💖 Nyårsklockor ringa...🎼

Nyårsafton 2023. Jag möter den med ödmjukhet. Sent i livet liksom. Nya infallsvinklar på firandet, mindre sorglöst än förr. Normalt, vill jag tro. Vid 78 har man sprallat av sig det värsta vad gäller mänskligt såväl som omänskligt uppträdande. Kvar finns en någorlunda civiliserad seniorupplaga av den man en gång var. Vemodigt? Ändå inte. Snarare skönt. Det tär att jaga kickar. Kostar på att utmana ödet. Känns för jävligt att vakna i dimma dan efter den återkommande nyårstävlingen ”fullast vinner”. Någon - det kan ha varit jag själv - kallade mig svensk mästare i bakrus. Kul då. Inte nu. Eller jo, lite kul fortfarande.

*. *. *

Jag har haft tur, den saken är klar. I skenet av det förflutna alltså. Annars hade jag inte suttit där jag sitter i skrivande stund. Med klädkoden intakt: alltid kärlekens färg i olika nyanser. Aldrig svart (okej, byxor undantaget), allra minst brunt. Med starka drycker på kylning; tror du jag lagt av tror du fel. Inmundigar bara lite mer sofistikerat. Långsammare. Utan det där berusningssyftet som var centralt i yngre dar. Får jag säga det själv har jag nog inte ballat ur fullskaligt sedan 2020. Fast då berodde det inte på kröken utan på covid. Där var jag duktigt däckad, oförmögen till alla former av firande. Slut som festprisse.

*. *. *

Spellistan har jag förstås klar. Musik hör nyårsafton till. Inte rock & röj som förr, bevare mig väl. Finstämt ska det va’. Dämpad volym. Örongångar blir känsliga med åren, många i min ålder har hörapparat. Däribland våra kvällsgäster. Den typen av besvär botas inte med hög musik. De förvärras. Särskilt om samtal pågår parallellt. Vilket det ju gör. Det finns mycket att avhandla på årets sista dag. Mycket att hoppa över också: tillståndet i Sverige, eländet i världen. Sånt blir för tungt att ventilera, lättsinnet måste någon gång få sin chans. Det har med självbevarelsedrift att göra, ovilja att bli typ uppäten.

*. *. *

Intresserad av min spellista? Jaså inte. Då kan du sluta läsa precis här. Övriga bjuder jag på ett axplock, hela listan skulle bli för lång. Håll till godo. 1. I Welcome You - Paul Michiels. 2. What About Tomorrow’s Children - Maggie Reilly. 3. California Blue - Erkan Aki (Orbisonklassiker på tyska, faller platt för rösten). 4. Guiding Light - Donna Taggart. 5. Sunday Morning Comin’ Down - Ray Stevens. 6. Happy X-mas (War Is Over) - Jann Arden. 7. Some Humans Aint Human - Neil Nathan. 8. Home I’ll Be - Rita MacNeil. 9. We Are The World - The 12 Tenors. 10. I Can Still Dream - Hayley Oliver. Punkt. 

*. *. *

Till sist några önskningar, i stort som i smått. Nog så naiva, men välmenta och föga stelbenta. En rättvisare värld. Mera kärlek, mindre hat. Fred, inte krig. Barnen i centrum - och då menar jag inte bombcentrum. Färre gängkriminella i och utanför politiken. Rökförbud på allsvenska fotbollsarenor. Vi har det redan säger du? Absolut - mot att tända en cigg. Allt annat är okej att tända: bengaler, raketer, pyroteknik all over. Läktarkultur kallas det visst. Kom in i matchen, ni som bestämmer. Och Gott Nytt År på er. Själv fruktar jag 2024, befarar nästan det värsta. Men skål och tack, ikväll vapenvila. Eller?

”Halv” match räckte för HK Malmö

HK Malmö-Hallby 34-27. 17-19 i första halvlek, 17-8 i andra. Handboll är en märklig sport - och HKM ett märkligt lag. Detta var inte första gången man bytte skepnad under pågående match. Från segt och slött till stolt och starkt. Från inga målvaktsräddningar till mängder; Zetterlund har visat förr att han är bra på andrahalvlekar, ikväll igen. Hjälpt av Hampus Nygren som såg till att försvarsspelet blev anständigt. En underskattad kämpe, kul att han fick blomsterkvasten som bästa hemmaspelare.

*. *. *

Vad man ska säga om Hallby är en annan fråga. Svårt att förstå hur ett lag kan tappa allt över en pausfika. Med all respekt för HKM:s uppryckning hade det knappast blivit överkörning - om inte Hallby vikt ner sig, gett upp, fumlat och sjabblat i tid och otid. Första halvlek var ju inte så dum, Hugosson på kanten hade t ex något av försenad julafton mot sin förra klubb. Åtta mål, om jag räknade rätt. I andra försvann även han. Alltmedan Grötta och Magnus Persson i hemmalaget stänkte in mål efter behag.

*. *. *

Från kvällens omgång i övrigt noterar jag att HF Karlskrona räddade en poäng hemma mot Aranäs. Ja, räddade är rätt ord. Jumbolaget från Kungsbacka ledde med fyra i paus och med tre ganska nära slutet. Då ska HFK känna sig nöjt - trots att två poäng säkert ingick i kalkylen. Exakt samma resultat - 27-27 - blev det f ö i Lund. Där var seriesuveränen Sävehof på besök och delade alltså med sig av potten till ett bättre behövande Lugi. Vänligt, vänligt. Nu en längre paus i handbollsligan. EM på gång.

När juldagsmorgon glimmar...

Julefrid är ett vackert ord. Jag upplevde det själv i Limhamns kyrka i morse. Men ännu mer i Minneslunden på vägen dit. Alla dessa brinnande ljus i decembermörkret. Tystnaden. Vördnaden för livet - och för nära och kära som lämnat det. Tro, hopp och tröst; samma känsla varje år. Samtidigt, det går inte att komma ifrån, sorg över tillståndet i världen.

*. *. *

Skrämmande: Hamas terrorattack mot Israel den 7 oktober. 1400 oskyldiga människoliv till spillo. Ytterligare ett par hundra tagna som gisslan. Fruktansvärt, hjärtskärande grymt. Vettlös terror, född ur förtryck. Minst lika skrämmande: Israels så kallade självförsvar. Pågår än. 20 000 döda - urskiljningslöst. Kvinnor, barn, äldre, yngre; alla som råkar komma i vägen. Gaza sönderbombat. Dess kuvade folk på desperat flykt, ingen vet riktigt vart. Konsekvens: Världens sympatier har vänt. Offret har blivit skurken, nästan alla fördömer idag Israels vedergällning. Det är något med proportionerna som stör det allmänna rättsmedvetandet, tror jag. Tjugotusen. Å andra sidan: hur hämnas man proportionerligt?

*. *. *

Under tiden: Putin fortsätter sin ”militära specialoperation” i Ukraina. Världen tittar på. Fördömer, sanktionerar. Fryser ut och isolerar Ryssland. Löser det själva problemet? Efter två år - Nej. Det enda som hänt är att kriget blivit vardagsrutin, passerat bäst före i nyhetsvärde. Putin sitter i orubbat bo och beskrivs inte längre i termer av galning. Mera sällan i alla fall. Avtrubbade är vi allihopa, du me’ å jag me’. Ett krig åt gången, tack. Ingen orkar två. Just nu fokus Gaza. Stilla undran: Firar dom jul, män som Netanyahu och Putin? Har dom själ och hjärta? Barn och barnbarn? Tänder dom ljus för sina offer? Äter med god aptit, sover om nätterna? Dansar runt granen? Ser sig i spegeln och myser av stolthet?

*. *. *

Också en tanke: Är det rimligt - eller skamligt - att jämföra Putin och Netanyahu? Den ene attackerar i brutalt okynne ett annat land, den andre försvarar bara sitt eget mot avskyvärd terror. Betydande skillnad, absolut. Men: Samma metoder, samma resultat. Tiotusentals döda, bottenlösa tragedier för egna syften. Som om krig vore vägen till fred, hämnd en typ av humanitär välgärning. Julottan: Välbesökt. Och något verklighetsfrånvänd - tack och lov, skulle jag säga. Kyrkan är ingen politisk mötesplats. Predikorummet inte gjort för bombastiska ställningstaganden kring krig och nöd. Guds ord gäller. Bibelberättelser. Psalmer. Till slut även Adams julsång, mera känd som O Helga Natt. Undrar om Putin hört den.

Härliga handbollstider i ”staun”

Tre raka segrar för HFK i ligan. Exakt samma för IFK i allsvenskan. Härliga tider, strålande tider för handbollen i Karlskrona. Det är knappt jag vet vilket ben jag ska stå på. Jo förresten, det vet jag. IFK-benet. Gammal kärlek rostar aldrig, så sant som det är sagt. Det var IFK som en gång gjorde mig handbollsfrälst, det är IFK:s öden och äventyr jag följt alltsedan dess. Och eftersom ”dess” betyder mitten av 1950-talet handlar det om nära nog 70 år. En resa mellan himmel och helvete, kan jag säga. Höga toppar, djupa dalar, perioder av kris och kaos. Desto roligare här och nu.

*. *. *

Efter onsdagens seger mot Anderstorp, 28-22, ligger IFK lika nära det övre kvalstrecket som det nedre i den allsvenska tabellen. Serien är förstås vansinnigt jämn. Ett par förluster och IFK kan vara nere i skiten igen. Och nej, jag inbillar mig inget. Nytt kontrakt vore verkligen bra nog - ligan är orealistisk, inte ens ett mål. IFK har inte det laget, de spelarna. Framförallt inte de resurserna. Vad IFK har är en stolt historia som fortfarande återspeglas i handbollens maratontabell, allt annat är numera på HFK:s sida. Publiken. Sponsorerna. Ekonomin. Organisationen. Statusen: störst och bäst i ”staun”. Ett surt äpple att tugga i sig men tid läker sår; IFK:s dominans bröts redan runt millennieskiftet.

*. *. *

En sak har jag lärt mig: man ska aldrig säga aldrig. En dag bjuder kanske IFK på en ”tillbakakaka”. Fast inte i närtid, snarare långt bortom min horisont. Nuvarande ordning mellan klubbarna visar att allt är möjligt. Jag kan försäkra: för 65 år sedan fanns inte en enda Karlskronit som såg lilla Hästö (dagens HFK) komma upp sig. Det var division 3 som gällde. Sjömansskolans sporthall, onsdagar. Jag hängde där regelbundet, mest för att ha nånting att göra i väntan på nästa IFK-match. Så var det då - och så har det förblivit: jag gillar egentligen båda men bara IFK ger mig hjärtklappning. HFK ger mig typ magknip, sällan mer. Fast 31-22 senast borta mot Skövde var ett lyckopiller. Otroligt imponerande. 

*. *. *

Vad gäller IFK hade jag tänkt skriva om Shaban Zogaj. Ung grabb, drygt 20, med landslagsmeriter för Kosovo. Minst av allt någon stor handbollsnation - men även i små fostras fynd. Zogaj kom till IFK i fjol (via ett mellanspel i Danmark), blev en tillgång redan då, dock utan de tunga avtrycken. Men nu! Fet succé, 21 mål på de två matcher som föregick onsdagens. Där dessvärre olyckan var framme. Zogaj utgick tidigt med en befarad korsbandsskada, bekräftelse återstår. I sämsta fall rök säsongen. Plus en del av nästa. Synd. Får skriva mer om honom en annan gång. Starkt av IFK att ändå vinna; Kalle Malmström, med ett förflutet i HFK, ersatte Zogaj mer än förtjänstfullt. 

*. *. *

Med denna betraktelse över handbollen i min forna hemstad ber jag att få önska alla läsare en God Jul. Tack för att ni finns.

Bo Larsson. Legend.

Minnen väcks till liv, ögonen tåras. Bo Larsson har gått ur tiden. Störste MFF:aren av dem alla. Om också den bäste kan alltid diskuteras, det finns ju en Zlatan. Men inga sådana jämförelser en dag som denna, det skulle kännas både dumt och plumpt.

*. *. *

Själv blev jag varse Bo Larsson redan vid ankomsten till Malmö 1961. Svårt fotbollsbiten kunde man liksom inte undgå tisslet och tasslet: det fanns en särdeles talangfull kille i MFF:s ungdomsled, ett riktigt stjärnämne. Den killen var Bo Larsson. Eller Bosse, som han snart nog skulle bli med hela stan. Jag minns inte nu om det var -62 eller -63 han lyftes till A-laget och allsvensk debut - men jag vill minnas att det var i en så kallad ”babykedja” tillsammans med Rolf Eriksson och Lasse Granström. Tre unga pågar runt 20, knappt det. Eriksson bulldozern, Granström snidaren, Larsson allkonstnären.

*. *. *

Som anfallskonstellation i MFF blev trion tämligen kortvarig. Eriksson föll ifrån av personliga skäl, Granström och Larsson fick proffserbjudanden från Tyskland. Karlsruhe respektive Stuttgart. Succé för Larsson, pengar att tjäna - men hemlängtan som vägde tyngre. Typiskt Bosse, sades det. Ett med Malmö, ett med MFF. Inte särskilt karriärsugen, inte särskilt bekväm med rampljus. Stjärna mot sin vilja, lite så kunde han uppfattas. En kille bland andra, händelsevis så mycket bättre på fotboll. Landslagsman förstås, en av de absolut främsta på Åby Ericsons tid som förbundskapten.

*. *. *

Efter karriären gjorde Bosse Larsson en liten trevare som tränare på lägre nivå. Dömt att misslyckas: Larsson var en tränardröm, inget tränarämne. Han steg snabbt av, lämnade fotbollen helt och hållet, blev en omsusad myt mer än en närvarande ikon. Syntes aldrig på en MFF-match, la det förflutna bakom sig. Försvann från offentligheten så som han nu försvinner från jordelivet. Bo Larsson blev 79 år. En mycket speciell man, väl värd ett eget kapitel i Malmös fotbollshistoria. Frid och ljus över hans minne.

Publiken kom, matchen uteblev

Nymornat handbollsintresse i Malmö? Såg så ut i Baltiskan igår. Nästan 1500 åskådare på HK:s ligamatch mot Sävehof. Frågan är bara hur många som skrämdes bort från ett återbesök. När folket kom försvann nämligen HK in i skamvrån rent spelmässigt. 24-32 var ganska smickrande förlustsiffror, klasskillnaden var större än så. Sävehof lekte hem matchen. Bytte runt, höll igen, hade kul. Betänkligt att HK inte fick till en enda bra period. Eller något som liknade stridsmoral och jävlaranamma. Eller för den delen tempo.

*. *. *

HK gick och spelade. Lästes sönder, körde fast. Och när man väl kom till skott stod Simon Möller i vägen. Sävehofs målvakt ”åt upp” vissa Malmöskyttar, inga namn. Men jag ska inte vara för kritisk. HK har faktiskt gjort en stark första halva av serien. Överträffat alla förväntningar, fått ut väldigt mycket av förhållandevis lite. Nån imponerande bredd finns ju inte i laget, förstauppställningen gör jobbet. Slitsamt så klart, tydliga tecken igår. Trötta nyckelspelare, dassiga prestationer; det sambandet behöver man inte vara besserwisser för att inse. Därtill målvakter som inte heller kom igång - på hela matchen. 

*. *. *

Nåt positivt i HK? Alfred Olsson var tillbaka. Vinslövskillen - med ett förflutet även i Karlskrona - drog korsbandet i fjol. Missade hela den säsongen, plus halva denna. Äntligen kunde han göra ligadebut. Lite försiktigt sådär; ett par korta inhopp som avlösare för Magnus Persson, ett mål. Vad det lider kan vänsterhänte Olsson nog bli en tillgång. Hoppas han inte avskräcktes av motståndet...alla ligalag är liksom inte Sävehof, de flesta inte ens i närheten av den klassen. Skickligt utförd handboll, i ett publikperspektiv kanske mindre lyckad. Poängen med att gå på match är att man vill se just match, inte uppvisning.

Magnifikt, Frankrike!

Frankrike-Norge 31-28. Igen: detta Frankrike! Ett fantastiskt handbollslag, så värdiga världsmästare. Jag vet faktiskt inte vad som imponerar mest. Den tekniska briljansen? Den taktiska förmågan? Bredden? Generationsväxlingen, att spelare kommer och går utan att det ”märks”? Allt verkar fulländat. I finalen hade man ändå otur: båda högerniorna blev skadade och obrukbara. Förödande för ett normalt lag. Inte för Frankrike. In kom en 20-årig VM-debutant - och hon gjorde de fyra sista målen. Sorgligt nog missade jag hennes namn, men man lär sig väl med tiden. Norge också, kanske. Det är inte lätt att hålla reda på alla handbollsbegåvade fransyskor. Jo, Foppa förstås. Lagets mittsexa heter så och hon är grym. 

*. *. *

Fast inte ens Foppa får spela nonstop. I Frankrike byter man, ingen är helig. Norge mer beroende av vissa, inte fullt lika komplett. Det slog igenom i finalen. Nionde matchen i turneringen, hårt slitage på de bärande spelarna. Reistad t ex. 15 mål i semifinalen häromdan, blygsamma fem nu. Infångad, offer för fransyskornas taktiska list. Riktigt spännande blev det egentligen aldrig, möjligen skenbart men inte seriöst. Frankrike gick ganska tidigt ifrån till en tremålsledning - och det har man ju lärt sig: just Frankrike är mästare på att slå vakt om ett försprång. Spela av tid, behålla kylan, göra nåt extramål om eller när det behövs. Tills det plötsligt är slut och pokalen är säkrad. Och Norge ligger där som god men frågande tvåa.

*  *  *

Danmark-Sverige 28-27. Nära är en klen tröst, om ens någon när blott slutresultatet räknas. VM-bronset till Danmark, tapperhetsmedalj till Sverige. Hårt öde, små marginaler. Men kanske himmelsk rättvisa: Danmark hade Han Däruppe emot sig i semin mot Norge, fick tillbaka lite nu. I en match med två ansikten: 5-1 i en dansk rivstart, 18-15 i paus, öppna spjäll. Betydligt målsnålare i andra halvlek. Förbättrat försvarsspel i Sverige, en och annan räddning av Bundsen i buren. Mer behövdes inte för att det skulle bli handboll. Plötsligt var det lika i målprotokollet, vid något tillfälle även svensk ledning. Kändes som danskorna gick på knäna i det läget - men någonstans lyckades de hämta kraft för ett avgörande.

*. *. *

Olyckligtvis fick Danmark viss hjälp från ”fel” håll. Jag tänker på Jamina Roberts, svensk lagkapten och nyckelspelare. För dagen inte riktigt där, tyvärr. Ofokuserad, tafflig med bollen. Kanske tröttkörd? Danmark kunde hursomhelst ställa om på hennes misstag flera gånger. Desto bättre i det svenska laget var unga Tyra Axner. Inbytt vid 1-5 blev hon en injektion. Tog befälet, ansvaret. Låg bakom den uppryckning som mer rutinerade spelare borde gjort. Axner sköt fyra egna mål men framförallt hittade hon en radar till Linn Blohm på linjen. Sveriges mittsexa gjorde sju mål, undrar om inte Tyra Axner assisterade till samtliga. Sparsamt matchad under turneringen, fräsch och spelsugen, blev hon till slut ett utropstecken.

*. *. *

En gåtfull insats gjordes av Nathalie Hagman. Mållös, när hände det senast? Fråntagen straffskyttet. Kort hållen i det stora hela av Tomas Axner, lika mycket bänktid som speltid. Kändes som en markering, oklart mot vad. Det ska sägas att Mellegård skötte straffläggningen med bravur, fyra av fyra. Sammantaget en mer än okej VM-turnering för Sverige. Fyra i världen om inte prislistan ljuger. Förvisso oförändrat långt från damhandbollens två giganter - men bättre än alla andra. Utom Danmark då.

Javisst ja. Gränsen går vid Frankrike.

Sverige-Frankrike 28-37. Det finns gränser. I damhandboll går den för svensk del nästan alltid vid Frankrike. Också ikväll. Första kvarten släckte allt hopp. 0-3, 1-5, 2-10, 3-13...matchen var körd redan där, drömmen om VM-final bortspelad. Snopet, snudd på pinsamt. Jag trodde att Sverige närmat sig Frankrike i klass, möjligen trodde de svenska spelarna likadant. Och Hellgren. Och Frändesjö. Och Ahlm. Ja, hela tv-expertisen. Sånt e’ livet: förhandsanalyser kommer på skam, verkligheten krossar illusionen.

*. *. *

Som handbollsvän måste man ge sig för detta Frankrike. Ett otroligt spelskickligt lag. Dubbelkomplett; två i princip likvärdiga alternativ på varje position. Coachat av en äldre herre som varit med under hela framgångssagan, dvs i gott och väl tjugo år. Krumbholz, tror jag att han heter. Jämte honom känns Sveriges Axner tämligen liten - men vilken coach gör inte? Skulle vara Norges Åsa-Nissekopia då, den mannen har man också lärt sig känna igen. Fast sällan med lika plågat ansiktsuttryck som han hade idag.

*. *. *

Första semifinalen mellan Norge och Danmark hade nämligen allt som saknades i den andra. Spänning, dramatik, tvära kast mellan hopp och förtvivlan innan ”Åsa-Nisse” och hans damer kunde pusta ut. 29-28 efter förlängning, avgörandet med tusendelar av en sekund kvar till själva slutsignalen. Målskytt Henny Reistad, vem annars? Norges fixstjärna gjorde 15 mål i matchen, därav lagets samtliga sex i förlängningen. Makalöst, har nog aldrig sett en enskild spelare dominera ett skeende på det sättet.

*. *. *

Grymt för Danmark som ledde med fem i halvtid och höll undan fram till sista minuten av ordinarie speltid. En gammal hederlig punktmarkering av Reistad hade kanske inte varit fel - men jag är glad att den uteblev. Nu återstår bara en favorit i repris: Frankrike-Norge i VM-final. Vem som vinner? Inte en aning. Det enda jag är nästan säker på är att fransyskorna inte kommer tillåta Henny Reistad att upprepa sin målorgie från semin.

Sverige kvar i leken...

Sverige-Frankrike. Danmark-Norge. Väntade semifinalpar när damernas handbolls-VM nu övergår i medaljstrid. Kvartsfinalerna blev genomgående ganska avslagna. Odramatiska, spänningsbefriade. Sveriges mot Tyskland inte minst. 7-0 efter en knapp kvart, 16-6 i paus; game over. 27-20 vid full tid, omöjligt att hålla skärpan uppe när allt är klart. Var Sverige så bra? Eller Tyskland så uselt? Svårt att värdera. Desto lättare att peka på en avgörande punkt, vanligt förekommande i just handboll. Målvaktsspelet.

*. *. *

Johanna Bundsen tog ”allt”, tyskornas alternerande duo tog väldigt lite. Kan förvisso ha berott på skottkvalitet. Sveriges var skarp, Tysklands trubbig. Bundsen kunde stapla räddningar utan större åthävor. Imponerande ja, men med små medel. Stå rätt, genomskåda avsluten, lite så. Rutinerat målvaktsspel ser ofta enkelt ut - och Bundsen är inte den enda av sin sort på VM. Tofft i Danmark, Lunde och Solberg i Norge; samma härad, samma uthållighet. Lunde rentav med legendstatus. 43 fyllda, fortfarande en fantastisk målvakt.

*. *. *

På den fronten är Frankrike kanske sämst rustat av semifinallagen. Säker ska man aldrig vara. Även en mindre rutinerad målvakt kan ha sin dag, sin match. Oavsett tror jag att Sverige har en hygglig chans att rubba fransyskorna den här gången. Varför vet jag inte, men det känns så. Givet två saker: att vår förstauppställning har någon kräm kvar och att försvarsspelet (inkl Bundsen i målet) fortsätter som hittills. Sistnämnda upp till domarna. Mot Tyskland kom vi undan med allt. Icke en utvisning trots diverse ”livtag medelst tröjdrag”.

*. *. *

Helst hade jag velat skriva om Thomas Axner, Sveriges förbundskapten. Hans coaching, hans ledarskap. Hans - och assistenten Johanna Wibergs - betydelse för den harmoni som strålar kring laget. Men det spar jag till efter finalen. Förlåt, till ett annat tillfälle. Man ska inte gå händelser i förväg, då kan man vakna mitt i en kalldusch.

Seniorfest a la’ barnkalas

Julbord igår med gamla kollegor på Sydis och Kvällsposten. Mätt än. Onödigt mycket sill före det varma. Och så dessa förbannade ägghalvor. Åt jag fyra? Jaså sex. Inte konstigt man är däst. Inte bakis däremot. Två nubbar bara. Med ett styckepris på 120 kronor fick det räcka, man är väl pensionär. Om sig och kring sig, girig och småsnål. Svag för jämförelser; i Tyskland ger jag 120 spänn för ett helrör. Det kostar förvisso att resa dit men det tar man igen med råge på att handla rikligt och rejält. Man får inte va’ dum.

*. *. *

Trevlig tradition annars, detta med julbord. Lite uttunnade led allteftersom men det får man ta: vi är en seniorklubb, folk faller ifrån av en eller annan anledning. Vikande form, ohälsa, livets förgänglighet. År som tar ut sin rätt, vemod som ett ständigt närvarande hot. Den här gången var vi runt 50 glada på plats, faktiskt en smärre ökning mot i fjol. När seniorklubben var ung och dess medlemmar nypensionärer kunde vi förstås vara över 100 - och då festade vi på kvällstid. Inte längre. Barnkalasnormen gäller: 13.30-16.00.

*. *. *

Det är så det blir. Där man förr inledde en så kallad försittning, där bryter man nu upp. Åker hem. Nykter och fin, en skugga av sitt forna jag. Till glädje för nära och kära, till viss förundran för en själv. Hur blev det såhär? Exakt när slutade man tänka på en blöt eftersits? Varför? Lönlösa frågor, men lite kul att fundera på under en cykeltur. Ja, jag cyklade till och från julbordet. Bara jag. Andra åkte buss eller bil. Någon hade färdtjänst. En - seniorklubbens profilerade friskus - var flanör. Förflyttning efter förmåga.

*. *. *

Vid mitt bord uppstod - mellan skrönor och anekdoter från förr - en tidstypisk diskussion om tillståndet i Sverige och Malmö. Uppfattningen som trängde igenom bruset var tydlig och gemensam: ”för jävligt, för mycket gängkriminalitet, för stor invandring”. Ingen sa emot. Inte jag. Inte killen från Gambia som var där i egenskap av personlig assistent till en hårt ödesdrabbad vän. Inte servitrisen, inte servitören; båda av utländsk härkomst. Öppen SD-propaganda är inte längre någon avvikelse. Snarare det helt normala.

*. *. * 

Önskar att jag kunde rest mig i protest. Hållit ett brandtal om människors lika värde. Lyft allt det positiva. Påmint om vilka som vårdar oss. Serverar oss på krogen. Transporterar oss i buss eller taxi. Berikar oss på tusen och ett sätt. Balanserat diskussionen. Men vänta nu. Vem är jag att veta bättre än andra hur saker hänger ihop? Svennen i mig fegade ur. Man går inte på fest för att störa liksom. Och detta var förresten mest en liten parantes, inget som sabbade matlusten eller umgänget i stort. God Jul, alla seniorvänner.

Lindqvist’s stund i ljuset

Sverige-Ungern 26-22. Femte matchen, första testet. Och Sverige stod pall, blev klart för kvartsfinal i VM-handbollen. Bra gjort. Fast rimligt, som prestation betraktat. Ungern har ett talangfullt landslag med hög potential, framgångsrikt på senare års ungdomsmästerskap - men Sverige ska vara snäppet bättre. Hemmaplan en plusfaktor, rutin en annan. Bundsen i buren, Roberts och Lindqvist på nio meter; tjejer som varit med förr, kvalité som ger utslag i skarpt läge.

*. *. *

Härligt att se Helsingborgsbördiga Emma Lindqvist i en huvudroll. Hon som alltid varit ”världsmästare” på att underordna sig. Spela för laget, ta skitjobbet, låta andra glänsa. Nu gjorde hon - av alla! - sju mål. Pers i landslaget, med råge. Däribland ett par rökare från distans vars like aldrig skådats. Av Lindqvist alltså. Hon brukar liksom tråckla in sina mål, faan inte bomba. Matchens spelare i min bok - men inte i prisjuryns. Där föll valet på Bundsen. Okej för det, smaksak.

*. *. *

Över tiotusen såg matchen, om jag hörde rätt. Sveriges handbollsdamer är folkkära, åtminstone i Göteborg. Med det stödet är det svårt att förlora. Dessvärre försvinner det nu: kvartsfinalen spelas i Danmark. Eventuellt mot Danmark, den saken avgörs i morgon. Oavsett lär det bli tufft. Blåbären är bortsållade, kvar i VM-turneringen finns blott de bästa. Sverige är där. Nosar på medalj, konkurrerar. Om alla stjärnor står rätt kan det bära långt. Annars vinner Norge.

Mycket folk, lite match...

HK Malmö-Lugi 27-21. 1600 pers! På handboll i Malmö. Det tar sig. Möjligen, inte säkert. En gång är ingen gång - och gårdagens match var derby, många tillresta handbollsvänner från Lund förgyllde publiksiffran. Synd om dem; Lugi förmådde inte göra match av det hela. Om det berodde på egen svaghet eller Malmös styrka vet jag inte, kanske en kombo. Själv blev jag lite sen så mina intryck baseras på delar av matchen (andra halvlek framförallt). Och då var det klasskillnad. Handboll blir roligare när två lag är någorlunda jämbördiga, så var det tyvärr inte här.

*. *. *

Lugi såg lätt ut. Klent, tunt. Ingen överraskning i och för sig; laget är byggt på lågbudget, saknar tyngd och rutin. Gamla försvarsstarka Lugi finns inte längre, fjolårets offensiva spetskvalitet är också borta. Svårt att vara målvakt i dagens Lugi - men ingen skugga över Victor Hedberg, han höll väl snarare siffrorna nere igår. HK Malmö? Bra så länge det behövdes. Tio bollar upp innan skärpan klingade av och segermarginalen krympte. Grötta guldkornet igen. Mål från distans, mål på kontring eller genombrott, hjärnan bakom alla spelmönster; norrmannen visade hela sitt register.

*. *. *

Härnäst möter HK Malmö Sävehof. Två gånger om. Först borta, sen hemma strax före jul. Annat än Lugi, får man förmoda. Blir intressant att se om Grötta kan briljera även mot giganten från Partille. Och om säsongens upplaga av HKM verkligen är ett topplag på riktigt. Hittills ser det så ut, överraskande nog. Varning dock för numerären. Det är förstauppställningen som är vass, samma sex/sju spelare som gör jobbet i match efter match. Tiden med ”två alternativ på varje position” är förbi, skador kan bli förödande. Vilket förstås gäller för många av ligalagen.

*. *. *

Hedersgäst i Baltiska hallen igår: Daniel Ståhl, diskuskungen. Snyggt hyllad av HK Malmö för bragdguldet häromdan. Jämte honom är alla handbollsspelare - även de välväxta - påfallande små.

Spelsabotör - inom lagens råmärken?

En fråga om handboll: hur många frikast kan en spelare dra på sig utan att bli utvisad? Svar: i princip hur många som helst. Ja, jag tänker förstås på Sveriges försvarsklippa Anna Lagerquist. Alla hyllar henne; domarna i det tysta, televisionens expertkommentator Clas Hellgren i det rent euforiska under gårdagens VM-match mot Kroatien (svensk seger 22-17). 

*. *. *

Själv gillar jag också Lagerquist, är bara lite fundersam över handbollens regelbok. Detta med låsningar och famntag, Lagerquists specialområden. Bevisligen regelvidriga, annars hade det inte blivit frikast. Vilket i handboll knappast kan betraktas som något straff, snarare som syndarens belöning. Motståndarlagets spelmönster bryts, anfallen bromsas upp. Om och om och om igen - i famnen på oavbrutet robusta Lagerquist. Självklart är hon en fantastisk tillgång för Sverige. Tjugo regelbrott per match utan att bli utvisad är faan i mig en konst. All respekt. Nej, viss respekt. Riktigt lika hänförd över spelsättet som Hellgren - och domarna - blir jag nog aldrig.

*. *. *

Per Johansson är handbollsprofessorn som har mitt öra. En gång förbundskapten för Sveriges damer, numera för Nederländernas. Frispråkig, rak och initierad, i vissa kretsar säkert obekväm. När han säger att VM-lottningen känns riggad går det liksom inte att vifta bort som bullshit. Riggat alltså till fördel för värdnationerna. Sverige, Norge, Danmark; alla har lättast möjliga väg fram till semifinalerna. Sverige inte minst. Fallgropar finns förstås - men som sagt, lättast möjliga. Slump? Knappast. Värdnationer har gynnats förr, mer eller mindre ogenerat. Bra för publikintresset, krass ekonomi. Johanssons eget lag kan f ö vara en outsider i medaljstriden.

*. *. *

Gårdagens glada nyhet: Årets Bragdguld tilldelas Daniel Ståhl, diskusvirtuosen. Något annat hade förvisso varit upprörande, men man vet aldrig. I juryn sitter människor av kött och blod med olika tycke och smak om idrott i stort. Det kan så klart påverka resultatet, ibland bortom begriplighetens gränser för oss vanliga dö’nickar. Inte den här gången. Rätt man vann. Punkt.

Segers smärtsamma sorti

Så kom beskedet som måste komma någon gång: Caroline Seger avslutar landslagskarriären i fotboll. Jag önskar att hon kunde meddelat det med glädje. Stolthet. Tacksamhet. På förekommen anledning, så att säga. Nästan tjugo år i blågul dress, 240 landskamper, rosad och prisad som ingen annan spelare. Men tyvärr. Caroline Seger verkade förkrossad vid pressträffen kring hennes eget beslut. Inte bara rörd, utan djupt ledsen. Det gjorde ont att se. Samtidigt som det kanske sa något om tidens förbannelse: ju längre man håller på, desto svårare att sluta. Som i livet, så ock i fotboll.

*. *. *

Jag hoppas och tror att det kommer en ny dag för Caroline Seger. Att tårarna torkar, glädjen återvänder. Och att svensk damfotboll tar vara på sin ”kronjuvel”. Vem vet, kanske som framtida förbundskapten? Seger har egenskaper som kan passa, tänker jag. Erfarenhet, vinnarskalle, ledarförmåga; vad mer kan man begära? Det ordnar sig alltid för duktigt folk, har någon sagt. Fotbollen nu för tiden erbjuder dessutom alternativa vägar, en sorts mjuklandning efter uppslitande karriärslut. Vissa blir tränare. Andra blir sportchefer. Några etablerar sig som agenter - fast betydligt fler som experter i tv. Segers cv duger lite överallt, hon kastas knappast rakt ut i tomma intet.

*. *. *

Att det är svårt att sluta spela boll fattar jag - av egen erfarenhet. Var väl typ 55 fyllda när jag fortfarande sprang och jönsade mig i korphandbollen. Med prestationsångest och hela den biten inför varenda match. Inga jämförelser i övrigt, Segers nivå har aldrig varit min. F ö är hon bara 38 och inte riktigt färdig heller; i klubblaget FC Rosengård blir det tydligen ytterligare en säsong.

*. *. *

Kom att tänka på Gantofta. Liten ort i Helsingborgs kommun. Känd för just Caroline Seger. Men även för Gustaf Håkansson. Båda kommer händelsevis därifrån. Gustaf...undrar du som är ung? Riksbekant när jag var barn. Fast då under namnet Stålfarfar och för anmärkningsvärda bravader på cykel. Vill minnas att han t ex vann maratontävlingen Sverige Runt, låt vara att det tisslades om småfusk längs vägen. Stålfarfar var vid tillfället ifråga redan till åren kommen, säkert ett par tre decennier äldre än konkurrenterna. Borde inte kunna vinna, gjorde det ändå. Och blev mytomspunnen. Lustigt att damfotbollens Stålmormor kan knytas till samma lilla plats på jorden. Om jag varit i Gantofta? Någon gång, inte ofta. 

*. *. *

Slut på nödrimmen. Nej förresten, ett till. Efter tår kommer vår. Lycka till Caroline Seger - och tack för en storslagen landslagskarriär.

Boll som boll är dagens paroll

Sverige är som bekant bäst i världen i damfotboll. Nej, jag skojar. Bara på den officiella rankinglistan. Som ingen begriper. Sveriges damer har såvitt jag vet inte vunnit ett förbannat skit i de stora mästerskapen - och då ska man komma ihåg att konkurrensen fortfarande är relativt begränsad. Jämfört med herrfotbollen ytterst begränsad. Stolligheten i att Sverige rankas etta bevisades igår igen: 0-1 mot Schweiz i OS-kvalet, ajöss till Parisspelen -24. Jag såg inte matchen, hade annat för mig. Men börjar man inte ana lite Janne Andersson-syndrom även hos damernas förbundskapten Peter Gerhardsson?

*. *. *

Detta med resultaten. Hyggliga länge, ibland bra, vikande trend vartefter. Med kulmen nu i OS-kvalet. Detta med sentimentaliteten. Att hålla fast vid gamla spelarfavoriter, att liksom värna familjen. Mänskligt kanske, men föga modigt. Förnyelse och föryngring försenas, tilliten för de unga finns där inte riktigt. ”Stå på tillväxt” är en svensk paradgren, Gerhardsson såväl som Andersson verkar gilla den. Själv är jag tveksam för att inte säga kritisk - men det kan ju bero på att jag inte är förbundskapten. Alltid lättare att hacka u p a, så att säga. Och rankingen, i all sin gåtfullhet, talar förstås för att jag bör knipa käft.

*. *. *

VM i damhandboll har inletts. Utan min ”medverkan”. En enda match har jag sett hittills, Tyskland-Japan häromkvällen. Ett av mina bättre val; härligt att se japanskornas spelglädje och attityd. Full fart framåt, lite klen fysik men så mycket hjärta. Och många oslipade diamanter i laget, svåra dock att urskilja. I Japan finns inga bänkspelare, alla får va’ med, bytena duggar tätt. På målvaktsposten inte minst. Tre olika avlöste varann där, in och ut med jämna mellanrum. Synd att det inte blev poäng. Tyskorna avgjorde i sista anfallet, 31-30. Men annars är inledningsrundan i dam-VM ganska tradig numera, tycker jag.

*. *. *

Viljan att bredda turneringen har gjort att många blåbär slinker med. Resultaten blir därefter. Helt förutsägbara, eliminerat spänningsmoment. Defilering mot mellanrundan för de bästa. Sverige t ex. Lätt grupp, kan helt enkelt inte missa avancemang. Nåt skaver med att ett världsmästerskap i handboll ska vara späckat av uppvisningsmatcher...i väntan på allvaret. Tids nog kommer det förstås. Och då lär väl guldet bli en trepartsaffär. Norge, Danmark, Frankrike, någon av dem. Med Sverige som outsider.