Frankrike-Norge 31-28. Igen: detta Frankrike! Ett fantastiskt handbollslag, så värdiga världsmästare. Jag vet faktiskt inte vad som imponerar mest. Den tekniska briljansen? Den taktiska förmågan? Bredden? Generationsväxlingen, att spelare kommer och går utan att det ”märks”? Allt verkar fulländat. I finalen hade man ändå otur: båda högerniorna blev skadade och obrukbara. Förödande för ett normalt lag. Inte för Frankrike. In kom en 20-årig VM-debutant - och hon gjorde de fyra sista målen. Sorgligt nog missade jag hennes namn, men man lär sig väl med tiden. Norge också, kanske. Det är inte lätt att hålla reda på alla handbollsbegåvade fransyskor. Jo, Foppa förstås. Lagets mittsexa heter så och hon är grym.
*. *. *
Fast inte ens Foppa får spela nonstop. I Frankrike byter man, ingen är helig. Norge mer beroende av vissa, inte fullt lika komplett. Det slog igenom i finalen. Nionde matchen i turneringen, hårt slitage på de bärande spelarna. Reistad t ex. 15 mål i semifinalen häromdan, blygsamma fem nu. Infångad, offer för fransyskornas taktiska list. Riktigt spännande blev det egentligen aldrig, möjligen skenbart men inte seriöst. Frankrike gick ganska tidigt ifrån till en tremålsledning - och det har man ju lärt sig: just Frankrike är mästare på att slå vakt om ett försprång. Spela av tid, behålla kylan, göra nåt extramål om eller när det behövs. Tills det plötsligt är slut och pokalen är säkrad. Och Norge ligger där som god men frågande tvåa.
* * *
Danmark-Sverige 28-27. Nära är en klen tröst, om ens någon när blott slutresultatet räknas. VM-bronset till Danmark, tapperhetsmedalj till Sverige. Hårt öde, små marginaler. Men kanske himmelsk rättvisa: Danmark hade Han Däruppe emot sig i semin mot Norge, fick tillbaka lite nu. I en match med två ansikten: 5-1 i en dansk rivstart, 18-15 i paus, öppna spjäll. Betydligt målsnålare i andra halvlek. Förbättrat försvarsspel i Sverige, en och annan räddning av Bundsen i buren. Mer behövdes inte för att det skulle bli handboll. Plötsligt var det lika i målprotokollet, vid något tillfälle även svensk ledning. Kändes som danskorna gick på knäna i det läget - men någonstans lyckades de hämta kraft för ett avgörande.
*. *. *
Olyckligtvis fick Danmark viss hjälp från ”fel” håll. Jag tänker på Jamina Roberts, svensk lagkapten och nyckelspelare. För dagen inte riktigt där, tyvärr. Ofokuserad, tafflig med bollen. Kanske tröttkörd? Danmark kunde hursomhelst ställa om på hennes misstag flera gånger. Desto bättre i det svenska laget var unga Tyra Axner. Inbytt vid 1-5 blev hon en injektion. Tog befälet, ansvaret. Låg bakom den uppryckning som mer rutinerade spelare borde gjort. Axner sköt fyra egna mål men framförallt hittade hon en radar till Linn Blohm på linjen. Sveriges mittsexa gjorde sju mål, undrar om inte Tyra Axner assisterade till samtliga. Sparsamt matchad under turneringen, fräsch och spelsugen, blev hon till slut ett utropstecken.
*. *. *
En gåtfull insats gjordes av Nathalie Hagman. Mållös, när hände det senast? Fråntagen straffskyttet. Kort hållen i det stora hela av Tomas Axner, lika mycket bänktid som speltid. Kändes som en markering, oklart mot vad. Det ska sägas att Mellegård skötte straffläggningen med bravur, fyra av fyra. Sammantaget en mer än okej VM-turnering för Sverige. Fyra i världen om inte prislistan ljuger. Förvisso oförändrat långt från damhandbollens två giganter - men bättre än alla andra. Utom Danmark då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar