Tunn grund för inställt

Gårdagens schemalagda möte mellan Irsta Västerås och HIF Karlskrona i handbollsallsvenskan ställdes in. Anledning: tre personer i eller runt Karlskronas lag testade positivt för corona vid den numera obligatoriska kontrollen kort före match. All respekt, men samtidigt viss förvåning. Ett komplett handbollslag består idag av cirka tjugo individer, tränare och ledare inräknade. När tre testar positivt (fördelningen spelare/ledare framgår inte) återstår alltså 17 som testat negativt. Med råge tillräckligt många för att genomföra en match. Ändå ställer man in. På direktiv, antar jag, från handbollsförbundet. Det säger rätt mycket om coronaskräcken - men kanske ännu mer om konsekvenstänkande.

*. *. *

Just nu är handbollen drabbad av något som liknar hjärnskakningsepidemi. Flera lag har spelare borta av den anledningen, HK Malmö t ex båda sina målvakter. Inställda matcher? Inte en enda. Klubbarna får reda sig med det de har eller kan låna in. Nu hör jag någon invända: hjärnskakning smittar inte, din fubbick. Nä, det är ju sant. Men om nu corona gör det - med garanti - fattar jag inte hur en eller max två spelare i HIF Karlskrona kan vara smittade, resten icke. Gemensamma träningar, gemensamt omklädningsrum,  socialt umgänge mellan varven; vore skräckbilden av viruset korrekt borde väl alla ligga däckade, eller? Fel uttryck förresten: inte ens de som testade positivt låg däckade, de var på träning precis som vanligt.

*. *. *

Ja, jag tycker ”smitta i förskott” är en tunn grund att ställa in matcher på. Och redan i övermorgon har HIF Karlskrona match igen, Hammarby hemma. Ponera att testläget är oförändrat - eller, hemska tanke, förvärrat. Hur gör förbundet då? Beviljar inställt så klart, praxis är ju lagd. I förlängningen innebär det risk att serien helt enkelt inte kan slutföras, i alla fall inte för HIF Karlskronas del. Kanske ett försumbart problem, i och för sig. Förbundet har ju redan stängt ner hela seriesystemet, utom just elitnivån. Konsekvenstänket imponerar inte någonstans.

Luckor i sporttäcket...

Årstider är ett vackert ord. Jag är tacksam att Sverige erbjuder fyra, med sinsemellan markanta skillnader. Så väl ordnat är det inte överallt i världen. Just nu kan vi njuta av den bästa. Våren. Eller åtminstone ett halvt löfte om den; fortfarande kan det komma en eftersläng av vinter, luriga mars har inte ens börjat. Men idag. Helt underbart ute. Tro mig, jag har verkligen försökt utnyttja varenda lucka i sporttäcket. Det har ju varit fotboll på tv. Och handboll. Först Mjällby mot Landskrona i cupen, sen HK Malmö mot Sävehof i ett toppmöte i ligan. Match på match under de finaste soltimmarna. Luftfickor emellan, tack och lov.

*. *.  *

För Mjällby gick det alldeles utmärkt. Seger med 3-0, övertygande spel. Och detta med i huvudsak ”resterna” av fjolårstruppen. Av alla nya fanns endast holländske backen Klinkenberg med i startelvan. Några till byttes in i andra halvlek, bl a prestigevärvningen Kofi Adu. Som faktiskt såg pigg och hemtam ut direkt. Frågan är bara vem han ska slå ut för att bli ordinarie. Löfquist? Knappast. Jesper Gustavsson? Adam Pettersson? Grabbar från bygden, kulturbärare, arbetshästar som jobbat sig till startplatser den långa vägen. Svårpetade, helt klart. Faktum är att Mjällby verkar ha ett överflöd av mittfältare. I sinom tid tillkommer ju även Andreas Blomqvist, just nu skadad. Och min personliga favorit Viktor Gustafson har jag inte ens nämnt. Lyxproblem? Kanske. Upp till tränarduon Järdler/Westerberg att hantera det.

*. *. *

För HK Malmö gick det inte alls bra. 24-30 i baken, klart och odiskutabelt. Unga talangspäckade Sävehof var påkopplat från start, HK hängde inte med. Och tappade serieledningen på kuppen. Men visst är läget raffinerat nu när bara två omgångar återstår. Sävehof, Malmö, Ystads IF; alla har 38 poäng, Sävehof etta på målskillnad. Härnäst möts f ö YIF och Sävehof. Vilket kan gynna - Malmö. Förutsatt alltså att YIF vinner - och att HKM i sin tur knäcker Kristianstad på bortaplan. Avstår tips, allt känns möjligt. Men HKM måste förstås upp i nivå, dagens insats var betänklig. Visst, laget har berövats båda sina målvakter pga den nya handbollssjukan hjärnskakning men det var inte där det brast: nödlösningen Jakobsson gjorde en hygglig match. Värre med niometersspelet. Statiskt. Lättläst. Skyttesvagt. Magnus Persson saknades, om det gjorde skillnad kan jag inte bedöma. Ljusglimten var Jildenbäck. Hundraprocentig i avsluten, sex mål totalt. En häpnadsväckande comeback, mannen hade ju lagt av.

*. *. *

Nu en nypa kvällsluft. I väntan på Mello, tralala. Tack för ordet.

I krig och pandemi offras liv och leverne

Det riskfria samhället. Det eviga livet. Ett Utopia. Är det vad regeringen, alias Folkhälsomyndigheten, vill åstadkomma? Dagens besked om skärpta restriktioner kan inte gärna tolkas på annat sätt. Barn får inte längre idrotta. Du och jag får inte gå på snabbköpet tillsammans, bara var för sig. Alla krogar måste bomma igen 20.30. Kulturutbudet förblir bottenfryst. Allsvenska fotbollsklubbar som drömt om lättnader i publikförbudet kan fortsätta drömma för oöverskådlig tid. Arbetslösheten skenar hand i hand med depressionen, företagsamheten blöder bort. Människor SKA vara rädda. Helst gå i långa bågar om varandra. Inte komma nära. Inte röra, gud förbjude. Möjligen får man nudda vid personer i sitt eget hushåll men säker är jag inte, riktlinjerna därvidlag är något diffusa. Och på allt detta ansiktsmask, av somliga felaktigt kallat munskydd. Förr var sådant förbehållet rånare, nu går rekorderligt folk omkring och döljer sig utan att få luft. Ja, inte alla men allt fler. Makten pekar, människorna lyder och lider. I krig och pandemi offras både liv och leverne. Jodå, även jag kan bli skräckslagen. Över konsekvenserna.

Malmös Fatala Fiasko

Man ska vara försiktig med F-ordet. Fiasko alltså. Jag har dock svårt att komma på något bättre för MFF:s insats i gårdagens cupmatch mot Västerås. Inte för förlusten som sådan. Fotboll kan vara både gåtfullt och nyckfullt, ett bättre lag vinner inte alltid över ett sämre. Men var det inte precis vad som hände just igår? Att Västerås från superettan helt enkelt var bättre än de regerande svenska mästarna och vann alldeles rättvist med 2-1? Jag tycker det. Missade förstås första kvarten där MFF lär ha dominerat. Men resten såg jag - med stigande förvåning.

*. *. *

Detta skulle ju trots allt föreställa en i stort ordinarie MFF-elva. Kanske på några få undantag när; Eric Larsson, Lewicki, Rieks i så fall. Den trion saknades. Men det ska MFF tåla, bredden brukar ju framhållas som särklassig gentemot konkurrenterna. Igår syntes varken bredd eller spets. Ingen klass, inte kvalitet nog för att rent spelmässigt överglänsa Västerås. Bristande skärpa präglade det mesta i MFF: passningar, tempo, avslut. Här och där även inställning. Största stjärnan hade för dagen bytt namn till Lojvonen - och börjar inte upphaussade Ahmedhodzic bli lite väl nonchalant? Grabben är bra på mycket, absolut. Men knappast felfri, t ex i det viktiga markeringsspelet.

*. *. *

Objektivt sett var det så klart kul att Västerås vann. En cup utan skrällar vore som en vår utan grönska. Eller som en fotbollsfest utan publik - för att dra en liknelse i tiden. Sa jag förresten att Västerås gjorde alla tre målen i matchen? Så var det. Christiansen fick av någon anledning MFF:s 1-1-mål, den bollen hade aldrig gått in utan en grov riktningsförändring på en Västeråsback. Om man nu ska vara petig. Hursomhelst. Döma ut MFF tänker jag inte göra, utrymme för uppryckning finns. Men det är märkligt att man inte värvat en enda spelare. Inte ens Simon Rundvandrare har man värvat. Det har istället IFK Göteborg gjort. Rundvandrare Thern kan därmed bocka av sin femte allsvenska klubb. Inte illa.

*. *. *

Slutligen en liten rättelse. Häromdagen skrev jag om den stängda handbollsligan. Publikförbudet som hindrar folk att gå på match. Ingen lag utan undantag: Fredrik Petersen i Kristianstad får lov att se varenda match. Ombytt och spelklar, inskriven i laguppställningen. Men icke desto mindre åskådare. Synpunkter på det, Folkhälsomyndigheten? Seriöst fattar jag inte vad IFK Kristianstad sysslar med. Utmobbning, eller?

Raffinerat läge i stängd liga

Handbollsligan. Synd att den är stängd nu när allt är öppet. Tre lag slåss om seriesegern, dubbelt så många är inblandade i bottenstriden. Ett normalt år kunde alla handbollsvänner lockats till match för mindre - ett onormalt som detta är lustfyllda små nöjen strängeligen förbjudet. Nästan så jag måste skriva det två gånger för att övertyga mig själv: förbjudet att gå på match. Men tillåtet att spela. Pandemilagen är som bollen: rund. Nog av, det finns ju tv. Streamingtjänster om man vill ha påsar under ögonen och hål i plånboken, Sportkanalen om man nöjer sig med lite spridda skurar av matchflödet.

*. *. *

Ystads IF 37 poäng. HK Malmö 36. Sävehof 34. Så är det aktuella läget i ligans tabelltopp. Det kan dock bli jämnare än så: Sävehof har fem matcher kvar, YIF och HKM bara fyra. Vid vinst i hängmatchen passerar Sävehof Malmö på avsevärt bättre målskillnad. Raffinerat nog återstår också inbördes möten: YIF-Sävehof, Sävehof-HK Malmö. Partillelaget såväl som HKM har dessutom kvar att möta Kristianstad på bortaplan, normalt en ganska ruggig uppgift. Tippa känns omöjligt - men har jag en gång sagt Ystads IF får jag väl hålla fast vid det. Sen ska förstås inte värdet av en serieseger överdramatiseras. Slutspelet räknas, det är där mästarlaget koras. Somliga gillar det, jag gillar det inte. En rak serie är mer utslagsgivande. Om man nu efterfrågar sportslig rättvisa, vilket man kanske inte gör. Just i år hade det annars varit prima läge, idén om slutspel som en inkomstbringande publikkittlare saknar ju all relevans.

*. *. *

Dramatiskt på riktigt är det däremot i botten av tabellen. Två lag ska åka direkt ut, tre måste kvala för förnyat ligakontrakt. Och som sagt, sex lag är inblandade. Alla samlade inom futtiga tre poäng: två på 17, två på 15, två på 14. Med anrika gamla RIK som jumbo just nu. Kan inte påminna mig någon liknande bottenstrid - och då har jag ändå följt handbollen onyttigt nördigt i minst ett halvt århundrade. Vilka som slutligen tvingas lämna ligan står skrivet i stjärnorna. I kaffesumpen ser jag absolut ingenting. Jo, att IFK Ystad har sämsta formen. Men dock 17 inspelade poäng. Två till kan räcka, säkert är det min själ inte. Helt avgörande blir förstås bottensextettens inbördes möten. Ett antal sådana återstår. Själv är jag neutral i frågan. Nästan i alla fall. En liten sympatitumme håller jag allt för Varberg. Där spelar nämligen Armi Pärt och Hampus Dahlgren, båda med förflutet i HIF Karlskrona. Duon råkar dessutom vara handbollsligans ytterligheter i fysisk bemärkelse. Pärt 208 cm på höjden, Dahlgren 168. Störst respektive minst. Profiler av det slaget vill man inte mista.

En våg i taget

Ministrarna Hallengren och Lind var på tv i morse. Igen. Paret återkommer med en regelbundenhet som möjligen överträffas av Anders Tegnell, ingen annan. Ärendet den här gången var det gamla vanliga. Pandemin. Nya besked kring den tillfälliga lag som gäller i frågan. Någon hoppades kanske på lättnader, siste optimisten är ju inte född. Men nej. Hallengren och Lind flaggade för ytterligare åtstramningar. Ja, eventuellt rena lockdown’s. Av större träffpunkter då, typ gallerior. Smittan tenderar att öka, förklarade Hallengren i ett slags halvsanning. På vissa håll i landet tenderar den faktiskt att minska. Det hörde jag själv en läkare säga minuterna innan i samma tv-kanal. Men öka eller minska verkar inte längre spela roll, över alltihop lyser ju hotet om en tredje våg. Följd av en fjärde. Följd av en femte...

*. *. *

Nej, jag tror verkligen inte att Lind och Hallengren vill förpesta livet för vanligt folk. Att de vill knäcka förenings-Sverige. Mörklägga kultur-Sverige för gott. Rasera ett samhällsbygge som åtminstone Hallengrens parti sällan varit sent att ta åt sig äran av. Självklart inte, rimligen tvärtom. Ministrarna vill oss i någon mening väl, allt annat vore ju väldigt egendomligt. Men kanske har de otur i konsekvensanalysen, Lind och Hallengren. Vad händer med människor som piskas till skräck på obestämd tid? Vad gör isolering och distansering med folkhälsan? Vad betyder publikförbudet för idrottsföreningarna? På kort sikt kanske ingenting, det kan jag vara den förste att medge. Men herregud: här pratar vi ett år, snart nog två. Skulle det bara passera som lite harmlös vintersnuva? Är det okej om jag tvivlar? Tack. Då gör jag det.

Fredagsmys på fotbollsfronten

Träningsmatcher i fotboll är vad de är: förspel till allvaret, inte mer. Med det sagt höll jag inne med jublet över Mjällbys 2-0-seger mot MFF i fredags. Däremot tillät jag mig att mysa. Mjällby, brandskattat på flera  av fjolårets tongivande spelare, såg mycket bättre ut än jag trodde. De nya smälte in, di gamle var sig lika. David Löfquist t ex. Hans frispark till 1-0 var nästan onödigt fin, han kunde gott sparat den till allsvenskan. Småilsk och lite opolerad  var han också, Mjällbykaptenen. Det brukar han vara, annars är han liksom inte David Löfquist. Om det varit en tävlingsmatch kunde han åkt ut, men nu valde domaren att vara snäll. Gott så.

*. *. *

Bäst i Mjällby - enligt min mening - var anfallaren Mamadu Moro. Kort hållen i fjol, mycket bänk. Hur det blir i år återstår att se, mot MFF fick han av någon anledning bara en halvlek. Den första. Det räckte för att i alla fall övertyga mig: Moro är en startspelare.  Han har snabbheten. Han tar djupledslöpningarna. Han gör sina mål; inget i fredags, men sex i fjolårets allsvenska på ytterst begränsad speltid. Som komplement till murbräckan Bergström bör Moro vara idealtypen. Hans ersättare Neftali, ny från spanska andraligan, såg föralldel intressant ut han också. Och det är ju bara positivt: inget lag klarar sig på två anfallare en hel säsong, alternativ och konkurrens behövs.

*. *. *

Ska vi tala fynd så kan Mjällby möjligen ha gjort ett sådant på målvaktsfronten. AIK-lånet Samuel Brolin imponerade stort mot MFF. En ung grabb kring 20. Välväxt på gränsen till skräckinjagande, naturlig pondus, bra med både händer och fötter. Oslipad förstås, annars hade väl AIK låst in honom får man förmoda. Kul i övrigt var att flitmyran Jesper Gustavsson fick smälla in 2-0. Mål gör han inte ofta, den mannen. Jobbet i det tysta däremot, få spelare gör det lika konsekvent och ambitiöst som anonyme Gustavsson. Heder och respekt alla dar i veckan. Slut på rosor åt Mjällby AIF för den här gången. Det var som sagt en träningsmatch. Inget att dra långtgående växlar av. Vilket MFF ska vara tacksamt för.

I väntan på ny vår - och normalt liv

Minus 12 utanför husknuten. Svag vind, tack och lov. Annars hade man fått tillfredsställa Folkhälsomyndigheten. Isolera sig, stanna inne. Sätta mentalhälsan på spel, ta avstånd från själva livet. Jag vägrar. Tolv minus biter i skinnet, lång isolering fastnar i sinnet. Själv drabbad av det fördömda viruset har jag inte ändrat uppfattning i sak. Restriktionsorgier eller rena förbud räddar oss liksom inte från Ödet. Vore det så väl hade Sveriges redovisade dödstal i covid -19 rimligen reducerats avsevärt.

*. *. *

Ett drygt år har den alltså pågått nu, fjärde pandemin i min livstid. Asiaten, Hongkong och Svininfluensan tidigare. Nog så allvarliga, framförallt de två förstnämnda. Ingen av dem dock föremål för statligt ingripande. Folk fick lov att gå på match. På bio. På konsert. På krogen i visshet om att öl kunde inmundigas även efter klockan 20.00. Livet rullade, samhällshjulen snurrade. Och ett visst antal människor gick bort, så som ett visst antal människor alltid gjort och alltid kommer att göra. Förlåt om jag låter cynisk, det är inte min mening.

*. *. *

Men apropå dagens köldknäpp. En sak är säker: slutet på vintern är närmre än slutet på coronan. Detta skänker tröst och väcker förtvivlan på en och samma gång. Våren kommer, kanske redan om några veckor. Då blir småfåglarna så lyckliga att de kvittrar i snåren, just nu tar de skydd i buskagen utmed husfasaderna här där jag bor. Vet inte om fåglar fryser men det ser så ut. Mitt barnbarn, 3 år, sa visserligen ”tur dom har päls”. Hade inte hjärta att säga emot, tids nog lär hon sig allt om ”fjädrar”. En helt annan fråga är om det finns något ”tids nog” för virus, något som helst hopp om slutet.

*  *  *

Det verkar inte så. Låter inte så. Restriktioner består. Publikförbudet på arenaidrott ligger fast. Nöjesevenemang har gått i putten urskiljningslöst. Isolering och distansering är fortsatt honnörsorden för smittbekämpning. Och så är vaccinet försenat. Om nu just det spelar någon roll. Senast i morse hörde jag en expert varna för tredje vågen - alldeles oavsett vaccinet. En annan hälsoprofet förespråkade trippelmunskydd. Förmodligen seriöst, corona lämpar sig inte direkt för skoj. Allt, precis allt, talar för att 2021 blir som 2020. Vad det gör med mänskligheten får framtida generationer forska i. Jag är glad att jag slipper veta.

HK Malmö ”återuppstod”

Ystads IF-HK Malmö 19-20. Lite typiskt HK att vinna i Ystad ikväll. Laget är bra på att komma igen när man tror att allt håller på att haverera. Jag kunde tyvärr inte se matchen, följde bara protokollet online. Det räckte i och för sig för att få en hint om dramat. YIF ledde 14-9 i paus, såg ut som vinnare. Men inledde andra halvlek med elva mållösa minuter. Under tiden gjorde HK fyra mål och vips var spänningen ett faktum. Protokollet antyder att det var hårda tag på banan: många utvisningar, röda kort i ett par fall. Anmärkningsvärt att YIF stannade på fem ynka mål i andra halvlek, definitivt ett bottenrekord för säsongen. Om det var Beutlers eller försvarets förtjänst vet jag inte, förmodligen både ock. Så kallad matchhjälte blev gamle Lindahl. Han gjorde ett mål i matchen, det allra sista helt avgörande. Noterbart i övrigt: HK kom till spel med en inlånad Hampus Jildenbäck på högersex. Den förre Lugistjärnan har lagt ner elitsatsningen, nöjt sig med sporadiska inhopp i allsvenska AIK under säsongen. Men kan än: fyra mål ikväll, tre på straff. För handbollsligan i stort var resultatet välkommet. Om YIF vunnit hade det med all säkerhet varit kört vad gäller seriesegern. Nu tog sig HK tillbaka i kampen - men bjöd dessutom in Sävehof och Alingsås. Bra jobbat.

Ett ”skrämmande” nytt Mjällby tar form...

Alltså. Jag fattar ju arbetsvillkoren i den moderna fotbollen. Att det är svårt, för att inte säga omöjligt, att behålla ett succélag ograverat från en säsong till en annan. Marknaden styr. Pengarna talar. Spelare kommer och går, klubbkänsla å sånt är bara förlegat tjafs. Men med det sagt är jag seriöst orolig för Mjällby AIF, fjolårets sensationella femma i allsvenskan. Spelarna som bar det laget är nu borta, nästan mangrant. Jesper Löfgren och Viktor Agardius i backlinjen, Besard Sabovic på mitten, Moses Ogbu i anfallet; alla har tackat för sig. Liksom David Batanero, förvisso mest bänkad men bevisligen en klasspelare även han.

*. *. *

Som om inte detta var nog har Mjällby dessutom bytt tränare. Lantz fick gå trots resultat högt över alla rimliga mål, hans assistent Järdler har fått ta över. En fortfarande helt obegriplig ”operation”. Och så alla dessa värvningar av nya spelare. Flera bara de senaste dagarna. Det luktar desperation mer än eftertanke. Jag förstår att Mjällby helt enkelt måste, kvintetten som ”gjorde” laget allsvenskt har ju försvunnit. Frågan är hur nyrekryteringarna gått till, på håll kan de kännas lite hasardartade. En forward från spanska andraligan, förmodligen tänkt att ersätta Ogbu. En back med ett holländskt klingande namn, oklar bakgrund. Någon från Balkan, allround. Har Mjällby sett dem spela? Eller köper man i blindo? På rekommendation av angelägna agenter? Inte vet jag, men misstanken gnager.

*. *. *

Nå. Ett par ”kändisar” har också inhandlats. Den ene en förlorad son: Andreas Blomqvist. Närmast från flera år i Norrköping, dock sällan med ordinarie matchtröja. Upprepade skador har sabbat den karriär som i yngre dagar såg väldigt lovande ut. Frisk och fräsch kan Blomqvist bli en tillgång, men än har han inte synts till. Den kanske namnkunnigaste värvningen presenterades idag: Enoch Kofi Adu. Känd från MFF. Bra när han var där, sedan mindre bra i AIK där han i fjol var bänkad till och från. I grunden en skicklig defensiv mittfältare men möjligen ”over the hills”. En ”Batanerovarning” är nog på sin plats i det fallet. Mjällbys inköpslista upphör inte med de nämnda, bland övriga återfinns t ex en talangfull målvakt från AIK:s utlåningsled.

*. *. *

Sammantaget har jag svårt att se att Mjällby går plus i karusellen. De nya har anlänt sent, missat betydande delar av den viktiga försäsongsträningen. Bredden är kanske säkrad, men spetsen i högsta grad osäkrad. Därtill kemin, harmonin, moralen; inget sådant kommer av sig självt. Allt tar tid, endast spelare kan köpas över en natt. Christian Järdler - och Alf Westerberg, assisterande - står inför en utmaning som såhär på förhand ter sig smått skrämmande. Träningsmatcherna (utan alla de nya) lovar heller inte gott. 0-0 mot Landskrona, 0-2 mot Värnamo, uddamålsseger mot Österlen. Två superettanlag, ett från nivå 3 i seriesystemet. Och på fredag kommer Mjällby till Malmö för att matcha MFF. Brrr.

Kollaps monumental...

19-13 i första halvlek. 8-19 i andra. Så kan man också förlora en handbollsmatch. HK Malmö gjorde det idag, mot Guif Eskilstuna. 27-32, som den måttligt mattebegåvade redan räknat ut. Den enkla förklaringen är målvaktsspelet. HKM kunde med en obetydlig överdrift lika gärna hängt en slips på ribban. Guif också - i första halvlek. Efter pausen växte Eskilstunagängets isländske burväktare Andresson ut till ett omutligt spöke. Men som sagt, det är den enkla förklaringen. En något jobbigare att ta in för HK Malmö handlar om det egna spelet i stort. Bristen på flow. Lösningar på låsningar. Alternativa idéer när de befintliga blivit totalt sönderlästa. Aktivare coaching. Allt detta är naturligtvis lätt att säga från sidan, men ett gediget lagbygge rasar inte ihop på det här sättet. Sannolikt rök nu seriesegern av bara farten. Visst, HK Malmö har rest sig förr men kommande uppgift kändes tuff redan innan: Ystads IF borta på onsdag. Vinner YIF dör grundserien, drastiskt uttryckt. Och HKM får se upp: steget från tänkt serieseger till en slutlig fjärdeplats i tabellen kan vara kort.

Folkets röst - generalens makt

All makt utgår från folket. Jodå. Så som i regeringsformen, så ock i melodifestivalen. Resultatet såg vi igår kväll: till final från deltävling 1 gick en fyllesång med Arvingarna och ett intetsägande skitnummer med Danny. Folkets röst, rätt vinnare. Eller? Kanske det. För mig personligen kunde det kvitta, samtliga sju bidrag skar i öronen. Mer eller mindre, ofta mer. Tävlingen är liksom hopplös: alla riktiga melodier är redan skrivna, de sista nån gång på 1980-talet. Okej, enstaka undantag därefter. Men inte för inte har det idag blivit inne med covers, dvs nya versioner av gamla låtar. Vilket förstås inte är tillåtet i just Mello. Tråkigt nog, vid närmare eftertanke. 

*. *. *

Uppfräschade tolkningar av t ex Banne mej, Sol & Vår, Stad i Ljus eller Diggyloo hade knappast suttit fel i en hörsnäcka modell Mello 2021. Till och med klassiska kalkoner som Rull i Rull i Kastrull och Dina Bröst Mina Svalor - eller va’faan de nu hette - kunde fått passera, åtminstone som gränsfall. För att inte tala om Främling. I strupen då på något av alla dessa Idolkids som konsekvent dyker upp i dagens Mello. Fast helst en kille. Tjejer ligger nämligen risigt till hos folket. De tre som deltog igår röstades ut skoningslöst. Ett gäng skränande hårdrocksfarbröder och en mjuksjungande Lundakille vars namn jag glömt stod i vägen för Andra Chansen.

*. *. *

I Mello är det f ö en sanning med modifikation att all makt utgår från folket. Vad gäller själva röstandet, ja. Men vad gäller allt annat - Christer Björkman, tävlingsgeneralen. Om jag förstått det hela rätt väljer han fritt: artister, låtar, startordning, mellanakter, programledare. Ett privilegium som möjligen saknar motstycke i svensk tv-historia. Frestande att kritisera - men svårt. Framgång mäts i tittarsiffror och under Björkmans ledning har Mello tydligen vuxit ut till en gigant relativt andra program. Nu slutar han dock, årets tävling blir den mångårige generalens avsked. Och då har han utsett sig själv till programledare. Halv, i alla fall. Diverse kändisar bistår. Utvalda av...ja, vågar man gissa Björkman?

*  *  *

Hursomhelst. Igår var det Lena Philipsson som assisterade den allsmäktige. Hon var bra. Bättre än allt och alla. Synd att hon inte hade en låt att tävla med. Eller också tur: ”Lena” går ju inte hem i stugorna, folket vill hellre ha en ”Lennart”. Själv funderar jag på om inte min käre svärson har haft rätt under alla år han stönat ”lägg ner möget”. Å andra sidan: vad skulle en åldrad gnällspik reta sig på om inte Mello fanns? Nästa lördag sitter man där igen, är jag rädd.

Dags nu, Ystads IF?

Handbollsligan rullar på bakom lyckta dörrar. Faktum är att blott sju, för vissa lag åtta, omgångar återstår innan slutspelet tar vid. Jag har sett ett antal matcher på tv under seriens gång, senast Guif-Kristianstad. Där Eskilstunalaget vann 29-28 och så smått imponerade. Inte minst radarparet Erik & Erik. Persson respektive Johansson. Två unga killar på nio meter, spelbegåvade och hårdskjutande. Vänsterhänte Persson något av säsongens komet, Johansson mer etablerad. Guif blandar och ger, missar förmodligen slutspelet, men potentialen är hög. Kul att H43 har viss del i det hela: Zoran Roganovic som tränare, hans son Marko som (andre)målvakt, Pavle Karacic som utmärkt högersexa. Alla med stort eller litet förflutet i den ”hädangångna” Lundaklubben.

*. *. *

Vad ska man säga om Kristianstad? Tja, papperstiger kanske. Laget är stjärnspäckat och sannolikt förbannat dyrt. Men prestationerna måttliga till mediokra. Nio förluster på tjugo matcher så här långt, det hade inte varit möjligt på Ola Lindgrens tid som tränare. Nu har hans efterträdare Vranjes fått kicken och ersatts av den eviga hjälpredan Ulf Larsson. Effekt? Ingen synlig. Mot Guif var gamle Petersen bäst men nästan ensam om att utstråla spelglädje. Nåt är på tok med Kristianstad, så många i grunden skickliga handbollsspelare måste rimligen kunna bättre än detta. Visar det sig i slutspelet månne? Tar sig Kristianstad överhuvudtaget dit? Jo, det gör man förstås. Även om nuvarande tabellposition faktiskt berättigar frågan.

*. *. *

Toppar ligan gör HK Malmö. Starkt och odiskutabelt: en tabell ljuger aldrig. Jag tvivlar dock på att det kommer att hålla. Ystads IF skuggar på samma poäng och Sävehof med en tillgodomatch kan nästan nå ikapp. Partillelaget har dessutom överlägsen målskillnad. Men ber du mig tippa drar jag till med en dubbel för Ystad. Serieseger plus SM-guld. YIF har vad som krävs: bredden, spetsen, längtan (det var länge sen sist!) samt the one & only Kim Andersson. Säsongens tränarrookie ej heller att förglömma. Oscar Carlén må vara grön på sin post, men hans coaching imponerar. Med unge Carlén tycks Ystads IF äntligen ha övervunnit den instabilitet som präglat senare års prestationsnivå. Ett SM-guld till en genuin handbollsstad skulle inte sitta fel någonstans.

*. *. *

Utmanare finns förstås. Förutom de nämnda framförallt Skövde. Men i min gladaste fantasi även lag som Lugi och Hallby. Där finns talangen, speeden, den åtminstone glimtvis mest attraktiva handbollen att titta på. Vad som fattas är rutin, erfarenhet, tyngd. Sånt är bra att ha i ett SM-slutspel, för guld ganska säkert nödvändigt. Om jag nu ska spekulera. När allt kommer omkring kanske papperstigern vecklar ut sig till en oslagbar drake.

Även den bästa har en del att förklara

För undvikande av missförstånd: jag tycker om Sydsvenskan. Har jobbat där i 44 år, upplevt olika epoker, alltid känt att jag varit på den bästa av tidningar. Nu är det tolv år sen jag slutade och inget har förändrats i sak. Sydis förgyller min dag. Det finns hur mycket intressant läsning som helst. Från opinion till kultur, från inrikes nyheter till utrikes. Från de små notiserna till de stora reportagen. Jag kan fortfarande sakna lokalsporten, absolut. Men inser så klart sambanden: offras personal offras också delar av tidningens innehåll. Och då skär man först i det lättskurna, sådant som egentligen aldrig varit redaktionellt högprioriterat (men möjligen uppskattat av den s k läsekretsen). Hursomhelst. Jag tar det som en stolt man, inte som en sårad surgubbe.

*. *. *

Förlåt en lång inledning till mitt verkliga ärende. Det kommer nu. Sportredaktionen bjuder. Och än en gång i form av en taskspark mot HK Malmö. Stadens handbollslag leder ligan och tar ikväll emot Önnered i Baltiska hallen. För Sydissporten är detta totalt ointressant. Inte en rad, inte minsta lilla förhandstext någonstans. Trots åtta sidor. Lugis bortamatch mot Varberg bedöms som intressantare. Fyra spalter där - och ett helt uppslag till kvällens hockeyderby i Ängelholm. Alltså. Jag har ställt frågan förr men den tål att upprepas: vad har HK Malmö gjort Sydsvenskan för ont? Dagens hemmamatch är (minst) den tredje på rad som förbigås med kompakt tystnad. Vi snackar system, inte slump.

*. *. *

Man kan tycka vad man vill om förhandstexter. Att de är reklam, att de borde förbjudas etc. Men det är ju liksom en annan fråga. När en och samma klubb ständigt förfördelas av en och samma tidning kräver det en förklaring. Sydsvenskans nye chefredaktör Kanje brukar kommunicera med läsarna en gång i veckan, här har han en gyllene chans att skingra dimmorna.