Minivarning för det osannolika

Åtta poängs försprång med femton poäng kvar att spela om. MFF har, minst sagt, ett gyllene läge för ytterligare ett guld i fotbollsallsvenskan. Men, men. Den som tror att det redan är klart bör kanske trots allt besinna sig. Djurgården, nu enda återstående hotet, har ett betydligt lättare restprogram och kan mycket väl gå rent. Särskilt som det regerande mästarlaget sent omsider tycks ha prickat en oemotståndlig formtopp. Ponera då att MFF förlorar en av sina fem återstående matcher (Hammarby borta?) och kryssar i tre. Mer behövs inte. Utopiskt? Knappast. Sannolikt? Förstås inte. Nästan allt talar fortfarande för MFF. Jobbet ska göras bara - och ibland tenderar själva färdigställandet att bli jobbigare än man trodde.

Ovissheten efter Sjöstedt...

Avskedsintervju med Jonas Sjöstedt på tv i morse. Jag kommer att sakna honom i den politiska debatten - men framförallt tror jag att Vänsterpartiet kommer att sakna honom. Nooshi Dadgostar, som tar vid på ledarposten, får ingen lätt mantel att axla. Inte om partiets uppgång i väljaropinionen på senare år har nära koppling till Sjöstedts starka ledarskap, vilket åtminstone jag är övertygad om. Å andra sidan gör V nog rätt som väljer något helt annat än en sämre råkopia av J S. Dadgostar är kvinna. Ung (35), skånska med invandrarrötter, riksdagsmeriterad, säkert debattkompetent på sitt sätt. Men företrädarens pondus och patos matchar hon inte, risken för att hon kommer till korta mot övriga partiledare finns. Särskilt som hela klabbet är emot: ingen vill ha med V att göra, låt vara att bevekelsegrunderna är lite olika. Sjöstedt var bra på att vända det läget till partiets fördel, runt tio procent av rösterna skojar man ju inte bort. Intressant i sammanhanget är annars att Nooshi  Dadgostar blir ”tungan på vågen” i ett stycke svensk politisk historia. Med hennes inträde får Sverige för första gången fler kvinnliga än manliga partiledare. 5-4, mp:s ena språkrör inräknat. Lycka till.

Gott & blandat från fotbollshyllan

Häcken-Mjällby 2-2. Hej då alla hjärnspöken. Mjällby kommer att spela allsvensk fotboll även 2021. Matematiskt säkerställt är det kanske inte, men att spekulera i sånt blir bara ansträngt och långsökt. Den här pinnen undanröjde de sista tvivlen. Om Mjällby förtjänade den kan förstås alltid diskuteras. Matchbilden var extremt ensidig - i Häckens favör. Delvis för att Mjällby ville ha det så: ligga lågt, rada upp en försvarslinje av handbollsmodell, stänga i mitten, låta Häcken spela runt. Och ställa om vid tillfälle. Det kunde blivit fullskalig succe. Mjällby ledde 2-0 efter häpnadsväckande effektivitet i de sporadiska framstötarna. Men tre poäng hade varit för bra, en enda kändes till slut ändå som en seger. Eriksson i buren var dagens man. Någon av alla hans räddningar var bortom sans och vett. Bergström måste jag nämna också: bulldozern i anfallet assisterade till båda målen.

*. *. *

MFF-Göteborg 3-1. Nej, inga synliga tecken på biverkningar i MFF av kallduschen mot Djurgården senast. Gedigna lag ”duschar” sällan två gånger om, de samlar ihop sig och kommer igen. Och får för säkerhets skull straff efter halvannan minut. Eller får och får; såvitt jag kunde se var domslutet korrekt. Christiansen förvaltade straffen väl, MFF fick den flygande start som kanske behövdes för att lätta på trycket. Lite darr anades dock när Marko Johansson åkte kana i vätan och lät Göteborg utjämna till 1-1. Kul att den unge MFF-målvakten senare fick tillfälle att även visa sin obestridliga talang. Göteborg var inte ofarligt, men möjligen negativt sargat av tidigare resultat. Laget har alltså fyra vinster på 25 matcher. Vad sånt gör med självförtroendet kan man ju gissa, allt annat än gott förstås. Och oflyt är en grym följeslagare: vid det definitivt avgörande 3-1-målet i dagens match är det en Göteborgsback som nickar bollen i egen kasse. För MFF innebar segern ett kliv närmre Pokalen. Så nära nu att spekulationer börjar kännas ansträngda och långsökta även i den frågan.

*. *. *

Bubacarr Jobe. Nån som minns den lille (167 cm) gambianen som lyckliggjorde Mjällby i fjol? Jag gör. Killen gjorde tio mål i superettan och blev fansens specielle favorit. Men följa med till allsvenskan fick han inte. Mjällby avyttrade honom till Örgryte för fortsatt spel i superettan. Vad Jobe själv tyckte om det förmäler inte historien - men vi var några som blev behärskat sura, s a s på hans vägnar. Och inte blev vi gladare för att också Öis vägrade inse den lilles storhet. Jobe har knappt fått spela på hela säsongen, bara i korta sporadiska inhopp. Men så igår! Äntligen fick ”Bubba” starta en match - och vad händer? Han gör ett äkta hattrick i första halvlek, tre raka mål mot topplaget Öster. Snacka om käftsmäll på alla tvivlare. För mig var detta helgens gladaste fotbollshändelse. Öis vann f ö med 4-1, och slutresultatet fastställdes av en annan f d  Mjällbyikon: Moestafa El-Kabir.

Myt under hot

Myten om de 30 poängen, är den sakligt grundad? Bestämde mig för att forska i ärendet (säg vad man inte har tid till som pensionär). Vad det handlar om är alltså den poängskörd som blivit ett slags stående målsättning bland fotbollsklubbar som vill säkra förlängt allsvenskt kontrakt. Sant, visar det sig. Men bara nästan. Sedan allsvenskan utökades från 14 till 16 lag 2008 har inget lag åkt direkt ut på 30 poäng. Mjällby delar rekordet på 29, noterat 2014. Det året hamnade Gefle på kvalplats trots 32 inspelade poäng, också det rekord i sitt slag. Gefle räddade sedan kontraktet via kval, precis som Halmstad (31 p) året före. Sämre gick det för Jönköping 2017. 30 poäng men kval - och sur degradering efter förlust mot Trelleborgs FF.

*. *. *

Så sent som i fjol kom dock en påminnelse om att fotbollen inte känner någon logik: Falkenberg stannade på blygsamma 25 poäng utan att behöva kvala. Hursomhelst. Garanti medföljer inte myten, så att säga. Och just i år pekar en del mot att ”30” lever farligt. Helsingborg på kvalplatsen har i skrivande stund 22 poäng, Göteborg ovanför strecket 24. Men sex omgångar återstår, båda kommer att ta fler poäng. Frågan är hur många, jag tänker inte spekulera. Det enda som är säkert är att Årets lag kan räknas bort från farozonen. Ja, jag syftar så klart på Östersund. Hårt drabbat av ”allt möjligt strul”, bottentippat av i princip alla. 33 inspelade poäng redan, otroligt imponerande. Mjällby har 31. Också bra, bör räcka. Jag säger bör, inte ska. Försiktighet är en dygd, inte minst ett år som detta.

*. *. *

I veckan presenterade regeringen vissa lättnader i levnadsvillkoren för oss 70-plussare. Ödmjukt tack. En annan ”gåva” var att trehundra personer nu tillåts att gå på match. Generellt tydligen. Lingonserie eller elit, buske eller mastodontarena, handboll eller fotboll. Samma. Kom igen regeringen, visa lite verklighetsuppfattning kring idrott. Trehundra rakt över är inte seriöst.

Känn ingen skam, IFK Malmö

När IFK Malmö efter 77 svåra år - jag överdriver men det känns så - äntligen når en framgång i fotboll, ja då riktas fokus mot att klubben trotsat coronarestriktionerna. Uppemot 300 personer släpptes tydligen in vid den avgörande matchen i söndags. Trehundra. På ett stadion som rymmer nästan 30000. Väl medveten om den tillåtna gränsen på 50 har jag ändå svårt att bli upprörd. Skam till sägandes blir jag snarare upprymd. Hellre lite civil olydnad än slavisk lydnad i civilisationen. Om en viss krönikör fått bestämma hade ju gator och torg och idrottsanläggningar och gud vet allt legat tomma och öde. I den heliga skräckens namn, amen.

*. *. *

Jag tror det ligger i människans natur att vilja leva den stund vi har på jorden. Göra egna val, egna riskbedömningar. Gå på match, gå på konsert, gå dit lusten bär. Räkna upplevelser hellre än dagar. Ja, även under en pandemi. De allra flesta inser att livets förgänglighet inte kom med corona. Något alternativ om evigt liv finns inte heller, mer än möjligen i extremreligiösa kretsar. Statligt beordrad isolering och distansering kan kanske fungera under begränsad tid, vi är trots allt ett fogligt folk. Men i längden - aldrig. Därför var det sorgligt att höra socialministern på tv i morse. Hon flaggade för skärpta restriktioner. Till sommaren. 2021 alltså. Nån som tyckte sig ana ljuset? Var god och släck. Som dysterkvist överträffade ministern faktiskt megafonen, alias krönikören.

*. *. *

Jag vet. Sverige är lindrigt drabbat jämfört med många andra länder. Av panikåtgärder mot viruset, menar jag. Det är en tröst, om än en ganska klen: de åtgärder vi har har vi ju trots allt här, i Sverige. Och alltmer talar för att det ”tillfälligt normala” kan bli det ”bestående normala”. Bytt bytt, kommer aldrig igen liksom. Om vi inte gör som de trehundra fotbollsvännerna i söndags. Tar besluten i egna händer, ger lusten en chans mot rädslan. Bejakar livet, inklusive dess risker. Slutligen: känn ingen skam, IFK Malmö. Anledning saknas.

Ingen guldglans om den kollapsen

Djurgården-MFF 3-2. Jaha. Vad säger man direkt efter en sån här match? Att den allsvenska guldstriden öppnades, om nu någon trodde att den var stängd? MFF ledde 2-0 i 80e minuten, hade så långt spelat som det anstår ett blivande mästarlag. Sen sket sig allt. På tio minuter. Med all respekt för ett krigande Djurgården: den fatala upplösningen väcker frågor om MFF:s spelarbyten i slutet. Christiansen och Nalic ut, Adrian och Sarr in. Berodde det på skador (som i så fall inte syntes)? Trodde tränare Tomasson att matchen var körd, segern klar? Hur stöddig får man vara? Sista tio spelade MFF med Adrian och Rakip på centralt mittfält. Duktiga killar men inga duellvinnare, inget som skrämmer en retad motståndare. Trycket mot backlinjen blev plötsligt enormt - från att ha varit närmast obefintligt. Djurgården å sin sida fick bingo  i byteskarusellen. Chilyfia och Holmberg kom in med en speed och energi som verkade ta andan ur MFF, Holmberg blev f ö tvåmålsskytt. Sammantaget var detta fotboll på hög allsvensk nivå - med ett slut som nog kan sätta sig i skallen på MFF:arna en tid framöver. Och kanske ge bränsle åt andra guldpretendenter. Osvuret är bäst, som oraklet Putte Kock sa när han inte vågade tippa.

Vakna Mjällby, allsvenskan har börjat om

Det bästa med en fotbollsmatch kan ibland vara slutsignalen. Idag längtade jag efter den redan i tolfte spelminuten. Då hade Hammarby precis gjort 3-0 mot Mjällby. Tre mot noll. Efter tolv minuter. I ett sådant läge återstår - förutom 80 minuters speltid - två alternativ. 1. Allt kan bara bli värre. 2. Allt kan bara bli bättre. Ett tredje alternativ kan förvisso vara att stänga av tv:n, men fullt så ”spontan” är jag icke. Nu blev det ju tack och lov bättre, med Mjällbyögon sett. Slutresultatet skrevs till 4-2. Laget föll inte ihop, moralen höll för ett hedervärt kom-igen. Men inledningen, vad hände där? Myten om Mjällbys starka försvar framstod som ett skämt, agerandet vid alla tre baklängesmålen var långt under allsvensk klass.

*. *. *

Det stör mig att Hammarby inte behövde vara särskilt bra för att vinna komfortabelt. Visst, bättre än Mjällby, åtminstone i den offensiva delen. Hammarby hade speed, kreativitet, spelare som gjorde skillnad. Bojanic, Ludvigsson, Söderström på vänsterkanten inte minst. Försvarsmässigt däremot kändes det ”jämnvirrigt” mellan lagen. Men lämnar man 0-3 i handicap blir det förstås svårt oavsett. Mjällby plågas också av att anfallsesset Ogbu hamnat i en tydlig formsvacka. Överarbetar, tappar bollar, kör fast. Jag blev förvånad att Moro byttes ut, så ”helig” tycker jag inte att Ogbu (eller någon annan för den delen) ska vara. En sak ”vann” Mjällby. Vackraste målet. Batanero’s vänsterpärla som fastställde slutresultatet förlät allt - utom de inledande tolv minuterna.

*. *. *

Dagens stora glädjeämne vad gäller fotboll inträffade här i min egen stad. IFK Malmö såg till att säkra seriesegern i division 2. Såvitt jag förstår ganska otippat - men ack så välkommet. För Malmöfotbollen i stort är det uteslutande positivt att gapet mellan MFF och ”näst bästa lag” minskar, detta har länge nog stuckit ut som en avvikelse från jämförbara städer. Med avancemanget till division 1 stärker IFK Malmö sitt varumärke, höjer sitt marknadsvärde och sin attraktionskraft. Vill jag gärna tro, i alla fall. Rätt skött kan ”Di Gule” kanske nå forna höjder. Ska vi säga inom fem år?

Försvunnen fotbollsmodell

Vad hände med ”den svenska modellen”? Nej, ingen politik den här gången. Jag menar i fotboll. Försvarsstyrkan, disciplinen, organisationen, grovjobbet; allt det där som genom åren blivit något av ett signum för landslaget. Småtråkigt ja, men hyfsat framgångsrikt. Är modellen skippad, eller? Har vi fått för oss att vi kan matcha de stora fotbollsnationerna på deras villkor? Kan inte låta bli att undra, tycker att tecken i den riktningen skymtats allt tydligare. Senast igår mot Portugal, 0-3. Fjärde raka förlusten i Nations league, i och för sig en turnering som kanske endast intresseklubben antecknar.

*. *. *

Sverige har av någon anledning - jag har glömt hur och varför - hamnat i A-gruppen. Med Frankrike, Portugal och Kroatien. Europas ”grädde”. Mycket begärt att vi ska kunna hävda oss där förstås. Men jag är rätt säker på att ”den svenska modellen” hade gjort livet lite mer komplicerat för motståndarna. Jobbigare att skapa chanser, svårare att göra mål. Inte som igår när portugiserna fick vinna under närmast lekfulla former. Kanske är förklaringen så enkel som att Sverige helt plötsligt saknar rätt spelartyper för att upprätthålla modellen. Jansson/Lindelöf är liksom inte det bästa mittbacksparet i modern blågul tid. Vems felet är vet jag inte, förmodligen bådas. Även om Jansson ensam får ta skiten på sociala medier. Hela backlinjen är f ö ett problem. Otajmad, oelastisk, ”osvensk” om man så vill. Fast där får man väl inkludera lagbalansen i stort; försvarsspel börjar ju i anfallet, sägs det.

*. *. *

En annan förklaring kan vara att förbundskaptenen Janne Andersson gått vilse. Tappat karta & kompass, förlorat orienteringsförmågan. Jag ser ingen kylig analytiker längre, ingen slipad taktiker. Jag ser bara en sur gubbe som skyller allt på domarna. Gult kort igår, både på honom och den assisterande förbundskaptenen Wettergren för upprepade protester. Så lågt, så ovärdigt. I min egen lilla bok kvalificerade sig Andersson för rött i 87e minuten. Då bytte han in Martin Olsson och Sebastian Larsson. Som för att understryka att gammalt nog ändå är bäst - och framtiden en senare fråga. Själv stängde jag av tv:n i det ögonblicket, ridån gick ner. Men Alexander Isak var bra i sitt inhopp. Och Kulusevski glimtade till då och då. Alltid något.

Arbetsrätten i fokus

Mycket tjafs om arbetsrätten i gårdagens partiledardebatt. Nuvarande regler - baserade på turordningsprincipen sist in-först ut vid uppsägningar - är ju under hot. Inte så att de ska skrotas rakt av, även om det kan låta så när vänsterledaren Sjöstedt luftar sin indignation. Vad det handlar om är vissa ganska försiktiga justeringar, t ex fem undantag istället för två eller tre som hittills från turordningsregeln. Men visst, liggande förslag är helt klart arbetsgivarvänligt, det kommer man inte ifrån. Själv är jag faktiskt ”liberal” i frågan. Dvs kluven. Tänker å ena sidan att sist in-först ut bra. Å den andra kan jag känna att principen är dålig, eller i vart fall diskutabel.

*. *. *

Översatt till idrottssammanhang skulle det betyda att ett fotbollslag aldrig kunde förnyas och föryngras. Veteranerna hade hängt kvar, enbart för att de är just det. Veteraner. Kunniga, erfarna, hedervärda på alla sätt och vis. Kanske lite ”over the hills”  prestationsmässigt men trygga i systemet, givna i laget. För tydlighets skull: jag jobbade själv fackligt på 90-talet, var med om förhandlingar som rörde just detta ämne. Jag respekterade gällande arbetsrätt då - och jag gör det fortfarande. Men om man för ett ögonblick tänker sig in i hur det är att vara ung, hungrig, ambitiös, tekniskt driven...ja, det är då man kan bli ”liberal”. Mixat är nog bäst i spelet om jobben. Lätt att säga förstås, förbannat svårt att göra.

*. *. *

För övrigt bör man kanske begrunda väljarperspektivet på frågan. Cirka 60 % procent röstade de facto på partier som öppet förespråkar förändringar i arbetsrätten. Det tyder på att ”folk i allmänhet” inte bryr sig särskilt mycket om saken. Alternativt inte förstår bättre. Bäst i debatten var Per Bolund, mp. Men det är jag som tycker det, förmodligen ingen annan.

Fyra matcher - men bara en Skjorta

Såg fyra fotbollsmatcher på tv igår. Nytt personligt rekord. Om jag är stolt? Inte precis. Om jag är bakis? Något. Idag blir det halverad dos. Två matcher, drygt tre timmar istället för drygt sex. Och på det en partiledardebatt, för att påminna mig själv om att livet och tv-utbudet faktiskt innehåller mer än fotboll. Noterade förresten att det var något slags världsdag för mental hälsa just igår. Men då var jag redan utom räddning, den fjärde och sista matchen var slut. Spanien-Schweiz i det där tramset som kallas Nations league. Ett ganska ointressant hittepå som jag gott kunde avstått - om jag tänkt efter före.

*. *. *

De andra tre matcherna var från den svenska superettan. Riktig tävlingsnerv, klart intressantare. Där såg jag bl a hur Trelleborgs FF klarade 1-1 mot Akropolis som inte är från Aten utan från Stockholm. Ett svårslaget lag, fast alltför kryssglatt för att kunna hota om uppflyttningsplatserna. TFF å sin sida lever farligt i den andra änden av tabellen. Det märks på spelet: stressat och pressat, mer kval än kvalitet. 1-1 igår var tursamt, målet på en slumpartad straff i slutsekunden. Viktig poäng förstås. Bottenstriden ser ut att bli raffinerad, TFF behöver antagligen vinna tre av de sista åtta matcherna för att undgå nedflyttning. Svårt att se hur det skall gå till för ett lag som inte vunnit någon av sina nio senaste. Umeå borta härnäst är av direkt ödeskaraktär.

*. *. *

I superettans topp tronar Degerfors. En klassiker i svensk fotboll, allsvenskt redan på den tiden man samlade Alfabilder. 1950-talet, närmre bestämt. Jag minns framförallt målvakten. Skjorta Bergström. Skjorta var förvisso ett smeknamn ty ett sådant bar alla riktiga fotbollshjältar förr - men Skjorta skiljde sig från mängden, inte en knatte visste vad karl’n egentligen hette. Möjligen John, säker är jag minst av allt. Han efterträddes f ö senare av Sippa. Med efternamnet Tinglöf. Dagens Degerforsmålvakter har, såvitt jag vet, inga smeknamn. Men de är förbannat bra, fullt i klass med Skjorta och Sippa. Förstekeepern är afrikan, hans ersättare amerikan. Det moderna Degerfors IF speglar sin samtid. Lite hemvävt, lite utombys eller importerat. En skön mix - och en fotboll som är den bästa jag sett från ett superettanlag på många år. Jodå, Mjällby 2019 inräknat.

Detta med livet och påsen...

”Livet är som en påse. Tomt och innehållslöst om man inte fyller det med någonting”. Så filosoferade Hasse Alfredson redan för ett halvt århundrade sedan. Då var det humor på hög nivå, skrattkittlande visdomsord i en tidstypisk revy. Han skulle bara visst hur det blev, Alfredson. Med livet och påsen alltså. När det prövas mot ett lömskt virus som kallas corona. När staten stjäl kommandot över påfyllnaden av kvalitet. Hur inte minst hans egen bransch - kultur & nöje - drabbas. Hur påsen plötsligt blir både tom och lös - och all underhållning något helt försumbart.

*. *. *

Igår kom det bekräftande beskedet från Folkhälsomyndigheten, alias regeringen. Underhållningsindustrin, inkluderande kultur, nöje, idrott, särbehandlas negativt på fortsatt obestämd tid. Den halvt utlovade höjningen till 500 personer vid ”allmänna sammankomster” uteblir, 50 kvarstår som ett rent hån. Det kunde lika gärna varit 0, fråga vilken klubbkassör eller nöjesarrangör som helst. Anledningen till de inhiberade lättnaderna är ”ökad smittspridning” i samhället. Ingen dramatisk, snarare ytterst begränsad. Och på intet sätt kopplad till just kultur & idrott. Ändå är det där - bara där - staten sätter in stöten. Shopping är okej, krogträngsel får passera.

*. *. *

Nöjes-Sverige är under hot nu, det behöver man inte vara part i målet för att inse. Elitidrott överlever inte utan publik. Inte teaterkonsten heller. Eller scenkonst generellt. Alla dessa restriktioner och pålagor leder förr eller senare till utbredd föreningsdöd. Kulturellt beckmörker. Staten kan ju inte i evighet pumpa in lånade stödmiljarder, någonstans går väl gränsen även för den sortens idioti. Själv är jag så innerligt trött på att vara en del av alibit för alla pekpinnar uppifrån. 70 plus, astmatiker, lätt överviktig...urtypen för personer staten säger sig vilja skydda. Vilket i och för sig inte är sant: det är vården som ska skyddas från eventuell överbelastning, inget annat. Livet har sina risker, den värsta är nog att inte våga leva.

I huvet på en handbollsnörd

I tider som dessa får man kämpa med sitt handbollsintresse. Fem omgångar in i ligaspelet har jag inte sett en enda match. Det kan inte ha hänt sen barndomsåren i Oskarshamn - och då var förklaringen naturlig: handboll fanns inte på kartan i den stan. 65 år senare heter förklaringen besöksförbud, relaterat till ett elakartat virus. Matcher får spelas, men inte beskådas. Jo, i tv förstås. Om man har lust - och råd - att köpa på sig rätt kanaler. Personligen har jag råd men saknar lust. Fotbollssäsongen är ju förlängd pga den fördömda coronan, man tvingas helt enkelt prioritera. Av mentalhygieniska skäl. Och sociala, delvis. Skulle man se allt man ville se hade man förmodligen slocknat för gott i tv-fåtöljen. Utan fru, utan vänner.

*. *. *

Helt har jag nu inte släppt handbollen. Jag tar del av matchresultat och målprotokoll, följer mina Karlskronalags öden och äventyr - IFK:s framförallt - mera närgånget online. Och jodå, jag vet att det  inom kort blir tillåtet att gå på match. Eller åtminstone möjligt. Om man har tur i lottdragningen, vill säga.  Myndigheten som bestämmer åt oss har satt gränsen vid 500 åskådare - och det slår ju lite olika beroende på var i landet handbollsklubbar och handbollsnördar är hemmahörande. På vissa platser är 500 i paritet med det ”gamla normala”. På andra, Kristianstad inte minst, är det en droppe i ett läktarhav. Och det är då, förmodar jag, som lotten kommer att avgöra vem som får respektive inte får kolla på match live. Ett farsartat scenario som jag helst väljer att inte medverka i. Osäkert dock om det blir ett problem just här i Malmö.

*. *. *

 Som HK Malmö inlett ligaspelet lär 500 räcka som publiknorm en tid framöver. Tre förluster på fem matcher väcker inte den nörd som slumrar. Vanans makt kan också vara en faktor att beakta. Handbollsvänner är ju trots allt som människor generellt; sårbara för störningar i ingrodda rutiner, svåra att återerövra genom ett knapptryck. Jag tror alltså inte på någon rusning eller hausse bara för att Myndigheten gläntat på dörren. Rädsla slår mod, statliga restriktioner trumfar mänskligt förnuft. Det riktigt sorgliga med detta är de logiska följdfrågorna. Vilken arenaidrott överlever utan publik? Vilka sponsorer vill stötta verksamheter som inte längre utgör någon allmän lockelse? Vilka klubbar kan avlöna spelare i det ”nya normala”? Dystra tankar. Förhoppningsvis ogrundade. Men lik förbannat förankrade i en bister verklighet.

Tack för det adrenalinruset...

Mjällby-Helsingborg 3-2. Helt ärligt: jag hade varit nöjd med 2-2. Mer än nöjd. Helsingborg var bättre än Mjällby stora delar av matchen. Kunde också avgjort i slutminuten när Max Svensson måttade en frispark mot krysset. Otagbar, trodde jag, men det var att underskatta Mjällbykeepern Carl-Johan Eriksson grovt. Hans briljanta tv-räddning förhindrade 2-3 - och så blev det tvärtom på stopptiden. Mjällby avgjorde, David Löfquist blev hjälten. Ett urläckert mål. Moro’s förarbete, ”Lökens” viljeladdade praktnick, adrenalinruset som följde. Mitt alltså. Man blir aldrig för gammal för att vara glyttig, det är det som är så fint med fotbollen. Däremot blir man mindre enögd med åren. Idag led jag faktiskt lite med HIF, det hade jag aldrig gjort som ung sillastrypare.

*. *. *

För Mjällby var detta en befriande seger. Något tursam, ja. Men laget har haft sin beskärda del av oturen också. I tre matcher under säsongen har stopptidens absoluta slutsekund kostat Mjällby totalt fem poäng. Göteborg och AIK borta, Kalmar hemma. Allt jämnar ut sig, om inte fullständigt så delvis. Kul att se Batanero i startelvan, med honom får Mjällby bättre klass på passningsspelet. Sabovic och Moro fick nöja sig med inhopp, men båda tog ut frustrationen över detta på rätt sätt. Sabovic fixade 2-2-målet (med bistånd av en HIF-back), Moro dukade som sagt upp för Löfquist’s smått osannolika 3-2. Duon gjorde verkligen skillnad, bytena blev rena bingon för Mjällby. Cred till tränare Lantz för det. Men mest cred till Eriksson i buren; det var han som skipade orättvisa med Helsingborgsögon sett.

*. *. *

Svalkade av mig med att se Kalmar-MFF. En jämförelsevis helt odramatisk historia. MFF vann lekande lätt med 4-0. I frånvaro av Kiese Thelin fick Nalic chansen från start. Den tog han fullt ut, i min bok var han dagens bästa MFF:are. Kanske för att Kalmar bjöd på de ytor en begåvad lirare gillar och behöver. Jag som gammal Oskarshamnare har annars lite sekundärfeeling för Kalmar - men detta såg inte bra ut. Skador och spelartapp har ställt till det, nedflyttningsrisken börjar bli akut. Sköra lag har heller ingen tur ens med domsluten: en situation i första halvlek borde resulterat i frilägesutvisning på Nielsen i MFF och straff för Kalmar. Signalen uteblev till allmän förvåning.

Våga och vinn Mjällby!

Varje match är viktig, men vissa viktigare än andra. Mjällby har en sådan idag: Helsingborg hemma. Vinst är en nåd att stilla bedja om, det skulle innebära att Mjällby distanserar sig ganska rejält från nedre kvalstrecket. Förlust däremot och allt ställs på ända. Särskilt om det går som jag tror i Göteborg: blåvitt slår Varberg. Då sugs både Mjällby och Varberg ner i ovissheten, fyra respektive tre poäng till ”spökstrecket” är inte mycket att gå på med sju matcher kvar. Jag hoppas på det bästa - och fasar för det värsta. Mjällby har ju egentligen gjort en stark säsong så här långt, ett olyckligt slut vore i någon mening nästan orättvist. Tycker dock laget sett lite ängsligt ut på sistone, därav min oro. Inte bara laget förresten. Tränare Lantz blandar och ger inom allt striktare ramar. Krigare går före lirare, råstyrka före explosivitet. Detta har drabbat t ex prestigevärvningarna Batanero och Moro, båda utanför startelvan i de senaste matcherna. Ja, Batanero stora delar av säsongen. Inte Lantz’s typ av spelare, tydligen. Jag tycker det är synd. En modig och tillitsfull tränare placerar inte sin spelskickligaste mittfältare i ”karantän” för att han gör färre löpmeter än arbetshästarna. Båda sorterna behövs. Hoppas Markus Lantz spänner av och låter Batanero starta idag. Gärna Moro också, i anfallet. Och Joel Nilsson på kanten. Våga är bättre än fega, alla dar i veckan.

Pensionärskamp om presidentposten

”Vill du bli respekterad av din avbild får du visa din avbild respekt”. Fina visdomsord, hämtade från sången Ikaros av och med Björn Afzelius. Kommer osökt att tänka på dem nu när jag sett och hört delar av första debatten i det amerikanska presidentvalet mellan Donald Trump och Joe Biden. Med en lättare travestering av Afzelius text ligger det nära till hands att nynna  ”vill du bli respekterad av din samtid får du visa din samtid respekt”. Gör Trump det? Biden? Ja, Amerika anser kanske det. Världen är stor, människor olika. Till och med valsystemen är olika. Det amerikanska begriper nog bara amerikaner, om ens de. Men det är ju sympatiskt att inte åldringar diskrimineras ”over there”. Eller?

*. *. *

Trump är ungefär lika gammal som jag. Runt 75. Gud give att vi inte har några andra likheter. Joe Biden är äldre, närmare 80. Det syns. Och hörs. Ålder tar trots allt ut sin rätt överallt i världen. Tv-anpassad  smink & styling biter tyvärr inte på allmän stabbighet. Och definitivt inte på stil och värdighet. I en svensk kontext, är väl bäst att tillägga. Normalt här behöver ju inte vara normalt där, så att säga. Äldre amerikanska män verkar åtnjuta en status som äldre svenska män bara kan drömma om. Precis som äldre amerikanska kvinnor då. Jag har funderat på något slags svensk motsvarighet till Trump-Biden-duellen. Svårt. Går inte. För det första har vi en pensionsålder att beakta, låt vara flytande för just politiker. För det andra har vi ett flerpartisystem. För det tredje en syn på demokratibegreppet som stänger ute rena monster från inflytande.

*. *. *

Som tv-show betraktat är en amerikansk presidentvalskampanj dock ganska underhållande. Lite som ”Ullared” i kanal 5. Bara man ställer förväntningarna rätt - lågt, helst under bältet - funkar det. Och jag skulle inte bli förvånad om Trump vinner igen. Onkel Joe leder i opinionsmätningarna, men det gjorde visst Hillary Clinton också senast det begav sig. Att betvinga Trump borde annars vara den enklaste sak i världen, kan man tycka. Den dumheten, den retoriken, den totala bristen på värdighet. Men det förutsätter förstås en rejäl utmanare. Någon som kan höja nivån, inte kopiera den sittande presidentens rekordlåga. Och få folket med sig. Förlåt. Elektorerna, menar jag. Individuella röster avgör ju inte valet i ”världens mäktigaste demokrati”. Är farbror Biden mannen? Tvivlar.