Mjällbys öde avgörs i Malmö

Tillbaka till de jordnära tingen. Närmre bestämt läget i fotbollens södra division 1-serie. Med en omgång kvar är sex lag (av 14) inblandade i nedflyttningsstriden, det i sig är inte riktigt klokt. Olyckligtvis ingår Mjällby AIF i samlingen. Dock med avgörandet i egna händer & fötter & huvud. Vinst i Malmö mot Prespa på lördag är vad som krävs. Då kan övriga resultat gå hur faan som helst, Maif når 31 poäng och klarar sig kvar t o m utan kval. Förlust eller oavgjort...nä förresten, det slår vi bort. Hoppas man får sällskap av ett gäng äkta sillastrybare på ödesmatchen.

När påven kommer...

Jag är inte religiös men önskar nästan att jag vore det. Då hade jag kanske bättre förstått den påvedyrkan som nu synliggörs i Skåne, i Lund och Malmö framförallt. Den katolska kyrkans överhuvud kommer ju hit, landar på Sturup inom någon timme. I tv ser och hör jag unga människor med "rätt" tro himla med ögonen och snubbla på lovorden över gästspelet. I Malmö igår blev jag varse de polisiära resurser som tydligen krävs i sammanhanget. Övningar pågick kring Stadionområdet och aldrig har jag skådat en liknande blåljusorgie. Den mängden polisbilar och polismotorcyklar, den mängden ambulanser...herregud så imponerande och skrämmande på samma gång. Undrar vad det ordinarie Malmöbuset gjorde under tiden. Undrar också vad påven i egen hög person tycker och tänker om sakernas tillstånd. Fast det får vi aldrig veta; Godheten själv åtnjuter liksom immunitet mot besvärliga frågor. Synd. Hade varit intressant att höra om hans syn på t ex kvinnliga präster...och i förlängningen kanske rent av en kvinnlig påve? Eller vem han håller på i det amerikanska presidentvalet, mannen för att han är man eller kvinnan för att hon är bättre skickad? Eller åtminstone om han har kul på jobbet, sådär som vi vanliga dönickar brukar fråga varann. Men med detta sagt: varmt välkommen till Skåne, påve Franciskus.

Sådant lag, sådan målvakt

25 målvaktsräddningar i ena laget, nio i det andra. Ibland är det (för) lätt att förklara ett skandalresultat. Som det ikväll mellan Kristianstad och Karlskrona i handbollsligan. 33-18 slutade spektaklet. Förödande siffror i elitsammanhang - oavsett målvaktsspel. Handbollsmålvakter blir ofta vad laget i övrigt gör dem till, dvs hjälplösa i Karlskronas fall. Tur att Kristianstad slog av på takten och matchade sin andrauppställning, hur det gått annars vill jag helst inte veta.

Krisen större än Johaug

Börjar bli obehagligt med Therese Johaug nu. Tjejen är i personlig kris, det behöver man inte vara psykolog för att se. Hoppas hon får adekvat hjälp. Vad gäller själva sakfrågan har dock inga dimridåer skingrats. Hur kunde hon ta en salva tydligt märkt med dopingvarning? Hur kunde hennes läkare missa det? Varför flög hon fram i skidspåren när konkurrenterna jämförelsevis gick...undrade hon aldrig själv? Varför undgick hon dopingtester under hela tävlingssäsongen? Av vilken anledning har hon - och övriga norska landslagsåkare - tagit astmamedicin trots att de inte har astma? Så länge trovärdiga svar uteblir kvarstår alla frågetecken.

Guldjubel i Malmö - igen

Så var det klart: MFF tar det allsvenska guldet 2016. 3-0 i Falkenberg ikväll, samtidigt som Norrköping förlorade i Borås. Något snöpligt för alla som hoppats på spänning in i det sista, mera väntat för alla med koll på läget. Frånsett djupdykningen mot Östersund senast har MFF varit stabilast i klassen, så att säga. Vunnit när man "ska" vinna, ibland lite turligt men oftare på skicklighet. 20 segrar på 28 matcher skojar man inte bort. MFF kom också undan sommarens transferfönster med truppen i behåll på ett undantag när - till skillnad från Norrköping som miste både tränare och flera tongivande spelare. Årets guld är f ö MFF:s fjärde bara sen 2010, det imponerar. Synd att Mattias Svanberg blir utan medalj (väl?). Den 17-årige talangen var tydligen bäst i kvällens match, dessutom målskytt, men större delen av säsongen har han fått nöja sig med U-lagsspel och därifrån tar man inga meriterande poäng. Hursomhelst kan jag inte låta bli att tänka på - Helsingborgs IF. Ett mätt och belåtet Guld-MFF åker ju till Gefle kommande omgång, Gefle som vann i Kalmar ikväll och fick nackhäng på HIF i nedflyttningsstriden. Läskigt...

Tid på glid

Jag är helt fascinerad över Karlskronas framfart i Hockeyligan. När jag bodde i stan fanns ju ishockey knappt på kartan, allt handlade om handboll. IFK i högsta serien, ytterligare åtta klubbar på lägre nivåer. I en stad som då hade cirka 30000 invånare. Det här bevisar två saker. 1. Det var länge sen jag bodde i Karlskrona. Närmre bestämt ett halvt århundrade och lite till. 2. Tiden står inte still. Den glider som en puck på is.

Välbehövligt trendbrott för HK Malmö

HK Malmö-Sävehof 32-29. De brutna sviternas afton. Sävehof kom med fem raka segrar i bagaget, HKM kom från tre raka förluster. Kanske bidrog detta till utfallet; HKM gick lite, lite plus i motivation och vilja - och dessutom, skulle det visa sig, ganska mycket plus i domarbedömningen. Sävehof drabbades av sju utvisningar, HKM slapp undan med två varav den ena när matchen i princip var över. Tveksamt. Från läktarplats såg lagen ut att vara jämbördiga i regelvidrigt försvarsspel. Straffkaststatistiken hade liknande slagsida: sex till hemmalaget, två till gästerna. Men nog om det, diskutabla domslut ska inte få skymma en bra handbollsmatch. Många i HKM lyfte sig i andra halvlek. Lönn, Blickhammar, Linus P, Jim A, i någon mån även Beutler i buren. Fast genomgående bäst var än en gång Fredrik Petersen. Tio mål totalt, inklusive samtliga sex straffar. Fanns det en matchvinnare var det han. Lustigt nog blev jag ändå mer imponerad av Sävehof. Som lag betraktat alltså. Hög kvalité på alla positioner, många alternativ. Målvakterna hade dock ingen lyckad kväll - men det var kanske Malmöskyttarnas fel, vad vet jag.

På grund mot Östersund...

MFF-Östersund 0-3. Och vad såg vi här? Ett olycksfall i arbetet? Slapp inställning?Eller början på en kollaps? Stjärnorna vet. Vad vi vanliga dönickar vet är att om Norrköping och AIK vinner sina matcher i morgon respektive övermorgon krymper MFF:s "ointagliga" försprång till fyra poäng. Då kommer pressen och stressen krypande - och då brukar det vara förbannat svårt att spela vinnande fotboll. Så alla vänner av nyväckt allsvensk spänning bör skicka en tacksamhetens tanke till Östersund. Kanske blir det strid om guldet, trots allt.

Den sjuka skidåkningen

Medicinska team. Verkar som sådana är obligatorium i dagens toppidrott. Ta skidåkningen och den aktuella härvan kring Norges landslag. Där tycks farbror doktorn vara en lika självklar länk som tränare, vallare och aktiva åkare. När blev det så? Var det likadant på Sixten Jernbergs tid? Om inte, vad är det för farsot som förvandlat dagens skidåkare till vård- och omsorgskrävande bebisar? För så är det ju uppenbarligen, vad annars motiverar de medicinska teamens närvaro? Har di kroniska läppsår, skidåkarna? Hjärtsvikt? Feberfrossa? Allmän krankhet? Astma har vi fått lära oss att de inte har, i alla fall inte i Norge. Dock tar de astmamedicin, oklart varför men förmodligen av okynne. Allvarligt. Slutintrycket blir att skidåkningen är sjuk, absolut. Men den egentliga orsaken tror jag är obotlig. Dvs prispengarna, livsförsörjningen, tiden efter denna. Allt som ligger i potten för åkarna, allt som de medicinska teamen faktiskt göder genom frikostig utskrivning av prestationshöjande medel. Sen kan man kalla det doping, fusk eller manipulation, ord är bara nyanser av samma sörja.

Simic var skillnaden

HIF Karlskrona-IFK Kristianstad 22-24. 16-12 i första halvlek, 6-12 i andra. Förklaring: Kristianstad bytte in Nebojsa Simic i målet. Närmare fusk går inte att komma. Men seriöst. Ett matchprotokoll liknande detta har jag aldrig skådat. På nästan varje rad för HIF:s anfall efter pausen står orden "skott räddat". Simic förnedrade helt enkelt hemmalagets skyttar. Hoppas han bad om ursäkt efteråt.

Två danskar men kun en vinnare

Rikast vinner. Tänker jag apropå MFF:s stundande guld i fotbollsallsvenskan. Men det är förstås inte hela förklaringen. Om så vore hade ju FC Rosengård lekt hem guldet på damsidan. Pengar talar, men spelar inte. Det gäller att bygga ett lag, att skapa en framgångskultur. Det är därför det finns tränare. Allan Kuhn har lyckats, Jack Jensen har misslyckats. Om man nu ska jämföra - vilket man nog inte ska. MFF har en större och jämnare trupp, försvagas inte nämnvärt av skador och avstängningar. FC Rosengård - förvisso inte i närheten av MFF:s ekonomiska förutsättningar - har valt att investera i en spetsig startelva, med damallsvenska mått outstanding i kostnad och stjärnglans. Men när så ett par tongivande spelare försvinner till en lukrativare marknad i Tyskland mitt i säsongen blir försvagningen kännbar, nya spektakulära kompensationsköp till trots. Intrycket "utifrån" är att FC Rosengård offrat bredden för toppen och därmed kanske gått i sin egen fälla. Egna talanger lär ju finnas, problemet är att de sitter på bänken. Därifrån växer ingen. Slutligen, vad gäller MFF, vill jag påpeka att laget kan nå 70 poäng (plus) i årets allsvenska. Sällsynt, möjligen rekord. Nåt att gå för de sista fyra matcherna.

HK Malmö - en papperstiger...

IFK Kristianstad-HK Malmö 32-24. Tredje raka förlusten för Malmös hårdsatsande handbollsklubb. Det finns inte längre något att skylla på. Inga marginaler, ingen otur. Den bistra sanningen är att lagbygget är bättre på pappret än på planen. Visst, säsongen är ung, mycket kan hända. Men verkligheten är här och nu och den snackar man inte bort med floskler. Det finns relevanta frågor att ställa. Om det ojämna målvaktsspelet. Om försvarsstrategin. Om skyttar som inte värderar lägena. Om en mittsexa som möjligen sett sina bästa dagar och i vilket fall knappt involveras i spelet. Om stjärnor som ser ut att hämmas av den inbördes konkurrensen på samma position (högernio). Om attityd och jävlaranamma. Om allt som borde satts under försäsongen men fortfarande "svävar fritt". Själv kan jag bara bidra med en vädjan: Carl Johan Andersson, kom tillbaka. Du saknas i dagens HK Malmö.

Seger som lättade på trycket

Befriande skönt att HIF Karlskrona tog sig samman och vann bortamatchen mot IFK Ystad i handbollsligan. Stabilt och rejält dessutom: 30-23. Trots att en viktig kugge som Johannes Sandgren saknades. Det gör att min oro för nedflyttningsstrid skingras, åtminstone temporärt. HIF:s eget uttalade mål den här säsongen är f ö slutspel. Det låter djärvt och bra - men kanske inte realistiskt, precis. Nytt kontrakt är okej för mig. Helst under mindre dramatiska former än i fjol.

Väntat dopingavslöjande

Så sprack den då, oskulden på de norska skidfenomenen. Therese Johaug dopad. Hon av alla. Fixstjärnan själv, hela Norges darling. Om jag är överraskad? Inte det minsta - och det vet den som läser denna blogg. Däremot är jag förvånad, för att inte säga förbannad, över reaktionerna på avslöjandet. Charlotte Kalla med flera i den norsk-svenska skidfamiljen ger uttryck för tvivel och medlidande, vill liksom inte tro att det är sant. Det hade aldrig hänt om det gällt en ryska, en polska eller ens en finska. Och som jag skrivit förr: övernaturliga idrottsprestationer ska tas för vad de är. Nämligen övernaturliga. Även när de utförs av någon från Norge. Eller Sverige, för den delen.

Politik & idrott? Inte i kammaren...

Såg riksdagens partiledardebatt på tv igår. Bättre än den i Agenda i söndags. Friare i formen, inte uppstyrd eller tidsbunden på samma sätt. Ämnena var de förväntade. Mycket jobbpolitik, ännu mer migration och integration, lite miljö för skams skull. Däremot ingenting om den folkrörelse som engagerar flest människor i detta land. Idrotten. Synd. Hade varit intressant att höra vad partierna - särskilt det med initialerna SD - tycker om den "fria invandringen" t ex i fotboll. Om de vill ha begränsning, åtstramning eller avveckling även där. Om vad som i så fall skulle hända med FC Rosengård...för att ta en extrem bland föreningar med etnisk mångfald som grundbult. Nå. Roade mig med att sätta betyg på partiledarna. Högst subjektivt, femgradig skala. Håll till godo. 1. Annie Lööf, C, 4. På tå i replikskiftena, skarp och tydlig. Extra plus för uppmaningen till SD-ledaren: "Ta av dig offerkoftan, Jimmie. Den klär dig inte". Minus för tendenser till grälsjuka. 2. Isabella Lövin, MP, 3,5. Behärskad och saklig, vass i tungan men vänlig i tonen. En angenäm överraskning. 3. Jan Björklund, L, 3. Rutinerad. Hög lägstanivå. Kanske den siste övertygade antipopulisten i svensk politik. 4. Jonas Sjöstedt, V, 3. Bra - utifrån sin horisont. 5. Stefan Löfven, S, 2. Nja, sådär. Yvig i retoriken, ojämn med orden. Strödde lite otippat rosor för Annie Lööf, dock utan att få något tillbaka. 6. Anna Kinberg Batra, M, 1,5. Fortsatt stroppig, fortsatt spydig. Mot statsministern framförallt. Men det är kanske så en god moderat skall vara? 7. Jimmie Åkesson, SD, 1,5. Attackerad från både höger och vänster - på goda grunder. Kom av sig, blev "liten", verkade tagen. Och vann säkert just därför poäng i det där som kallas opinionen. 8. Andreas Carlsson, KD, 1. Vikarie för Ebba Busch Thor, som saknar eget riksdagsmandat. Kompetent, slätstruken, profillös. Dessutom äckligt mobbad av övriga: ingen begärde replik på hans anförande.

Promenad på öppet fält

Sverige-Bulgarien 3-0. Ingen konst att spela fotboll när fältet ligger öppet. Det säger jag inte för att förringa Sveriges insats, mer av förvåning över motståndet. Bulgarien var ju tills ganska nyligen en respektabel fotbollsnation, men detta var misstänkt likt ett blåbär. Tio insläppta mål på tre VM-kvalmatcher säger allt. Kul för Sverige att få briljera under avspända former, det händer inte så ofta nuförtiden.

Rättvis seger för starkt Lugi

HK Malmö-Lugi 22-25. Glimtar av högklassig handboll och absolut rätt vinnare. Lugi var helt enkelt snäppet bättre än Malmö. I försvaret t o m betydligt bättre. Mittlåset Milosevic och Modigh stängde på ett hypereffektivt sätt nästan alla vägar för hemmalaget, och bakom dessa giganter stod för säkerhets skull två utmärkta målvakter. Cavar först, Jensen sen. Den senare kom in i slutet och gjorde några helt avgörande räddningar. Framåt briljerade Simon Jeppsson med åtta mål men också stort spel i övrigt. Sammantaget ett väldigt brett och bra Lugi, smart coachat av Tomas Axnér. Vad gäller HK Malmö är jag glad för att jag reserverat mig kring lagets egentliga slagstyrka. Det är lätt att bländas av alla meriterade namn, men man ska få ihop det också. Där har tränarrookien Tönnesen fortfarande en hel del att jobba med...både för lagets och sin egen skull. Ikväll gjorde t ex stjärnvärvningen nr 1, Zoran Roganovic, en insats som endast kan ha glatt Lugi. Och så högerkanten, det stående sorgebarnet. Mållös igen, knappt involverad i spelet. Förutom de två utsökta lägena som Lindahl brände så grovt att man knappt trodde sina ögon. Desto bättre var - än en gång - Petersen till vänster. En Malmöspelare tyckte jag faktiskt synd om: Dan Beutler i målet. Helt fenomenal, särskilt i andra halvlek. Han borde egentligen inte fått förlora. Avslutningsvis måste jag nämna publiksiffran. Över 2000 minsann, inklusive en röststark klack från Lund. Hög och härlig stämning matchen igenom. Och bortaseger även där, i sanningens namn.

Gudrun, var är du?

Partiledardebatt i tv igår kväll. Hätsk stämning, bitvis direkt motbjudande. Jag kom osökt att tänka på Gudrun, en teaterfröken från min yngsta dotters förskoletid. Gudrun hade för vana att samla alla barnen i en ring för en inledande samtalsstund - och dessa blev snart ett fascinerande skådespel i sig. Gudrun pratade alltid lika dämpat, lågmält och vänligt, barnen satt som ljus och sköt in relevanta frågor i god ordning. Som ofta närvarande pappa kunde jag till slut inte låta bli att fråga Gudrun om "framgångskonceptet". Hennes svar, i all sin enkelhet, kom att fastna i mitt minne: "Vill man få barnen att lyssna ska man sänka rösten, inte höja. Det är samma med oss vuxna. Pröva får du se". Lätt sagt kanske, svårare att utföra. Men Gudrun kunde, hon levde som hon lärde. Bland partiledarna finns ingen av Gudrun's sort, ingen som vill få oss att lyssna. Prata högst gäller, väldigt gärna i munnen på varandra. Och den som trodde att kvinnornas intåg på arenan skulle hyfsa tonläget har för länge sen tvingats inse att det blev precis tvärtom. Läskigt vad maktlystnad kan göra med folk. Sex av de åtta partiledarna är småbarnsföräldrar, jag vill ju inte tro att de är likadana i den rollen. En annan reflektion efter gårdagens vämjeliga "debatt": begriper inte partiledarna - Björklund, Sjöstedt och Fridolin i någon mån undantagna - att deras högljudda käbbel bara göder politikerföraktet? Begriper statsministern att hans rövarretorik mot SD gynnar politikerföraktarnas naturliga hemvist, dvs SD? Svar kommer i nästa opinionsmätning, jag ryser redan.

Målvakt med målsinne

Hört talas om Abdul Alayyan? Om inte så kan jag berätta att han är handbollsmålvakt i IFK Karlskrona, division 1. Det låter kanske inte så upphetsande - men lägger jag till hans bravad i fredagskvällens seriematch mot Vinslöv får du garanterat något att begrunda. Möjligen ett slags världsrekord, rent utav. Alayyan gjorde FYRA mål i matchen, tre bara under de tio första minuterna. Såna prestationer finns egentligen inte på målvaktskartan, jag har svårt att tro att nåt liknande hänt förr. Hur det gick till vet jag inte, förmodligen lyror i tom kasse. Skit samma förresten. IFK Karlskrona förlorade med 20-19. Det förtjänade kanske laget - men definitivt inte dess målvakt. Abdul Alayyan var namnet, väl värt att minnas.

Pliktskyldiga poäng i VM-kvalet

Luxemburg-Sverige 0-1. Kusligt nära en kvittering i slutsekunderna, men i det stora hela en rättvis svensk seger. Fattas bara. Luxemburg är en C-nation i fotboll, nästan oförmöget att vinna utom mot typ San Marino. Sverige å sin sida tillhör väl den bättre halvan i kategori B - och då avgör man i regel såna här matcher. Förr eller senare, på ett eller annat sätt. Ikväll på en ren lyckträff av Mikael Lustig, backen. Mer normala målchanser sumpades omsorgsfullt, eller räddades av Luxemburgs utmärkte målvakt. Ekdal och Forsberg bäst i det svenska laget, Olsen i buren stabil och alert när det behövdes. I övrigt slätstruket gediget, om nu den kombinationen är möjlig.

Om korrar och oväder

Vad är det med extrema oväder som får televisionens utrikeskorrar att alltid vilja stå mitt i dem? Som nu när orkanvindar på typ 70 m/s drar in över den amerikanska kontinenten. Normalt funtade människor flyr ju för livet. Gömmer sig, tar skydd, gör allt för att komma undan. Men i SVT ser jag en korrespondent rapportera om saken från en öde bro i orkanens öga. Jag ser åtminstone konturerna av henne. Nederbörden yr, vindarna piskar upp diverse bråte, kameramannen får liksom inte riktigt fäste på objektet. Varför står de där, tänker jag. Bli dyngblöta och rödbrusiga, förkyla sig i bästa fall, duka under i sämsta. Kräver vi tittare det? Inte jag i alla fall. Spela hjälte kan man göra på film. Avlägga väderrapport kan man göra från slutna rum. Det blir kanske inte lika spektakulärt, inte lika mycket tävling korrespondenter emellan. Men för trovärdigheten gör det ingen skillnad.

Hammarby-HIF Karlskrona 32-23

Slagpåse. Strykpojke. Sopgäng. Skört lag har många namn. Men ikväll är jag nöjd: nio back känns nästan som en seger...

Anständig förlust, om jag får be

Har just avnjutit en god middag, inkluderande en öl och trenne snapsar. På detta enkla vis känner jag mig väl preparerad för kvällens match. Alltså den mellan Hammarby och HIF Karlskrona i handbollsligan. Där HIF Karlskrona har revansch att utkräva - på sitt eget anseende. 17-35 senast mot Lugi fick t o m mig att rodna av skam, bara för att jag råkar vara född i "staun". Men inget ont utan gott: ikväll anpassar jag ribban efter omständigheterna. Förlust med mindre än tio bollar och jag blir nöjd. Jo, helt seriöst. Vinst och jag går på händer hela vägen till barskåpet.

Faruk blå - men inte blind

Stötte precis ihop med min fotbollsbitne granne Faruk. - MFF hade sån tur mot Häcken, utbrast han. - Igen? sa jag som till skillnad från honom inte sett matchen. Sen gick vi tillsammans igenom den blå turkvoten under säsongen. Elfsborg borta och hemma, Kalmar dito, AIK hemma...sena och ibland tvivelaktiga avgöranden eller poängklipp, marginalerna med i slutminuterna påfallande ofta. - Och så skrivbordssegern mot Göteborg, påminde Faruk. Något stöd för tesen om att tur och otur jämnar ut sig kunde vi inte finna, enda avvikelsen skulle i så fall vara Helsingborg borta. Till pjäsen hör att Faruk är blå i själen - men alltså ödmjuk i sinnet. En ganska ovanlig kombo, tror jag. Hursomhelst enades vi om det självklara: inget lag vinner en lång serie enbart på tur. Dock är den förbannat bra att ha. Om nu MFF vinner allsvenskan, vilket vi båda utgick från i vårt resonemang.

En uppstickare att välkomna

AFC United!? Fotbollsklubb hemmahörande i Solna kommun, nybildad 2012 men med rötter i de tidigare superettanklubbarna Café Opera och Väsby United. Det är den torra historiken. Blöt fakta är att detta AFC United just nu ligger tvåa i Superettan, dvs på uppflyttningsplats till allsvenskan. Bara fyra omgångar återstår, miraklet är nära. Och själv är jag småknäckt, som jag alltid blir av normbrytare. AFC United....klubbnamnet i sig låter liksom både generöst och gränslöst, eller hur? Precis vad det är. Spelartruppen rymmer några få helsvenska namn men desto fler afrikanska eller utomeuropeiska. Lite som Prespa Birlik i Malmö, utan några som helst jämförelser i övrigt. I Stockholmsregionen faller man dock inte platt för AFC United. Fotbollsvännernas sympatier fördelas på AIK, Djurgården och Hammarby, kvar till kategorin "övriga" blir blott smulor. Men AFC United krusar inte. Nyligen lade man ut en hemmamatch till Eskilstuna och mångdubblade på så sätt det normala åskådarantalet (till cirka 2500 pers). Eventuellt fortsätter klubben där permanent. I superettan eller allsvenskan återstår att se, men jag håller tummarna för det senare.

Bäddat och räfflat, MFF

För att återgå till det som kallas idrott kan man konstatera att fotbollsallsvenskan dog ikväll. Norrköpingsbubblan sprack med ett brak - 0-6 mot AIK - och plötsligt fick MFF fyra poäng att gå på. Plus överlägsen målskillnad. Förvisso återstår fem omgångar men som restprogrammet ser ut släpper MFF aldrig det här ifrån sig. Så grattis Malmö till ännu ett guld...vågar jag säga utan att känna mig särskilt modig. Rätt lag vinner alltid en lång serie.

Det skamliga Europamästerskapet

Det verkar pågå en tävling i Europa just nu. Nämligen om vilket land som kan göra MINSTA hjälpinsatsen för människor på flykt från det sönderbombade Syrien. Ungern har ledartröjan och folkomröstar mest för syns skull i frågan idag. Resultatet är redan givet: nej till att ta emot cirka ett tusen syriska flyktingar. Tätt efter Ungern följer ett koppel av länder som med små, små nyanser sinsemellan är precis lika njugga, precis lika världsfrånvända, precis lika cyniska. Sverige fegar nånstans mitt i fältet. Gömmer sig bakom gamla meriter, så att säga. Sverige HAR ju varit generöst, Sverige HAR ju tagit sin del av ansvaret. Sant. Tiden före SD, närmre bestämt. Men vad hjälper det de människor som drivs på flykt här och nu? Och vad gör det övergripande tävlingsorganet, EU har jag för mig att det kallas? Säkert allt som står i dess makt. Problemet är bara att det inte märks, syns, ger resultat. Europa springer i klunga åt ett och samma håll, bort från medmänskligheten. Slutna ögon, stängda hjärtan. Att vi inte skäms.