Halleluja Hällevik

Mjällby-Syrianska 2-0. Varm om hjärtat. Glad. Rörd. Djupt imponerad. Så känner jag just nu. Mjällby är tillbaka i allsvenskan - mot alla odds. Jag fattar knappt hur det gått till, men inser att tabellen inte ljuger. Det bor alltså cirka 1500 pers i Hällevik där Mjällby är hemmahörande. Fotbollsarenan heter Strandvallen och gränsar till havet, supportrarna kallar sig sillastrybare av en anledning. Vi snackar pytteliten fiskosande by på det blekingska Listerlandet. Cirka 15 mil från Malmö, bilvägen. Fast ljusår från MFF:s komfort - i precis alla avseenden. Det borde inte gå att odla elitfotboll på Lister. Ändå lyckas Mjällby AIF om och om igen. Detta är femte gången klubben erövrar allsvensk status, men så otippat som nu har det aldrig varit. Kanske är det något slags kultur som utvecklats. Exakt hur är jag inte människa att begripa. En gissning blir ganska oromantisk: hårt jobb, duktigt folk, välvilligt näringsliv i nejden. Årets succélag är tämligen stjärnfritt och speglar världen snarare än Listerlandet. Afrikaner, ex-juggar, någon från Mellanöstern, någon med brittisktklingande namn, en finsk målvakt som ikväll blev skadad och ersattes av en sloven, några bygdens söner därtill. En för alla, alla för en. Under ledning av en tränardoldis från Serbien: Milos Milojevic. Som Mjällby tydligen hittade på Island. Hans betydelse för den oanade framgången kan inte överskattas. Undrar förresten var hjältarna bor. Knappast i Hällevik väl?