Allsvenskan inför avgörandet

Från bäst i Sverige till trea i Stockholm. Hårda bud men kalla fakta för fjolårets mästarlag AIK. Kvar i kampen om det allsvenska fotbollsguldet 2019 finns nu Djurgården, Hammarby och MFF. Med fördel Djurgården. Kryss borta mot Norrköping räcker. Kan föralldel vara lättare sagt än gjort. Norrköping har potentialen att jävlas, frågan är bara om man har motivationen. Tveksamt. Hursomhelst kul att allsvenskan lever in i det sista. I båda ändar dessutom. Bottenstriden är faktiskt ännu mer raffinerad. Fast Sundsvall vågar man väl räkna bort? Laget måste dels vinna över AIK borta, dels hoppas på att andra resultat går rätt väg. Sannolikheten för en sådan upplösning kan nog mätas i någon enstaka promille. Synd. I sina goda stunder är Sundsvallsgiffarna inget nedflyttningslag. Förfallet känns lite självförvållat - och då syftar jag på tränarbytet sent i säsongen. Det är möjligt att det behövdes...men Tony Gustavsson, hallå. Mer munväder än förnuft. Mer "här kommer jag" än ödmjukhet inför fakta. I rådande krisläge väljer Gustavsson att peta David Batanero ur startelvan. Mannen som burit Gif Sundsvall på sin eminenta passningsfot de senaste åren degraderas till bänknötare, kommer in på nåder och är naturligtvis helt under isen. En tränare får den spelare - och det lag - han ber om. Det var hemskt att se Sundsvall mot Helsingborg senast. Panik, panik, panik. Falkenberg däremot. Nästan uträknat, men 3-2 i Kalmar förändrade allt. Nu kan laget klara sig kvar, med eller utan kval. Jag tippar "med". Alltså att Falkenberg slår AFC i den inbördes nedflyttningsfinalen, men att Kalmar håller undan genom uddamålsseger mot Sirius. På lördag skingras dimmorna. Spännande.

Halleluja Hällevik

Mjällby-Syrianska 2-0. Varm om hjärtat. Glad. Rörd. Djupt imponerad. Så känner jag just nu. Mjällby är tillbaka i allsvenskan - mot alla odds. Jag fattar knappt hur det gått till, men inser att tabellen inte ljuger. Det bor alltså cirka 1500 pers i Hällevik där Mjällby är hemmahörande. Fotbollsarenan heter Strandvallen och gränsar till havet, supportrarna kallar sig sillastrybare av en anledning. Vi snackar pytteliten fiskosande by på det blekingska Listerlandet. Cirka 15 mil från Malmö, bilvägen. Fast ljusår från MFF:s komfort - i precis alla avseenden. Det borde inte gå att odla elitfotboll på Lister. Ändå lyckas Mjällby AIF om och om igen. Detta är femte gången klubben erövrar allsvensk status, men så otippat som nu har det aldrig varit. Kanske är det något slags kultur som utvecklats. Exakt hur är jag inte människa att begripa. En gissning blir ganska oromantisk: hårt jobb, duktigt folk, välvilligt näringsliv i nejden. Årets succélag är tämligen stjärnfritt och speglar världen snarare än Listerlandet. Afrikaner, ex-juggar, någon från Mellanöstern, någon med brittisktklingande namn, en finsk målvakt som ikväll blev skadad och ersattes av en sloven, några bygdens söner därtill. En för alla, alla för en. Under ledning av en tränardoldis från Serbien: Milos Milojevic. Som Mjällby tydligen hittade på Island. Hans betydelse för den oanade framgången kan inte överskattas. Undrar förresten var hjältarna bor. Knappast i Hällevik väl?

Mjällby på tröskeln...

Ikväll är allsvenskan försumbar. Det händer större saker i superettan. Mjällby AIF tar emot Syrianska hemma på Strandvallen och kan säkra en plats i nästa års allsvenska. Allt som krävs är seger. Låter man sig luras av tabellen bör det inte vara något problem: Syrianska ligger sist. Men så lättlurad är inte jag - och så enkel är sällan fotbollen. Jag har redan ställt in mig på en pärs. Jubla i förskott är att utmana ödet och tigga om stryk. Dumt. Onödigt. Ovärdigt varje ödmjuk bleking. Innerst inne bubblar dock en liten optimiststolle i mig, det ska jag inte förneka. Får man be om en favorit i repris kanske? Uddamålsseger alltså. Mjällby har tretton sådana under säsongen, endast tre vinster utanför normen. Stabiliteten är iögonfallande. Må den hålla in över målsnöret...

MFF kom undan...

MFF-Lugano 2-1. Märklig match. I första halvlek satt jag och undrade vad Lugano hade i Europa league att göra. I andra kunde man ställa samma fråga om MFF. Vet inte om det var betryggande 2-0 i paus som spökade. Jag menar att MFF inbillade sig att schweizarna gett upp. Att det bara var att spela av resten. Det höll på att ta en ände med förskräckelse: Lugano fick liksom lillfingret och tog sånär hela handen. Ingen övertygande MFF-seger alltså, för många frågetecken i andra halvlek. Men väl det viktigaste: tre poäng på banken, stärkt läge inför det fortsatta gruppspelet. MFF fick f ö en straff i matchen. Den som gav förlösande 1-0 på ett tidigt stadium. Jag säger inte att den var feldömd, undrar däremot i mitt stilla sinne vad MFF-tränaren Uwe Rösler sagt om motståndarlaget fått en sådan straff. Helst vill jag nog inte veta. Obs, detta är inget "stick" mot just Rösler, som tränare är han allt annat än ett särfall. Efter att ha följt fotbollen i mer än ett halvt århundrade väntar jag fortfarande på den förste tränare som yttrar något i stil med "vi fick en horribel straff med oss". Eller åtminstone en "tveksam". Jag lär få vänta i evighet. Det är som om alla domslut är bra domslut - så länge det egna laget gynnas. Ett lite trångt synsätt, kan jag tycka.

Bra lag har tur - även med domsluten

Göteborg-Djurgården 0-1. Tid igen. Förödande domarmisstag i fotbollen, nödrop på VAR. Själv vet jag inte längre vad jag ska tycka och tro. Att tur och otur jämnar ut sig i det långa loppet? Bullshit. När blev livet så rättvist? Att tvivelaktiga eller direkt felaktiga domslut drabbar alla lag exakt lika? Hallå, bajsar älgen i skogen eller på toa? Att en sluttabell aldrig ljuger? Ja, jo, den floskeln kan jag möjligen ta. Trots det som hände på Ullevi igår kväll. Viss heder åt domaren Kristoffer Karlsson som ställde upp på en tv-intervju efteråt och faktiskt erkände sina misstag. Så ödmjuka brukar inte domare vara. Sen hade det förstås varit faan så mycket bättre om Karlsson dömt...nej, inte felfritt, så krävande är i alla fall inte jag...men säg mindre matchavgörande. Alla tokiga domslut gick Djurgårdens väg. Alla utom ett: Göteborgs eldfängde lagkapten Sebastian Eriksson verkligen bad om rött kort på stopptid, men kom undan med gult. Kanske för att Karlsson så dags drabbats av samvetsnöd? Det bortvinkade friläget för Göteborg vid 1-0-situationen i första halvlek. Offside? Icke en millimeter. Den uteblivna straffsignalen när Karashvili fälldes så tydligt att domslutet borde varit en formalitet. Den missade offsiden som föregick 0-1-målet. Det faktum att hela allsvenskan 2019 sannolikt avgjordes under dessa former. Tungt för Kristoffer Karlsson (och hans team) att bära, jag förstår det. Men ännu tyngre för alla "offer": Hammarby, AIK och MFF i kampen om guldet, Göteborg just för stunden. Tilläggas kan att Karlsson var den som dömde Djurgården-MFF tidigare under säsongen. Vad som hände där är måhända överspelat, man ska inte vá långsint. Och heller inte konspiratorisk. I så fall kunde man ju tro att Karlsson var ute efter en inbjudan till Djurgårdens guldfest.

Tankar kring guld - och allsvenskans "Balkan"

Guldjubel och guldtvivel i Malmö. FC Rosengård gjorde sitt, vann damfotbollens allsvenska. Jag förstår glädjen, respekterar prestationen. Och låter andra imponeras; allt annat än guld hade ju varit märkligt med tanke på att FCR:s framgångsformel är att helt enkelt köpa vad saken kräver, om så från konkurrenter i samma serie. Lite som MFF - fast med en väsentlig skillnad. På herrsidan är de s k köpelagen betydligt fler och konkurrensen därmed avsevärt tuffare. Det är ju inte så att guldaspiranterna Hammarby, Djurgården, AIK och MFF (alla på 59 poäng i skrivande stund!) har egen talangproduktion som gemensam nämnare. Tvärtom faktiskt. Ta Hammarby. Brukar benämnas Bajen, men skulle lika gärna kunna kallas Balkan. Sex av lagets spelare har rötter därifrån: Blazevic, Bojanic, Rodic, Djurdjic, Kacaniklic, Tankovic. En anmärkningsvärd "överrepresentation". Vad den betyder kan utläsas av statistiken (tror i alla fall jag). Hammarby har 69-36 i målskillnad på 28 matcher. MFF har 49-16, Djurgården 47-17, AIK 45-21. Slump? Knappast. Balkansk fotbollskultur är bara "sån". Offensiv. Kreativ. Positiv. Snabb. Teknisk. Riskabel i alla riktningar. Mumma för den som går på fotboll för att se mål. För mig får "Balkan" gärna vinna allsvenskan, jag gillar stilen. Tror dock att Djurgården tar det. MFF? Tvivlar. 0-2 mot Hammarby igår var nog förödande. I värsta fall kan det bli en 08-trippel i topp med MFF först på en fjärdeplats. Huga.

Simon Nybergs revansch

HK Malmö-Sävehof 28-24. Alla dessa matcher han fått sitta av på bänken. Alla dessa gånger jag själv suttit på läktaren i Baltiska hallen och undrat varför. Som det gladde mig att Simon Nyberg äntligen fick en stund i ljuset igår kväll. "Den lille från Lund" gjorde tio mål i matchen! Sorgligt nog kunde jag inte vara där, det kostade Nyberg en stående personlig ovation. Fast den kan han säkert leva utan - viktigare är att (om?) han fick tränare Tönnesen på bättre tankar. Kompetenta lirare ska ha kontinuerlig speltid, det borde inte vara svårare än så. Stian Tönnesen kan mer handboll än jag och alla andra på åsiktshyllan i Baltiskan tillsammans, men även den bäste kan fastna i en fix idé. Tönnesen är inne på sitt fjärde år som Malmötränare, under hela den tiden har Simon Nyberg varit andrahandsvalet i v6-positionen. En gåta att han hållit ut, kan man tycka. Utan att bli knäckt alltså. Hoppas Nyberg får den respekt han förtjänar framöver.

Inte bättre förr - men annorlunda

Sverige-Spanien 1-1. En pinne, kunde blivit tre. Spanien kvitterade först på stopptid. Å andra sidan kunde det stått 0-2 efter en kvart. Om det inte vore för att även målvakten tillhör laget: Robin Olsen höll Sverige kvar i matchen, ett par av hans räddningar i inledningen var riktigt högkaratiga. Den spanska skärpan var kanske heller inte på topp, EM-platsen hade ju i praktiken redan säkrats. För svensk del är det nära nu, så nära att det nästan känns klart. Lite hederlig blåställsfotboll räcker alla gånger till en poäng borta mot Rumänien. Sen avslutar vi hemma mot Färöarna och där skulle förbundskaptenen kunna spela både Tankovic och Sema utan att riskera segern. Det kommer han förstås inte att göra. Janne Andersson är liksom inte Putte Kock. Förtydligande för yngre läsare: Putte Kock var enväldig UK (uttagningskommitté) för Sveriges fotbollslandslag under en period av min barndom. Känd för cigarr i mungipan och för gambling i laguttagningarna. Vem som helst fick chansen: ett skott i ribbans överkant räckte för att bli högaktuell, underkanten garanterade en startplats. Typ. Sån är inte Janne Andersson - och sån är inte dagens fotboll. Kock var boss i de sorglösa amatörernas tidevarv. En förlust var inte hela världen, på sin höjd halva. Uttryck som "press på bollhållaren" och "ligga rätt i positionerna" fanns inte. Och Marcus Berg var inte ens påtänkt. Berg gjorde Sveriges mål igår. Det garanterar honom säkert ytterligare 30 landskamper och definitivt en plats i nästa års EM. I Janne Anderssons landslag blir inga meriter för gamla, ingen förnyelse aktuell så länge resultaten "står i vägen". Det är bra. Men en smula tråkigt.

Mannen, myten och statyn

Nu har jag sett den. Zlatanstatyn. Hade föreställt mig att den var ännu större. Ännu pråligare. Mindre diskret, ännu mer "Zlatansk". Men visst pryder konstverket sin plats, där det reser sig mot skyn mellan gamla och nya stadion. Eller? Nä, alla tycker nog inte det. Zlatan är snarare ett utmärkt exempel på svårigheten att bli profet i sin egen hemstad. Älskad, ja. Men också avskydd. Beundrad, absolut. Som fotbollsspelare. Men också bespottad. Som människa. Förstorad av de "små" (läs yngre), förminskad av de "stora" (läs äldre). Zlatan väcker alla sorts känslor, det är det som gör honom till Zlatan. Och Malmöbon till Malmöbo, så att säga. Du får gärna vara stöddig. Men inte hur jävla kaxig som helst. Du får gärna heta Zlatan Ibrahimovic. Men ännu hellre Bosse Larsson. Om du ska stå staty alltså. Jodå, sådana röster är inte svåra att urskilja i Malmöbruset: fel man står staty, Larsson hade förtjänat det bättre. Respekt för själva åsikten - även om den bygger på ett (medvetet?) missförstånd. Statyn är ju inte tänkt att visa vem som gjort mest för MFF - i så fall borde den f ö föreställt Krister Kristensson som är tidernas MFF:are räknat i antal matcher. Statyn är mycket större än så. Nämligen ett monument över Malmösonen som erövrade världen och blev Sveriges lyskraftigaste fotbollsstjärna genom alla tider. Kanhända det retar en del men i så fall är det deras eget fel.

Dags att växla spår, HIF Karlskrona

Återtåget. Under den parollen har HIF Karlskrona tagit sig an handbollsallsvenskan efter degraderingen ur ligan. Tillbaka på studs alltså. Ny hall, nytt lag, ny sportchef i legenden Tobias Karlsson. Vad kan gå fel liksom? Tja, en säsongsupptakt t ex. När yviga paroller möter den förbannade verkligheten. Efter fem omgångar saknar HIF fortfarande en seger. Två oavgjorda matcher, tre förluster. Återtåget har redan spårat ur. Hoppas klubben klarar att ställa om. Nytt kontrakt är inget att skämmas över.

Andersson tar sista ordet

Malta-Sverige 0-4. Säga vad man vill om Janne Andersson, den svenske förbundskaptenen. Och det har ju folk gjort på senare tid. Zlatan inte minst. På själva matchdagen även den pösmyndige tv-experten Hasse Backe. Som inte bara ifrågasatte Anderssons val av debutanten Marcus Danielson som mittback utan felförklarade det rakt av. Varpå just Danielson ger Sverige ledningen med 1-0 redan efter tio minuter. Vet inte om Backe - med Zlatan's språkbruk - bajsade på sig i det läget, vet bara att hela grejen var lite Anderssontypisk. Detta att få sista ordet. Komma ut som vinnare. Tysta sina kritiker medelst resultat. Han är bra på det, Janne Andersson. Jag menar, vem gjorde två (straff-)mål i matchen? Just det, Sebastian Larsson. Påstådd sektmedlem, med på gamla meriter. Allt går Anderssons väg. Själv hade jag tänkt kritisera mannen för att han gjort Tankovic till Bänkovic...allsvenskans bäste (?) har inte fått en minut på banan, varken mot Färöarna eller Malta. Men jag avstår. Man hackar inte för hackandets skull, då kan man bli kallad hackebacke.

Zlatan blandar och ger

Zlatan har varit ute och vevat. Den här gången mot Janne Andersson, förbundskaptenen. Zlatan antyder att Andersson är rasist, att spelare med utländsk bakgrund väljs bort i landslagsuttagningarna. Sant eller falskt? Endast Andersson - och hans assistent Wettergren - vet. Men inte mycket tyder på att Zlatan har substans i påsen, så att säga. I den trupp som just nu förbereder sig för EM-kval finns åtminstone en handfull spelare med rötter i annat land än Sverige. Det kunde varit fler, det kunde varit färre, sånt kan alltid diskuteras. Men som bevis för Zlatan's tes kunde underlaget inte varit bräckligare. Trots att Jimmy Durmaz - det eviga alibit - äntligen droppats. Vilket knyter an till Zlatan's andra påhopp i vevandet. Det om Anderssons landslag som en "sekt". Välkommen i klubben, Zlatan. Jag har ju själv varit inne på liknande tankegods. Och så länge John Guidetti tas ut i trupp efter trupp ser jag ingen anledning att byta fot i den frågan. Berg är ett annat exempel. Gustav Svensson ett tredje. Granqvist ett fjärde. Och så de tre målvakterna: samma samling efter samling år efter år, alldeles oavsett speltid i respektive klubblag. Anderssons lite märkliga poäng här verkar vara att en bänk i utlandet främjar formen mer än kontinuerligt spel i allsvenskan. Sen fattar jag ju att det är svårt att skiljas från vänner, respekt för det. Frågan är bara om en förbundskapten i fotboll ska knyta den sortens band till sina spelare. Tillåt mig tvivla. Men vid närmare eftertanke: var det inte just detta Anderssons företrädare Erik Hamrén också gjorde? Till Zlatan Ibrahimovic närmre bestämt.

Begivenheter som går mig förbi

Zlatan vid Stadion för att avtäcka och inviga jättestatyn av sig själv. Bellamy Brothers på Nöjesteatern för att underhålla alla country music lovers. Aldrig i livet att jag hade missat något av det - om det inte vore för min förbannade astma. Utbrottet kom för en dryg vecka sedan - som alltid i samband med förkylning - och pågår än. Många vet vad det innebär: hosta, hosta, hosta tills du slutligen spyr. Hemska nätter. Kaos i luftvägarna, kalabalik i hjärnkontoret. Sänkt allmäntillstånd, oönskad trötthet. En av våra vanligaste folksjukdomar, läser jag på nätet. Drabbar alla; barn, vuxna, äldre. "Uttrycker" sig dock lite olika, allt emellan godartat och livshotande. Äldre bör passa sig särskilt noga. Motståndskraft, som är väldigt bra att ha i sammanhanget, utvecklas liksom inte med åren. Nu var jag på vårdcentralen igår och fick vad skiten kräver. Hostmedicin de luxe. Narkotikaklassat dunder. Svindyr. Möjligen effektiv. Tycker mig ana ljuset idag, natten har varit något mänskligare än de närmast föregående. Tror jag, önsketänker jag, är inte säker på vilket. Kunde inte låta bli att kolla om det fanns biljetter kvar till Bellamy. Jodå, cirka 50. Närstående är rädda om mig, annars hade jag nog köpt. Det får bli en spellista istället. Blunda, lyssna, minnas tillbaka: jag såg ju faktiskt BB i Köpenhamn för 15 år sen. Och Zlatanstatyn får jag kolla på i sinom tid. Om den står kvar i sinom tid, vill säga. I den här galna stan kan man inte ta mycket för givet.

Mästare i offerkofta...

Förvirrat försvarstal av Sifan Hassan i tv igår. Som om hon vore fälld för något. Eller medveten om något som inte tål ljuset. Detta direkt efter 1500-metersfinalen som hon vann helt överlägset. Då borde man väl vara glad och lycklig, avspänd och bekymmersfri. Men Hassan sa att hon var "angry". Före loppet, under loppet, efter loppet. "Angry" för att hennes tränare Alberto Salazar skickats hem från VM pga dopingbrott. Arg och upprörd över att gamla rykten därmed fått ny kraft: de där om att Salazar's adepter inte är rena. Det är inte såna som jag som sagt det, snarare medtävlare och annat initierat friidrottsfolk. Hassan påpekade nogsamt att hon alltid varit en bra löpare, dvs även innan hon anslöt till Salazar's beryktade team vilket skedde så sent som i fjol. Där, kan jag tycka, borde SVT:s intervjuare Marie Lehmann satt ner foten. Nu fick Hassan slira på sanningen ostörd...bra löpare javisst men inte i närheten av det oslagbara monster som visat upp sig på VM-banorna i Qatar (eller för den delen tidigare under säsongen). Låt mig för tydlighets skull säga att jag är svag för mänskliga prestationer, djupt skeptisk bara till de uppenbart omänskliga. När t ex Hassan avverkar de sista 1500 meterna i ett 10000-meterslopp på 3.59, då passeras den gränsen med råge. Var har damen gjort av sin mjölksyra? Nå. Under alla omständigheter kvarstår själva huvudfrågan i soppan. Varför dömdes "demontränaren" Alberto Salazar till fyra års avstängning? Vem har han dopat? Sig själv? Sina adepter? Svar kommer nog i sinom tid. Kanske därför Sifan Hassan passade på att hålla försvarstal i tv.

Länge sen oskulden rök...

Javisst, ja. I yran över Daniel Ståhls diskusguld höll jag bestämt på att glömma friidrottens asociala sida. Den där med doping. Fusk. Kroppsmanipulation. Tränare och läkare som bygger stall av villiga adepter. Allt för segern och de groteska prispengarna. En av de främsta profilerna på det här området heter Alberto Salazar. Kubafödd amerikan, känd inte minst som tränare för brittiske löparlegenden Mo Farah. Mannen som i princip aldrig förlorade ett långdistanslopp, särskilt inte vid de stora mästerskapen. Snacket gick, misstankar väcktes men Farah kom undan, fälldes aldrig för doping. Lika lite som Salazar. Igår, mitt under pågående VM, sprack dock bubblan kring "demontränaren". Salazar skickades hem från mästerskapet med en fyraårig avstängningsdom för dopingbrott på halsen. Anmärkningsvärt i och för sig: han har ju rimligen inte dopat sig själv, "bara" ett antal adepter. Av vilka en - som åtminstone inte jag hört talas om - utklassningsvann 800-metersfinalen just igår, blott några timmar efter att hans tränare fått lämna VM-byn. Och häromdagen var det damernas 10000 meter som avgjordes under flagranta former. En holländska utan mjölksyra lekte hem guldet, även hon en Salazarskyddsling. Men tillsvidare går de fria, tydligen. Som så många andra på detta VM, vågar jag påstå. Det var länge sen friidrotten miste sin oskuld. Tyvärr.

Världens bästa Daniel Ståhl

Han ser ut lite som den svenska pilsnerfilmens gudfader Thor Modén - och är minst lika rolig. Han ser däremot inte ut så som moster Greta och andra hedervärda outsiders föreställer sig en elitidrottsman: trivselkilona är för många, midjemåttet för provocerande. Jag talar om världens bäste diskuskastare Daniel Ståhl - och om det finaste med friidrotten. Mångfalden. Av nationer. Av tävlingsgrenar. Av utövare. Av utseenden. Somliga väger mer än de borde, andra betydligt mindre. Det finns något för alla. Kula, diskus eller slägga för de stora, varierande löpdistanser för de små, höjdhopp för de långa och smala. Med mera, med mera. Men mitt i härligheten finns blott en Daniel Ståhl. Igår tog han alltså sitt hett eftertraktade VM-guld och blev än en gång "du" med hela svenska folket. Ståhl är en mästare på att tala rätt in i tv-kamerorna. Till polarna i Stockholmsområdet, till "norrlänningar och skåningar och alla andra som stöttat". Charmfaktorn knäcker, man känner sig nästan personligt träffad av karl'n. Jag vet heller ingen bättre förlorare än Daniel Ståhl. Vid ett par tidigare mästerskap har han haft centimeterotur, missat guldet på hårresande marginaler. Men hållit exakt samma "tv-tal", utstrålat exakt samma glädje. I alla bemärkelser en stor idrottsman. Tack också för att det är SVT som sänder friidrotts-VM. Man slipper reklamavbrotten och de knastertorra sifferrabblarna Edlund/Juhlin - man får det oslagbara kommentatorsparet Hård/Bergqvist och all dramatik utan fördröjning.