Mycket tjafs om arbetsrätten i gårdagens partiledardebatt. Nuvarande regler - baserade på turordningsprincipen sist in-först ut vid uppsägningar - är ju under hot. Inte så att de ska skrotas rakt av, även om det kan låta så när vänsterledaren Sjöstedt luftar sin indignation. Vad det handlar om är vissa ganska försiktiga justeringar, t ex fem undantag istället för två eller tre som hittills från turordningsregeln. Men visst, liggande förslag är helt klart arbetsgivarvänligt, det kommer man inte ifrån. Själv är jag faktiskt ”liberal” i frågan. Dvs kluven. Tänker å ena sidan att sist in-först ut bra. Å den andra kan jag känna att principen är dålig, eller i vart fall diskutabel.
*. *. *
Översatt till idrottssammanhang skulle det betyda att ett fotbollslag aldrig kunde förnyas och föryngras. Veteranerna hade hängt kvar, enbart för att de är just det. Veteraner. Kunniga, erfarna, hedervärda på alla sätt och vis. Kanske lite ”over the hills” prestationsmässigt men trygga i systemet, givna i laget. För tydlighets skull: jag jobbade själv fackligt på 90-talet, var med om förhandlingar som rörde just detta ämne. Jag respekterade gällande arbetsrätt då - och jag gör det fortfarande. Men om man för ett ögonblick tänker sig in i hur det är att vara ung, hungrig, ambitiös, tekniskt driven...ja, det är då man kan bli ”liberal”. Mixat är nog bäst i spelet om jobben. Lätt att säga förstås, förbannat svårt att göra.
*. *. *
För övrigt bör man kanske begrunda väljarperspektivet på frågan. Cirka 60 % procent röstade de facto på partier som öppet förespråkar förändringar i arbetsrätten. Det tyder på att ”folk i allmänhet” inte bryr sig särskilt mycket om saken. Alternativt inte förstår bättre. Bäst i debatten var Per Bolund, mp. Men det är jag som tycker det, förmodligen ingen annan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar