Lovvärd satsning, bister verklighet

HK Malmö säger sig vilja göra en rejäl satsning även på damsidan. Gott så; elithandbollen i Malmö har inget att förlora på att bli tvåkönad. Frågan är bara hur mycket HK har "på fötterna" i sin uttalade ambition. Gårdagens seriepremiär i division 2 reste vissa tvivel. Flottan Karlskrona stod för motståndet och vann ganska bekvämt, 25-20. Det hjälpte inte att den välfyllda Söderkullahallen vibrerade av förväntningar. Eller att HK-bossen Jörgen Rasmusson bokstavligt talat slog på stora trumman matchen igenom. Eller att det erkänt skickliga tränarparet Ola Kristiansson/Birthe Hansson gjorde allt i sin makt. Det viktigaste räckte inte till. Laget. Där har HK Malmö, såvitt jag kunde se, inte gjort någon satsning som rimmar med målsättningen. Och hur skulle det gå till? I närområdet finns Lugi och H65 - men vilken elitspelare byter frivilligt ner sig till division 2? HK får i hög grad förlita sig till spelare på befintlig nivå, i kombination med egen talangproduktion. I gårdagens match var t ex flera av tjejerna från fjolårets smått omsusade F16-lag (finalsteget i USM!) med. Men flickhandboll är en sak, damhandboll något annat. Skillnaden gör ont rent fysiskt. Ett ytterligare aber för HK är att lagets kanske mest talangfulle spelare steg av inför säsongsstarten. Slutade, helt enkelt. 19 år ung. Nej, nån spikrak väg mot höjderna lär det inte bli för HK Malmö. Osäkerhetsfaktorerna är för många. Min fulla respekt dock för att man försöker.

Politikens drängstuga

Läser i bladet att Sverigedemokraterna nu är landets största parti. Bland män alltså. Cirka var tredje svenne-banan skulle rösta på SD om det vore val idag. Mot blott var sjunde kvinna. Det är ju det jag sagt i alla tider: kvinnor är klokare än män. Ser saker i större perspektiv, går inte lika lätt i populismens fälla. Det är liksom ingen tillfällighet att klimat-Greta heter just Greta och inte Jimmy. Män är som - ja, precis som SD faktiskt. Inte särskilt benägna att ta ansvar, men förbannat sugna på att ha inflytande. Dugliga problempekare, odugliga problemlösare. Fega ynkryggar, kort sagt. Okej, jag generaliserar. Överdriver. Lite. Fortfarande finns det män som inte sympatiserar med SD. En krympande skara, men dock. Leve det kvinnliga omdömet.

Malmötrippeln sprack på en puck

Halvkross i fotbollsderbyt. Totalkross i handbollsderbyt. En sen målvaktstavla från tre poäng även i hockeyn. Detta kunde och borde blivit en galakväll för Malmö. Två minuter skiljde: så lite tid återstod när Redhawkskeepern Lars Volden glömde att hålla ihop benskydden och lät Färjestad kvittera till 3-3. I förlängningen som följde försvann ytterligare en Malmöpoäng, Färjestad vann 4-3. Så där skulle MFF aldrig klanta till det. Fotboll är förvisso en annan sport än hockey, men stadga och struktur är tillåtet i bägge. Av detta syntes nu inte mycket i HIF före paus. Redan då spikade MFF segerresultatet 3-0. Derbykänslan kom av sig, klasskillnaden var för stor. HIF ryckte upp sig i andra halvlek, ett par byten gjorde tydlig skillnad. Samtidigt som MFF naturligt nog slog av lite på takten. Tre poäng och tre nya plusmål var liksom gott nock, hoppet om allsvenskt guld överlevde. Kan förresten tänka mig att rätt många hade spelat på just 3-0 till MFF. Frågan är hur många som hade spelat på resultatet 20-30 i handbollsmötet IFK Kristianstad-HK Malmö. Ingen känns inte som någon djärv gissning. Siffrorna inbjuder till nya funderingar kring allmäntillståndet i Kristianstad. Spelarna finns, spelet saknas. Tränare finns också, men struktur lyser med sin frånvaro. Det tar emot att hacka på Ljubomir Vranjes, jag har redan gjort det tillräckligt, andra får ta vid. Problemet är kanske att hans förtroendekapital är så grundmurat i handbollskretsar att ingen törs. Med det sagt ett oreserverat grattis till HK Malmö. Tiomålsseger i Kristianstad är fortfarande en respektabel prestation.

Högtidsstund med Mjällby

Jag var i Trelleborg igår. Såg Mjällby besegra TFF 3-0 och återta serieledningen i superettan. Fantastiskt på alla sätt och vis. Fem omgångar kvar, Mjällby skulle liksom inte varit där. Snarare i nedre delen av tabellen. Förhandstipsen gick ju i den riktningen - av en anledning: nykomling, stjärnfattigt lag, anonym tränare. Tuff konkurrens inte minst. Jag hade själv, som den Mjällbyvän jag är, varit mer än nöjd med nytt kontrakt. Nu får jag nästan kämpa för att inte fantasin ska skena fritt. Allsvenskan en sjätte gång? Bara att kunna ställa frågan utan att gripa den ur luft känns otroligt häftigt. Svaret får bli vad det vill, ingen eller inget kan ta ifrån Mjällby AIF en succéartad återkomst till elitfotbollen. Gårdagens match blev efterhand en ren njutning. Det hade jag inte trott: Mjällby kom trots allt från två förluster, tecken fanns på avmattning. Men så bjöd TFF-målvakten på en groda till förlösande 0-1 redan efter några få minuter - och det var tydligen precis den boost laget behövde. Tvåan och trean följde i snabb takt, sen var det full kontroll. Hårt jobb, distinkt passningsspel, säkra marginaler; allt för att hålla nollan för första gången på mycket länge. Sista tjugo kunde till och med jag - erkänd skeptiker - sitta tillbakalutad på läktaren och bara mysa. Detta var förbannat bra, Mjällby. Bäst av alla och på hela plan var nr 7 Viktor Gustafsson. En mittfältsterrier av rang, klar allsvensk klass. Bäst utanför plan var min gamle Sydiskollega Magnus Månsson. Det var han som erbjöd mig skjuts till högtidsstunden. Ödmjukt tack.

Domen mot Beutler

15 månaders avstängning. Sent omsider föll så domen mot Dan Beutler, den kokainsniffande handbollsmålvakten. Jag vet inte om straffet ska betraktas som hårt eller milt. Möjligen svenskt lagom. Vet heller inte om strafflängden räknas från brottstillfället, i så fall har ju Beutler redan avtjänat första tredjedelen. I vilket fall är det en rätt sjaskig historia, väsensskild från det målvaktsöde jag berättade om igår. Depression väljer man inte. Narkotikabruk är - även i beaktande av omständigheter - i strikt mening ett eget val. Dessutom oförenligt med idrottens värdegrund. Att Beutler själv talar om att komma tillbaka oroar mig: han fyller snart 42 och borde inse att livet är större än en boll. Att tid rinner ut, att skandaler klibbar sig fast betydligt hårdare än puder på näsan. Vilken klubb skulle erbjuda kontrakt? För egen del tar jag mig friheten att minnas Dan Beutler som den spektakuläre publikfavorit han blev under åren i HK Malmö. Mannen förgyllde faktiskt tillvaron för oss stammisar i Baltiskan. Tack.

Målvaktshjälten Jesper Johansson

Lite ledsamt att läsa om Mjällbymålvakten Jesper Johansson som tvingas sluta med fotbollen 25 år ung. Anledningen är alarmerande: långtgående depression relaterad till stegrad prestationsångest inför varje ny match. Johansson, som var ordinarie Mjällbykeeper vid säsongsstarten och dessutom är landslagsmeriterad på ungdomsnivå, tog i samförstånd med klubben timeout i juni. Målet, förhoppningen, var att kunna komma tillbaka till fotbollen, Johansson själv tackar f ö på Mjällbys hemsida alla som stöttat honom i den kampen. Samtidigt som han alltså meddelar att kampen nu tar en ny inriktning. Det handlar om att överhuvudtaget orka ta sig till Strandvallen för att titta på laget, vilket hittills inte varit möjligt. En fråga gnager: hur många unga idrottskillar eller idrottstjejer mår så här? Hur många tiger och lider? För att plötsligt lägga av utan närmare förklaring. Tack Jesper Johansson för ditt mod att berätta.

Släkten är bäst...

Ibland har man tur. Igår tex. På förekommen anledning befann jag mig på släktkalas - och inte vid dumburken för att glo på fotboll. Det var tur. Då slapp jag se Mjällbys debacle mot Brommapojkarna (0-2). Jag hade förmodligen bara blivit förbannad. Inte för förlusten som sådan, den kan jag ta. Men omständigheterna. Denna oförmåga att hålla tätt bakåt: Mjällby har fyra nollor på 24 matcher, ingen efter sommaruppehållet. Detta självvalda kvalitetstapp: precis när allsvenskan ser ut att finnas inom räckhåll gör man sig av med Jakob Bergström och Pavle Vagic. Hjärtat och hjärnan, liksom. Dessa ersättare: tre vice män. Och med vice menar jag då att ingen av dem varit ordinarie i någon startelva någonstans på senare år. Örebroförvärvet Omoh blev f ö utvisad igår. Vet inte hur eller varför, vet bara att drummelaktigt beteende kan demoralisera ett helt lag. Slutgnällt. I det stora hela har Mjällby gjort en stark säsong, det kommer man inte ifrån. Även om det just nu känns lite ansträngt att säga det.

Tankeställare för MFF?

Dynamo Kiev-MFF 1-0. Halvvägs ganska jämnt, sen snudd på överkörning. Dynamo växlade upp, MFF blev tillbakapressat och hängde inte med. Målet föll förvisso sent men ändå logiskt, Dahlin i buren kunde liksom inte rädda allt. Noterade att Erdal Rakip än en gång ställdes utanför matchtruppen i MFF. Skulle nye Beijmo vara en bättre spelare? I så fall måste Rakip stagnerat något alldeles enormt under sitt utlandsår. Och tydligen är det så: jag vill ju inte göra anspråk på att begripa något som inte MFF-tränaren Uwe Rösler begriper. Knepigt dock det där med "hemvändarromantiken". Berget och Molins är två andra typexempel: bättre när de såldes än när de köptes tillbaka. Ingen av dem fick beträda banan igår. Vad jag kan sakna i MFF är lite ungdomlig fräschör. Pigga ben, kaxig attityd, respektlöshet och mod. En Tim Prica. En Adi Nalic (utlånad, jag vet). Inget ont om veteraner - men inte doftar det framtid om dagens MFF.

Hall's inhopp matchens behållning

HK Malmö-O/V Helsingborg 33-23. Talande siffror. HK var bra, O/V uselt, klasskillnaden större än slutresultatet. Kul att se alla de nya i Malmölaget. Berentsen, Ekman, Johannes Larsson, Hellberg i buren...men framförallt Kävlingepågen Elias Hall, 17 år ung. Den sistnämnde kom in med sju minuter kvar och presenterade sig direkt med en vänsterslägga i krysset. Sen gjorde han ett till mål, låt vara på en motståndare som så dags lagt ner försvarsvapnen. Ska bli intressant att följa denne Hall, debuten var riktigt lovande. Hoppas Tönnesen ger grabben speltid. Men vad ska man säga om O/V Helsingborg? Klubben har ju satsat ganska rejält inför comebacken i handbollens högsta serie - och så gör man en sån här insats. Prestigevärvningen Anton Månsson spelade cirka tjugo minuter i första halvlek, bommade två frilägen från linjen och satt sedan av resten på bänken. Tillskotten från Guif, Emil Andersson och Emil Hansson, var kort sagt iskalla. Skärpning måste till, annars åker O/V ur ligan den här gången också.

Tre avvinkade, fyra kvar

Haka på guldtåget eller hängas av? Det var den övergripande frågan i gårdagens samtliga tre allsvenska matcher. Med facit i hand kan man konstatera att Göteborg, Norrköping och Häcken föll ifrån medan Hammarby, MFF och AIK hänger med. Hammarby mest övertygande: 6-2 på Göteborg efter ruggig anfallsfotboll mot ett förvisso klent försvar. MFF mindre övertygande: 1-0 på Norrköping, som var det bättre laget i första halvlek och nog vunnit om man leker med tanken att fotboll hade varit en bedömningssport. AIK å sin sida bör skicka tackkort till domaren: 2-1-segern mot Häcken bärgades olustigt nog med benäget bistånd därifrån. Ikväll kan Djurgården återta serieledningen - men jag är inte helt säker. Helsingborg kommer med ny tränare i Olof Mellberg, det har hänt förr att sånt gett oförklarlig effekt. Kul i vilket fall att guldracet är öppet, om än lite uttunnat på bredden.

Sjöbergs stolliga strafftrippel...

Den allsvenske fotbollsdomaren Kaspar Sjöberg hade ingen bra dag på jobbet igår. I matchen Östersund-Kalmar utdömde han tre straffsparkar. Två horribla, en korrekt. En besvärande felprocent, svår att skoja bort ens med mitt eget favoritmantra om att "även domare måste få lov att göra misstag". Inget blev bättre av att Sjöberg i konsekvens med galenskapen visade ut Östersunds Dino Islamovic. Detta i samband med första icke-straffsituationen. Där Islamovic jagar ikapp bortflyende Kalmaranfallaren Fröling, når honom i straffområdet axel mot axel, touchar bollen ut till hörna samtidigt som Fröling faller. Ett ovanligt ambitiöst ingripande av Islamovic, knappast känd som arbetshäst. Men Sjöberg får det alltså till frilägesfällning och därmed målchansutvisning. Dessbättre skickade Kalmar fram allsvenskans ojämnaste spelare till att utnyttja "gåvan". Ingen blandar högt och lågt som Alexander Jakobsen, ingen kan vara sämre skickad att slå en viktig straffspark direkt efter en utdragen palaver. Mycket riktigt: Jakobsen drog bollen ett antal meter över målställningen. Sen kom domare Sjöberg på att han nog gjort fel. Någon annan förklaring kan jag inte komma på till att Östersund kompenserades vid första bästa tillfälle. Simon Kroon råfilmar men får inte den varning han förtjänar - han får den straff han är ute efter. Och lägger själv in den till 1-0. Vilket ett decimerat Östersund försökte spela på resten av matchen (en dryg timme). Det sket sig. Kalmar kvitterade - på straff. En odiskutabel sådan, kors i taket. Så dags var Jakobsen utbytt, men Nils Fröling kvar. Kalmars smala lycka: den talangfulle ynglingen slog inte bara in straffen, kort därpå fastställde han slutresultatet 1-2 med en veritabel mörsare i krysset. Vore det inte för Kaspar Sjöberg kunde man kallat Nils Fröling för matchens huvudperson.

Frågor och funderingar runt handbollslivet

Tänkte dela med mig av ett par funderingar kring aktualiteter inom handbollen. 1. IFK Kristianstad. Klubbens exklusiva lagbygge inkluderar en spanjor och en tunisier. Spanjoren sedan i fjol, tunisiern nyanländ inför den här säsongen. Det är mycket begärt att de ska kunna svenska - men det verkar inte bekymra coachen Ljubomir Vranjes. Jag har sett två av lagets tre matcher och noterat att Vranjes helt enkelt lämnar duon utanför. Varje timeout hålls på svenska, spanjoren och tunisiern står där som frågetecken och fattar ingenting. Tunisiern, väldigt upphöjd mittsexa i värvningsögonblicket, sitter f ö längst ut på avbytarbänken och har ännu inte fått beträda banan. Tvivlar starkt på att han känner sig inkluderad. Spanjoren Canellas var en attraktion i fjol - så länge Ola Lindgren var tränare och delade ut direktiv på engelska. Nu får han göra sporadiska inhopp och ser mest ut att längta bort. Okej, säsongen är ung, Vranjes kanske har en plan, vad vet jag. Men har man, som IFK Kristianstad, ett internationellt präglat lag bör också coachingen anpassas efter det. Tycker i alla fall jag. 2. Lugis damlag. Fem spelare hoppar av tätt inpå seriepremiären. Jag kan förstå att någon gör det, men fem liknar en kupp. Eller i vart fall en massiv missnöjesyttring. Mot vad kan man bara gissa. De allmänna villkoren? Kraven kontra lönsamheten, så att säga. Ledarskapet runt laget? Träna, träna, träna, nöta bänk mer än spela match, känslan av att inte få nånting tillbaka. Tjejer är ofta stoltare än killar - mitt påstående -, låter sig inte kuvas eller styras lika lätt av en maktfullkomlig tränare, har "mentalt" närmre till nedlagd elitsatsning. Avsevärt mindre att förlora på det också, rent ekonomiskt. Detta är heller inte första gången Lugi skakas av avhopp på damsidan, tidigare exempel finns. Klubben tycks ha en del att jobba med vad gäller hållbarhet och struktur. För de fem avhopparna känner jag viss sympati. Om de plötsligt upptäckt att livet är större än en handboll så har de ju alldeles rätt.

Den kungliga svenska nyfikenheten

En dag som denna, gråmulen och småregnig, kan man alltid ägna åt tv-tittande. Vilket jag precis gjort. Riksdagens högtidliga öppnande, närmre bestämt. Ett fascinerande skådespel. Eller makabert, beroende på vilket ingångsvärde man har i sitt tyckande. All denna pompa och ståt. Alla dessa parader och kortéger. Behövs det? Jag menar, människorna återvänder ju bara till sin arbetsplats efter välbetald maratonsemester. Vilken annan yrkesgrupp möts av pukor och trumpeter och kung och drottning och röd matta i motsvarande stund? Okej, nu är jag medvetet dum. Jag vet mycket väl att det är skillnad på folk å folk. Att riksdagens högtidliga öppnande är en del av det där som kallas konstitution (tror jag). Lite kul dock att leka med tankar. På hur saker och ting kunde varit. Eller inte borde få vara. Fast faktum är att vi som av politikerna brukar kallas "vanligt folk" verkar gilla såna här klassmarkörer. De flesta av oss i alla fall. Fråga om kungahuset t ex. En majoritet är för. Nobelfesten. Sitta vid tv:n och titta på när noblessen kallpratar mellan svindyr skål och sjurättersmeny. Jodå, rätt mycket "vanligt folk" gör det med stor förtjusning. Garanterat samma med riksdagsöppnandet. Det är nåt med nyckelhålsperspektivet. Titta in i en värld som inte är vår. Se hur de ouppnåeliga klär sig, för sig, uttrycker sig inför kameran. Ja, herregud. Hög tid att avliva myten om kunglig svensk avundsjuka. Den finns inte. Särskilt inte när det kommer till kungligheter och liknande dignitärer.

Inte "Granens" fel att Norge var bättre

Sverige-Norge 1-1. Ett bra Norge ledde 1-0, ett mindre bra Sverige vägrade förlora. Och spänningen i EM-kvalgruppen överlevde. Om Sverige vunnit hade det nästan varit klart, nu har vi både Rumänien och Norge hack i häl och allt är öppet. Syndabock i den här matchen blev tyvärr den ifrågasatte (även av mig) veteranen Andreas Granqvist. Det var han som bäddade för Norges ledningsmål, han själv som bjöd belackarna på bränsle. Själv tänker jag inte delta i nån klappjakt på "Granen". Det vore för lågt och för billigt. Alla kan göra misstag. Fotbollsspelare, journalister, lekmän, experter...mig veterligt finns inga felfria människor någonstans. Men med det sagt tycker jag fortfarande att Granqvists plats i landslaget kan ifrågasättas. Han var förvisso en klippa på VM, men det var för ett drygt år sedan och bör rimligen inte räknas idag. Fotbollsform är färskvara, flydda tider kommer aldrig tillbaka. Otur har han haft också, landslagskaptenen. Komma hem till ett HIF i full turbulens främjar ingen spelares välbefinnande, den saken är klar. Sverige ska f ö vara nöjt med 1-1, tycker jag. Norge kändes giftigare, närmre ett segermål. Isak/Quaison som nytt svenskt anfallspar lät intressant på förhand men blev ingen "hit". Inte den här gången. Kanske nästa? Man får inte ge upp och ropa Berg bara för att första försöket misslyckas. Finast i matchen var trots allt det svenska kvitteringsmålet. Forsbergs distinkta tillslag på Ekdahls upplägg, klass rakt igenom.

En klubb i chock och sorg

Hade tänkt skriva något om IFK Karlskrona, mitt gamla favoritlag i handboll. Om den hisnande spelaromsättningen. Om en diskutabel tränarrekrytering. Om de hårresande resultaten i försäsongens träningsmatcher. Om den eviga kampen för att återta positionen som stans ledande handbollsklubb. Men jag avstår. IFK Karlskrona skakas just nu av något mycket värre än svidande tillkortakommanden i en sifferlek. I måndags avled en av lagets nya spelare, 20 år ung, lika hastigt som oförklarligt. Sorgen drabbar i första hand anhöriga men självklart också klubben och alla lagkamrater. I omedelbar konsekvens med tragedin har IFK Karlskrona ställt in sin planerade medverkan vid helgens träningsturnering i Anderstorp, tänkt som genrep inför seriepremiären i division 1.

Gediget svenskt arbete

Färöarna-Sverige 0-4. Gediget arbete, tror jag det kallas. Sverige är rätt bra på det, ger sällan bort nåt i onödan mot fotbollens blåbärsnationer. Här var det kört efter en kvart: 2-0 redan då, båda målen av "nye Zlatan". Nä, inga jämförelser. Alexander Isak heter han, ynglingen som fått och tagit vara på Janne Anderssons förtroende. Kul att se. Lindelöf gjorde trean, Quaison fyran, effektiviteten i första halvlek var i det närmaste total. Sista 45 blev däremot en gäspning. Sverige nöjt med tre nya poäng i EM-kvalet, Färöarna angeläget om att undgå katastrofsiffror. Matchen spelades av - och det mest omskakande var väl egentligen att Jimmy Durmaz byttes in. Det var inte igår. Själv hade jag gärna velat se en glimt även av Muamer Tankovic, truppens lilla "bomb" och den enda som faktiskt kvalificerat sig via insatser i allsvenskan. Men nej, Tankovic fick stanna på bänken. Mot Färöarna. Så där lättvindigt slinker ingen nykomling in i Anderssons landslag.

Svängig premiär i Baltiskan

HK Malmö-Ystads IF 21-25. 13-10 i första halvlek. 8-15 i andra. HK gick ner sig, YIF steppade upp. Handbollspremiären i Baltiskan blev liksom två matcher i en. Och till slut ingen match alls: YIF kunde defilera hem segern, klasskillnaden sista tio var genant. HK saknade Ekman, Berentsen, Kvick och målvakten Hellberg, i någon mån påverkade det säkert slagstyrkan. Om det duger som ursäkt för kollapsen i andra halvlek vet jag inte. På banan fanns trots allt spelare som Östlund, Blickhammar och Magnus Persson. Problemet var att de fångades in av Ystadförsvaret. Oavbrutet, anfall efter anfall efter anfall. Skotten som slank igenom, framförallt från Östlund och Persson, var av knallpulverkaraktär, gästernas veterankeeper Anders Persson kunde inte undgå att rädda. Lindahl byttes in sent omsider och var en ljusglimt. Tim Hilding byttes däremot ut tidigt omsider - och det var gåtfullt. 19-åringen inledde ju alldeles utmärkt som playmaker. Nej, detta var ingen löftesrik premiär av HK Malmö. Mest en massa frågetecken faktiskt. Behållningen ikväll var YIF-nestorn Kim Andersson. Finns inte många handbollsspelare av hans kaliber, i ligan ingen. De långtgående växlarna sparar vi: detta var en match av 32. HK Malmö har kommit igen förr, Ystads IF blandade och gav så sent som i fjol.

Och plötsligt blev det tyst...

Det här med journalistik. Nyhetsrapportering. Händelsevärdering. Läsarrespekt. Svåra saker, lätt att gå vilse. Vilket jag tycker Sydsvenskan gör just nu. Idag är det en vecka sedan Malmö skakades av ett mord som i all sin grymhet kan vara det värsta i stadens moderna historia. Idag är det också fyra dagar sedan stadens ledande tidning skrev en stavelse om illdådet. Sydsvenskan har gjort som Polisen: lagt locket på. Sydsvenskan har kanske sina skäl - diffust vilka - men priset blir högt: läsarna lämnas i sticket, tragedin förminskas. "Back to normal", verkar tidningen resonera. Spalt upp och spalt ner om MFF, inte minst. Jag känner mig provocerad av sådan händelsevärdering. Kränkt. Som tidningsläsare förväntar jag mig en fortlöpande uppföljning även kring händelser som krossar det eviga idylliserandet av vårt "fantastiska" Malmö. Något om spaningsläget t ex. En analys på temat "varför"? Kritisk granskning av polisens arbete. Vad som helst - utom denna kompakta tystnad. Vill inte tro att den säger något om allmäntillståndet i Malmö: avtrubbningen har nått en nivå där t o m journalistiken gått förlorad.

Än finns det hopp om NK Croatia

Jag var på Kroksbäck igår. Det är ju där Croatia huserar numera, mitt gamla favoritlag i Malmös småklubbsfotboll. Ett antal år och divisioner i seriesystemet från glanstiden, så att säga. Tvåan 1990, sexan nu. Det kunde varit värre. Det kunde varit - ingenting. NK Croatia har varit ytterst nära total avveckling, räddats på mållinjen av några "galna" eldsjälar ett par gånger om. Nu ser det plötsligt ganska lovande ut. Unga killar i laget, talang på många fötter. Gamla klubbikoner som Pero Herceg och Petri Paajanen tillbaka som tränare respektive lagledare. Och kval i sikte, för eventuell comeback i femman. Chansen till direktuppflyttning rök nog igår: 2-2 i seriefinalen mot Heleneholm, Croatia hade behövt alla poängen. Bäddade väl för det också med en 2-0-ledning i paus. Så långt blev jag smått imponerad - men sen kom en sån där sorglös dipp som alla Croatiavänner lärt sig leva med. Två bjudningar och vips var slutresultatet spikat redan efter sju minuter av halvlek nr 2. Försmädligt förstås. Fast inte förödande för helhetsintrycket: det finns hopp om Croatia, något flämtande och fladdrande men dock. Allra bäst var väl egentligen publiksiffran. 250 åskådare på en division 6-match i fotboll! Det finns Malmöklubbar på division 2-nivå som har färre besökare.