Ett lag i förfall

Hur jävla uselt får ett elitserielag i handboll vá? Hur länge kan en tränare komma undan ansvaret för resultat och prestationer? Frågorna gäller HIF Karlskrona - och jag hade aldrig ställt dem om det varit ett oerfaret lag, byggt på egna ungdomar med utvecklingspotential. Men så är icke fallet. Stommen i HIF Karlskrona utgörs av köpespelare. Rutinerade, meriterade, namnkunniga. Samma på tränarposten: Ulf Schefvert sen tre år tillbaka. "Namnkunnig" även han, gammal i gamet. Av detta blir bara skit. Ett lag som inte håller ihop, en spelidé som inte syns, en inställning som lämnar precis allt i övrigt att önska. Ikväll bevisat genom hårresande 17-35 mot Lugi. Skam, HIF Karlskrona.

Buset i ljuset

Två hela uppslag om gängkriminaliteten i Malmö i Sydsvenskan idag. Namn och bild på buset, allt fångat vid varje enskilt brottstillfälle för att liksom säkra bevisen. Journalistik i polisuniform, så att säga. Tidningen har även lyckats ringa in busarnas partitillhörighet. Nästan alla visar sig vara S-märkta. S som i Svin. Det gäller t ex gängledaren själv, Anders Rubin. Någon enstaka representerar M-falangen. M som i Myglare. Må rättvisan ha sin gång nu. Buset måste bort från Malmös loger och torg så att vanligt folk vågar gå på fotboll igen. Bra jobbat, Sydsvenskan.

Sveriges bästa - jaså, jaha...

TV4 kör just nu något slags lördagsunderhållning som oblygt nog kallas "Sveriges bästa". Programledare är David Hellenius - vem annars? - och idén går alltså ut på att kora "Sveriges bästa" i fyra olika tävlingskategorier. Film, komiker, artist, sportögonblick. Genom alla tider, såvitt jag förstår. På sedvanligt manér överlåter TV4 åt tittarna att ringa in och rösta. Så nu vet vi att Sveriges bästa film genom tiderna heter Sällskapsresan. Vi vet också att Sveriges bästa komiker genom alla tider heter Robert Gustafsson. Däremot vet i alla fall inte jag vad det är för nötter som ringer in och röstar. Har dom hört talas om HasseåTage? Om Bergman, Widerberg, Troell? Om film som konstart? Återstår bara att invänta valet av artist respektive sportögonblick. Kan säkert bli oseriöst, det också.

Snart väntar motstånd, HK

HK Malmö-Aranäs 34-21. Bra inledning och stark avslutning av HK. Däremellan lite lojt och lite slappt vilket gjorde att Kungsbackalaget kunde komma så nära som 16-14 vid något tillfälle i andra halvlek. Petersen och Pecikoza var de mest skärpta bland hemmaspelarna. Den förstnämnde gjorde hela tio mål, varav fyra på straff. Pecikoza's protokoll var väl så vasst: fem mål på fem chanser, därtill två straffar samt fyra utvisningar på alltför bryska motståndare. Matchbilden tillät Tönnesen att coacha runt manskapet, till slut hade bestämt alla utom Petrusson varit på banan. Segern var HK Malmös tredje raka men ännu en av det pliktskyldiga slaget. IFK Ystad, HIF Karlskrona, Aranäs; lättare öppningsprogram gives liksom icke i det som numera kallas Handbollsligan. De riktiga värdemätarna för HK kommer framöver. Ystad IF närmast, därefter Lugi.

Fascinerande fiasko

Nej, ingen final för Sveriges upphaussade hockeystjärnor i World Cup. Lag Europa blev för svårt i semin, 2-3 efter avgörande i "sudden". Ett ganska fascinerande fiasko ur blågult perspektiv. Torsk mot ett hopplock av spelare från nationer som inte ansågs bra nock för World Cup. Danskar, norrmän, slovaker, slovener, schweizare, österrikare. Individuellt skickliga, absolut. Någon eller några av dem hade kanske t o m platsat i Tre Kronor. Men faktum kvarstår: till World Cup bjöds Lag Europa (liksom Lag Nordamerika) in för att fylla ut, göra startfältet komplett. Sverige å sin sida hade för en gångs skull kunnat toppa truppen. NHL stängde ju ner, i princip alla de omsusade proffsen var med. Henke i buren, Sedinarna, Carl "Zlatan" Söderberg, jättebacken Hedman etc etc. Med facit i hand finns liksom inget att skylla på. Inga domslut, även om supportersvansen på TV3 försökte. Ingen otur. Möjligen däremot en nedlåtande syn på motståndet. Det ska man passa sig för i all idrott. Lag Europa mot Kanada i final nu. Heja hopplocket.

Fotbollsfest med stjärnglans

Festligt på Kroksbäcks IP idag. NK Croatia hade en serieseger att fira - och gjorde det med besked. Grillat och kallskuret av yppersta smak och kvalité, spetsig plommondricka därtill, dignande kakfat på kaffebordet. Och så finbesök, dagen och festen till ära. Jag tänker då inte i första hand på "Pajen", tidernas Croatiaikon och nästan själva minnesmärket för klubbens verkliga glansår runt 1990. Kroatiens Sverigeambassadör slår han ju inte. Och hon var faktiskt där, med personalstab och hela paketet. Egentligen i Malmö i annat ärende, sades det. Fotbollsutflykten av respekt mot klubben som passat på att bjuda in. Skakade själv hand med henne. Stort, närmast högtidligt. Match var det också förstås. Betydelselös men inte prestigefri. Croatia-Bosnien/Hercegovina. Balkanderby liksom. 4-4 blev det, kalas även på den fronten. Ambassadören med följe lämnade dock Kroksbäck några få minuter före slutsignalen, säkert i tron att rätt lag vunnit. Croatia ledde nämligen 4-2 just då. Men idag var bollen inte bara rund. Den var min själ hal också. Doppad i plommondricka kanske?

Sanning & konsekvens a la S

Känner inte igen mig i socialdemokratin längre. Dessa ständiga pålagor och åtstramningar, riktade mot människor på flykt. Denna nyvunna förmåga att vrida debatten och skruva argumenten så att de döljer både sanning och konsekvens. Senast beskedet om att alla som fått avslag på sin asylansökan men gömmer sig kvar i landet ska intensivjagas av polis - för deras egen skull. De kan bli utnyttjade som svart arbetskraft av skrupelfria arbetsgivare annars, hörde jag inrikesministern säga. Ja, hu va hemskt. Mammorna, papporna och barnen föredrar naturligtvis handfast avhysning från landet. Återflykt i humanismens namn, så att säga. Vore klädsammare - om än lika ovärdigt - om Socialdemokraterna sa som det var. Nämligen att SD:s sak är vår. Maktspelet först, anständigheten sist. Det var bättre på ideologiernas tid.

Reklamorgie med hockeyavbrott

Jag tycker om idrott, även ishockey. Just därför är det plågsamt, på gränsen till outhärdligt, att följa TV3:s sändningar från World Cup. Där saboteras nämligen idrotten - till förmån för reklam. Tre minutlånga avbrott i varje period, som om det inte räckte med allt reklamtjafs i pauserna. Den nasala 08-rösten som tätt återkommande väser "sändningarna presenteras av..." gör ingenting behagligare, tvärtom. Men Håkan Södergren är bra. Den gamle hockeybusen har blivit sansad och tvåögd expertkommentator, de flesta i det facket brukar vara enögda.

Fotbollsproblem i stort och smått

Kärvt för Zlatan i Manchester United. Ja, kanske inte för honom personligen - fyra mål på fem ligamatcher skojar man inte bort - men för laget och för den svårt överreklamerade tränaren Mourinho. United har tre raka förluster nu, själv såg jag den mot Feyenoord i Europa League. Herregud så uselt. Zlatan satt på bänken från start, kom in med halvtimman kvar utan att kunna påverka skeendet. Omgivningen var för påver, spelidén för primitiv. Massor av lycka-till-bollar, mer tempo än tanke. Typisk brittisk fotboll - när den är som sämst. Ljusår från t ex PSG:s klass och elegans. Klädde Zlatan bättre att vara där, det måste jag säga. Nå. Förlåt en halsbrytande övergång men vad är tre raka förluster mot tre raka nedflyttningar? Ett lyxproblem, så klart. Ja, jag talar alltså om krisen på Listerlandet. Mjällby AIF faller fritt genom divisionerna, ser nu ut att landa i division 2 nästa säsong. Fjärde nivån i seriesystemet. 2014 känns ganska nyligen, eller hur? Då låg Mjällby fortfarande i allsvenskan. Man får vá glad åt det som var och ledsen över det som är.

Kvinnan bakom alla männen

Bakom varje framgångsrik fotbollsklubb står en stark kvinna. Nä, där tog jag i så det skar sig. Bakom varje framgångsrik fotbollsklubb står nästan alltid en man, ofta en hel bunke av män. Jag menar i styrelserna, på ordförandeposten inte minst. Dana Percan i NK Croatia är snarast ett lysande undantag. Ordförande på tredje året, vald för att hon är bäst skickad. Men kanske enda kvinnan i sitt slag i Malmös "mulliga" fotbollsvärld. Henne borde jag förstås nämnt igår i samband med texten om Croatias serieseger. Förlåt min oförlåtliga glömska.

Nu lyfter Croatia...

Tog cykeln idag och begav mig till Bunkeflostrand. Stora saker på gång i den lilla fotbollsvärlden. Åtminstone för NK Croatia - och för oss som fattat tycke för just den klubben i mängden av småklubbar. Säkrad serieseger i femman låg i potten, kravet var "bara" tre poäng mot nästjumbon Bunkeflo. Men man vet ju hur det kan vá i fotboll: svårt att knyta ihop en säck, marigt att vinna när man måste. Tusen tankar for genom skallen på vägen mot Brovallen, tvivel och förtröstan om vartannat. Helt i onödan, skulle det visa sig. Croatia vann 3-0. Stabilt och säkert, låt vara att islossningen dröjde till andra halvlek. Det är nåt med årets Croatia som s a s skiljer sig markant från Croatias gamla signum. Svajigheten är borta, saknad av ingen. Disciplinen är nyupptäckt, välkomnad av alla. Nå, jag skall inte överdriva. Lagets mittbacksgeneral blev avstängd säsongen ut efter tumultet i försommarmatchen mot Lilla Torg - och i dagens trupp saknades skyttekungen, enligt uppgift sur över att ha blivit utbytt i föregående match. Shit happens, skönhetsfläckar förekommer i alla klubbar. I stort har "nya" Croatia inget att skämmas för, tvärtom. En eloge till tränaren Said Mekahal som är mannen bakom verket. Satt själv med under en matchgenomgång häromsistens, insåg hans betydelse. Hoppas han fortsätter på sin post. Jag gör på min. Grattis NK Croatia till en välförtjänt och efterlängtad framgång. Gott att vara supporter en dag som denna.

På Ohlssons sida

Folkpartiet har nyligen bytt namn till Liberalerna. Ett gåtfullt grepp, möjligen ett desperat rop på hjälp. Personligen tror jag det hade varit klokare att byta partiledare. Från Jan Björklund till Birgitta Ohlsson. Kanske skulle det öka partiets chanser att överleva nästa val. Ohlsson inger ändå ett visst mått av förtroende...Björklund gör det alldeles uppenbart inte, av aktuella opinionssiffror att döma. Och partiledningen i övrigt - damer mest - framstår som ett tokliberalt fegisgäng. Ledaren som flörtar åt höger och fnyser åt vänster ska stöttas, utmanaren (?) som står upp för partiets grundläggande värderingar ska näpsas. Helt sjukt. Folkpartiet var bättre när det hette Folkpartiet. Tänker och tycker jag apropå den "liberala" kris som nu exploateras i medierna.

Emma Pettersson i mitt hjärta

Såg precis Emma Pettersson i tv. Kristianstadtjejen som i tonåren utsattes för dödlig misshandel av en tidigare pojkvän - men överlevde, mirakulöst. Sju år har gått sedan händelsen, sju långa år av vård och kamp bortom det begripliga. Emma Pettersson har kommit ut med en bok nu. "Glöm inte att andas" heter den, direkt efter ledorden för hela hennes rehabprocess. Mycket i livet blir väldigt litet i perspektiv av Emma Petterssons person och öde. Så drabbad, så stark, så strålande positiv. Och så fri från naturliga känslor av hat och hämnd. En enastående ung människa i ett rörande fint inslag på tv4 denna morgon.

Brakseger som inte gick att undvika

HK Malmö-IFK Ystad 27-11. Vad säger man efter en sån här premiär? Att HK Malmö var bra? Nja, omöjligt att värdera. Att IFK Ystad var svagt? Ja, på gränsen till generande. Laget gjorde sju mål på 50 minuter, tilläts göra ytterligare fyra sista tio. Ett sånt facit kan inte förklaras bort med att ett par viktiga kuggar saknades, ej heller med att Malmömålvakten Kraft (f d IFK Ystad!) var fenomenal. Förvisso gjorde han mängder av räddningar men Ystadspelarna sköt också som om de var kvar i allsvenskan, om ens det. Starkt ändå av HK att hålla fokus, det är sällan lätt mot obefintligt motstånd. Elva hemmaspelare antecknade sig i målprotokollet, bl a debutanten och Dalhemsprodukten Edin Zemitica. Hans korta inhopp i slutet lovade onekligen mer. Nämnas bör väl också att tränarbytet i HK märktes. Stian Tönnesen gav speltid åt alla, mer eller mindre men dock. Glädjande var kvällens publiksiffra. Drygt 1800 pers. På handboll. I Malmö. Det tar sig.

Bländande allsvensk match

MFF-IFK Göteborg 3-1. Högklassig allsvensk fotboll på Swedbank ikväll. Två bra lag, byte av spelövertag och målchanser, faktiskt fördel Göteborg före och strax efter 1-1-kvitteringen i andra halvlek. Ett oavgjort slutresultat kändes ganska logiskt just då...och ja, nästan lite smickrande för MFF. Men under slutkvarten förändrades allt - och förklarades varför hela 13 poäng nu skiljer lagen åt i tabellen. Jeremejeff och Rosenberg gjorde de likartade målen, Göteborgsbackar lät sig vändas bort vid båda tillfällena. Snyggt, absolut. Men på tok för enkelt med Göteborgsögon sett. Med det försvarsspelet (inkluderande en numera rätt darrig Alvbåge i målet) finns liksom en löpande risk att förlora även de jämna matcherna. Ingenting ska dock tas ifrån MFF, forceringen i slutet var imponerande och motiverade segern. Och som sagt, matchen som sådan kan ha varit den mest underhållande jag sett på bra länge i allsvenskan. En ny favorit fick jag också: Alexander Jeremejeff, MFF-förvärvet från Häcken. Blev nästan paff hur bra han var.

Ligapremiär i faggorna

Elitserien hette det förr, handbollsligan heter det nu. Premiär denna vecka - och frånsett namnbytet är nästan allt sig likt i det s k uppsnacket. Kristianstad huvudfavorit (trots ett i stora delar utbytt lag), Alingsås främsta och kanske enda hotet. Själv skulle jag vilja lägga till Sävehof. Bitvis bra redan i fjol, rimligen stabilare i år med Jonas Larholm som återbördad "pappa" till alla yngre förmågor i laget. Ystad IF bör också räknas, tycker jag. Visst, Lukas Nilsson har försvunnit till Bundesliga men Kim och kulturen finns kvar. Plus Eric Schefvert som spelintelligent nytillskott. Somliga höjer ett varningens finger för HK Malmö...inte minst HK Malmö gör det. Bra att tro på sig själv, det är en första förutsättning för framgång. Och namn för namn är det onekligen lätt att bländas av årets HK. Ta niometersbesättningen. Linus P, Månsson, Lönn, jämte nyförvärven Roganovic och Blickhammar; idel säkra 100-plussare räknat i mål över en säsong. Liksom f ö Jim A och Petersen på kanterna och gamle Pecikoza på mittsex. Frågan är bara hur nye tränaren Tönnesen ska få ihop sitt målrika manskap. Alla kan ju inte vara på banan samtidigt, alla kan inte jaga skytteligaseger. Några måste underordna sig och matchningen måste ske med fingertoppskänsla. Fixar HK Malmö detta kan det bära långt, men övertygad är jag inte. Inte än. Det är jag däremot om att "mitt" HIF Karlskrona går en ny kärv säsong till mötes. Samma tränare, samma målvaktspar, nästan samma spelartrupp som i fjol då kontraktet räddades med nödrop & primalskrik. Hade väntat mig någon form av upprustning och förnyelse, och blir absolut inte lugnad av genrepet. Förlust 28-32 mot Drott, en slocknad storhet som nästan inte har nåt lag kvar. Man kan min själ bli mörkrädd för mindre.

Klaras kväll...

Lördag kväll - och jag har för första gången i mitt liv druckit Chivas Regal. På tiden, tyckte min vän som är blott 65 men mer kunnig om whisky än gamla jag. Gott var det i vilket fall. Eller som moster Greta, salig i åminnelse, säkert skulle ha sagt: för gott för att svälja. Men nu är det inte därför jag skriver, inte alls. Viktigare än Chivas Regal är Klara Svensson. Såg precis på text-tv att hon vann den omsusade fajten mot Mikaela Laurén. Klara från Höllviken. Den snälla, goa, tuffa, målmedvetna boxningstjejen som jag skrev om i Sydis när hon ännu var amatör. Allt ljus på henne ikväll, det var bara det jag ville säga.

Stort i ringen, svart i rutan

"En av de största händelserna någonsin inom svensk boxning". Rätt eller fel, sant eller falskt...men så har den målats upp i media, kvällens fajt mellan Mikaela Laurén och Klara Svensson på Hovet i Stockholm. Och så går den inte ens i tv. Har letat i tablåerna - förgäves. Ingen "normal" kanal, tillgänglig för en bredare allmänhet, verkar ha "tidernas boxningsfajt" på programmet. Besynnerligt. Eller också inte.

"Hatet" sjuder och media bjuder

Allt går att sälja med mördande reklam. Även en boxningsmatch mellan två damer som sägs hata varann. I detta ligger rent av själva försäljningsknepet. Hatet alltså. Betald annonsering behövs inte heller, media bjuder fullständigt okritiskt på uppsnacket. Förlåt en tvivlare - men skulle Klara Svensson och Mikaela Laurén hata varann? På riktigt? Varför det? Dom jobbar ju med samma sak, drivs av samma ambition. Vinna matcher, tjäna pengar, sola sig i glansen. Superpolare är de förstås inte, det har jag förstått. Men därifrån till hat är steget långt, i normal idrott bortom det tänkbara. Okej, boxningen är speciell, hatsnack och annat trams är ofta en del av showen. Underhållande? Måttligt. Människovärdigt? Tveksamt. Publiklockande? Förmodligen. Får väl se på lördag kväll om Hovet fylls, med tanke på mediernas förarbete vore det nästan märkligt om inte. Hoppas huvudpersonerna gör sig en hacka på spektaklet, det är dem väl unt. Och hur är det nu...oavgjort får det väl lov att bli i proffsboxning? Go for it, girls.

Tack för pinnen, Olsen

Sverige-Nederländerna 1-1. Bara att erkänna: jag hade för låga tankar om Nederländerna och för höga om Sverige. Sällan man ser ett lag bli så utspelat som Sverige blev i andra halvlek, slutsignalen måste kommit som en ren befrielse. Strax före densamma tog f ö domaren bort vad som såg ut som ett regelrätt segermål för Nederländerna. Tur att tur inte är förbjudet. Första halvlek var annars positiv för svensk del, krönt med ett vackert ledningsmål av Berg. Kvällens "svenne" var dock en halvdansk, dessutom helt utan konkurrens. Robin Olsen alltså, Isakssons arvtagare i buren. Tror aldrig jag sett en målvakt så ansatt och utsatt genom en hel match...jo, kanske i handboll men definitivt inte i fotboll. Fem stjärnor till Olsen, några av hans räddningar var inte riktigt vettiga.

Klassiker som håller

Visst blev den spännande, årets Finnkamp. Både herrarna och damerna lyckades skjuta upp avgörandet till allra sista tävlingsgrenen, som numera är 1500 respektive 800 meter. Där gick det Sveriges väg, i och för sig föga sensationellt. Finland är inte längre vad Finland en gång var: en stor löparnation, framförallt på medel- och långdistans. Samtidigt som Sverige just nu är jämförelsevis väl rustat där. Rogestedt, Leandersson, Berglund på herrsidan, Lindh, Silvander och inte minst Bahta på damsidan. Starka namn, med moderna finnkampsmått närmast outstanding. Lägger man sen till Andreas Almgren och Sara Lahti - båda tillfälligt borta pga skadeproblematik - blir läget i de längre löpgrenarna ännu ljusare för svensk del. Mest ögonbrynshöjande den här gången var annars resultaten i spjut. Anna Wessman vann på damsidan, Kim Amb vann på herrsidan. Gränslöst fräckt, faktiskt som att hacka sig in i den finska friidrottens heligaste rum. Fast å andra sidan vann Finland det manliga höjdhoppet och en del annat som tidigare kunnat betecknas som typiskt "svenskt". Därav den jämna poängfördelningen i stort. Och Finnkampen som sådan håller, får man väl konstatera. Lite naggad i kanterna av tidens tand men fortfarande god nog för att förtjäna sin klassikerstatus. Som Sanna Kallur ungefär. Den gåtfulla damen vann både häcken och sprinten - efter sex års påtvingat tävlingsuppehåll. Fantastiskt.

Dé ska vá smått å meta...

Tillbaka från mitt traditionella Smålandsfiske kan jag meddela att storfångsten uteblev. Låter som en upprepning, eller hur? Men det är lugnt, jag tar motgång som en man. Man är väl Mjällbyfan, jag menar. Och som det heter i visan: dé ska vá smått å meta, annars kan dé kvetta. Typ. Nu ska jag snart kolla på finnkamp, det är nästan lika spännande som att kolla på ett flöte.