Tre raka segrar för HFK i ligan. Exakt samma för IFK i allsvenskan. Härliga tider, strålande tider för handbollen i Karlskrona. Det är knappt jag vet vilket ben jag ska stå på. Jo förresten, det vet jag. IFK-benet. Gammal kärlek rostar aldrig, så sant som det är sagt. Det var IFK som en gång gjorde mig handbollsfrälst, det är IFK:s öden och äventyr jag följt alltsedan dess. Och eftersom ”dess” betyder mitten av 1950-talet handlar det om nära nog 70 år. En resa mellan himmel och helvete, kan jag säga. Höga toppar, djupa dalar, perioder av kris och kaos. Desto roligare här och nu.
*. *. *
Efter onsdagens seger mot Anderstorp, 28-22, ligger IFK lika nära det övre kvalstrecket som det nedre i den allsvenska tabellen. Serien är förstås vansinnigt jämn. Ett par förluster och IFK kan vara nere i skiten igen. Och nej, jag inbillar mig inget. Nytt kontrakt vore verkligen bra nog - ligan är orealistisk, inte ens ett mål. IFK har inte det laget, de spelarna. Framförallt inte de resurserna. Vad IFK har är en stolt historia som fortfarande återspeglas i handbollens maratontabell, allt annat är numera på HFK:s sida. Publiken. Sponsorerna. Ekonomin. Organisationen. Statusen: störst och bäst i ”staun”. Ett surt äpple att tugga i sig men tid läker sår; IFK:s dominans bröts redan runt millennieskiftet.
*. *. *
En sak har jag lärt mig: man ska aldrig säga aldrig. En dag bjuder kanske IFK på en ”tillbakakaka”. Fast inte i närtid, snarare långt bortom min horisont. Nuvarande ordning mellan klubbarna visar att allt är möjligt. Jag kan försäkra: för 65 år sedan fanns inte en enda Karlskronit som såg lilla Hästö (dagens HFK) komma upp sig. Det var division 3 som gällde. Sjömansskolans sporthall, onsdagar. Jag hängde där regelbundet, mest för att ha nånting att göra i väntan på nästa IFK-match. Så var det då - och så har det förblivit: jag gillar egentligen båda men bara IFK ger mig hjärtklappning. HFK ger mig typ magknip, sällan mer. Fast 31-22 senast borta mot Skövde var ett lyckopiller. Otroligt imponerande.
*. *. *
Vad gäller IFK hade jag tänkt skriva om Shaban Zogaj. Ung grabb, drygt 20, med landslagsmeriter för Kosovo. Minst av allt någon stor handbollsnation - men även i små fostras fynd. Zogaj kom till IFK i fjol (via ett mellanspel i Danmark), blev en tillgång redan då, dock utan de tunga avtrycken. Men nu! Fet succé, 21 mål på de två matcher som föregick onsdagens. Där dessvärre olyckan var framme. Zogaj utgick tidigt med en befarad korsbandsskada, bekräftelse återstår. I sämsta fall rök säsongen. Plus en del av nästa. Synd. Får skriva mer om honom en annan gång. Starkt av IFK att ändå vinna; Kalle Malmström, med ett förflutet i HFK, ersatte Zogaj mer än förtjänstfullt.
*. *. *
Med denna betraktelse över handbollen i min forna hemstad ber jag att få önska alla läsare en God Jul. Tack för att ni finns.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar