Den kungliga svenska nyfikenheten

En dag som denna, gråmulen och småregnig, kan man alltid ägna åt tv-tittande. Vilket jag precis gjort. Riksdagens högtidliga öppnande, närmre bestämt. Ett fascinerande skådespel. Eller makabert, beroende på vilket ingångsvärde man har i sitt tyckande. All denna pompa och ståt. Alla dessa parader och kortéger. Behövs det? Jag menar, människorna återvänder ju bara till sin arbetsplats efter välbetald maratonsemester. Vilken annan yrkesgrupp möts av pukor och trumpeter och kung och drottning och röd matta i motsvarande stund? Okej, nu är jag medvetet dum. Jag vet mycket väl att det är skillnad på folk å folk. Att riksdagens högtidliga öppnande är en del av det där som kallas konstitution (tror jag). Lite kul dock att leka med tankar. På hur saker och ting kunde varit. Eller inte borde få vara. Fast faktum är att vi som av politikerna brukar kallas "vanligt folk" verkar gilla såna här klassmarkörer. De flesta av oss i alla fall. Fråga om kungahuset t ex. En majoritet är för. Nobelfesten. Sitta vid tv:n och titta på när noblessen kallpratar mellan svindyr skål och sjurättersmeny. Jodå, rätt mycket "vanligt folk" gör det med stor förtjusning. Garanterat samma med riksdagsöppnandet. Det är nåt med nyckelhålsperspektivet. Titta in i en värld som inte är vår. Se hur de ouppnåeliga klär sig, för sig, uttrycker sig inför kameran. Ja, herregud. Hög tid att avliva myten om kunglig svensk avundsjuka. Den finns inte. Särskilt inte när det kommer till kungligheter och liknande dignitärer.