Vakna Mjällby, allsvenskan har börjat om

Det bästa med en fotbollsmatch kan ibland vara slutsignalen. Idag längtade jag efter den redan i tolfte spelminuten. Då hade Hammarby precis gjort 3-0 mot Mjällby. Tre mot noll. Efter tolv minuter. I ett sådant läge återstår - förutom 80 minuters speltid - två alternativ. 1. Allt kan bara bli värre. 2. Allt kan bara bli bättre. Ett tredje alternativ kan förvisso vara att stänga av tv:n, men fullt så ”spontan” är jag icke. Nu blev det ju tack och lov bättre, med Mjällbyögon sett. Slutresultatet skrevs till 4-2. Laget föll inte ihop, moralen höll för ett hedervärt kom-igen. Men inledningen, vad hände där? Myten om Mjällbys starka försvar framstod som ett skämt, agerandet vid alla tre baklängesmålen var långt under allsvensk klass.

*. *. *

Det stör mig att Hammarby inte behövde vara särskilt bra för att vinna komfortabelt. Visst, bättre än Mjällby, åtminstone i den offensiva delen. Hammarby hade speed, kreativitet, spelare som gjorde skillnad. Bojanic, Ludvigsson, Söderström på vänsterkanten inte minst. Försvarsmässigt däremot kändes det ”jämnvirrigt” mellan lagen. Men lämnar man 0-3 i handicap blir det förstås svårt oavsett. Mjällby plågas också av att anfallsesset Ogbu hamnat i en tydlig formsvacka. Överarbetar, tappar bollar, kör fast. Jag blev förvånad att Moro byttes ut, så ”helig” tycker jag inte att Ogbu (eller någon annan för den delen) ska vara. En sak ”vann” Mjällby. Vackraste målet. Batanero’s vänsterpärla som fastställde slutresultatet förlät allt - utom de inledande tolv minuterna.

*. *. *

Dagens stora glädjeämne vad gäller fotboll inträffade här i min egen stad. IFK Malmö såg till att säkra seriesegern i division 2. Såvitt jag förstår ganska otippat - men ack så välkommet. För Malmöfotbollen i stort är det uteslutande positivt att gapet mellan MFF och ”näst bästa lag” minskar, detta har länge nog stuckit ut som en avvikelse från jämförbara städer. Med avancemanget till division 1 stärker IFK Malmö sitt varumärke, höjer sitt marknadsvärde och sin attraktionskraft. Vill jag gärna tro, i alla fall. Rätt skött kan ”Di Gule” kanske nå forna höjder. Ska vi säga inom fem år?