Inte bättre förr - men annorlunda

Sverige-Spanien 1-1. En pinne, kunde blivit tre. Spanien kvitterade först på stopptid. Å andra sidan kunde det stått 0-2 efter en kvart. Om det inte vore för att även målvakten tillhör laget: Robin Olsen höll Sverige kvar i matchen, ett par av hans räddningar i inledningen var riktigt högkaratiga. Den spanska skärpan var kanske heller inte på topp, EM-platsen hade ju i praktiken redan säkrats. För svensk del är det nära nu, så nära att det nästan känns klart. Lite hederlig blåställsfotboll räcker alla gånger till en poäng borta mot Rumänien. Sen avslutar vi hemma mot Färöarna och där skulle förbundskaptenen kunna spela både Tankovic och Sema utan att riskera segern. Det kommer han förstås inte att göra. Janne Andersson är liksom inte Putte Kock. Förtydligande för yngre läsare: Putte Kock var enväldig UK (uttagningskommitté) för Sveriges fotbollslandslag under en period av min barndom. Känd för cigarr i mungipan och för gambling i laguttagningarna. Vem som helst fick chansen: ett skott i ribbans överkant räckte för att bli högaktuell, underkanten garanterade en startplats. Typ. Sån är inte Janne Andersson - och sån är inte dagens fotboll. Kock var boss i de sorglösa amatörernas tidevarv. En förlust var inte hela världen, på sin höjd halva. Uttryck som "press på bollhållaren" och "ligga rätt i positionerna" fanns inte. Och Marcus Berg var inte ens påtänkt. Berg gjorde Sveriges mål igår. Det garanterar honom säkert ytterligare 30 landskamper och definitivt en plats i nästa års EM. I Janne Anderssons landslag blir inga meriter för gamla, ingen förnyelse aktuell så länge resultaten "står i vägen". Det är bra. Men en smula tråkigt.