så som den presenteras i bl a Sydsvenskan. Jag har idag mejlat tidningens sportredaktion i ärendet med i alla fall en vag förhoppning om rättelse. Man vet ju inte, di är ont om folk nu för tiden, faktakoll är kanske inte prio ett. Men det vore ju fatalt om Khalili vann skytteligan. Fast ändå inte. Så att säga.

Inte sjunga, bara nynna

Ikväll känner jag för att använda den gamla högtravande klyschan "med till visshet gränsande sannolikhet". Avseende då att Mjällby nu säkrat sitt allsvenska kontrakt. Det enda som kan äventyra saken är att Öster vinner sina resterande tre matcher, samtidigt som Mjällby går noll. Det senare må vara fullt möjligt men att Öster skulle ta rubbet känns lika troligt som att jag plötsligt skulle bli Gustav Vasa. Halmstad törs jag nästan räkna bort helt, målskillnaden gör att de inte kan passera Mjällby. Men samma där: "med till visshet gränsande sannolikhet". Så sjunga vågar jag inte, trots allt. Bara nynna.

Försvarslöst H 43

Såg H43 igår. Inte upplyftande. 31-37 mot Ystad - och siffrorna talar: försvarsspelet var undermåligt. Egentligen i båda lagen fast värst i H 43. Ystadtalangen Lukas Nilsson, ännu inte 17 fyllda, fick göra tolv mål. Jag säger fick; H 43-spelarna lät honom hållas. Stötte inte, täckte inte, försökte inte. Gissar att Nilssonpågen var ganska förvånad över frikostigheten, jag menar vi talar ändå elitserien. Om nu H 43 håller den klassen...med den här matchen på näthinnan blir man betänksam. Får väl se framöver om nye tränaren Robert Andersson kan organisera en defensiv värd namnet, annars väntar kärva tider. YIF däremot blev jag lite imponerad av. Mycket nytt, många unga killar som fostrats i den egna plantskolan, tre klassdanskar därtill. En intressant mix, man anar en hög potential. Det är nåt visst med Ystads handbollskultur, det kommer man inte ifrån.

Det skamlösa kickandet

Med fyra omgångar kvar av allsvenskan 2013 väljer Elfsborg att kicka sin tränare Jörgen Lennartsson. En sjuk åtgärd, dock föga överraskande. Skamlöshet är en del av toppfotbollen - och tränarstatus en färskvara. Lennartsson tog Elfsborg till guld i fjor, men det var då. Idag är det glömt, idag är han plötsligt kaputt. Ja, herregud. Själv hade jag nog trott att en annan tränar-Jörgen skulle hänga betydligt lösare. Nämligen Pettersson i Landskrona Bois. Men det kommer säkert en kick där också. Förlusten mot botten-Brage igår blev väl droppen, antar jag. Spelaransvar? Inte mycket.

Noll analys i MFF-organet

Beträffande gårdagens match mellan MFF och Mjällby är det intressant att jämföra analys med analys. Fotbollskväll i tv å ena sidan, Sydsvenskans å den andra. Neutralt mot färgat, om man så vill. Expertduon Nannskog och Johannesson påtalade med eftertryck vilken betydelse mittbackklippan Arokoyos skada i 70e minuten kan ha haft för matchavgörandet, mannen hade ju så långt dominerat skeendet på ett imponerande vis. I Sydis icke ett ord om detta. Bara blått, blått, blått. 1-0 även i analysmatchen alltså. Till tv. Nåt annat var heller inte att vänta. Sydsvenskan har blivit ett renodlat MFF-organ, motståndarlag finns där mest som nåt nödvändigt ont.

Mjällbys olycka - MFF:s lycka

MFF-Mjällby 1-0. Målet föll i 84e minuten men jag hävdar att matchen avgjordes i den 70e. Då bars Mjällbys mittback Gbenga Arokoyo ut på bår skadad - och med det försvann lagets och hela planens gigant. Cederberg som kom in i hans ställe har inte den klassen, inte den förmågan att hålla ihop ett försvar. Så MFF-målet bara måste komma, jag kände det ända in i mina blekingska nervtrådar. Ett bra lag har tur, ett mindre bra har otur, det är en sanning utan modifikation. Mjällby gjorde en heroisk match, taktiskt perfekt så länge Arokoyo var med. Så om rättvisa funnits och jag fått bestämma hade det blivit 0-0, den saken är klar. MFF går mot guld nu, den saken är också klar. Vinner man på ett så sketet mål som detta, ja då vinner man allt. Sen kan jag sträcka mig till att Pontus Jansson nog var i nivå med Arokoyo ikväll. Dvs lysande.

Stolsamlare Axnér

Att handbollsprofilen Tomas Axnér samlar på stolar är väl känt. Nu sitter han på tre själv - tränare i Lugi, expertkommentator i tv, krönikör i Kvällsposten. Som Per Gessle sjöng: här kommer alla tjänsterna på en och samma gång. Själv tycker jag mig se en sjuka i tiden. Nämligen att utbildade journalister trängs undan till förmån för en "hagalen" kändiselit. Hur tänker tidningsledningarna där?

Ta Imad till protokollet

Borttappad: Imad Khalili. Var då? I fotbollsallsvenskans skytteliga. Jag som "privatstatistiker" vet att Khalili gjort minst elva mål under säsongen, endast Hysén och El Kabir har gjort fler. Ändå lyser Khalili med sin frånvaro i den skytteliga (ner till nio mål) som återkommande presenteras i min morgontidning. Stör mig på sånt, tycker att sportredaktioner bör ha egen koll och inte bara förlita sig på utskick från gud vet vilken källa. Att Imad Khalili gjort sina mål för två olika klubbar - sju för Norrköping, ytterligare fyra eller möjligen fem sen han kom till Helsingborg - kan knappast vara diskvalificerande, i så fall hade ju inte Ranegie (Häcken/MFF) kunnat bli skyttekung häromåret. Ska bli intressant att se om rätt blir rätt innan serien är slut - eller om slarv upphöjts till norm.

Swärdhfisk stryber sill

Ful fisk, den där Peter Swärdh. Två gånger om har han som tränare för Åtvidaberg sett till att nolla sin förra arbetsgivare Mjällby AIF. 3-0 i våras, 1-0 igår kväll i Hällevik. Inte snyggt. Men allvarligt: jag tar det med lika delar jämnmod och vemod. Övriga resultat gick ju vår väg. Gefle förlorade, Halmstad förlorade. Det innebär att Mjällbys tabelläge är oförändrat stabilt. Nio pinnar från nedflyttningsplatsen, åtta från kvalstrecket. Fem omgångar kvar. Både Gefle och Halmstad - liksom Öster - måste alltså vinna tre matcher för att kunna passera Mjällby. Dvs om Mjällby går blankt. Osvuret är bäst, som Putte Kock sa. I en värld full av swärdhfiskar kan man aldrig så noga veta, säger jag. Men normalt bör det vara lugnt.

Tankar kring allsvenskan

Och så var det bara två kvar i det allsvenska guldracet. Ikväll kanske bara en och en halv; Göteborg måste ju slå Gefle för att haka på MFF och det är väl inte alldeles givet. Per Olssons bonnagäng har geflats förr, så att säga. Men Helsingborg är alltså definitivt borta, 0-3 i derbyt mot MFF blev nådastöten. Föga överraskande. HIF har på senare tid sett ut mer som ett bottenlag än ett topplag - och allt kan inte förklaras med att Bedoya och Mahlangu försvann. Ingen av dem var ju direkt inblandad i det försvarsspel som nu fullständigt havererat. Femton insläppta på de sex senaste matcherna, lika många som på de nitton första. Hur kan det bli så? Backlinjen är samma, målvakten heter fortfarande Pär Hansson. Man anar ett systemfel, kanske en tränare som gått lite vilse i sitt eget fotbollstänk. Synd i så fall; jag gillar verkligen Roar Hansen som person. Årets flop kan HIF dock aldrig bli - den titeln är vikt för det regerande mästarlaget Elfsborg. 0-1 mot BP igår var nästan väntat, boråsarna verkar ha bestämt sig för att spela av säsongen utan ansvar. Bedrövligt, med det spelarmaterialet. BP:s seger gör att bottenstriden tätnar på ett obehagligt sätt. Inte ens Mjällby går säkert trots 33 inspelade poäng, någon ytterligare kan behövas. Får man be om ett kryss ikväll mot Åtvid? Samtidigt som Gefle och Halmstad förlorar. Då är det lugnt. Och då kan jag gå till Swedbank stadion på måndag kväll i trygg förvissning om att mitt lag har råd att kratta guldvägen åt MFF. Det bjuder vi så gärna på.

Fotboll som är så kul - annars...

Inte ofta jag blir förbannad när jag tittar på fotboll. Ikväll blev jag. Satte mig tillrätta för att se Valenciennes-Paris i franska ligan - och kräsen har jag aldrig varit, inte det minsta. Men detta var så dåligt att jag kom på mig själv med att längta efter en ängamatch i Malmös småklubbsmylla. Paris vann med 1-0, det var synd. 0-0 hade passat bättre. Zlatan hade ett rätt i matchen: framspelningen till Cavanis mål. I övrigt verkade han mest trött, oinspirerad och misslynt. Ändå var han inte sämst i laget - en sån som Pastore förstörde hela anfallsuppbyggnaden med bollmottagningar och passningsspel av undermålig kvalité. Lavezzi var en annan lanka i leken; ner med blicken i marken, tuta och kör, går det så går det. Och Cavani...hade han inte gjort målet hade han varit osynlige mannen. En enda Parisspelare visade respekt för sig själv och sin lön: Verratti, den lille mittfältsterriern. Han gjorde jobbet åt divorna. Sen är det klart, kan man vinna med det spelet är det väl ett slags styrkebesked. Eller också ett slags besked om klassen på den franska ligan. Roligt att bevittna var det verkligen inte - och inte blev man så mycket gladare av den efterföljande matchen mellan Monaco och Bastia. Stängde faktiskt av i halvtid. Fast i det fallet mest pga kommentatorn. Lät ungefär som han Hussfeldt, men med gällare röst. Allt detta statistikrabblande för att liksom glänsa...alltså, lägg av. Vem faan som helst kan googla fram fakta om spelaren den och den, det imponerar inte ett smack. Det stör. Kommentera matchen och låt bilden göra jobbet, det är själva poängen med tv. Tack för kaffet.

Tränare utan gemensam nämnare

HIF-MFF ikväll. Förhandshysteri i medierna, nästan i paritet med den s k registerskandalen om romerna. Fotboll är stort, ibland löjligt stort. Själv fascineras jag lite av tränarmatchen. Filosofen i MFF mot bondlurken i HIF. Så framställs de i alla fall, Rikard Norling respektive Roar Hansen. Icke utan egen förskyllan, snarare tvärtom. Norling verkar anstränga sig för att hitta filosofiska perspektiv även på den simplaste sidledspassning - Hansen å sin sida verkar sätta en ära i att vara jordnära och grovkornig, rakt på sak liksom. Kontrasten är slående. Samma förresten med "arbetsklädseln": Norling coachar i kostym, Hansen coachar i overall. Vem jag håller på? Roar Hansen, alla dar i veckan. Därmed inte sagt att HIF vinner kvällens match, det är s a s en annan fråga.

Den "stötande" HK-modellen

Apropå gårdagens Skånederby i Baltiska hallen borde jag kanske nämnt något om HK Malmös försvarsspel. Det var, säg stötande. Dels i meningen utgrupperat, offensivt, aggressivt. Allt för att störa Lugis spelrytm och niometersskytte. Dels i meningen utmanande mot handbollssportens finsmakare. I konceptet ingick nämligen diverse brutalitet. Tröjdragningar, bröstvärmare, tjuvnyp, köttsmällar; sånt som egentligen inte hör hemma på en handbollsplan. Eller rättare sagt: sånt som skiljer dagens handboll från gårdagens. Brutalast vinner, lite så har det onekligen blivit. Personligen kan jag ta det - så länge domarna beivrar de rena övergreppen och lägger nivån lika för båda lagen. Tveksamt om de gjorde det igår...nog kändes det som om HK Malmö kom lindrigt undan i utvisningsprotokollet. Men faktum kvarstår: att kunna genomföra en hel match i regelverkets absoluta gråzon är på sitt sätt imponerande. Snobb-Lugi får nog fula till sig lite, annars blir det mer stryk.

Gammal sanning: vilja slår klass...

HK Malmö-Lugi 24-23. Fattar knappt hur detta gick till. Lugi ledde med fyra bollar cirka tio minuter från slutet, lagets målvakt Espen Christensen var fullständigt formidabel och Malmöspelarna gick på knäna av trötthet. Matchen var körd. Trodde jag - och tänkte: tapper insats ändå av HK, hedersam förlust. Men då glömde jag vad vilja och stolthet betyder. HK hade några droppar till att krama ur de energidepåer som redan från avkast verkade fyllda till bredden. Till detta ett par snilledrag av tränaren Magnus Andersson; Simic ut och Kongstad in i buren, Tönnesen ut och Månsson in som playmaker. Bytena gav full utdelning. Kongstad motade lika många bollar på sitt korta inhopp som Simic gjort under övrig tid av matchen, Robert Månsson styrde upp offensiven bättre än den något äventyrlige Tönnesen. Långt om länge fick dessutom Adam Lönn ökat förtroende i det uppställda anfallsspelet, en chans han verkligen tog vara på. Där har HK Malmö gjort ett riktigt fynd. Den urkraften och den attityden som Lönn besitter, den måste man bara älska. Eller möjligen hata om man är motståndare...inte för inte var han nära att få på flabben av uppretade Lugispelare efter matchen. En annan HK-yngling att gilla är Linus Persson. Sex mål ikväll, starkt förbättrad jämfört med i fjol. Sen måste jag bara nämna Pecikoza. Ett enda läge fick han i andra halvlek, resten av tiden satt han fast i Jernemyrs björnramar. Men det läget räckte: HK:s biffige mittsexa vräkte in 24-23 och avgjorde hela derbyt. Bästa laget vek ner sig, frestas jag faktiskt säga. Det kom lite oväntat.

Allsvenskan står offside

Väldigt nedslående att se Elfsborgs tillkortakommande i Europa league. 0-4 mot Salzburg var lindriga siffror, Elfsborg var mer underlägset än så. Jag som inbillade mig att allsvenskan rent klassmässigt var nästan i nivå med österrikiska ligan. Tydligen icke. Undrar vilken liga vi matchar egentligen. Utanför Norden alltså. Någon? Tvivlen växer i takt med såna här bakslag, den saken är klar.

En frukostträff mitt i prick

Var på frukostträff i morse, hos Idrottsmuséets Vänner i Baltiska hallen. Ytterst angenämt och intressant. Temat var handboll med Lugitränaren Tomas Axnér som inbjuden hedersgäst och tv-journalisten Björn Hedman som intervjuare. Båda lysande, var för sig men också tillsammans. Bättre PR-man för handbollen än Axnér finns inte - och bättre intervjuare än Hedman får man nog leta länge efter. Allt avhandlades i behaglig samtalston: Axnérs egen aktiva karriär, hans kvardröjande bitterhet över att aldrig få en landslagschans, hans nuvarande något udda dubbelroll som expertkommentator i tv parallellt med tränarjobbet i Lugi. Dessutom en del kring hans extraordinära intresse för design; Axnér samlar inte minst på stolar, om jag förstod saken rätt. Några lustiga små anekdoter från handbollens värld bjöd han också på - och så en förhoppning: Lugi mot Kristianstad i SM-final frampå vårkanten. Nästan en timme rann iväg som ingenting, för mig hade det gärna fått fortsätta en timme till. Minst.

Till minne av Astrid

Det var minnesstund för Astrid på Hyllie Parks äldreboende idag. Astrid somnade in lugnt och stilla i förra veckan - och hon gjorde det med ålderns rätt: 102 år fyllda, några få veckor från 103. Astrid, min handbollskompis. Jag mötte henne första gången i februari, vid eftermiddagsfikat på boendet. Astrid var bordsgranne med min egen mor, någon hade redan då skvallrat för mig att damen ifråga faktiskt var över 100. Minns att jag kände mig ungefär som jag gjorde inför min konfirmationspräst en gång i tiden: blyg, tafatt och inte så lite nervös. Astrid var den första 100-åring jag nånsin träffat - och skam till sägandes bar jag väl på en del fördomar om människor i den åldern. Hör de vad man säger? Förstår de? Sitter de fast i det förgångna? Har de hört talas om Zlatan? Astrid avväpnade mig direkt. Hon var inte bara parant och elegant, hon var vis och vältalig. Nutidsorienterad i högsta grad. Principfast, ytterst mån om sin integritet. Och jo, Astrid hade inte bara hört talas om Zlatan. Hon dyrkade honom. Hade läst boken, så som hon läste mängder av andra böcker där på sitt rum. Men "klick" på riktigt sa det nog först vid mitt tredje sammanträffande med Astrid: "såg du matchen på tv igår kväll"? frågade hon. För att i nästa andetag lägga till "ouu så spännande". Det hade varit handboll i rutan, Kristianstad mot Lugi om jag minns rätt. Astrid uttryckte sin förtjusning över de hårda tagen och att favoritlaget Kristianstad vann - och efter det pratade vi handboll varje gång vi sågs. Jag nörden, hon mycket sundare än så. Det var en ynnest att få göra Astrids bekantskap, berikande på alla sätt och vis. En till sak: Astrid var född den 3 oktober 1910. På exakt samma datum, fast 71 år senare, föddes den där fotbollsikonen som hon tog till sitt hjärta. Stjärna som stjärna.

Fyra om budet? Nej, fem

MFF. Helsingborg. Göteborg. AIK. Det är rasande jämnt nu i den allsvenska toppen, omöjligt att tippa slutsegraren. Jag skulle dock vilja varna lite för - Elfsborg. Visst, de regerande mästarna har åtta poäng upp till MFF, sju till HIF och Göteborg, fem till AIK. Men sju omgångar återstår, lika med 21 poäng att spela om. Ponera att Elfsborg går rent och därmed når 58 poäng, då får övriga ha ganska "brått" för att hålla undan. Aktuell form och återstående spelprogram talar också för Elfsborg, det enda som egentligen talar emot är det faktiska tabelläget. Det är marigt att "äta upp" fyra lag på sju omgångar, vanskligt att förlita sig på andras tillkortakommanden. F ö vill jag påminna om att jag - nästan bara jag - tippade Göteborg som vinnare av allsvenskan 2013.

Handbollspremiär i faggorna...

Elitseriepremiär i handboll denna vecka, läge för spekulation. Vem vinner? Vem åker ur? Vilka går till slutspel? Hur många blir vi i Baltiska hallen när "nya" HK Malmö bjuder in till match? Det sista törs man knappt tänka på: handbollen är kroniskt sval i den här stan, nu i säsongsupptakten konkurrerar den dessutom mot både fotboll och hockey. Man får nog räkna med eko i Baltiskan i år igen, allt annat vore sensationellt. Annars borde det finnas en viss nyfikenhet på laget, åtminstone inledningsvis. Spelaromsättningen har ju varit monstruös, nästan i hockeyklass faktiskt. Åtta ut, åtta in, ungefär så. Problemet för HK är att summan av kardemumman blir minus. De åtta spelare som försvunnit var betydelsefulla allihop, mer eller mindre men dock. Av de nya är tre uppflyttade juniorer som, tyvärr, bara lär bli utfyllnad i truppen - och kring övriga finns onekligen en del frågetecken. Håller Stian Tönnesen, snart 40, elitserietempo? Alexander Hansen? Målvakterna? Den nye dansken? Lönn från Hallby...framgångsrik i allsvenskan och lovande i försäsongens träningsmatcher, men när det bränner till? Jag har mina tvivel på HK Malmö, det hörs kanske. Ingenting blir bättre av att nye tränaren Magnus Andersson redan deklarerat att hans första säsong i klubben också blir hans sista. Nej, inget slutspel för HK, det finns inte. De platserna tar Lugi, Kristianstad, Redbergslid, Sävehof, Guif, Drott, Skövde och Alingsås. Möjligen kan Ystad slå sig in, men jag är osäker på deras kapacitet också. H 43 känns på förhand stabilare än t ex HK, nytt kontrakt utan kval bör vara möjligt. Allas räddningsplanka blir väl Rimbo, fjolårssensationen som gick upp utan att ha komplett lag. Det kan väl ändå inte hålla i elitserien? Slutligen SM-guldet. Lugi eller Kristianstad? Pass på om inte svaret blir - Skövde.

Fotbollshjärtat's all time high

Arsenal vann. Derby vann. Lazio vann. Mjällby vann. Croatia vann. Sicken fotbollshelg! Alla mina favoritlag vann, det är nästan för bra för att ta in i ett mänskligt medvetande. Undrar om det inte är första gången jag får uppleva en sån storslam, tror faktiskt det. Kanske sista också, slår det mig. Allra gladast är jag nog över Mjällbys 2-1-seger mot Syrianska. Den betyder att det allsvenska kontraktet säkrades...om nu inte bollen är platt och jorden oval. F ö har jag fler favoritlag, närmre bestämt alla där Zlatan spelar. För tillfället Paris alltså. Som också vann i helgen. Ska bli trevligt att tugga fotboll med gubbarna i kvarteret i morron - dom där som brukar le lite överseende när jag berättar om mina "konstiga" favoritlag. Hoppas ni vågar er ut, boys.

Mörkt i rutan där det borde vara ljust

Ska man tas ifrån sitt idrottsintresse för att man tas ifrån sin hälsa? Antar att de flesta nog skulle svara nej på den (tillspetsade) frågan. Men så här är det: på KRA (Malmö kommuns rehabavdelning för bl a strokepatienter) finns varken TV4 Sport, TV10 eller Kanal 5. Dvs ingen av de tv-kanaler som sänder det mesta t ex i fotbollsväg numera - och som, såvitt jag vet, är tillgängliga utan extra kostnad för alla "normala" hushåll. Ingår i basutbudet helt enkelt, åtminstone här på Söderkulla. Borde det självklart göra även på KRA och liknande instutioner, tycker jag. Idrottsintresse är ju inget abnormt och definitivt inget som per automatik försvinner med sjukdom. Många av patienterna på KRA hade sett fram emot VM-kvalmatchen i fotboll mellan Sverige och Kazakstan härförleden, besvikelsen var påtaglig när det gick upp för dem att Kanal 5 inte fanns. Ingen skugga på personalen, självklart inte. Ansvaret vilar på K:et i KRA. Kommunen alltså. Jag hoppas det är tanklöshet som ligger bakom, hjärtlöshet vore värre. Själv har jag lagt en lapp om saken i förslagslådan på avdelningen - och om inte det hjälper så får det väl bli en protestlista modell större.

Vår bästa målvaktstid är nu

1. Andreas Isaksson. 2. Ronnie Hellström. 3. Thomas Ravelli. 4. Kalle Svensson. 5. Övriga. Ja, förlåt. Fick bara för mig att ranka Sveriges landslagsmålvakter i fotboll, dvs de som jag upplevt under min livstid. Från Kalle till Isak - och däremellan ett otal andra. Zamora Nyholm, Arne Arvidsson, Ronney Pettersson, Sven-Gunnar Larsson, Nisse Hult (1 gång!), Janne Möller, Magnus Hedman...många minns man, ännu fler har man glömt. Men min specielle favorit är alltså Isaksson. 109 landskamper vid det här laget, etta på posten sedan länge. Ändå inte "brett" erkänd som en stor målvakt, tycker jag. Kanske för att spelet med fötterna lämnar en del i övrigt att önska? Liksom det gjorde för Ravelli. Av den anledningen är det också svårt att jämföra nutidens burväktare med dåtidens: målvaktsspelet har förändrats, Kalle S och grabbarna behövde liksom inte bekymra sig om fötterna, nävarna var gott nog. Själv är jag helt trygg med Isaksson. Kan inte på rak arm erinra mig en enda jättegroda som lett till baklängesmål - men däremot en massa kvalificerade räddningar som hjälpt "oss" till seger, senast mot Kazakstan häromkvällen. Hög tid att ge honom den cred han förtjänar!

Gubbalaget Sverige...

Undrar om inte Sverige slog ett slags åldersrekord i gårdagens VM-kvalmatch mot Kazakstan. Sju spelare i startelvan som har passerat 30-strecket, ytterligare två anslöt som inhoppare. Förr hade man sagt gubbalag om sånt. Inte längre. Knappt någon noterar det överhuvudtaget. Tiderna förändras, fotbollskarriärer varar så mycket längre. Den enkla förklaringen är att det finns pengar att tjäna, en framtid att trygga. Stötte på MFF-legendaren Jan Nana Ekström idag, vi pratade om saken. Själv debuterade han i A-landslaget vid 17 års ålder - och la dojorna på hyllan vid cirka 30. Nana hade inte reflekterat alls över åldersstrukturen på dagens landslag; "sa du sju av elva på 30 plus", frågade han häpet. Sen erinrade han sig gamle MFF-backen Eric Nilsson: "han höll visst på till 33 men det var ju ett undantag". Så var det. På Nanas tid - 1950-och 60-talen - hade spelarna civila jobb att sköta, kanske en familj att ta ansvar för. Fotbollen var för de allra flesta en oavlönad bisyssla - undantagen var de relativt få proffspionjärerna i framförallt Italien. Det var, påpekade Nana, nästan en oskriven regel att sluta vid 30. "Då var man redan gubbe". Tur att det synsättet är passé, annars hade t o m Zlatan varit körd vid det här laget. Vem vet, en vacker dag får vi kanske se ett svenskt fotbollslandslag med idel 30-plussare. Håll ut, pojkar.

Seger förlåter allt - eller?

Kazakstan-Sverige 0-1. Ett steg närmare playoff till VM, det var det positiva. Fotbollen som bjöds kan ha varit den sämsta jag skådat, i alla fall på landskampsnivå. Tempofattigt, krampaktigt, publikfientligt. Usch. Bäst i det svenska laget var Andreas Isaksson, målvakten. Det säger allt. Zlatan gjorde målet efter 27 sekunder (!) men valde sedan att ta sig igenom matchen gående eller stående. Märkligt. Nu sägs det ju att segrar förlåter allt, så Sverige kommer väl undan med det. Hoppas bara de har låga entréavgifter på fotboll i Kazakstan.

Skott går alltjämt före dunk

Länge var jag rätt anti till basketsporten. Eller korgboll, som man sa när jag växte upp. Tror det var redan då, under barnaåren, min grundinställning formades; mål skulle man göra på en målvakt, inte i en korg. Så fotboll och handboll ja, korgboll nej. Nåt utrymme för kompromissande fanns inte, det var nästan så det gick prestige i saken. Omvänd, i alla fall delvis, blev jag först när jag rent yrkesmässigt började bevaka Lundaspelen för Sydsvenskan. Sent 90-tal, närmare bestämt. Då upptäckte jag att det faktiskt var rätt kul att gå från handboll ena veckan till basket nästa - och känna att det gav mig lika mycket. Nästan. Fortfarande och för tid och evighet föredrar jag ett skott i krysset framför en dunk i korgen. Likaså föredrar jag handbollens och fotbollens syn på det här med tacklingar, att det inom givna gränser är en naturlig del av spelet. Basketens foulsystem lär jag mig nog aldrig förstå, minsta lilla beröring verkar ju räcka för bestraffning. Sen finns det vissa drag av snobbism inom just basketen, kan jag tycka. Detta t ex att coacherna ska instruera sina spelare på engelska, vad är det för trams? Förekom i svenska ungdomslag under Lundaspelen, förekommer i svenska landslaget nu under pågående EM. Sveriges förbundskapten Brad Dean är förvisso amerikan, men i tv-intervjuerna pratar han utmärkt svenska. Spelarna i laget är också svensktalande, såvitt jag vet. Ponera att Lugis Johan Zanotti skulle coacha sina handbollskillar på engelska...blotta tanken är ju lite löjlig. Men med detta sagt gillar jag ändå basket. Numera. Inte skarpt kanske, men tillräckligt mycket för att jag ska följa EM-turneringen i tv med god behållning.

Man ska inte vá långsint...

Tog ett återfall idag. I mitt intresse för Croatia. Sa ju upp bekantskapen med min gamla favoritklubb för några veckor sedan, upprörd över den där w o-matchen mot Bara. Förlora i fotboll ska man göra på plan, faan inte genom att utebli från match. Tyckte jag då - och tycker jag nu. Men man ska inte vá långsint, det är en dödssynd. Alla förtjänar en andra chans. Och kanske även en tredje, beroende på omständigheter och så. Därför cyklade jag till Kroksbäck idag för att se Croatia mot Vuk. Förr i tiden hade det varit en s k högriskmatch. Serber mot kroater liksom. Herregud, jag minns "juggederbyna" mellan Croatia och Balkan på 80- och 90-talen. Blåljusen kring Gullviksborg, Croatias dåvarande hemmaarena i Malmö. Storpubliken, stämningen, prestigen som dallrade i luften. Kan dock inte erinra mig några direkta skandaler, polisens blotta närvaro gjorde nog sitt till där. Fridsammare numera, hursomhelst. Lagen är uppblandade, nationsprestigen borta. Tyvärr också publiken. Idag var vi generöst räknat 100 pers på Kroksbäck, det stora flertalet kände jag igen som riktiga Croatiastammisar. Trots att Kroksbäck alltså är Vuk's hemmaarena. Matchen blev snäll, jämn och i ärlighetens namn ganska torftig. Fotbollens finsmakare hade nog gått i halvtid, men såna är inte vi småklubbsvänner. Croatia vann med 3-2, avgörande målet i slutminuterna. Så det var med viss förtröstan man cyklade därifrån. Mitt favoritlag andas än, fast kanske konstgjort. Bara två avbytare idag, det ger inget solitt intryck.

Blytung blågul triumf

Irland-Sverige 1-2. Detta var vad jag kallar en tung seger, förmodligen direkt avgörande för andraplatsen i gruppen. Sverige har ju fördelen att möta Tyskland hemma i sista omgången. Ja, jag menar fördelen. Tyskarna har så dags redan säkrat gruppsegern - och vad det betyder såg vi i motsvarande läge mot Holland häromåret. Då var det EM-kval, nu VM-kval men "regeln" är densamma: ett lag som har råd att förlora vinner sällan, även om det är bättre i grunden. Motivation slår klass, om inte tio gånger av tio så åtta eller nio. Nå. Sverige har ett par blindskär att passera innan dess. Kazakstan borta först. Lurigt men överkomligt. Med kvällens match på näthinnan är det faktiskt svårt att inte vara optimistisk. Tror aldrig jag sett Zlatan spela så lite för sig själv och så mycket för laget. Planens kung i mina ögon! Tror aldrig jag sett Elmander göra en bättre landskamp - eller för den delen ett snyggare mål: hans 1-1-nick var praktfull, nästan drömlik. Tvivlar på att jag nånsin sett nån mer otippad matchhjälte än Sveriges 2-1-skytt: Anders Svensson, 37. Ett så distinkt avslut trodde jag inte han var mäktig, inte nu längre. Passet från Zlatan var förstås mästerligt, det ska inte glömmas bort. Däremot glömmer jag gärna matchens tjugo inledande minuter. De var förfärliga ur ett svenskt perspektiv. Märkligt hur det kan svänga, men det är väl det som är fotboll. Antar jag.