Den laxen blev en pannkaka

Ponera att du beställt gratinerad hummer och istället serveras - grillad korv. Kul va? Fast sånt händer ju inte, säger du kanske.
Men se, det gör det. Är man bara tillräckligt gammal så...
Min mor, 95, fick erfara detta idag på själva nyårsafton. Normalt har hon matleveranser via hemtjänsten endast måndag till fredag, om helgerna brukar vi barn se till att att kosten blir lite mer varierad. Men just idag ville hon, och vi, göra ett undantag. Det stod ju lax på matsedeln. Kokt lax med hollandaisesås och potatis, grönsaker därtill. Och så chokladbakelse till dessert. Lät gott, nästan lite nyårsfestligt, tyckte mor.
Hon fick - fläskpannkaka. Utan sylt. Utan ett jävla skit till. Och chokladbakelsen visade sig vara något slags oaptitlig sörja, förmodligen kräm. Jag är glad att jag var där och såg allt med egna ögon, jag hade nog inte trott henne annars om hon berättat. Det är så lätt att stämpla gamla människor som förvirrade eller mindre tillförlitliga.
F ö åt hon upp. Mor är tålmodig av naturen, accepterar att saker och ting kan bli fel. Men vad skulle hon göra? Matvägra? Ringa och klaga? Vart då? Hemtjänsten har ingen ansvarig i tjänst på nyårsafton, ånej. Och Mathildenborgs storkök (leverantören) kunde ju knappast hjälpa att mors lax försvunnit nånstans längs vägen. Sannolikt hem till någon annan åldring som i sin tur beställt fläskpannkaka (ett av tre alternativ på menyn).
Det vore mig främmande att klanka på hemtjänsten rent generellt. Jobbet i sig är ytterst hedervärt, personalen ofta lite som änglar för våra äldre. Men just idag blev det, bokstavligt talat, pannkaka av alltihop. Och därmed ett ledsamt slut på 2011, får jag väl tillstå medan mitt inre ännu kokar.
Desto större anledning förstås att önska Gott Nytt År. Det gör jag här och nu, även till hemtjänsten i Limhamn.

S E

Till minne av en saknad vän

Vår fina lilla Vicki har gått bort. 15 år, skulle snart fylla 16. Hög ålder för en hund - men bara för ett par månader sen trodde vi att Vicki liksom var ett undantag, att hon kanske t o m kunde bli 20. Det fanns inga direkta tecken på åldrande, inget förutom nedsatt hörsel och lite grått här och där i den svarta pälsen. Plus ett litet morronpiller gömt i pastej för att lindra viss ledvärk.
Men lekfullheten var oförändrat valpaktig och aptiten som den alltid varit. Dvs mycket god vissa dagar, mindre god andra dagar. Vicki var en glad och välmående liten pudeldam, tillgiven mot alla utom möjligen mot alltför närgångna hanhundar. Och så älskade hon att cykla. Ja, inte för egen tass, där ungefär gick väl gränsen för hennes förmåga. Men sittandes i cykelkorgen medan husse trampade, det var bestämt livet när livet var som bäst. Vi cyklade till Lomma, till Höllviken, till hundfältet ute vid Ribban. Långa turer, vår-sommar-höst. Jag tror att vi med åren blev ett rätt välkänt ekipage, Vicki & jag.
Försämringen kom snabbt och obönhörligt, det fanns ingen återvändo. Saknaden gör ont men minnena är lite som balsam, trots allt. Tack kompis, du berikade vårt liv.

S E

Ett Redhawks i handbollsdress...

HK Malmö-IFK Skövde 28-34.
HK Malmö liknar mer och mer - Malmö Redhawks. En främlingslegion. Ett löst hopplock av mer eller mindre överreklamerade spelare som inte verkar trivas ihop. Och med en tränare som kanske är överreklamerad, han också. En sak är säker: Proppen Karlsson ska vara glad att han är handbollstränare, i fotboll och hockey hade han hängt löst vid det här laget. Därmed inte sagt att det är rätt - tvärtom kan jag ibland tycka att tränare kickas väl lättvindigt. Faktum kvarstår dock; tjugo omgångar in i serien har Proppen inte lyckats få någon fason på det HK Malmö han själv i vitala delar varit med om att handplocka.
Behållningen ikväll var alltså Skövde. Där fanns allt som saknades i hemmalaget. Tempo, spelglädje, vilja och även ett visst mått av elegans. Klass helt enkelt, duktiga killar på varje position. Själv njöt jag mest av att min specielle favorit Andreas Nilsson fick sista ordet; Malmö la ju väldigt mycket krut och brutalitet på att hålla honom mållös och lyckades faktiskt i fyrtio minuter. Men en match varar som bekant i sextio - och därför stod "Andy" lik förbannat noterad för fyra mål när allt var över. Snyggt jobbat.

S E

Zlatan, Andy & jag

God jul där ute. Kontrast mot i fjol vad vädret beträffar, eller hur? Själv gillar jag snö bäst - men bara på vykort.
Fick Zlatanboken i julklapp, det värmde. Har redan hunnit läsa fem kapitel. En sak stör mig: författaren Lagercrantz tillskriver på ett par ställen Zlatan uttrycket "vaddårå". Där snubblar nog Lagercrantz över sin egen stockholmska. I Skåne säger vi - du, jag, Zlatan, alla - vaddådå eller möjligen avaddådå. Men bortsett från den skönhetsfläcken verkar boken intressant.
I morgon ska jag gå på handboll. HK Malmö-IFK Skövde. Hellre härligt svängrum i Baltiskan än rälig trängsel på julrean. På köpet får man Andreas Nilsson, Gislövspågen som flyttade till Skövde och blev stjärna över en natt, eller över en säsong i alla fall. Uttagen i EM-truppen är han minsann också, 21 år ung.
Jag, som skrev om "Andy" i Sydis redan när han var 15, blir nästan lite piggig av såna genombrott. Det är så ytterligt få av alla talangfulla idrottsungdomar som passerar nålsögat och får den där karriären de drömt om.

S E

"Tomten" snäll mot Lundalagen

Alingsås-H 43 23-28.
Lugi-Ystad 28-22.
En klang- och jubelafton för Lundalagen i handbollens elitserie. Jag är inte helt förvånad. Det gäller att möta rätt lag vid rätt tillfälle - och så var det definitivt här. Både Ystad och Alingsås har gått otroligt starkt på sistone, avtändning låg liksom i luften. Det brukar bli så, i en lång serie finns ju bekvämlighetsmarginaler för topplagen.
Sagt utan att förringa Lundalagens segrar, båda f ö ytterst viktiga. H 43 fick andrum i bottenträsket, Lugi gick upp på slutspelsplats. Starkt jobbat, absolut.

S E

Delad pott hade klätt matchen

HK Malmö-Redbergslid 23-22.
Synd att det inte blev oavgjort. Lagen var ju jämnusla, matchkvalitén plågsamt medioker. Snäll som jag är (innerst inne) skyller jag på spelprogrammet; matcherna duggar tätt just nu, många spelare är säkert slitna. Så här kassa är de ju inte normalt, varken RIK:arna eller HK-killarna.
Det fanns ett undantag: Oscar Jensen. Hans lysande målvaktspel räddade poängen till Malmö. Och, i någon mån, behållningen för publiken.
F ö noterar jag att Lugi vaknat till liv. Tiomålsseger ikväll i Kungsbacka imponerar och tänder nytt hopp om slutspel. Vem kunde tro det efter debaclet i Malmö häromsistens?

S E

Värdiga världsmästare

Norge-Frankrike 32-24.
VM-final, ja. Spänning, nej. Bara en grym styrkedemonstration av norsk damhandboll. Nästan så jag tyckte synd om fransyskorna. De försökte verkligen, laborerade med olika uppställningar och spelidéer, stred smått desperat för att komma in i matchen.
Men blev utklassade. Och led förstås kolossalt av att de skadade stjärnorna Signate och Pineau saknades. Å andra sidan saknade även Norge ett par av sina normalt tongivande spelare - men det är Norge det. Landet där nya stjärnskott ploppar upp liksom oavbrutet, som komna ur drivhus för handbollsplantor.
Seriöst undrar jag vad di gör. Och hur. Vad har dom i Norge som vi saknar i Sverige? Bättre ledare? Annorlunda träningsmetoder? Tjejer med medfödd talang för just handboll tror jag inte på, det verkar långsökt.
Inte lönt att fundera kanske. Det är som det är. Norge äger damhandbollen, så som Sverige en gång ägde herrhandbollen.
Kul att Blekinge fick vara med på ett hörn i VM-finalen. Karlskronadäkan Amanda Kurtovic var ju dessutom alldeles lysande. Fyra mål bidrog hon med, två på kyliga straffkast. Hellgren i tv lät nästan sur över att svensk handboll tydligen sjabblat bort denna talang - men Amanda själv visste nog vad hon gjorde när hon valde Norge.
Vem vill inte vinna VM-guld?

S E

Karlskronatös förgyller VM-finalen

Norska karlskroniter - finns det? Yes box. I alla fall en. Annars hade inte Norges handbollsdamer spelat VM-final ikväll.
Eller jo, det hade dom kanske. Så bra, så betydelsefull för laget, är nog inte Amanda Kurtovic. Inte än. Tjugo år ung har hon sina bästa år framför sig, får man väl förmoda.
Men det är häftigt att Amanda Kurtovic är född och uppväxt i Karlskrona. Denna numera fördömda gamla handbollsstad, där jag själv en gång lärde mig stega till tre. Och där en viss Marinko Kurtovic hade några goda målvaktsår i anrika IFK långt senare. Förutom att han kärade ner sig, bildade familj och blev pappa - innan han fick bud från Norge och fortsatte handbollskarriären där. Ja, inte bara fortsatte. Avrundade. Stannade.
Därför blev dottern "norsk" - och svensk handboll blåst på en talang utöver det vanliga. Men enligt säkra källor talar Amanda Kurtovic fortfarande omisskännlig Karlskronadialekt, det känns nästan som huvudsaken för en sån som mig.
Heja Norge. Viva Amanda.

S E

Vision i otakt med prestation

Tumba-HK Malmö 32-30.
Det är såna här resultat som gör att man tvivlar på HK Malmös chanser att nå slutspelet. Mönstret är obrutet allt sedan säsongsstarten; någon bra match följd av en sämre, bokstavligt talat spel på vinst och förlust. Märkligt. Sjutton omgångar in i serien borde en viss stadga ha satt sig, kan man tycka. HKM:s egen ambition är ju att vara ett topplag, därtill finns visst en yvig vision om SM-final 2013. Nästa säsong alltså.
Visioner är bra, såna måste man ha i idrott. Men de bör helst vara realistiska, annars kan de lätt förväxlas med munväder.
Kul dock för Tumba att äntligen få vinna en match, laget är nog något bättre än sitt rykte som allas räddningsplanka. Kan vara bra för t ex Lundaklubbarna att veta.

S E

Vakna Lugi, matchen är slut

HK Malmö-Lugi 35-22.
Var i valet och kvalet. Tv-soffan och Sveriges match i dam-VM eller Baltiskan och Skånederbyt? Glad att jag sent omsider bestämde mig för det senare. Detta var propagandahandboll från Malmös sida, framförallt under den första halvleken.
Lugi var liksom aldrig med i matchen - jo, några minuter i början men inte mer. Svårt att avgöra om Malmö gjorde Lugi uruselt eller om Lugi gjorde sig uruselt av egen svaghet. Illa var det i vilket fall. Målvaktsspelet, försvarsspelet, skyttet, kombinationerna som jag antar att man nöter på träning efter träning; allt var i det närmaste obefintligt. Och playmakern Anders Hallberg, som jag tycker så mycket om, hade fler fel än rätt matchen igenom. En av Malmös bästa spelare, undslapp sig någon på läktaren när Lugikaptenen fumlat bort typ fem bollar för mycket. Elakt sagt ja, men nog har man hört värre lögner.
Men det var härligt att se Malmö ikväll. Äntligen lite flow i spelet, äntligen stabilitet och skärpa över 60 fulla minuter. Oscar Jensen i buren fick priset som lagets bäste, okej för det. Själv hade jag inte protesterat om Pape Granvig fått pris, hans kanonmatch var s a s mer otippad. Sen gillar jag Linus Persson, mer och mer för varje match. Killen är bara 18 år men har väldigt mycket i sig, det syns allt tydligare. Tre mål den här gången, fler kommer. Dock inte på ett tag; Linus ska opereras (knä) i veckan och lär bli borta till februari nån gång. Synd.
Nästan lika synd som det är om Lugi...om nu den här matchen ska tas för ett mått på lagets standard.

S E

Skrytbygge på hal is

Malmö Redhawks-Tingsryd 1-2.
Skam går på torra land, säger somliga. Skam går på blank is, säger jag.
Malmös skrytbygge i hockey har nu lämnat all anständighet bakom sig. Idag fick tydligen tränaren sluffen, han Strömberg som inför säsongen presenterades som ett kanonkap. Spelarna är visst kvar däremot, miljon-Klasen såväl som alla övriga överbetalda och överreklamerade medelmåttor. Hur finansiären Stenbeck mår vet jag inte, kanske som han förtjänar.
Idrott? Inte mycket.
Men det var kul att just Tingsryd drog i ytterligare en spik i kistan för rödhökarna. Lilla fina Tingsryd där jag semestrar och metar abborre varje sommar - och där hockeyn berör i princip varenda människa. En sån här kväll är det glädje i bygden, vill jag lova.
Kanske t o m ett visst mått av skadeglädje.

S E

Sverige ville, Danmark ville och kunde

Danmark-Sverige 20-19.
Otroligt spännande VM-match, bitvis nästan gastkramande. Prestigen lagen emellan gick rakt genom tv-rutan - och en sak är väl trots allt säker: när krutröken skingrats stod rätt lag som vinnare.
Danmark hade viljan OCH spelskickligheten. Sverige hade viljan men saknade spelskickligheten. Inte generellt, bara på alltför många händer. Högersidan t ex var en smärre katastrof; inte ett enda mål kom därifrån. Inget från sexorna, inget från niorna.
Nyckelspelare som Torstenson och Gulldén togs dessutom bort av det danska försvaret, resolut och brutalt om vartannat. Torstenson verkade nästan paralyserad, sköt som en kratta i den mån hon sköt överhuvudtaget. Bollfumlig var hon också, särskilt i slutskedet. Men man ska inte vara orättvis - på Torstensons pluskonto fanns ett stort antal målgivande passningar.
Bäst i den offensiva delen var Helleberg på vänsterkanten, jämte Johanna Ahlm som pånyttfödd straff- och halvdistansskytt. I försvaret var alla mer eller mindre grymma, därav målsnålheten och spänningen.
Sen kan man ju inte annat än imponeras av detta Danmark. Den farten, den tuffheten, den förmågan att ersätta skadade stjärnor med nya fräscha förmågor. Där är Sverige helt enkelt inte jämbördigt - och inte många andra nationer heller.
VM går vidare, Danmark sällar sig definitivt till medaljaspiranterna. För svensk del kan det roliga snart vara över, Frankrike i åttondelen låter nästintill omöjligt.

S E

Det flamsiga landslaget

Sverige-Uruguay 31-14.
Till nöds kan jag förstå svenskornas närmast bisarrt torftiga insats. Det kan ju inte vara lätt att spela på normal nivå mot ett lag som inte spelar normal handboll - i en match som helt enkelt inte går att förlora. Uruguay var, om möjligt, sämre än Argentina, punkt.
Vad jag inte fattar är vad det är för kul med nationalhymnen. Än en gång såg jag de svenska spelarna flamsa, fnittra, falsksjunga sig igenom ceremonin...som vore det möhippa eller nåt annat sorglöst på g.
Hallå glyttar, det är VM. Seriös idrott liksom.

S E

Skämmig VM-premiär

Sverige-Argentina 37-11.
Som alltid i ett handbolls-VM. Skämtmatcher först, i väntan på nåt mer seriöst. Synd, det tar ner sporten. Själv stängde jag tv:n vid 30-8...smått förundrad över min uthållighet.
Men svenskorna tyckte kanske det var kul. Alla kunde glänsa, alla kunde göra mål efter behag. Nathalie Hagman hade säkert gjort tio. Om hon fått vara med. Moster Greta hade nog gjort tre - och en sån som jag minst ett.
Vet inte när argentinskorna började spela handboll, om det var igår eller i förrgår. De har allt att lära, i vilket fall. Och det värsta med VM:et är att det finns fler blåbärsnationer, Argentina är kanske inte ens den sämsta.
Nå. Tids nog blir det riktiga matcher. Och i slutändan står väl Norge där som vinnare, skulle jag tro. Eller möjligen Ryssland - om inte den galne coachen skrämmer vettet ur sina spelare.
Sverige? Outsider i medaljstriden, hög potential i grunden. Bara nu ingen tar premiärmatchen som värdemätare.

S E

Ful förseelse - men inte så ful....

Avstängd sex månader, dvs säsongen ut. Det kostar på att slå en högerkrok i handboll. Eller om det var en rak vänster, eller kanske både och...
Hursomhelst. Spontant kan jag tycka att straffet för RIK:s Nacor Medina INTE står i proportion till förseelsen. "Offret", Mattias Zachrisson i Guif, kunde trots allt spela matchen därpå - man kan ju jämföra med hockeyn där våldet orsakar både allvarliga och långvariga skador utan att förövarna straffas tillnärmelsevis lika hårt som Medina nu.
Men okej, det är kanske en dum jämförelse. Hockey är en värld för sig, smockor och annat skit ingår liksom. Så är det dessbättre inte i handboll. Har aldrig varit, kommer aldrig att bli.
Det är möjligen nåt bra med domen. Avskräckningseffekten. Sex månader i karantän...vem vågar riskera nåt sånt när sinnet rinner? Här slår det dessutom stenhårt mot RIK som lag; handbollstrupper är relativt sett tunna, nyckelspelare typ Medina inte utbytbara på samma sätt som i fotboll.
Sen kan man väl hoppas att även Mattias Zachrisson drar vissa lärdomar av det inträffade. Guifstjärnan är en retsticka, ofta inblandad i gruff och incidenter med motståndare. Skärpning skulle klä honom.
Sagt utan att på något sätt försvara Nacor Medinas blackout/knockout. Men sex månader...

S E

Grishandboll ger också poäng

HK Malmö-Aranäs 30-26.
Viktig seger för Malmö men inget övertygande spel. Det ville till att Oscar Jensen i buren agerade på toppen av sin förmåga, annars kunde lika gärna ett mediokert Aranäs ha vunnit. Större var inte skillnaden.
Många i hemmalaget underpresterade, danske Granvig grövst. Lindahl och Svännel presterade inte alls. De satt på bänken matchen igenom. Skadade, tydligen. Det säger en del eller kanske allt om "bredden" i HK Malmö; ersättare saknas, indisponibla spelare kallas till match för att fylla ut laguppställning och bänk. Tveksamt om det kan betecknas som elitseriemässigt.
Bugar mig annars för HKM:s karaktärsspelare. Dvs bröderna Geissler samt Mirsad Pecikoza. Tre små grisar, höll jag på att säga. Hursomhelst tycks de älska att rota i skiten, bakåt, framåt, överallt och konstant. Ovärderliga tillgångar, särskilt i såna här blåställsmatcher.
Publiksiffran denna afton dök till fjolårsnivå: 600 pers drygt. Pinsamt.

S E