Tankar kring allsvenskan

Och så var det bara två kvar i det allsvenska guldracet. Ikväll kanske bara en och en halv; Göteborg måste ju slå Gefle för att haka på MFF och det är väl inte alldeles givet. Per Olssons bonnagäng har geflats förr, så att säga. Men Helsingborg är alltså definitivt borta, 0-3 i derbyt mot MFF blev nådastöten. Föga överraskande. HIF har på senare tid sett ut mer som ett bottenlag än ett topplag - och allt kan inte förklaras med att Bedoya och Mahlangu försvann. Ingen av dem var ju direkt inblandad i det försvarsspel som nu fullständigt havererat. Femton insläppta på de sex senaste matcherna, lika många som på de nitton första. Hur kan det bli så? Backlinjen är samma, målvakten heter fortfarande Pär Hansson. Man anar ett systemfel, kanske en tränare som gått lite vilse i sitt eget fotbollstänk. Synd i så fall; jag gillar verkligen Roar Hansen som person. Årets flop kan HIF dock aldrig bli - den titeln är vikt för det regerande mästarlaget Elfsborg. 0-1 mot BP igår var nästan väntat, boråsarna verkar ha bestämt sig för att spela av säsongen utan ansvar. Bedrövligt, med det spelarmaterialet. BP:s seger gör att bottenstriden tätnar på ett obehagligt sätt. Inte ens Mjällby går säkert trots 33 inspelade poäng, någon ytterligare kan behövas. Får man be om ett kryss ikväll mot Åtvid? Samtidigt som Gefle och Halmstad förlorar. Då är det lugnt. Och då kan jag gå till Swedbank stadion på måndag kväll i trygg förvissning om att mitt lag har råd att kratta guldvägen åt MFF. Det bjuder vi så gärna på.