Julbord igår med gamla kollegor på Sydis och Kvällsposten. Mätt än. Onödigt mycket sill före det varma. Och så dessa förbannade ägghalvor. Åt jag fyra? Jaså sex. Inte konstigt man är däst. Inte bakis däremot. Två nubbar bara. Med ett styckepris på 120 kronor fick det räcka, man är väl pensionär. Om sig och kring sig, girig och småsnål. Svag för jämförelser; i Tyskland ger jag 120 spänn för ett helrör. Det kostar förvisso att resa dit men det tar man igen med råge på att handla rikligt och rejält. Man får inte va’ dum.
*. *. *
Trevlig tradition annars, detta med julbord. Lite uttunnade led allteftersom men det får man ta: vi är en seniorklubb, folk faller ifrån av en eller annan anledning. Vikande form, ohälsa, livets förgänglighet. År som tar ut sin rätt, vemod som ett ständigt närvarande hot. Den här gången var vi runt 50 glada på plats, faktiskt en smärre ökning mot i fjol. När seniorklubben var ung och dess medlemmar nypensionärer kunde vi förstås vara över 100 - och då festade vi på kvällstid. Inte längre. Barnkalasnormen gäller: 13.30-16.00.
*. *. *
Det är så det blir. Där man förr inledde en så kallad försittning, där bryter man nu upp. Åker hem. Nykter och fin, en skugga av sitt forna jag. Till glädje för nära och kära, till viss förundran för en själv. Hur blev det såhär? Exakt när slutade man tänka på en blöt eftersits? Varför? Lönlösa frågor, men lite kul att fundera på under en cykeltur. Ja, jag cyklade till och från julbordet. Bara jag. Andra åkte buss eller bil. Någon hade färdtjänst. En - seniorklubbens profilerade friskus - var flanör. Förflyttning efter förmåga.
*. *. *
Vid mitt bord uppstod - mellan skrönor och anekdoter från förr - en tidstypisk diskussion om tillståndet i Sverige och Malmö. Uppfattningen som trängde igenom bruset var tydlig och gemensam: ”för jävligt, för mycket gängkriminalitet, för stor invandring”. Ingen sa emot. Inte jag. Inte killen från Gambia som var där i egenskap av personlig assistent till en hårt ödesdrabbad vän. Inte servitrisen, inte servitören; båda av utländsk härkomst. Öppen SD-propaganda är inte längre någon avvikelse. Snarare det helt normala.
*. *. *
Önskar att jag kunde rest mig i protest. Hållit ett brandtal om människors lika värde. Lyft allt det positiva. Påmint om vilka som vårdar oss. Serverar oss på krogen. Transporterar oss i buss eller taxi. Berikar oss på tusen och ett sätt. Balanserat diskussionen. Men vänta nu. Vem är jag att veta bättre än andra hur saker hänger ihop? Svennen i mig fegade ur. Man går inte på fest för att störa liksom. Och detta var förresten mest en liten parantes, inget som sabbade matlusten eller umgänget i stort. God Jul, alla seniorvänner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar