Mästare i offerkofta...

Förvirrat försvarstal av Sifan Hassan i tv igår. Som om hon vore fälld för något. Eller medveten om något som inte tål ljuset. Detta direkt efter 1500-metersfinalen som hon vann helt överlägset. Då borde man väl vara glad och lycklig, avspänd och bekymmersfri. Men Hassan sa att hon var "angry". Före loppet, under loppet, efter loppet. "Angry" för att hennes tränare Alberto Salazar skickats hem från VM pga dopingbrott. Arg och upprörd över att gamla rykten därmed fått ny kraft: de där om att Salazar's adepter inte är rena. Det är inte såna som jag som sagt det, snarare medtävlare och annat initierat friidrottsfolk. Hassan påpekade nogsamt att hon alltid varit en bra löpare, dvs även innan hon anslöt till Salazar's beryktade team vilket skedde så sent som i fjol. Där, kan jag tycka, borde SVT:s intervjuare Marie Lehmann satt ner foten. Nu fick Hassan slira på sanningen ostörd...bra löpare javisst men inte i närheten av det oslagbara monster som visat upp sig på VM-banorna i Qatar (eller för den delen tidigare under säsongen). Låt mig för tydlighets skull säga att jag är svag för mänskliga prestationer, djupt skeptisk bara till de uppenbart omänskliga. När t ex Hassan avverkar de sista 1500 meterna i ett 10000-meterslopp på 3.59, då passeras den gränsen med råge. Var har damen gjort av sin mjölksyra? Nå. Under alla omständigheter kvarstår själva huvudfrågan i soppan. Varför dömdes "demontränaren" Alberto Salazar till fyra års avstängning? Vem har han dopat? Sig själv? Sina adepter? Svar kommer nog i sinom tid. Kanske därför Sifan Hassan passade på att hålla försvarstal i tv.