En hembrännares spellista

Ett litet nyårs-ps. Glömde ju nämna min spellista. Mitt livs första faktiskt, fixad med benäget bistånd av min tekniskt begåvade hustru. Själv är jag bortom allt hopp även i det avseendet...faan, jag hade svårt nock att hantera cd-skivor när såna kom istället för lp på vinyl. Sent omsider lärde jag mig dock att ladda ner och bli en s k hembrännare av musik, där med min älskvärda dotter som tålmodig pedagog. I julas brände jag fortfarande plattor med angenäm nyhetsfeeling i behåll. Då hade alla andra slutat för länge, länge sen. Spotify var det nya himmelriket för music lovers. Spellistor direkt på datorn eller paddan, återkoppling till högtalare. Typ. När jag ska berätta om teknikutveckling blir det lätt fel, som det gärna blir när man gissar. Nå. Här sitter jag nu med en spellista som ska förgylla kvällen. Tänker inte nämna alla låtarna, det vore för pretentiöst. Musiksmak är individuell, min behöver verkligen inte vara din. Ett par tips bara, riktade framförallt till mogenpubliken. Albert Hammond's This Side Of Midnight sitter som en smäck när nyårsklockorna ringt. Strax före kan Tony Christie's Our Love Is Forever funka på dansvänligt parkettgolv, särskilt om man fortfarande är lycklig med sin fru. I gryningen - eller i princip när som helst - kan man alltid toppa med Rita MacNeil och Home I'll Be, den är så vacker att det gör ont. Ds.

Rött Nytt År!

Årsskifte. Igen. De kommer tätt nuförtiden. Inte tätare än förr förstås, rent sakligt. 365 dagar är fortfarande 365 dagar. Det är mer en känsla, detta att tid plötsligt går väldigt fort. Kan ha med ens eget åldrande att göra. Jag tror det. Man är ju, för att tala modernt fotbollsspråk, inne på sista tredjedelen. Det är lite sent att lägga om kurs. Att reparera misstag. Att framtidsdrömma och framtidsplanera, eller tramsa med nyårslöften å sånt. Låter jag gammal och dötråkig nu? Känns så när jag läser vad jag själv skriver. Men det är inte min ambition. Tvärtom. Jag älskar livet och är vän med insikten: man har det här och nu, inte nödvändigtvis i morgon eller i övermorgon. Sådär tänkte man aldrig förr när det vankades årsskifte. Då var det röj, ju sorglösare desto bättre. Livet varade för evigt, typ. Men det var innan påminnelserna kom. Om förgängligheten. Om Ödet. Om en tid som krymper. Gott så, vill jag gärna säga till alla som är unga idag. Bejaka sorglösheten, vårda den ömt. Det gör jag själv, tro inget annat. Bara en gnutta mer medveten än i yngre dar. Ikväll blir det röd glitterhatt på. Röd slips också. Och rosa skjorta, vågar man säga det? Rött är kärlekens färg, kärlek är ett förhållningssätt till livet. Kram till min älskade lilla mamma som är borta men inte glömd. Kram mina nära och kära, tack för ert tålamod. Rött Nytt År på oss alla, okej?

Puckat i SVT

Julafton i SVT nu. Junior-VM i ishockey alltså. Marie Lehmann tindrar med ögonen som barn inför tomtebesök, experterna runt henne knackar liksom på rutan: finns det några snälla tittare där ute i stugorna? Klart att det finns. Som man hetsar får man svar. Ungdomsidrott generellt uppskattas ju av de breda massorna, det om något lärde jag mig under alla år som Lundaspelsreporter. Och gudarna ska veta - och förhoppningsvis förlåta - att även jag varit Lehmannsk. Ryckts med, förstorat upp, tappat perspektiv, glömt vad det handlar om. Jag förstår själva syndromet, så att säga. Vad som förundrar mig är SVT:s vurm för just ishockey. Det börjar redan med tv-pucken där 15-åringars prestationer hissas och dissas av förnumstig vuxenexpertis som vet och kan precis allt. Som i Idol, ungefär. Tittare utan koll på läget kan kanske få för sig att hockey är en särskilt stor sport, upplägget är sådant. All övrig barn- och ungdomsidrott sorteras ju in i det förträffliga programmet Lilla Sportspegeln. Men hockeyns värsta fiende är faktiskt verkligheten. Sporten är liten i ett globalt perspektiv. Sporten är dyr och redan av det skälet otillgänglig för massor av barn. Begrundar man sedan genusperspektivet är ishockeyn den kanske minst jämställda av alla sporter. Å andra sidan missunnar jag ingen att ha kul på jobbet. Så tindra på, Lehmann. Nu är det jul igen.

Beutlers show, Malmös seger

HK Malmö-Alingsås 26-21. Dan Beutlers galaföreställning. Sprattelgubben i Malmös mål räddade kanske inte allt som kunde räddas - men däremot mycket av det som inte kunnat räddas. Av en normal målvakt alltså. Beutler arbetar liksom efter en helt egen bok, en helt egen inspirationsnivå. När han har sin kväll - som ikväll - är det inte kul att vara motståndare, den saken är klar. Å andra sidan är det förbannat kul att sitta i publiken och kolla på showen. Förutsatt då att man är en någorlunda neutral handbollsvän. Alingsås supporters på plats (åtskilliga, inte minst barn med föräldrar från de pågående Lundaspelen) tyckte nog att Beutlers målvaktsspel var så lagom kul. Hela resultatet var förstås inte hans förtjänst. Malmös försvarsspel måste också framhållas. Hypereffektivt, enligt domarparet dessutom korrekt rent regelmässigt. Framåt styrde Roganovic spelet (i Månssons frånvaro) på ett rutinerat och osjälviskt vis - men det är min personliga uppfattning, bör väl tilläggas. I publikleden rådde delade meningar om värdet av hans insats. Sant är att den notoriske målbombaren Roganovic inte finns längre, där har tiden sprungit ifrån honom. Och det är väl okej om han inser det själv? Malmö har så många andra på det området: Blickhammar, Lönn, ikväll framförallt Linus P. Någon måste underordna sig, det betyder inte att man blir mindre nyttig för laget. Jag skulle nog säga tvärtom.

Julbetraktelse 2016

24e december. Julafton. Och snön ligger vit på taken...kan man ju drömma om. Årets jul är grön som en sommaräng, mild som en vårgryning. Skumt. Inte var det väl så när man var barn? Eller är det blott ett önskeminne, det där att alla jular var vita förr i tiden? Sånt sitter jag å grunnar på just nu, till ingen direkt nytta. Tröstar mig med att i alla fall musiken är sig lik. O Helga Natt matades man med redan som liten parvel, den håller än. Helst med Jussi Björling men Körberg's version går heller inte av på mitten. En modernare klassiker är Lennon's Happy X-mas (War Is Over). Finns i ett antal versioner, på min egen nybrända jul-cd har jag valt den fransk-canadensiske sångaren Roch Voisine. Feliz Navidad slank också med, man får aldrig glömma de lite gladare trudelutterna. Stilla Natt kommer liksom tids nock. För oss alla. God Jul i grönskan!

Julen på Hyllie Park

Julafton kom tidigt i år. Idag, närmre bestämt. Vilket i och för sig är föga dramatiskt på Hyllie Parks äldreboende. Där är "tjuvstart" god tradition, allt för att kunna samla så många som möjligt till gemensam fest. Den 24e är det vanskligare, några av de boende hämtas hem av anhöriga för julfirande inom familjen. För egen del närmar jag mig också god tradition...nämligen i att vara tomte vid dessa celebra tillfällen på Hyllie Park. En förmån, ett hedersuppdrag. Jag var det på min älskade mammas tid, men hon gick bort i våras och där kunde det tagit slut. Om det inte vore för alla underbara människor jag lärde känna under resans gång - och behållit kontakten med. Så när tomtefrågan ställdes även i år var mitt svar alldeles givet: ja tack, gärna. Finare stunder finns inte. På Hyllie Park är julen precis så stämningsfull och varm som den ofta beskrivs i ord och ton. Men sällan är på riktigt. Här dansar "barnen" runt granen med eller utan rullstol. Här knaprar man julgodis från dignande bord efter lust och förmåga. Här sitter alla som tända ljus och väntar på klappar. Några pratar som i fornstora dar, andra har gått in i tystnaden. Det är glädje, det är vemod, det är livet som det ter sig på ålderns höst. Eller på ålderns vår, för den delen. I år var flera små barn närvarande och de sjöng julsånger så vackert som bara små barn kan göra. Och över alltihop vakar den kärleksfulla personalen, utan den hade ingen jul strålat på Hyllie Park.

Norskt guld i glänsande final

Norge-Nederländerna 30-29. Dessa norskor. I handboll behöver de inte ens astmamedicin, än mindre läppsalva. De är bäst ändå. Fattar inte hur dom gör. Hur dom tränar, var dom fyndar. En spelare som Nora Mörk t ex. Inte stor, inte skräckinjagande på det sättet. Men vilket skott och vilken speed! Elva mål tror jag hon gjorde, ruggiga pärlor de allra flesta. Beteckningen krutpaket är verkligen klockren på den tjejen. I det stora hela en fantastisk EM-final, där Nederländerna vägrade ge sig. Laget hade kvitteringschans i slutsekunderna men den sjabblades bort. Tyvärr, tyvärr. Jag hade mer än gärna sett en förlängning eller två, bara för att få njuta lite till.

Mörker över gammal handbollsstad

Det är skit med handbollen i Karlskrona just nu. HIF förbigår jag med tystnad den här gången, lagets senaste "prestationer" i ligan förtjänar inget annat. Men två nivåer lägre, i division 1, går det inte ett dugg bättre för anrika IFK, mitt egentliga favoritlag. Storstryk idag mot Kungälv, pyrt läge i tabellkön. Ett konststycke lyckades man dock med: lagets nio mål i första halvlek fördelades på nio olika spelare. Ett per skalle, varken mer eller mindre. Sånt är livet för en bleking i förskingringen. När de värdefulla segrarna uteblir får man trösta sig med värdelös kuriosa. Nu väntar jag bara på att IFK-legenden Lasse Hällkvist ska ta över tränarjobbet. Det brukar han göra, typ en gång om året.

Små grodorna, små grodorna...

Antar att Sydsvenskans sportredaktion hade julfest igår kväll - och vem är jag att ha synpunkter på det? Personalvårdande samkväm kan vara nog så viktigt som ett handbollsderby i Baltiska hallen...kanske. Problemet här blev att vikarien på plats, en pensionerad gentleman i min egen ålder, tydligen nickade till under matchen. Mänskligt i och för sig: pensionerade gentlemän och för den delen även andra sorters män i min egen ålder har en benägenhet att göra just det. Nicka till, tappa fokus, förlora medvetandet. Typ ofrivilligt. Därför ska man egentligen inte ta så hårt på de små grodorna i texterna som följer - men ändå, för ordningens skull: Fredrik Petersen i HK Malmö blev inte mittnia under matchens sista kvart, som det står i Sydis idag. Vi som höll oss vakna såg att Petersen hade den rollen i tre kvart, 45 oavbrutna minuter. Vi såg dessutom att HK:s försvarskrigare Patrik Kvalvik för en gångs skull fick tillfälle att göra TVÅ mål. Taskigt då att ge honom ett i protokollet (och i tidningarna). Pecikoza fick ett för mycket. Sitter det pensionerade gentlemän även i sekreteriaten? Undrar vän av petitesser.

Gladhandboll med sorgkant

HK Malmö-Kristianstad 25-25. Inte ofta jag blir så upprymd av handboll som ikväll. Kan ha varit spänningen. Eller målvaktsspelet där Simic och Beutler hade en duell som bitvis var bortom sans och vett. Eller det faktum att min gamle favorit Mirsad Pecikoza steg fram som hemmalagets poängräddare med de två sista målen. Det kan i och för sig även ha varit resultatet: oavgjort kändes så himla rätt (tack Dan Beutler för straffräddningen i slutet). Men mest av allt blev jag nog upprymd av Malmötränaren Stian Tönnesens coaching. Vid underläge 5-12 i första halvlek bytte han ut hela startuppställningen, sånär som på Jim Andersson. Ja, Fredrik Petersen fick också vara kvar men i en helt ny roll som mittnia (Nyberg tog över på kanten). Detta var själva snilledraget. Med Petersen som kreatör och tempodrivare gjorde Malmö 6-0 på några magiska minuter, hastigt och lustigt blev det match. Kristianstad kom förvisso tillbaka, ledde med fyra i paus. Men Tönnesen hade det goda omdömet att hålla fast vid förändringarna - dvs Månsson, Lönn och Roganovic på bänken (jämte fotskadade Linus Persson), Lindahl och Blickhammar på var sin sida om Petersen på planen. Djärvt coachat, bra betalt. Iögonfallande hur Fredrik Petersen höjde sin omgivning. Lindahl t ex. Bättre än på mycket, mycket länge. Pecikoza, inte minst. Involverad som icke tidigare denna säsong, fem mål från linjen i andra halvlek. Den ende som glömdes bort var Simon Nyberg i vänsterholken...och det var ju taskigt, nu när han äntligen fick speltid. Men. Ingen upprymdhet utan upprördhet. Jag tänker då på Kristianstadsspelaren Alexander Tatarintsev. En ung grabb, 2,08 lång, ny för säsongen. Hämtad från Ryssland på, får man anta, goda referenser. Värdera dessa går inte. Tatarintsev sitter på bänken match efter match. Längst ut för att liksom markera att inte ens ett pyttelitet inhopp kommer på fråga. Hur tänker Kristianstad där? Hur resonerar tränaren Ola Lindgren? Som i fjol då han brännmärkte Marcus Dahlin på liknande sätt? Samme Dahlin som nu är skyttekung i danska ligan. Jag råkade möta Tatarintsev's blick när han gick av planen ikväll. Killen såg så förbannat snäll ut, men också ledsen. Usch, det gjorde faktiskt ont i en åldrad mans hjärta. Hoppas han får en god jul - och en godare coach när Kristianstadäventyret är över.

Dansk dynamit - med soft doft av Toft

Valde bort Sveriges evakueringsmatch i handbolls-EM igår. Verkade som de svenska spelarna gjorde detsamma, eller? Desto bättre med alternativet på dansk tv: Danmark-Rumänien i ett direkt avgörande om en semifinalplats. Danskorna vann 21-17 och imponerade stort. Försvarsspelet kan ha varit det jävligaste jag sett (positivt menat) och det jobbigaste den rumänska fixstjärnan Neagu någonsin mött. Hon pressades och stressades i 60 minuter, tog "ovärdiga" avslut i ren frustration. Och, höll jag på att säga, helt i onödan. I den danska buren stod nämligen en vägg. Sandra Toft vid namn. Betongbra, kan man utan överdrift kalla hennes insats. Får hon - och försvaret - till det på liknande sätt i semin mot Nederländerna går Danmark till final, ingen tvekan. En intressant kraftmätning lär det i vilket fall bli, två olika handbollsskolor liksom: holländsk speed, dansk metodik. Precis som i den andra semifinalen där Norges fartmonster ställs mot det taktiskt svårtuggade Frankrike. Vem vågar tippa? Inte jag.

EM-festen fortsätter - utan Sverige

Sent omsider har jag nu sett även Nederländerna i handbolls-EM. Imponerande, snudd på Norgeklass. Samma typ av handboll: fartfylld till den milda grad att man undrar om spelarna knaprat astmamedicin. En eventuell final mellan Norge och Nederländerna skulle nog kräva två domarpar, ett hinner inte med. För Sverige rök medaljchansen ikväll. 19-21 mot svårspelade Frankrike. Förlusten var, som det heter, hedersam, spelarna har absolut inget fiasko att stå till svars för. Vilket de lik förbannat alltid tvingas göra i tv. Som om inte förklaringen kan vara att motståndarlaget helt enkelt var snäppet bättre. Tror förresten att Johanna Bundsen påpekade just det i intervjun direkt efter matchen. Storartad målvaktsinsats av henne f ö. Kul också med unga Hanna Blomstrands halva genombrott i blågult: två fina mål, mycket mod i satsningarna, några missar som ursäktas av orutin. Roberts var lysande i första halvlek och Lagerquist en sann krigare matchen igenom. Gulldén togs som väntat knallhårt av fransyskorna men bjöd på ett par inspel som bara hon är mäktig. På sikt kan det här landslaget säkert närma sig "grädden" ytterligare, många av spelarna har framtiden för sig.

Och så hände det igen...

HIF Karlskrona-Aranäs 24-24. 17-12 i halvtid. 19-12 halvannan minut efter pausvilan. Ett normalt handbollslag stänger en sådan match, ser till att säkra segern. Men HIF Karlskrona i nuvarande skick är liksom allt annat än normalt. Detta var tredje matchen i rad som en bastant ledning gick upp i rök, tredje matchen i rad laget föll ihop som ett korthus. Mönstret upprepas med kuslig precision. Okej, en skillnad: idag blev det inte noll poäng, det blev en. Klen tröst i rådande läge, skulle jag tro. Ett tätnande mysterium är varför brasseförvärvet Castro fortfarande inte spelar. Tre veckor och fyra matcher har gått sedan han presenterades som "räddare i nöden". Duger han inte? Är det byråkratin som sätter käppar i hjulet? Varför överhuvudtaget rekrytera från en osäker marknad som den brasilianska? Gick inte Måns Gerdtsson att lösa - eller låna - från Alingsås där han förpassats till farmarlaget? Gerdtsson är precis den typ av spelare HIF Karlskrona saknar som mest. Distansskytt, vänsterhänt, "lagom" rutinerad. Ingen stjärna men absolut ligakompetent i grunden. Med befintligt manskap (tränare inklusive) bryts inga mönster, den saken är klar. Därmed sluttjatat om HIF Karlskronas kris, jag lovar. På obestämd tid.

Norge flyger, Danmark smyger...

Såg inte Sveriges match mot Nederländerna i handbolls-EM igår. Noterade bara resultatet, 30-33. Utan större förvåning. Hittills har det varit väldigt mycket snack och ganska lite verkstad från svensk sida i EM. Semifinalchansen är dock inte borta men förmodligen krävs vinst mot både Frankrike och Tyskland. Hur nu det ska gå till. I mina ögon har Sverige ändå haft tur som hamnat på den lättare halvan i mellanrundan...den där man slipper Norge och Danmark. Det är dom två lag som imponerat mest så här långt. Norge är sig likt: vindsnabb handboll, kaxig attityd, gamla meriter som driver till nya. Danmark mer av en överraskning: storvuxna spelare, kanske längsta laget i turneringen, fysiskt starkt och bra balanserat. Lite som Tyskland på herrsidan. Om det räcker mot "omöjliga" Norge får vi se ikväll. Hoppas kan man ju alltid.

Kris i HIF Karlskrona

Johannes Sandgren skadad - igen. Brassen Bruno Castro, tänkt ersättare för armbrottsdrabbade Jakob Nygren, fortfarande inte spelklar. Lagkaptenen Niklas Grundsten heligt förbannad och "offentligt" besviken på klubbledningen som han menar inte har fixat en komplett spelartrupp. Det jäser i HIF Karlskrona, krisen tycks vara ett faktum. Två uddamålsförluster i rad, båda gångerna efter stora ledningar, har i kombination med skadeeländet blivit för mycket. Tränaren Ulf Schefvert går heller inte fri från Grundstens utbrott i BLT (Blekinge Läns Tidning). Trötthet, förklarar Schefvert lagets genomklappning mot Ystad senast. Skitsnack, kontrar Grundsten och påpekar att "även trötta spelare måste kunna slå en passning på två meter". Och på söndag möter denna spillra av HIF Karlskrona bottenkollegan Aranäs. Låter inte som nån given seger, snarare tvärtom.

Delad pott, himmelsk rättvisa

Sverige-Serbien 30-30. Mer underhållande än så här kan handboll knappast bli. Matchen hade allt: klass, vilja, tempo, spänning, individuella glansnummer, mänskliga misstag. Och ta mig tusan även ett lyckligt slut. Oavgjort kändes som himmelsk rättvisa, inget av lagen förtjänade att förlora. Allra minst Serbien, om jag får lov att svära lite i den blågula salongen. Rent handbollsmässigt var serbiskorna snäppet bättre i mina ögon, de ledde också genom större delen av matchen. Sverige fick ofta jobba mer för målen, kriga sig tillbaka från underlägen om och om igen. Väl så imponerande förstås, väl så beundransvärt. Sen hade Sverige Louise Sand - och hon måste gjort det där som kallas "sitt livs match". Åtta mål på nio chanser, flera i flygande kontringar. Minst på plan, störst i protokollet. Ovärderlig i ett lag som saknar effektivt distansskytte. Vägrar dock att hacka på Ida Odén trots sju bom på nio avslut. Hennes mod och hennes energi behövs, de delarna gynnar kollektivet alla dar i veckan. Samma omdöme gäller Anna Lagerquist. Inte mycket Balkanelegans där, men desto mer svenskt stål. Ungefär tvärtom mot Bella Gulldén, den svenska damhandbollens främsta snille. Än så länge lite "stålfattig" i detta EM, möjligen hämmad av någon skada. Allra viktigast: Johanna Bundsen i målet. Lysande andra halvlek mot Serbien, fantastiska utkast till Sand. Mer sånt och medalj ligger inom räckhåll...

I den mordiska delen av Malmö

Mord igen i Malmö. Årets tolfte. Den här gången cirka 100 meter bort från huset där jag fortfarande bor. Merparten av alla dödsskjutningar sker just här, söderut i stan. Söderkulla, Lindängen, Nydala, Hermodsdal. Man lever s a s mitt i skottlinjen. Lätt att bli rädd. Ännu lättare att bli sorgsen, uppgiven och cynisk. Undrar när "uppgörelserna" ska ta slut. Jag menar, hur många finns kvar att skjuta? Hur många livsföraktande unga män döljer sig egentligen i Malmös population? Hur många vapen? Hur lite förstånd? Och varför är uppklarningsprocenten i det närmaste noll? Frågor utan svar, tragik utan tröst.

Tio back hade varit bättre

Ikväll tycker jag synd om HIF Karlskrona. Så nära en seger eller åtminstone oavgjort i Ystad...men till slut snuvat, blåst och knockat på hela skiten. En (1) gång ledde YIF, det var när Carl Löfström gjorde 28-27 60.00. Dvs i matchens absolut sista sekund. Inte vad ett redan stukat lag behöver. Förlora på det sättet alltså. Tio mål back hade nästan känts bättre. Samtidigt typiskt: stukade lag har sällan tur, inte ens med matchuret. Det är därför de ligger där de ligger i en tabell. Tror att HIF Karlskrona får svårt att resa sig nu. Sexmålsledningar två matcher i rad utan att få nåt med sig, sånt tär.

Svensk baksmälla i EM-handbollen

Sverige-Slovenien 23-25. Hybris efter premiärsegern mot Spanien? För mycket ryggdunk från hejaklacksmedia? Eller simpel underskattning av motståndet? Inte vet jag, men detta var en riktigt blek insats av Sverige. Slovenien, ett av de lägst rankade lagen i EM-turneringen, var bättre från målvakt till bänk och vann alldeles rättvist. Största skillnaden låg i distansskyttet; i det slovenska laget fanns flera dugliga alternativ, i Sverige fanns nästan ingenting. Framförallt inte på högernio som av hävd är en problemposition i svensk damhandboll. Inte ens Gulldén var särskilt lyckad ikväll - utom på straffkasten (sex av sex, flera av dem lättvindigt utdömda). Lagerquist? Rev, slet och stred i känd stil men framåt hände inte mycket, där blev hon infångad på liknande sätt av det slovenska försvaret. Sverige blev f ö mållöst från mittsex, Gulldéns patenterade inspelningskonst fann inga vägar. Serbien nästa, på pappret en tuffare uppgift än Slovenien. Men pappret ska man kanske inte bry sig om, det är på planen matcherna avgörs.

Lagerquist famnar allt och alla

Famntag. Fasthållningar. Låsningar. Pratar jag brottning? Fel gissat. Jag försöker bara beskriva den handboll som Lugis Anna Lagerquist behärskar till fulländning - och som gjort henne till damlandslagets nya darling i det pågående Europamästerskapet. Ett slags antihjälte, om man så vill. Vackert är det ju inte, Lagerquist's försvarsspel. Inget som främjar elegansen eller höjer briljansen på själva sporten. Inget som driver finsmakaren till dreglande. Däremot kan det säkert driva motståndaren till vansinne. Och domarna till vanmakt. Vad är regelrätt och vad är regelvidrigt i Anna Lagerquist's handbollskonst? Hur många frikast kan man utdöma innan utvisning är befogad? Var går gränserna? Lagerquist är svårdömd, rasande smart och skicklig på det hon gör. I den defensiva delen. Anfallsmässigt fattas det fortfarande lite skärpa i avsluten, Lagerquist är s a s bättre på att förhindra mål än att göra mål. Ingen kan vara bäst på allt men få kan vara så nyttiga för ett lag som tuffa Anna för Sverige.

Ett lag med oförmågan som signum

Fem bollars ledning i paus och ett helt dussin mål av Möller-Madsen. Ändå förlust idag igen för HIF Karlskrona, 23-24 mot Guif. Därmed kvarstår ett besvärande faktum: sedan uppflyttningen till handbollens högsta serie i fjol har HIF Karlskrona vid ett enda tillfälle lyckats vinna en match utanför programmet. På 45 försök. "Miraklet" inträffade mot Alingsås förra säsongen - i ett skede där Alingsås laddade för slutspel och gav bort matcher åt höger och vänster eftersom de saknade betydelse för deras del. I övrigt har HIF Karlskrona, fjolårssäsongen inräknad, endast besegrat olycksbröder i bottenträsket. Önskefavoriten Aranäs fyra gånger om, Drott och IFK Ystad två gånger, Skövde också två om jag minns rätt. Ett par oavgjorda matcher därtill, annars förluster staplade på hög. Några gånger, senast idag, har trendbrottet varit nära, åtminstone på pappret. Ja, förmodligen bara där. Oförmågan har liksom blivit lagets signum. Och ju längre sånt där håller på, desto mer lutar förklaringen åt systemfel. Läs coachingen. Tur att bara ett lag åker ur ligan, det kan bli HIF Karlskronas räddning även den här säsongen.

Ny regering gömd i mörkertalet?

Har precis raderat föregående inlägg, det där om damfotbollens nye förbundskapten. Dumt skrivet i hastigt mod. Man ska inte vá spydig och nedlåtande mot oliktänkande, då kan man bli kallad Fiiinberg-Smartra. Och det vill man ju inte. Helt apropå kom det förresten en opinionsundersökning idag. SCB:s stora, den som politikexperterna brukar benämna tillförlitlig. Ingen munter läsning för Fiiinberg-Smartra. Hennes parti backar. Trots röstfiske i brunt vatten. Eller tack vare, kanske. Tuff konkurrens liksom, folk föredrar gärna originalet. Vilket styrks av undersökningen. M-sysslingen SD går framåt, nuddar 18 procent. Värst i sammanhanget är mörkertalet. Hörde jag rätt var det närmare 20 procent av de tillfrågade som inte ville uppge vilket parti de tänker rösta på. Jag säger bara ponera SD. Då får vi en spännande regering 2018. SD+M, typ. Med Åkesson som landsfader och Kent Bärsärk på justitia. Fiiinberg-Smartra får nog nöja sig med att bli landsbygdsminister. Lycka till, Sverige.

Jeppsson borta, Jönsson närvarande

Lugi-HK Malmö 27-22. Ingen Jeppsson men väl en Jönsson. Och för säkerhets skull även en Jensen. Eller i klartext: Lugi kom till spel utan sin och hela handbollsligans skyttekung Simon Jeppsson, som rapporterades sjuk. Alfred Jönsson var med däremot - och det lindrade alltså saknaden. Den 18-årige supertalangen gjorde elva mål i matchen, Malmö var oförmöget att stoppa honom. När så Oscar Jensen vann målvaktsmatchen mot Beutler blev derbyt faktiskt ospännande, närmast avslaget. I stort en förbluffande svag insats av HKM. Tempofattigt och idébefriat spel, tröga fötter och hängande huvud. Nio utvisningar säger allt. Lugi kom undan med fem. Inte för att deras försvarsgrisar var snällare, bara så mycket smartare. HK Malmö fick f ö Pecikoza skadad men där ersatte Nygren på ett bra sätt. Alltid något, sa han som hoppats på mer.

Doktor Schefvert's diagnos...

Såg precis en intervju med Karlskronatränaren Ulf Schefvert, gjord direkt efter förlustmatchen i Malmö. Schefvert kunde varit förbannad, förkrossad, förtvivlad - allt hade varit förlåtet med tanke på alla avbräck i laget. Men nej, Schefvert är inte sån. Karl'n använder hellre den gåva han fått uppifrån. Humor alltså. Så här svarar han i intervjun på frågan om varför den jättelike monsterskytten Lars Möller Madsen saknades: "Lars har råkat ut för en extrem manlig förkylning. Faan, han hade 37,2 i morse". Avväpnande diagnos, stor underhållning. Elitidrotten behöver fler som Schefvert...för att liksom balansera gravallvaret.

Tack för medlidandet, HK Malmö

HK Malmö-HIF Karlskrona 29-20. Ingen Jakob Nygren. Ingen Johannes Sandgren. Ingen Lars Möller Madsen. Skador/sjukdom gjorde att HIF Karlskrona kom till spel i utarmat skick, fjärran elitklass och med helt obefintligt distansskytte. Nio utespelare totalt (även vänstersexan Arifagic saknades), ett par av dem upplockade från farmarlaget i division 2. Sorgligt att se - men sympatiskt av hemmalaget att visa medlidande. Eller vad det nu berodde på att andra halvlek faktiskt slutade lika. Tapperhetsmedalj till den blekingska supporterklicken på bortre läktaren. En trumslagare och fem i kören, stark stöttning trots att matchen var död innan den börjat. Så agerar riktiga fans. För deras skull hoppas jag att HIF Karlskrona får ihop nåt som liknar ett lag med det snaraste. Med dagens manskap blir det inte en poäng till i ligan, den saken är klar.

Välkommen till jobbet, Magnus Pehrsson

Allan Kuhn ut, Magnus Pehrsson in. Tränare kommer och går genom MFF:s svängdörrar numera, presskonferenserna i ärendet närmar sig ren parodi. Det är alltså mindre än ett år sedan Kuhn presenterades. Noga scoutad och väl lämpad för uppdraget, bedyrade MFF. Och jodå, Kuhn levererade. Guld direkt, vad mer kan önskas av en tränare? Tydligen rätt mycket eftersom den "noga scoutade och väl lämpade" tackades med sparken. Igår upprepades så del 1 av scenariot. Presentationen, lovorden, smickret. Bara ett nytt föremål i samma MFF-kavaj. Bäva månde Pehrsson. Inte ens guld garanterar något, kravribban ligger högre än så. Attraktivare fotboll, erövring av Europa, nya äventyr i Champions League...där nånstans måste nog Pehrsson peaka, annars blir det korsdrag i svängdörrarna. Och ny presskonferens om cirkus ett år.

Brasse-Bruno tar Nygrens plats

HIF Karlskrona blixtvärvar en brasse vid namn Bruno Castro som ersättare för den olycksdrabbade Jakob Nygren. Castro, 26, har meriter från Brasiliens J- och U-landslag men vad det betyder i en svensk handbollsliga återstår att se. Debuten väntas ske mot Guif i HIF Karlskronas nästkommande hemmamatch, alltså inte i Malmö på söndag. Kontraktet med Castro sträcker sig säsongen ut.

Om skandalen på Olympia

Apropå de skandallösa scenerna efter HIF:s kvalförlust mot Halmstad. Utan att vilja omfördela skuldbördan - den faller till etthundra procent över huliganklicken - undrar jag varför Jordan Larsson själv sökte upp riskzonen, dvs kortsidan där pöbeln befann sig. Insåg han inte faran? Underskattade han tokfansens omedelbara ursinne över chockslutet? Ingen annan HIF-spelare sökte sig dit, Jordan Larsson stod ensam. Pappa Henke, ansvarig tränare för lagets debacle, anslöt efter en stund men knappast i avsikt att lugna ner tumultet...snarare redo att slåss, som det såg ut i tv. Paret Larsson påminde faktiskt om de där tv-reportrarna som när de ska rapportera om livsfarliga oväder alltid ställer sig mitt i dem. Lite osmart, kan jag tycka. Bättre fly än illa fläkta.

Match att bäva för - och se fram emot

Läser på HIF Karlskronas hemsida att gårdagens seger mot Skövde blev minst sagt dyrköpt. Nyckelspelaren Jakob Nygren bröt armen på ett komplicerat sätt och blir borta från handbollen för överskådlig tid. Två andra viktiga kuggar i laget fick direktrött kort och riskerar därmed avstängning. Till detta ska läggas att Johannes Sandgren saknades redan tidigare pga skada. Och på söndag kommer resterna av HIF Karlskrona till Malmö för match mot HK. Tufft nog under ordinarie omständigheter, nu lätt läskigt. I handbollen finns inga 20-mannatrupper, inga fullgoda ersättare att bara slänga in. De bättre bemedlade klubbarna - och till dem hör inte HIF Karlskrona - har två kapabla alternativ på varje position, dvs fjorton spelare (målvakterna inräknade). De sämre bemedlade - flertalet i ligan - får ofta blåköra på sex á sju man, varav tre eller fyra är direkt oumbärliga. Skador slår oerhört hårt, ett Karlskrona utan både Nygren och Sandgren tappar minst tio mål per match. Men med detta sagt ser jag ändå fram emot "hjältarnas" besök i Baltiska hallen. Lite blekingsk handbollskultur är aldrig fel.

HBK skickade ner HIF

Helsingborg-Halmstad 1-2. HIF lämnar allsvenskan, HBK kommer tillbaka. Två klassikerklubbar i svensk fotboll, två vitt skilda öden. Detta efter en dramaturgi som nog saknar motstycke t o m i kvalsammanhang. HIF tar alltså ledningen i 82a minuten och ser ut att säkra sin allsvenska status...men HBK hinner inte bara kvittera, i den allra sista ordinarie spelminuten inträffar det som brukar kallas dråpslag. Matchhjälten är lika osannolik som matchupplösningen. Marcus Mathisen, dansk mittback som aldrig gjort ett mål, i alla fall inte för Halmstad. Nu gör han två inom loppet av tre minuter. Först en straff med högran, sen en välplacerad distanspärla med vänstran. Grymt för HIF, samtidigt någon form av himmelsk rättvisa. HBK var helt enkelt det bättre laget i båda kvaldrabbningarna. Hetare, modigare, stabilare, mer allsvenskt i strukturen. Kan vara en tränarfråga, Janne Jönsson har ju all den erfarenhet som Henke Larsson saknar. Känns ovisst med HIF nu. Ekonomin var ett problem redan tidigare, det avhjälps knappast genom nedflyttning. Kan inte MFF dela med sig litta av sitt överflöd? Obs, skämt.

MFF i Prespas spår...

MFF gör en Prespa: kickar tränaren trots att det gått bra. Andra klubbar brukar hänvisa till dåliga resultat när tränaren får gå - men här är det uppenbarligen något med personen Allan Kuhn som inte passat i blått. Exakt vad kommer väl fram snart nog. Snyggt är det förstås inte, detta bollande med tränare hit och dit. MFF har haft stor omsättning på senare år, Kuhn var bestämt den fjärde sedan 2010. Dock den första som drabbats av kicken (Norling hann undan, sägs det). Undrar vem som vågar ta över? Nanne Bergstrand blev ledig häromdan och skulle nog vá sugen, men det tror jag inte på. Erik Hamrén? Uteslutet. Graham Potter? Yeah man, där har vi lösningen. Bunden till Östersund men säkert förhandlingsbar, MFF saknar liksom inte kapital. I väntan på besked och skingrade dimridåer konstaterar jag att MFF:s sätt att tacka Allan Kuhn för guldet inte känns direkt glänsande.

Små invändningar om stora utmärkelser

Allsvenskans stora pris 2016 delades ut igår. Herrallsvenskans alltså. Det finns en damallsvenska också men den har kanske en alldeles egen prisgala...som jag i så fall måste missat. Hursomhelst. Bakom Allsvenskans stora pris står tv-kanalen C More i samråd med fotbollsexpertis från diverse riksmedier - och utfallet kan som alltid accepteras eller diskuteras. Johan Wiland årets målvakt? Absolut. Norrköpingsveteranen Andreas Johansson årets försvarare? Okej. Personligen är jag lite svag för en annan Johansson, Nisse i AIK. Eikrem bästa mittfältaren? Ett statistiskt säkerställt val, MFF:s norrman vann assistligan. "Örnen" Kjartansson årets anfallare? Inte i min bok. Möjligen årets straffområdesspelare om en sådan priskategori funnits. Ett djärvare val hade varit Saman Ghoddos, Östersunds Malmöfynd. Eller också Häckens John Owoeri som ju trots allt vann skytteligan. Graham Potter årets tränare? Här gick juryn utanför ramarna och det gläder mig. Östersund var årets överraskning, Potters del i det säkert betydande. Normalt är annars att mästarlagets tränare premieras men MFF:s Kuhn blev inte ens tvåa, den platsen tog Rikard Norling i AIK. Om jag fått bestämma, vilda tanke, hade Potter följts av Jönköpings Jimmy Thelin och Kalmars Peter Swärdh som tvåa respektive trea. AIK:s Alexander Isak årets nykomling? Ja, verkligen. 16 vid debuten, 17 när succésäsongen var över. Det närmaste en ny Zlatan man kan se i svensk fotboll. Andreas Johansson mest värdefulla spelare alla kategorier? Svårbedömd prisklass, varje lag har sin "m v s". Men Norrköpings kapten är säkert en värdig vinnare även här - och kan därmed också utnämnas till årets juryfavorit.

Seger på bättre målvaktsspel

HK Malmö-Ystads IF 29-28. Jämnt i målprotokollet, ojämnt i spelkvalitén. Avgörande blev målvaktsspelet: Beutler i hemmaburen överglänste Ystads alternerande duo. HKM:s omskrutna bredd såg man annars inte mycket av ikväll, blott sex spelare delade på den digra målskörden. I mina ögon var Pecikoza bäst men om andra tyckte Jim Andersson (sju mål) så köper jag det. Prisjuryn föredrog f ö ett tredje alternativ: Anton Blickhammar. Jodå, bra han med. I Ystadlaget utmärkte sig de unga, lovande killarna, typ Anton Hallbäck, Hampus Andersson och Jonathan Svensson. Storstjärnan Kim Andersson höll ovanligt låg profil, möjligen hämmad av någon skadekänning (sades det i läktarsorlet). 1400 pers bevittnade matchen, det var min själ litta klent på ett Skånederby.

Orimligt straff för Lugi

Lugi fråntas fyra poäng i handbollsligan. Två av lagets segrar omvandlas nämligen i två förluster med den i handbollssammanhang bisarra målkvoten 0-20. Så har Svenska handbollsförbundet bestämt. Inte på ren jävulskap utan med stöd av regelverket. Lugi hade tydligen glömt att registrera en ny spelare i tid. Regler är till för att följas, ja. Men ett straff som detta står verkligen inte i proportion till förseelsen. Glömska är mänskligt och bör kunna förlåtas inom ramen för normal vett & etikett. Rött kort, SHF.

Tangofotboll i Paris

Frankrike-Sverige 2-1. Man säger att det krävs två för tango. Samma i fotboll: det krävs två för match, framförallt för en storslagen match. Denna i det pågående VM-kvalet blev en sådan. Frankrike förde, Sverige följde - och det var smått sensationellt att se hur väl. Synd att det inte gav poäng. Frankrikes segermål kan diskuteras men det hjälper föga, dömt är dömt. Någon som saknade Zlatan? Skulle väl vá jag själv då...som obotlig beundrare. Men laget Sverige ser faktiskt ut att tjäna på att fixstjärnan abdikerat. Om nu inte allt var "kavaljerens" förtjänst. De eleganta fransoserna bjuder upp och bjuder in till en numera sällsynt generös fotboll, höjd liksom över alla spelförstörande idéer. Måste vara stimulerande bara att få möta dem på samma bana. Lätt att ryckas med i dansen, så att säga.

President Plump's möjliga reträtt...

Kalla mig drömmare, önsketänkare, fåne, fubbick...kalla mig vad faan som helst utom Sverigedemokrat. Men: jag sitter faktiskt här på min kammare och kramar ett halmstrå. Nämligen att Donald Trump drabbas av plötslig självinsikt - och i konsekvens med detta stiger av presidentämbetet innan han stigit på. Fegar ur, helt enkelt. Ungefär som de där Brexitgeneralerna i Storbritannien. När kampanjen var över och "leken" vunnen stack de och gömde sig, ansvarstagande ingick liksom inte i planen. Kanske är Trump av samma skrot och korn. Tycker han sett lite blek ut efter segern, anar tecken på panikångest. Naturligt nog, i så fall. Tänk själv hur det skulle kännas att komma till ett jobb som man saknar all relevant kompetens för. I det läget befinner sig Trump nu. Men med två månader kvar till det formella övertagandet av världens mäktigaste ämbete finns fortfarande utrymme för frivillig reträtt. Han skulle inte ha något att förlora. Anseende, värdighet, stil och klass; allt är redan bränt. Så nyval, om jag får be. Det vore en frälsning.

Trump's triumf

Donald Trump ny president i USA. Sorry, men valet måste varit riggat. Miljontals amerikaner kan inte vara så bombade. Nej, all Trumpretorik åsido. Miljoner röstberättigade amerikaner ville ha det så och till demokratins diffusa spelregler hör att man måste respektera resultat...oavsett, liksom. Dock är det tillåtet med några konstateranden. 1. Mot dårskapen kämpar klokheten förgäves. 2. Pervers retorik slår lismande vältalighet. 3. Clinton och hennes anhang, Obama's inklusive, klarar inte av att slå en boll i öppet mål. 4. Sverigedemokraterna kan få egen majoritet i nästa val i vårt eget arma land. 5. Jordens undergång känns inte längre som någon avlägsen utopi.

Tack, Kim Ekdahl Du Rietz

Kim Ekdahl Du Rietz slutade i landslaget 25 år ung. Nu, vid 27, flaggar han för att lägga ner även proffskarriären, sätta punkt för handbollssatsningen helt och hållet. Jag är inte förvånad. Redan under ungdomsåren i Lugi såg Ekdahl Du Rietz ibland ut att ha tankarna på annat än just handboll. Han kunde s a s vara närvarande och frånvarande i samma match. Lysande och loj om vartannat. En gudabenådad talang som inte alltid tyckte att handbollen var skitkul eller oumbärlig - men som ofta var bäst ändå. Min teori, rätt eller fel, är att Ekdahl Du Rietz tidigare än de flesta idrottsstjärnor sneglade mot ett liv efter karriären - och i linje med detta också stiger av tidigare än de flesta. Ett modigt och säkert svårt beslut, värt all respekt. Om hans framtidsplaner vet jag intet men oavsett vad: tack för det som var, lycka till med det som kommer.

Det skrämmande kriget om Ämbetet

Själv 70-plussare borde jag kanske jubla över huvudpersonerna i det amerikanska presidentvalet. Båda är ju i min ålder, ingen av dem anses värdelös av just den anledningen. Gott så. Men nej, jublar gör jag inte. För mig hade Trump gärna fått sitta på en undanskymd parkbänk och mata duvor - och fru Clinton i sin tur kunde väl spelat bingo eller bloggat i all stillhet. Det hade världen tjänat på, tror jag. Att se två maktberusade 70-åringar tumla runt i en sandlåda och sprätta skit på varann är inte kul någonstans, bara skrämmande. Vinnaren hinner alltså bli nästan 80 innan leken är över, förutsatt då full tid på posten man slåss om (2x4 år). Överväger Zlatan att spela fotboll tills han blir 50? Messi till han blir 60? Springer Johaug skidor vid 55? Är Stefan Eckerström lika vital och viril idag som igår? Tror inte det, känns inte så. Bäst före löper i en eller annan mening ut för alla, det ödet definierar liksom människan. Påven och presidentkandidater undantagna. F ö undrar jag om inte både Trump och Clinton är dopade. Det turnerandet, det tempot, detta eviga vinkande till folkmassorna, dessa påklistrade falskleenden från framförallt Clinton's sida, denna gigantiska energiutsöndring i jakten på Ämbetet...visst faan krävs det väl prestationshöjande medicinering?

En sanning i gungning

Dags att ompröva den gamla fotbollssanningen om fördelen med att möta lag som "inte har nånting att spela för". Gårdagens resultat både i Superettan och division 1 Södra talar ett annat språk. Utsatta lag med den påstådda fördelen förlorade faktiskt på löpande band. Åkte ur, eller naglades fast på kvalplats. Något att begrunda för HIF som i kampen för nytt allsvenskt kontrakt i dag möter Jönköping Södra. Ett J-Södra som, just det, "inte har nånting att spela för". Varning.

Befriande Mjällbyvinst i ångestmatchen

Prespa-Mjällby 0-3. Den emotsedda rysaren på Malmö stadion kom av sig. Mjällby gjorde 1-0 efter två minuter och 2-0 efter sex. När sen trean föll efter dryga tjugo kunde vi luta oss tillbaka, alla vi med gulsvarta sympatier. Vi var rätt många, garanterat minst hälften av de cirka 800 på plats. Härliga 90 minuter i hällregnet, må jag säga. Mjällby slipper alltså nesan att åka ur en serie för tredje året på rad, det kändes så befriande skönt. Med dagens match för ögonen förstår jag egentligen inte hur eller varför krissituationen uppkom. Laget såg gediget ut...om man nu tänker bort det förflutna med allsvenskan så sent som 2014. Den tiden kommer kanske inte tillbaka men i så fall gör det inget: här och nu är det gott nock med förlängd division 1-status. Skål och tack, Mjällby AIF.

Tankar i tragediernas spår

Apropå det senaste mordet i Malmö. Gillar inte tidningsrubriker av typen "20-åringen (offret) var kriminell". Som om han var enbart det. Som om han förtjänade sitt öde. Som om han inte kunde vara en älskad son, en avhållen vän. Som om problembarnen inte hade några sörjande. Vid det här laget har jag sett alldeles för många minnesplatser över mordoffer i Malmö för att tro på det. Ljusen, blommorna, bilderna, de handskrivna kärleksorden; allt berättar så mycket mer än brutala medieetiketter som "gängledare" eller "kriminell". I det aktuella fallet råkar jag känna några nära och kära till offret och hans familj. De bor där jag bor, dörr i dörr. Underbara människor med hjärtan av guld, just nu lamslagna av sorg och förtvivlan. När jag tänker på att de gick igenom precis samma trauma i fjol tappar jag nästan orden - det var då brodern till den nu mördade 20-åringen också sköts ihjäl på öppen gata här i stan. Tragedier av det slaget går knappt att ta in för en utomstående...hur ska det då inte kännas för de närmast berörda? För en mor och en far? All respekt för mediernas rapportering i stort - men en och annan rubrikmakare borde kanske begrunda anhörigperspektivet. Man skall icke lägga sten på börda.

Debuter med mersmak

Sverige-Montenegro 36-21. Debut för handbollens nye förbundskapten Kristjan Andresson. Debut också för Lugis unge skarpskytt Simon Jeppsson. Braksuccé för båda, får man väl säga. Liksom för laget i stort. Femtonmålsseger i ett EM-kval duger alla dar i veckan. Jeppsson byttes in med tjugo minuter kvar och visade alltså att han kommit till landslaget för att stanna. Två mål och två assists, fokuserad och gedigen i allt han företog sig. Om jag räknade rätt fick Sverige till slut tolv olika målskyttar i matchen. Det är ett gott betyg på Andressons coaching. Men okej, samtidigt säger det kanske något om Montenegro. Normalt en respektabel handbollsnation, ikväll helt under golvet.

Radarparet Max & Marta

Damfotbollsspelaren Marta dyrkar påven. Damfotbollsmurveln Max dyrkar Marta. Resultatet av detta blir ett slags kräkreflexretande kuttrasjujournalistik, åskådliggjord senast idag. Själv dyrkar jag Sydsvenskan. Minus just den här typen av skönhetsfläckar.

Mjällbys öde avgörs i Malmö

Tillbaka till de jordnära tingen. Närmre bestämt läget i fotbollens södra division 1-serie. Med en omgång kvar är sex lag (av 14) inblandade i nedflyttningsstriden, det i sig är inte riktigt klokt. Olyckligtvis ingår Mjällby AIF i samlingen. Dock med avgörandet i egna händer & fötter & huvud. Vinst i Malmö mot Prespa på lördag är vad som krävs. Då kan övriga resultat gå hur faan som helst, Maif når 31 poäng och klarar sig kvar t o m utan kval. Förlust eller oavgjort...nä förresten, det slår vi bort. Hoppas man får sällskap av ett gäng äkta sillastrybare på ödesmatchen.

När påven kommer...

Jag är inte religiös men önskar nästan att jag vore det. Då hade jag kanske bättre förstått den påvedyrkan som nu synliggörs i Skåne, i Lund och Malmö framförallt. Den katolska kyrkans överhuvud kommer ju hit, landar på Sturup inom någon timme. I tv ser och hör jag unga människor med "rätt" tro himla med ögonen och snubbla på lovorden över gästspelet. I Malmö igår blev jag varse de polisiära resurser som tydligen krävs i sammanhanget. Övningar pågick kring Stadionområdet och aldrig har jag skådat en liknande blåljusorgie. Den mängden polisbilar och polismotorcyklar, den mängden ambulanser...herregud så imponerande och skrämmande på samma gång. Undrar vad det ordinarie Malmöbuset gjorde under tiden. Undrar också vad påven i egen hög person tycker och tänker om sakernas tillstånd. Fast det får vi aldrig veta; Godheten själv åtnjuter liksom immunitet mot besvärliga frågor. Synd. Hade varit intressant att höra om hans syn på t ex kvinnliga präster...och i förlängningen kanske rent av en kvinnlig påve? Eller vem han håller på i det amerikanska presidentvalet, mannen för att han är man eller kvinnan för att hon är bättre skickad? Eller åtminstone om han har kul på jobbet, sådär som vi vanliga dönickar brukar fråga varann. Men med detta sagt: varmt välkommen till Skåne, påve Franciskus.

Sådant lag, sådan målvakt

25 målvaktsräddningar i ena laget, nio i det andra. Ibland är det (för) lätt att förklara ett skandalresultat. Som det ikväll mellan Kristianstad och Karlskrona i handbollsligan. 33-18 slutade spektaklet. Förödande siffror i elitsammanhang - oavsett målvaktsspel. Handbollsmålvakter blir ofta vad laget i övrigt gör dem till, dvs hjälplösa i Karlskronas fall. Tur att Kristianstad slog av på takten och matchade sin andrauppställning, hur det gått annars vill jag helst inte veta.

Krisen större än Johaug

Börjar bli obehagligt med Therese Johaug nu. Tjejen är i personlig kris, det behöver man inte vara psykolog för att se. Hoppas hon får adekvat hjälp. Vad gäller själva sakfrågan har dock inga dimridåer skingrats. Hur kunde hon ta en salva tydligt märkt med dopingvarning? Hur kunde hennes läkare missa det? Varför flög hon fram i skidspåren när konkurrenterna jämförelsevis gick...undrade hon aldrig själv? Varför undgick hon dopingtester under hela tävlingssäsongen? Av vilken anledning har hon - och övriga norska landslagsåkare - tagit astmamedicin trots att de inte har astma? Så länge trovärdiga svar uteblir kvarstår alla frågetecken.

Guldjubel i Malmö - igen

Så var det klart: MFF tar det allsvenska guldet 2016. 3-0 i Falkenberg ikväll, samtidigt som Norrköping förlorade i Borås. Något snöpligt för alla som hoppats på spänning in i det sista, mera väntat för alla med koll på läget. Frånsett djupdykningen mot Östersund senast har MFF varit stabilast i klassen, så att säga. Vunnit när man "ska" vinna, ibland lite turligt men oftare på skicklighet. 20 segrar på 28 matcher skojar man inte bort. MFF kom också undan sommarens transferfönster med truppen i behåll på ett undantag när - till skillnad från Norrköping som miste både tränare och flera tongivande spelare. Årets guld är f ö MFF:s fjärde bara sen 2010, det imponerar. Synd att Mattias Svanberg blir utan medalj (väl?). Den 17-årige talangen var tydligen bäst i kvällens match, dessutom målskytt, men större delen av säsongen har han fått nöja sig med U-lagsspel och därifrån tar man inga meriterande poäng. Hursomhelst kan jag inte låta bli att tänka på - Helsingborgs IF. Ett mätt och belåtet Guld-MFF åker ju till Gefle kommande omgång, Gefle som vann i Kalmar ikväll och fick nackhäng på HIF i nedflyttningsstriden. Läskigt...

Tid på glid

Jag är helt fascinerad över Karlskronas framfart i Hockeyligan. När jag bodde i stan fanns ju ishockey knappt på kartan, allt handlade om handboll. IFK i högsta serien, ytterligare åtta klubbar på lägre nivåer. I en stad som då hade cirka 30000 invånare. Det här bevisar två saker. 1. Det var länge sen jag bodde i Karlskrona. Närmre bestämt ett halvt århundrade och lite till. 2. Tiden står inte still. Den glider som en puck på is.

Välbehövligt trendbrott för HK Malmö

HK Malmö-Sävehof 32-29. De brutna sviternas afton. Sävehof kom med fem raka segrar i bagaget, HKM kom från tre raka förluster. Kanske bidrog detta till utfallet; HKM gick lite, lite plus i motivation och vilja - och dessutom, skulle det visa sig, ganska mycket plus i domarbedömningen. Sävehof drabbades av sju utvisningar, HKM slapp undan med två varav den ena när matchen i princip var över. Tveksamt. Från läktarplats såg lagen ut att vara jämbördiga i regelvidrigt försvarsspel. Straffkaststatistiken hade liknande slagsida: sex till hemmalaget, två till gästerna. Men nog om det, diskutabla domslut ska inte få skymma en bra handbollsmatch. Många i HKM lyfte sig i andra halvlek. Lönn, Blickhammar, Linus P, Jim A, i någon mån även Beutler i buren. Fast genomgående bäst var än en gång Fredrik Petersen. Tio mål totalt, inklusive samtliga sex straffar. Fanns det en matchvinnare var det han. Lustigt nog blev jag ändå mer imponerad av Sävehof. Som lag betraktat alltså. Hög kvalité på alla positioner, många alternativ. Målvakterna hade dock ingen lyckad kväll - men det var kanske Malmöskyttarnas fel, vad vet jag.

På grund mot Östersund...

MFF-Östersund 0-3. Och vad såg vi här? Ett olycksfall i arbetet? Slapp inställning?Eller början på en kollaps? Stjärnorna vet. Vad vi vanliga dönickar vet är att om Norrköping och AIK vinner sina matcher i morgon respektive övermorgon krymper MFF:s "ointagliga" försprång till fyra poäng. Då kommer pressen och stressen krypande - och då brukar det vara förbannat svårt att spela vinnande fotboll. Så alla vänner av nyväckt allsvensk spänning bör skicka en tacksamhetens tanke till Östersund. Kanske blir det strid om guldet, trots allt.

Den sjuka skidåkningen

Medicinska team. Verkar som sådana är obligatorium i dagens toppidrott. Ta skidåkningen och den aktuella härvan kring Norges landslag. Där tycks farbror doktorn vara en lika självklar länk som tränare, vallare och aktiva åkare. När blev det så? Var det likadant på Sixten Jernbergs tid? Om inte, vad är det för farsot som förvandlat dagens skidåkare till vård- och omsorgskrävande bebisar? För så är det ju uppenbarligen, vad annars motiverar de medicinska teamens närvaro? Har di kroniska läppsår, skidåkarna? Hjärtsvikt? Feberfrossa? Allmän krankhet? Astma har vi fått lära oss att de inte har, i alla fall inte i Norge. Dock tar de astmamedicin, oklart varför men förmodligen av okynne. Allvarligt. Slutintrycket blir att skidåkningen är sjuk, absolut. Men den egentliga orsaken tror jag är obotlig. Dvs prispengarna, livsförsörjningen, tiden efter denna. Allt som ligger i potten för åkarna, allt som de medicinska teamen faktiskt göder genom frikostig utskrivning av prestationshöjande medel. Sen kan man kalla det doping, fusk eller manipulation, ord är bara nyanser av samma sörja.

Simic var skillnaden

HIF Karlskrona-IFK Kristianstad 22-24. 16-12 i första halvlek, 6-12 i andra. Förklaring: Kristianstad bytte in Nebojsa Simic i målet. Närmare fusk går inte att komma. Men seriöst. Ett matchprotokoll liknande detta har jag aldrig skådat. På nästan varje rad för HIF:s anfall efter pausen står orden "skott räddat". Simic förnedrade helt enkelt hemmalagets skyttar. Hoppas han bad om ursäkt efteråt.

Två danskar men kun en vinnare

Rikast vinner. Tänker jag apropå MFF:s stundande guld i fotbollsallsvenskan. Men det är förstås inte hela förklaringen. Om så vore hade ju FC Rosengård lekt hem guldet på damsidan. Pengar talar, men spelar inte. Det gäller att bygga ett lag, att skapa en framgångskultur. Det är därför det finns tränare. Allan Kuhn har lyckats, Jack Jensen har misslyckats. Om man nu ska jämföra - vilket man nog inte ska. MFF har en större och jämnare trupp, försvagas inte nämnvärt av skador och avstängningar. FC Rosengård - förvisso inte i närheten av MFF:s ekonomiska förutsättningar - har valt att investera i en spetsig startelva, med damallsvenska mått outstanding i kostnad och stjärnglans. Men när så ett par tongivande spelare försvinner till en lukrativare marknad i Tyskland mitt i säsongen blir försvagningen kännbar, nya spektakulära kompensationsköp till trots. Intrycket "utifrån" är att FC Rosengård offrat bredden för toppen och därmed kanske gått i sin egen fälla. Egna talanger lär ju finnas, problemet är att de sitter på bänken. Därifrån växer ingen. Slutligen, vad gäller MFF, vill jag påpeka att laget kan nå 70 poäng (plus) i årets allsvenska. Sällsynt, möjligen rekord. Nåt att gå för de sista fyra matcherna.

HK Malmö - en papperstiger...

IFK Kristianstad-HK Malmö 32-24. Tredje raka förlusten för Malmös hårdsatsande handbollsklubb. Det finns inte längre något att skylla på. Inga marginaler, ingen otur. Den bistra sanningen är att lagbygget är bättre på pappret än på planen. Visst, säsongen är ung, mycket kan hända. Men verkligheten är här och nu och den snackar man inte bort med floskler. Det finns relevanta frågor att ställa. Om det ojämna målvaktsspelet. Om försvarsstrategin. Om skyttar som inte värderar lägena. Om en mittsexa som möjligen sett sina bästa dagar och i vilket fall knappt involveras i spelet. Om stjärnor som ser ut att hämmas av den inbördes konkurrensen på samma position (högernio). Om attityd och jävlaranamma. Om allt som borde satts under försäsongen men fortfarande "svävar fritt". Själv kan jag bara bidra med en vädjan: Carl Johan Andersson, kom tillbaka. Du saknas i dagens HK Malmö.

Seger som lättade på trycket

Befriande skönt att HIF Karlskrona tog sig samman och vann bortamatchen mot IFK Ystad i handbollsligan. Stabilt och rejält dessutom: 30-23. Trots att en viktig kugge som Johannes Sandgren saknades. Det gör att min oro för nedflyttningsstrid skingras, åtminstone temporärt. HIF:s eget uttalade mål den här säsongen är f ö slutspel. Det låter djärvt och bra - men kanske inte realistiskt, precis. Nytt kontrakt är okej för mig. Helst under mindre dramatiska former än i fjol.

Väntat dopingavslöjande

Så sprack den då, oskulden på de norska skidfenomenen. Therese Johaug dopad. Hon av alla. Fixstjärnan själv, hela Norges darling. Om jag är överraskad? Inte det minsta - och det vet den som läser denna blogg. Däremot är jag förvånad, för att inte säga förbannad, över reaktionerna på avslöjandet. Charlotte Kalla med flera i den norsk-svenska skidfamiljen ger uttryck för tvivel och medlidande, vill liksom inte tro att det är sant. Det hade aldrig hänt om det gällt en ryska, en polska eller ens en finska. Och som jag skrivit förr: övernaturliga idrottsprestationer ska tas för vad de är. Nämligen övernaturliga. Även när de utförs av någon från Norge. Eller Sverige, för den delen.

Politik & idrott? Inte i kammaren...

Såg riksdagens partiledardebatt på tv igår. Bättre än den i Agenda i söndags. Friare i formen, inte uppstyrd eller tidsbunden på samma sätt. Ämnena var de förväntade. Mycket jobbpolitik, ännu mer migration och integration, lite miljö för skams skull. Däremot ingenting om den folkrörelse som engagerar flest människor i detta land. Idrotten. Synd. Hade varit intressant att höra vad partierna - särskilt det med initialerna SD - tycker om den "fria invandringen" t ex i fotboll. Om de vill ha begränsning, åtstramning eller avveckling även där. Om vad som i så fall skulle hända med FC Rosengård...för att ta en extrem bland föreningar med etnisk mångfald som grundbult. Nå. Roade mig med att sätta betyg på partiledarna. Högst subjektivt, femgradig skala. Håll till godo. 1. Annie Lööf, C, 4. På tå i replikskiftena, skarp och tydlig. Extra plus för uppmaningen till SD-ledaren: "Ta av dig offerkoftan, Jimmie. Den klär dig inte". Minus för tendenser till grälsjuka. 2. Isabella Lövin, MP, 3,5. Behärskad och saklig, vass i tungan men vänlig i tonen. En angenäm överraskning. 3. Jan Björklund, L, 3. Rutinerad. Hög lägstanivå. Kanske den siste övertygade antipopulisten i svensk politik. 4. Jonas Sjöstedt, V, 3. Bra - utifrån sin horisont. 5. Stefan Löfven, S, 2. Nja, sådär. Yvig i retoriken, ojämn med orden. Strödde lite otippat rosor för Annie Lööf, dock utan att få något tillbaka. 6. Anna Kinberg Batra, M, 1,5. Fortsatt stroppig, fortsatt spydig. Mot statsministern framförallt. Men det är kanske så en god moderat skall vara? 7. Jimmie Åkesson, SD, 1,5. Attackerad från både höger och vänster - på goda grunder. Kom av sig, blev "liten", verkade tagen. Och vann säkert just därför poäng i det där som kallas opinionen. 8. Andreas Carlsson, KD, 1. Vikarie för Ebba Busch Thor, som saknar eget riksdagsmandat. Kompetent, slätstruken, profillös. Dessutom äckligt mobbad av övriga: ingen begärde replik på hans anförande.

Promenad på öppet fält

Sverige-Bulgarien 3-0. Ingen konst att spela fotboll när fältet ligger öppet. Det säger jag inte för att förringa Sveriges insats, mer av förvåning över motståndet. Bulgarien var ju tills ganska nyligen en respektabel fotbollsnation, men detta var misstänkt likt ett blåbär. Tio insläppta mål på tre VM-kvalmatcher säger allt. Kul för Sverige att få briljera under avspända former, det händer inte så ofta nuförtiden.

Rättvis seger för starkt Lugi

HK Malmö-Lugi 22-25. Glimtar av högklassig handboll och absolut rätt vinnare. Lugi var helt enkelt snäppet bättre än Malmö. I försvaret t o m betydligt bättre. Mittlåset Milosevic och Modigh stängde på ett hypereffektivt sätt nästan alla vägar för hemmalaget, och bakom dessa giganter stod för säkerhets skull två utmärkta målvakter. Cavar först, Jensen sen. Den senare kom in i slutet och gjorde några helt avgörande räddningar. Framåt briljerade Simon Jeppsson med åtta mål men också stort spel i övrigt. Sammantaget ett väldigt brett och bra Lugi, smart coachat av Tomas Axnér. Vad gäller HK Malmö är jag glad för att jag reserverat mig kring lagets egentliga slagstyrka. Det är lätt att bländas av alla meriterade namn, men man ska få ihop det också. Där har tränarrookien Tönnesen fortfarande en hel del att jobba med...både för lagets och sin egen skull. Ikväll gjorde t ex stjärnvärvningen nr 1, Zoran Roganovic, en insats som endast kan ha glatt Lugi. Och så högerkanten, det stående sorgebarnet. Mållös igen, knappt involverad i spelet. Förutom de två utsökta lägena som Lindahl brände så grovt att man knappt trodde sina ögon. Desto bättre var - än en gång - Petersen till vänster. En Malmöspelare tyckte jag faktiskt synd om: Dan Beutler i målet. Helt fenomenal, särskilt i andra halvlek. Han borde egentligen inte fått förlora. Avslutningsvis måste jag nämna publiksiffran. Över 2000 minsann, inklusive en röststark klack från Lund. Hög och härlig stämning matchen igenom. Och bortaseger även där, i sanningens namn.

Gudrun, var är du?

Partiledardebatt i tv igår kväll. Hätsk stämning, bitvis direkt motbjudande. Jag kom osökt att tänka på Gudrun, en teaterfröken från min yngsta dotters förskoletid. Gudrun hade för vana att samla alla barnen i en ring för en inledande samtalsstund - och dessa blev snart ett fascinerande skådespel i sig. Gudrun pratade alltid lika dämpat, lågmält och vänligt, barnen satt som ljus och sköt in relevanta frågor i god ordning. Som ofta närvarande pappa kunde jag till slut inte låta bli att fråga Gudrun om "framgångskonceptet". Hennes svar, i all sin enkelhet, kom att fastna i mitt minne: "Vill man få barnen att lyssna ska man sänka rösten, inte höja. Det är samma med oss vuxna. Pröva får du se". Lätt sagt kanske, svårare att utföra. Men Gudrun kunde, hon levde som hon lärde. Bland partiledarna finns ingen av Gudrun's sort, ingen som vill få oss att lyssna. Prata högst gäller, väldigt gärna i munnen på varandra. Och den som trodde att kvinnornas intåg på arenan skulle hyfsa tonläget har för länge sen tvingats inse att det blev precis tvärtom. Läskigt vad maktlystnad kan göra med folk. Sex av de åtta partiledarna är småbarnsföräldrar, jag vill ju inte tro att de är likadana i den rollen. En annan reflektion efter gårdagens vämjeliga "debatt": begriper inte partiledarna - Björklund, Sjöstedt och Fridolin i någon mån undantagna - att deras högljudda käbbel bara göder politikerföraktet? Begriper statsministern att hans rövarretorik mot SD gynnar politikerföraktarnas naturliga hemvist, dvs SD? Svar kommer i nästa opinionsmätning, jag ryser redan.

Målvakt med målsinne

Hört talas om Abdul Alayyan? Om inte så kan jag berätta att han är handbollsmålvakt i IFK Karlskrona, division 1. Det låter kanske inte så upphetsande - men lägger jag till hans bravad i fredagskvällens seriematch mot Vinslöv får du garanterat något att begrunda. Möjligen ett slags världsrekord, rent utav. Alayyan gjorde FYRA mål i matchen, tre bara under de tio första minuterna. Såna prestationer finns egentligen inte på målvaktskartan, jag har svårt att tro att nåt liknande hänt förr. Hur det gick till vet jag inte, förmodligen lyror i tom kasse. Skit samma förresten. IFK Karlskrona förlorade med 20-19. Det förtjänade kanske laget - men definitivt inte dess målvakt. Abdul Alayyan var namnet, väl värt att minnas.

Pliktskyldiga poäng i VM-kvalet

Luxemburg-Sverige 0-1. Kusligt nära en kvittering i slutsekunderna, men i det stora hela en rättvis svensk seger. Fattas bara. Luxemburg är en C-nation i fotboll, nästan oförmöget att vinna utom mot typ San Marino. Sverige å sin sida tillhör väl den bättre halvan i kategori B - och då avgör man i regel såna här matcher. Förr eller senare, på ett eller annat sätt. Ikväll på en ren lyckträff av Mikael Lustig, backen. Mer normala målchanser sumpades omsorgsfullt, eller räddades av Luxemburgs utmärkte målvakt. Ekdal och Forsberg bäst i det svenska laget, Olsen i buren stabil och alert när det behövdes. I övrigt slätstruket gediget, om nu den kombinationen är möjlig.

Om korrar och oväder

Vad är det med extrema oväder som får televisionens utrikeskorrar att alltid vilja stå mitt i dem? Som nu när orkanvindar på typ 70 m/s drar in över den amerikanska kontinenten. Normalt funtade människor flyr ju för livet. Gömmer sig, tar skydd, gör allt för att komma undan. Men i SVT ser jag en korrespondent rapportera om saken från en öde bro i orkanens öga. Jag ser åtminstone konturerna av henne. Nederbörden yr, vindarna piskar upp diverse bråte, kameramannen får liksom inte riktigt fäste på objektet. Varför står de där, tänker jag. Bli dyngblöta och rödbrusiga, förkyla sig i bästa fall, duka under i sämsta. Kräver vi tittare det? Inte jag i alla fall. Spela hjälte kan man göra på film. Avlägga väderrapport kan man göra från slutna rum. Det blir kanske inte lika spektakulärt, inte lika mycket tävling korrespondenter emellan. Men för trovärdigheten gör det ingen skillnad.

Hammarby-HIF Karlskrona 32-23

Slagpåse. Strykpojke. Sopgäng. Skört lag har många namn. Men ikväll är jag nöjd: nio back känns nästan som en seger...

Anständig förlust, om jag får be

Har just avnjutit en god middag, inkluderande en öl och trenne snapsar. På detta enkla vis känner jag mig väl preparerad för kvällens match. Alltså den mellan Hammarby och HIF Karlskrona i handbollsligan. Där HIF Karlskrona har revansch att utkräva - på sitt eget anseende. 17-35 senast mot Lugi fick t o m mig att rodna av skam, bara för att jag råkar vara född i "staun". Men inget ont utan gott: ikväll anpassar jag ribban efter omständigheterna. Förlust med mindre än tio bollar och jag blir nöjd. Jo, helt seriöst. Vinst och jag går på händer hela vägen till barskåpet.

Faruk blå - men inte blind

Stötte precis ihop med min fotbollsbitne granne Faruk. - MFF hade sån tur mot Häcken, utbrast han. - Igen? sa jag som till skillnad från honom inte sett matchen. Sen gick vi tillsammans igenom den blå turkvoten under säsongen. Elfsborg borta och hemma, Kalmar dito, AIK hemma...sena och ibland tvivelaktiga avgöranden eller poängklipp, marginalerna med i slutminuterna påfallande ofta. - Och så skrivbordssegern mot Göteborg, påminde Faruk. Något stöd för tesen om att tur och otur jämnar ut sig kunde vi inte finna, enda avvikelsen skulle i så fall vara Helsingborg borta. Till pjäsen hör att Faruk är blå i själen - men alltså ödmjuk i sinnet. En ganska ovanlig kombo, tror jag. Hursomhelst enades vi om det självklara: inget lag vinner en lång serie enbart på tur. Dock är den förbannat bra att ha. Om nu MFF vinner allsvenskan, vilket vi båda utgick från i vårt resonemang.

En uppstickare att välkomna

AFC United!? Fotbollsklubb hemmahörande i Solna kommun, nybildad 2012 men med rötter i de tidigare superettanklubbarna Café Opera och Väsby United. Det är den torra historiken. Blöt fakta är att detta AFC United just nu ligger tvåa i Superettan, dvs på uppflyttningsplats till allsvenskan. Bara fyra omgångar återstår, miraklet är nära. Och själv är jag småknäckt, som jag alltid blir av normbrytare. AFC United....klubbnamnet i sig låter liksom både generöst och gränslöst, eller hur? Precis vad det är. Spelartruppen rymmer några få helsvenska namn men desto fler afrikanska eller utomeuropeiska. Lite som Prespa Birlik i Malmö, utan några som helst jämförelser i övrigt. I Stockholmsregionen faller man dock inte platt för AFC United. Fotbollsvännernas sympatier fördelas på AIK, Djurgården och Hammarby, kvar till kategorin "övriga" blir blott smulor. Men AFC United krusar inte. Nyligen lade man ut en hemmamatch till Eskilstuna och mångdubblade på så sätt det normala åskådarantalet (till cirka 2500 pers). Eventuellt fortsätter klubben där permanent. I superettan eller allsvenskan återstår att se, men jag håller tummarna för det senare.

Bäddat och räfflat, MFF

För att återgå till det som kallas idrott kan man konstatera att fotbollsallsvenskan dog ikväll. Norrköpingsbubblan sprack med ett brak - 0-6 mot AIK - och plötsligt fick MFF fyra poäng att gå på. Plus överlägsen målskillnad. Förvisso återstår fem omgångar men som restprogrammet ser ut släpper MFF aldrig det här ifrån sig. Så grattis Malmö till ännu ett guld...vågar jag säga utan att känna mig särskilt modig. Rätt lag vinner alltid en lång serie.

Det skamliga Europamästerskapet

Det verkar pågå en tävling i Europa just nu. Nämligen om vilket land som kan göra MINSTA hjälpinsatsen för människor på flykt från det sönderbombade Syrien. Ungern har ledartröjan och folkomröstar mest för syns skull i frågan idag. Resultatet är redan givet: nej till att ta emot cirka ett tusen syriska flyktingar. Tätt efter Ungern följer ett koppel av länder som med små, små nyanser sinsemellan är precis lika njugga, precis lika världsfrånvända, precis lika cyniska. Sverige fegar nånstans mitt i fältet. Gömmer sig bakom gamla meriter, så att säga. Sverige HAR ju varit generöst, Sverige HAR ju tagit sin del av ansvaret. Sant. Tiden före SD, närmre bestämt. Men vad hjälper det de människor som drivs på flykt här och nu? Och vad gör det övergripande tävlingsorganet, EU har jag för mig att det kallas? Säkert allt som står i dess makt. Problemet är bara att det inte märks, syns, ger resultat. Europa springer i klunga åt ett och samma håll, bort från medmänskligheten. Slutna ögon, stängda hjärtan. Att vi inte skäms.

Ett lag i förfall

Hur jävla uselt får ett elitserielag i handboll vá? Hur länge kan en tränare komma undan ansvaret för resultat och prestationer? Frågorna gäller HIF Karlskrona - och jag hade aldrig ställt dem om det varit ett oerfaret lag, byggt på egna ungdomar med utvecklingspotential. Men så är icke fallet. Stommen i HIF Karlskrona utgörs av köpespelare. Rutinerade, meriterade, namnkunniga. Samma på tränarposten: Ulf Schefvert sen tre år tillbaka. "Namnkunnig" även han, gammal i gamet. Av detta blir bara skit. Ett lag som inte håller ihop, en spelidé som inte syns, en inställning som lämnar precis allt i övrigt att önska. Ikväll bevisat genom hårresande 17-35 mot Lugi. Skam, HIF Karlskrona.

Buset i ljuset

Två hela uppslag om gängkriminaliteten i Malmö i Sydsvenskan idag. Namn och bild på buset, allt fångat vid varje enskilt brottstillfälle för att liksom säkra bevisen. Journalistik i polisuniform, så att säga. Tidningen har även lyckats ringa in busarnas partitillhörighet. Nästan alla visar sig vara S-märkta. S som i Svin. Det gäller t ex gängledaren själv, Anders Rubin. Någon enstaka representerar M-falangen. M som i Myglare. Må rättvisan ha sin gång nu. Buset måste bort från Malmös loger och torg så att vanligt folk vågar gå på fotboll igen. Bra jobbat, Sydsvenskan.

Sveriges bästa - jaså, jaha...

TV4 kör just nu något slags lördagsunderhållning som oblygt nog kallas "Sveriges bästa". Programledare är David Hellenius - vem annars? - och idén går alltså ut på att kora "Sveriges bästa" i fyra olika tävlingskategorier. Film, komiker, artist, sportögonblick. Genom alla tider, såvitt jag förstår. På sedvanligt manér överlåter TV4 åt tittarna att ringa in och rösta. Så nu vet vi att Sveriges bästa film genom tiderna heter Sällskapsresan. Vi vet också att Sveriges bästa komiker genom alla tider heter Robert Gustafsson. Däremot vet i alla fall inte jag vad det är för nötter som ringer in och röstar. Har dom hört talas om HasseåTage? Om Bergman, Widerberg, Troell? Om film som konstart? Återstår bara att invänta valet av artist respektive sportögonblick. Kan säkert bli oseriöst, det också.

Snart väntar motstånd, HK

HK Malmö-Aranäs 34-21. Bra inledning och stark avslutning av HK. Däremellan lite lojt och lite slappt vilket gjorde att Kungsbackalaget kunde komma så nära som 16-14 vid något tillfälle i andra halvlek. Petersen och Pecikoza var de mest skärpta bland hemmaspelarna. Den förstnämnde gjorde hela tio mål, varav fyra på straff. Pecikoza's protokoll var väl så vasst: fem mål på fem chanser, därtill två straffar samt fyra utvisningar på alltför bryska motståndare. Matchbilden tillät Tönnesen att coacha runt manskapet, till slut hade bestämt alla utom Petrusson varit på banan. Segern var HK Malmös tredje raka men ännu en av det pliktskyldiga slaget. IFK Ystad, HIF Karlskrona, Aranäs; lättare öppningsprogram gives liksom icke i det som numera kallas Handbollsligan. De riktiga värdemätarna för HK kommer framöver. Ystad IF närmast, därefter Lugi.

Fascinerande fiasko

Nej, ingen final för Sveriges upphaussade hockeystjärnor i World Cup. Lag Europa blev för svårt i semin, 2-3 efter avgörande i "sudden". Ett ganska fascinerande fiasko ur blågult perspektiv. Torsk mot ett hopplock av spelare från nationer som inte ansågs bra nock för World Cup. Danskar, norrmän, slovaker, slovener, schweizare, österrikare. Individuellt skickliga, absolut. Någon eller några av dem hade kanske t o m platsat i Tre Kronor. Men faktum kvarstår: till World Cup bjöds Lag Europa (liksom Lag Nordamerika) in för att fylla ut, göra startfältet komplett. Sverige å sin sida hade för en gångs skull kunnat toppa truppen. NHL stängde ju ner, i princip alla de omsusade proffsen var med. Henke i buren, Sedinarna, Carl "Zlatan" Söderberg, jättebacken Hedman etc etc. Med facit i hand finns liksom inget att skylla på. Inga domslut, även om supportersvansen på TV3 försökte. Ingen otur. Möjligen däremot en nedlåtande syn på motståndet. Det ska man passa sig för i all idrott. Lag Europa mot Kanada i final nu. Heja hopplocket.

Fotbollsfest med stjärnglans

Festligt på Kroksbäcks IP idag. NK Croatia hade en serieseger att fira - och gjorde det med besked. Grillat och kallskuret av yppersta smak och kvalité, spetsig plommondricka därtill, dignande kakfat på kaffebordet. Och så finbesök, dagen och festen till ära. Jag tänker då inte i första hand på "Pajen", tidernas Croatiaikon och nästan själva minnesmärket för klubbens verkliga glansår runt 1990. Kroatiens Sverigeambassadör slår han ju inte. Och hon var faktiskt där, med personalstab och hela paketet. Egentligen i Malmö i annat ärende, sades det. Fotbollsutflykten av respekt mot klubben som passat på att bjuda in. Skakade själv hand med henne. Stort, närmast högtidligt. Match var det också förstås. Betydelselös men inte prestigefri. Croatia-Bosnien/Hercegovina. Balkanderby liksom. 4-4 blev det, kalas även på den fronten. Ambassadören med följe lämnade dock Kroksbäck några få minuter före slutsignalen, säkert i tron att rätt lag vunnit. Croatia ledde nämligen 4-2 just då. Men idag var bollen inte bara rund. Den var min själ hal också. Doppad i plommondricka kanske?

Sanning & konsekvens a la S

Känner inte igen mig i socialdemokratin längre. Dessa ständiga pålagor och åtstramningar, riktade mot människor på flykt. Denna nyvunna förmåga att vrida debatten och skruva argumenten så att de döljer både sanning och konsekvens. Senast beskedet om att alla som fått avslag på sin asylansökan men gömmer sig kvar i landet ska intensivjagas av polis - för deras egen skull. De kan bli utnyttjade som svart arbetskraft av skrupelfria arbetsgivare annars, hörde jag inrikesministern säga. Ja, hu va hemskt. Mammorna, papporna och barnen föredrar naturligtvis handfast avhysning från landet. Återflykt i humanismens namn, så att säga. Vore klädsammare - om än lika ovärdigt - om Socialdemokraterna sa som det var. Nämligen att SD:s sak är vår. Maktspelet först, anständigheten sist. Det var bättre på ideologiernas tid.

Reklamorgie med hockeyavbrott

Jag tycker om idrott, även ishockey. Just därför är det plågsamt, på gränsen till outhärdligt, att följa TV3:s sändningar från World Cup. Där saboteras nämligen idrotten - till förmån för reklam. Tre minutlånga avbrott i varje period, som om det inte räckte med allt reklamtjafs i pauserna. Den nasala 08-rösten som tätt återkommande väser "sändningarna presenteras av..." gör ingenting behagligare, tvärtom. Men Håkan Södergren är bra. Den gamle hockeybusen har blivit sansad och tvåögd expertkommentator, de flesta i det facket brukar vara enögda.

Fotbollsproblem i stort och smått

Kärvt för Zlatan i Manchester United. Ja, kanske inte för honom personligen - fyra mål på fem ligamatcher skojar man inte bort - men för laget och för den svårt överreklamerade tränaren Mourinho. United har tre raka förluster nu, själv såg jag den mot Feyenoord i Europa League. Herregud så uselt. Zlatan satt på bänken från start, kom in med halvtimman kvar utan att kunna påverka skeendet. Omgivningen var för påver, spelidén för primitiv. Massor av lycka-till-bollar, mer tempo än tanke. Typisk brittisk fotboll - när den är som sämst. Ljusår från t ex PSG:s klass och elegans. Klädde Zlatan bättre att vara där, det måste jag säga. Nå. Förlåt en halsbrytande övergång men vad är tre raka förluster mot tre raka nedflyttningar? Ett lyxproblem, så klart. Ja, jag talar alltså om krisen på Listerlandet. Mjällby AIF faller fritt genom divisionerna, ser nu ut att landa i division 2 nästa säsong. Fjärde nivån i seriesystemet. 2014 känns ganska nyligen, eller hur? Då låg Mjällby fortfarande i allsvenskan. Man får vá glad åt det som var och ledsen över det som är.

Kvinnan bakom alla männen

Bakom varje framgångsrik fotbollsklubb står en stark kvinna. Nä, där tog jag i så det skar sig. Bakom varje framgångsrik fotbollsklubb står nästan alltid en man, ofta en hel bunke av män. Jag menar i styrelserna, på ordförandeposten inte minst. Dana Percan i NK Croatia är snarast ett lysande undantag. Ordförande på tredje året, vald för att hon är bäst skickad. Men kanske enda kvinnan i sitt slag i Malmös "mulliga" fotbollsvärld. Henne borde jag förstås nämnt igår i samband med texten om Croatias serieseger. Förlåt min oförlåtliga glömska.

Nu lyfter Croatia...

Tog cykeln idag och begav mig till Bunkeflostrand. Stora saker på gång i den lilla fotbollsvärlden. Åtminstone för NK Croatia - och för oss som fattat tycke för just den klubben i mängden av småklubbar. Säkrad serieseger i femman låg i potten, kravet var "bara" tre poäng mot nästjumbon Bunkeflo. Men man vet ju hur det kan vá i fotboll: svårt att knyta ihop en säck, marigt att vinna när man måste. Tusen tankar for genom skallen på vägen mot Brovallen, tvivel och förtröstan om vartannat. Helt i onödan, skulle det visa sig. Croatia vann 3-0. Stabilt och säkert, låt vara att islossningen dröjde till andra halvlek. Det är nåt med årets Croatia som s a s skiljer sig markant från Croatias gamla signum. Svajigheten är borta, saknad av ingen. Disciplinen är nyupptäckt, välkomnad av alla. Nå, jag skall inte överdriva. Lagets mittbacksgeneral blev avstängd säsongen ut efter tumultet i försommarmatchen mot Lilla Torg - och i dagens trupp saknades skyttekungen, enligt uppgift sur över att ha blivit utbytt i föregående match. Shit happens, skönhetsfläckar förekommer i alla klubbar. I stort har "nya" Croatia inget att skämmas för, tvärtom. En eloge till tränaren Said Mekahal som är mannen bakom verket. Satt själv med under en matchgenomgång häromsistens, insåg hans betydelse. Hoppas han fortsätter på sin post. Jag gör på min. Grattis NK Croatia till en välförtjänt och efterlängtad framgång. Gott att vara supporter en dag som denna.

På Ohlssons sida

Folkpartiet har nyligen bytt namn till Liberalerna. Ett gåtfullt grepp, möjligen ett desperat rop på hjälp. Personligen tror jag det hade varit klokare att byta partiledare. Från Jan Björklund till Birgitta Ohlsson. Kanske skulle det öka partiets chanser att överleva nästa val. Ohlsson inger ändå ett visst mått av förtroende...Björklund gör det alldeles uppenbart inte, av aktuella opinionssiffror att döma. Och partiledningen i övrigt - damer mest - framstår som ett tokliberalt fegisgäng. Ledaren som flörtar åt höger och fnyser åt vänster ska stöttas, utmanaren (?) som står upp för partiets grundläggande värderingar ska näpsas. Helt sjukt. Folkpartiet var bättre när det hette Folkpartiet. Tänker och tycker jag apropå den "liberala" kris som nu exploateras i medierna.

Emma Pettersson i mitt hjärta

Såg precis Emma Pettersson i tv. Kristianstadtjejen som i tonåren utsattes för dödlig misshandel av en tidigare pojkvän - men överlevde, mirakulöst. Sju år har gått sedan händelsen, sju långa år av vård och kamp bortom det begripliga. Emma Pettersson har kommit ut med en bok nu. "Glöm inte att andas" heter den, direkt efter ledorden för hela hennes rehabprocess. Mycket i livet blir väldigt litet i perspektiv av Emma Petterssons person och öde. Så drabbad, så stark, så strålande positiv. Och så fri från naturliga känslor av hat och hämnd. En enastående ung människa i ett rörande fint inslag på tv4 denna morgon.

Brakseger som inte gick att undvika

HK Malmö-IFK Ystad 27-11. Vad säger man efter en sån här premiär? Att HK Malmö var bra? Nja, omöjligt att värdera. Att IFK Ystad var svagt? Ja, på gränsen till generande. Laget gjorde sju mål på 50 minuter, tilläts göra ytterligare fyra sista tio. Ett sånt facit kan inte förklaras bort med att ett par viktiga kuggar saknades, ej heller med att Malmömålvakten Kraft (f d IFK Ystad!) var fenomenal. Förvisso gjorde han mängder av räddningar men Ystadspelarna sköt också som om de var kvar i allsvenskan, om ens det. Starkt ändå av HK att hålla fokus, det är sällan lätt mot obefintligt motstånd. Elva hemmaspelare antecknade sig i målprotokollet, bl a debutanten och Dalhemsprodukten Edin Zemitica. Hans korta inhopp i slutet lovade onekligen mer. Nämnas bör väl också att tränarbytet i HK märktes. Stian Tönnesen gav speltid åt alla, mer eller mindre men dock. Glädjande var kvällens publiksiffra. Drygt 1800 pers. På handboll. I Malmö. Det tar sig.

Bländande allsvensk match

MFF-IFK Göteborg 3-1. Högklassig allsvensk fotboll på Swedbank ikväll. Två bra lag, byte av spelövertag och målchanser, faktiskt fördel Göteborg före och strax efter 1-1-kvitteringen i andra halvlek. Ett oavgjort slutresultat kändes ganska logiskt just då...och ja, nästan lite smickrande för MFF. Men under slutkvarten förändrades allt - och förklarades varför hela 13 poäng nu skiljer lagen åt i tabellen. Jeremejeff och Rosenberg gjorde de likartade målen, Göteborgsbackar lät sig vändas bort vid båda tillfällena. Snyggt, absolut. Men på tok för enkelt med Göteborgsögon sett. Med det försvarsspelet (inkluderande en numera rätt darrig Alvbåge i målet) finns liksom en löpande risk att förlora även de jämna matcherna. Ingenting ska dock tas ifrån MFF, forceringen i slutet var imponerande och motiverade segern. Och som sagt, matchen som sådan kan ha varit den mest underhållande jag sett på bra länge i allsvenskan. En ny favorit fick jag också: Alexander Jeremejeff, MFF-förvärvet från Häcken. Blev nästan paff hur bra han var.

Ligapremiär i faggorna

Elitserien hette det förr, handbollsligan heter det nu. Premiär denna vecka - och frånsett namnbytet är nästan allt sig likt i det s k uppsnacket. Kristianstad huvudfavorit (trots ett i stora delar utbytt lag), Alingsås främsta och kanske enda hotet. Själv skulle jag vilja lägga till Sävehof. Bitvis bra redan i fjol, rimligen stabilare i år med Jonas Larholm som återbördad "pappa" till alla yngre förmågor i laget. Ystad IF bör också räknas, tycker jag. Visst, Lukas Nilsson har försvunnit till Bundesliga men Kim och kulturen finns kvar. Plus Eric Schefvert som spelintelligent nytillskott. Somliga höjer ett varningens finger för HK Malmö...inte minst HK Malmö gör det. Bra att tro på sig själv, det är en första förutsättning för framgång. Och namn för namn är det onekligen lätt att bländas av årets HK. Ta niometersbesättningen. Linus P, Månsson, Lönn, jämte nyförvärven Roganovic och Blickhammar; idel säkra 100-plussare räknat i mål över en säsong. Liksom f ö Jim A och Petersen på kanterna och gamle Pecikoza på mittsex. Frågan är bara hur nye tränaren Tönnesen ska få ihop sitt målrika manskap. Alla kan ju inte vara på banan samtidigt, alla kan inte jaga skytteligaseger. Några måste underordna sig och matchningen måste ske med fingertoppskänsla. Fixar HK Malmö detta kan det bära långt, men övertygad är jag inte. Inte än. Det är jag däremot om att "mitt" HIF Karlskrona går en ny kärv säsong till mötes. Samma tränare, samma målvaktspar, nästan samma spelartrupp som i fjol då kontraktet räddades med nödrop & primalskrik. Hade väntat mig någon form av upprustning och förnyelse, och blir absolut inte lugnad av genrepet. Förlust 28-32 mot Drott, en slocknad storhet som nästan inte har nåt lag kvar. Man kan min själ bli mörkrädd för mindre.

Klaras kväll...

Lördag kväll - och jag har för första gången i mitt liv druckit Chivas Regal. På tiden, tyckte min vän som är blott 65 men mer kunnig om whisky än gamla jag. Gott var det i vilket fall. Eller som moster Greta, salig i åminnelse, säkert skulle ha sagt: för gott för att svälja. Men nu är det inte därför jag skriver, inte alls. Viktigare än Chivas Regal är Klara Svensson. Såg precis på text-tv att hon vann den omsusade fajten mot Mikaela Laurén. Klara från Höllviken. Den snälla, goa, tuffa, målmedvetna boxningstjejen som jag skrev om i Sydis när hon ännu var amatör. Allt ljus på henne ikväll, det var bara det jag ville säga.

Stort i ringen, svart i rutan

"En av de största händelserna någonsin inom svensk boxning". Rätt eller fel, sant eller falskt...men så har den målats upp i media, kvällens fajt mellan Mikaela Laurén och Klara Svensson på Hovet i Stockholm. Och så går den inte ens i tv. Har letat i tablåerna - förgäves. Ingen "normal" kanal, tillgänglig för en bredare allmänhet, verkar ha "tidernas boxningsfajt" på programmet. Besynnerligt. Eller också inte.

"Hatet" sjuder och media bjuder

Allt går att sälja med mördande reklam. Även en boxningsmatch mellan två damer som sägs hata varann. I detta ligger rent av själva försäljningsknepet. Hatet alltså. Betald annonsering behövs inte heller, media bjuder fullständigt okritiskt på uppsnacket. Förlåt en tvivlare - men skulle Klara Svensson och Mikaela Laurén hata varann? På riktigt? Varför det? Dom jobbar ju med samma sak, drivs av samma ambition. Vinna matcher, tjäna pengar, sola sig i glansen. Superpolare är de förstås inte, det har jag förstått. Men därifrån till hat är steget långt, i normal idrott bortom det tänkbara. Okej, boxningen är speciell, hatsnack och annat trams är ofta en del av showen. Underhållande? Måttligt. Människovärdigt? Tveksamt. Publiklockande? Förmodligen. Får väl se på lördag kväll om Hovet fylls, med tanke på mediernas förarbete vore det nästan märkligt om inte. Hoppas huvudpersonerna gör sig en hacka på spektaklet, det är dem väl unt. Och hur är det nu...oavgjort får det väl lov att bli i proffsboxning? Go for it, girls.

Tack för pinnen, Olsen

Sverige-Nederländerna 1-1. Bara att erkänna: jag hade för låga tankar om Nederländerna och för höga om Sverige. Sällan man ser ett lag bli så utspelat som Sverige blev i andra halvlek, slutsignalen måste kommit som en ren befrielse. Strax före densamma tog f ö domaren bort vad som såg ut som ett regelrätt segermål för Nederländerna. Tur att tur inte är förbjudet. Första halvlek var annars positiv för svensk del, krönt med ett vackert ledningsmål av Berg. Kvällens "svenne" var dock en halvdansk, dessutom helt utan konkurrens. Robin Olsen alltså, Isakssons arvtagare i buren. Tror aldrig jag sett en målvakt så ansatt och utsatt genom en hel match...jo, kanske i handboll men definitivt inte i fotboll. Fem stjärnor till Olsen, några av hans räddningar var inte riktigt vettiga.

Klassiker som håller

Visst blev den spännande, årets Finnkamp. Både herrarna och damerna lyckades skjuta upp avgörandet till allra sista tävlingsgrenen, som numera är 1500 respektive 800 meter. Där gick det Sveriges väg, i och för sig föga sensationellt. Finland är inte längre vad Finland en gång var: en stor löparnation, framförallt på medel- och långdistans. Samtidigt som Sverige just nu är jämförelsevis väl rustat där. Rogestedt, Leandersson, Berglund på herrsidan, Lindh, Silvander och inte minst Bahta på damsidan. Starka namn, med moderna finnkampsmått närmast outstanding. Lägger man sen till Andreas Almgren och Sara Lahti - båda tillfälligt borta pga skadeproblematik - blir läget i de längre löpgrenarna ännu ljusare för svensk del. Mest ögonbrynshöjande den här gången var annars resultaten i spjut. Anna Wessman vann på damsidan, Kim Amb vann på herrsidan. Gränslöst fräckt, faktiskt som att hacka sig in i den finska friidrottens heligaste rum. Fast å andra sidan vann Finland det manliga höjdhoppet och en del annat som tidigare kunnat betecknas som typiskt "svenskt". Därav den jämna poängfördelningen i stort. Och Finnkampen som sådan håller, får man väl konstatera. Lite naggad i kanterna av tidens tand men fortfarande god nog för att förtjäna sin klassikerstatus. Som Sanna Kallur ungefär. Den gåtfulla damen vann både häcken och sprinten - efter sex års påtvingat tävlingsuppehåll. Fantastiskt.

Dé ska vá smått å meta...

Tillbaka från mitt traditionella Smålandsfiske kan jag meddela att storfångsten uteblev. Låter som en upprepning, eller hur? Men det är lugnt, jag tar motgång som en man. Man är väl Mjällbyfan, jag menar. Och som det heter i visan: dé ska vá smått å meta, annars kan dé kvetta. Typ. Nu ska jag snart kolla på finnkamp, det är nästan lika spännande som att kolla på ett flöte.

Sommarmete - i väntan på OS

Sommar-OS är över - men inte sommaren. Därför åker jag till Tingsryd om ett par dagar. Det gäller liksom att meta medan vattnet är varmt. Och att njuta av livet men's man ännu kan. Inget är givet eller självklart längre, inget utom ödmjukheten inför ödet. Men apropå kan man undra när mete ska komma med på OS-programmet. Andra fritidsaktiviteter, typ gång och golf, finns ju med. Hoppas IOK-pamparna tar sig en funderare på saken. Helst snabbt så man får en chans att kvalificera sig.

MFF bad om det

Överskattning av det egna spelarmaterialet. Underskattning av motståndet. En förrädisk kombo, lite som att be om en propp. I den meningen lyckades alltså ett delvis reservspäckat MFF fullt ut igår. 1-3 mot Landskrona Bois i cupen, som man därmed lämnar redan i initialskedet. Stöddighet straffar sig själv, så att säga. Men äras den som äras bör: Landskrona Bois. Hut går hem, även i fotboll.

Far till alla barnen...

God afton. Får jag lov att malla mig lite innan sommar-OS faller helt i glömska? Tack. Då kan jag berätta att åtta av de svenska olympierna i Rio var mina barn. Ja alltså, i den meningen att jag var först med att skriva om dem i pressen (är jag nästan säker på). Ida Marko-Varga (f d Mattsson) och Ida Lindborg i simning, Andreas Nilsson och Sabina Jakobsen i handboll, Mia Hermansson i judo, Anna Laurell i boxning, Fredrik Schön i brottning, Axel Härstedt i friidrottens diskus. Alla dessa skrev jag om i Sydsvenskan, inom ramen för det vi kallade Sport i Omkretsen eller Sport i Lund. Åren kring och efter millennieskiftet, närmre bestämt. När dröm ännu var dröm, när talangerna ännu var talanger. Det betyder inte att jag har upptäckt dem, så pretentiös vill jag inte vara. I ärlighetens namn skrev jag ju om desto fler idrottsungdomar som aldrig blev olympier. Men att åtta verkligen blev det rör mig faktiskt på djupet. Undrar om de sparat klippen - och om de kommer ihåg farbrorn som tog fram dem i ljuset...

Förbundskaptenens försiktiga förnyelse

Så har fotbollens nye förbundskapten Janne Andersson tagit ut sin första landslagstrupp. Den är inte på något sätt omstörtande, de flesta var med även under Hamrén. Kul dock att Oscar Wendt tinat upp och tackat ja, honom lyckades ju Hamrén stöta sig med. Att ett par av Anderssons egna adepter från Norrköpingstiden plockats in i truppen är inget att muttra över, spelarna ifråga är i mina ögon väl kvalificerade för en chans. Anmärkningsvärt i skapelsen är förstås namnen som lyser med sin frånvaro. Isaksson, Källström, Zlatan...de självklara, de mest givna i mer än ett decennium, de som nu valt att avsluta sina landslagskarriärer. Känns lite konstigt - men samtidigt spännande. Generationsväxling är liksom en naturlag, man kommer inte ifrån den. Och vem har sagt att det måste betyda försämring? Många skulle nog, med hänvisning till sommarens EM-turnering, säga att svensk landslagsfotboll bara kan bli bättre. Starten blir förstås marig: Nederländerna i VM-kval. Hoppas han pallar hetluften, Andersson.

Danmark tog hem handbollsguldet

Danmark-Frankrike 28-26. OS-guldet till handbollens ursprungsland, efter 120 år var det liksom på tiden. För de dittills medaljlösa herrarna alltså. På damsidan har Danmark vunnit OS förr, flera gånger om. I Rio var de inte ens med, dansk damhandboll har gått lite i stå. Dansk herrhandboll däremot har gått lite i spinn, det fick Frankrike erfara i dagens final. Mycket kan säkert tillskrivas Mikkel Hansen, spelare av hans kaliber gick nog inte att föreställa sig då när sporten lanserades på 1890-talet. Det allra bästa med Hansen är egentligen inte hans eget skarpskytte (åtta mål i finalen) utan förmågan att göra alla andra bättre. In- och utspelen, blicken och tajmingen, målen som han så att säga gör indirekt. Stjärnor finns det gott om i handbollen, men fixstjärna finns blott en. OS-guld vinner man dock inte utan ett komplett och välbalanserat lag - och det är precis vad Danmark har med nuvarande generation. Bra målvakter, grymma försvarskrigare, sylvassa kanter, nyttiga "idioter" i varje position. Allt i händerna på en isländsk coach, vad annars. Sammantaget en fin finalmatch, om än utan den stora dramatiken. Frankrike närmade sig i slutet men känslan var att Danmark hade full kontroll. Med handbollsguldet blev f ö "danskjävlarna" bäst i Norden i detta OS, Sverige förpassades till halvgod tvåa. Det är bara att le lite generat och gratulera.

Otippat guld glänser vackrast

Jenny Rissveds, mountainbikecyklist. Som jag bestämt skrivit tidigare: det bästa med OS är läran om de nya namnen, de nya sporterna. I kombination med det faktum att guld är guld, den ena tävlingsgrenen räknas inte för mer än den andra. Inte i medaljligan, inte i media. Men okej, de otippade gulden glänser kanske vackrast. Det var ett sådant Jenny Rissveds knep igår. I bergen, på cykel. Klättrande, trampande, kämpande varv efter varv, knäckande all konkurrens. En makalös prestation i en fascinerande sport.

Djärvt vågat, hälften förlorat?

Tyskland-Sverige 2-1. OS-silver till Sveriges fotbollsdamer - vackert så. Finalmatchen blev dessutom lagets bästa, rent spelmässigt. Borta var extremdefensiven, igelkottstaktiken, säkerhetstänket, hela medicinskåpet från de framgångsbringande kvarts- och semifinalmatcherna. Sverige valde att möta Tyskland med en offensivare uppställning, en djärvare spelidé. Bra för fotbollen, bra för matchen...men kanske till priset av ett förlorat guld. Dock bör man komma ihåg facit: Sverige gjorde fyra mål på sex matcher i turneringen, vann inom ordinarie speltid blott en gång (Sydafrika 1-0). Då är det förbannat starkt - och förvisso en gnutta tursamt - att kunna resa hem med silvermedaljer i bagaget.

Berörande blågula guldkorn

Inser att jag var lite onyanserad i föregående inlägg. Visst finns det svenskar som har både kraft och fokus och prestationsförmåga i OS-tävlingarna. Svenskor framförallt. Senast de urstarka brottartjejerna Fransson och Mattsson, bronsmedaljörer i respektive viktklass. Förresten, har inte brottningen fått nån typ av återupprättelse i detta OS? Känns så. Spännande och spektakulära matcher, särskilt på damsidan. Mycket känslor därtill, alla sorters tårar: lyckans, besvikelsens, smärtans, lättnadens, stolthetens inte minst. Stor och gripande underhållning för oss som tittar på. Även på friidrottsarenan finns blågula guldkorn. Tjejer där med. Tidigare Bahta, i natt Lindh och Skoog. Lovisa Lindh's 800-meterssemi berörde mig mest. Första gången under två minuter, svindlande nära en finalplats i den ruggiga konkurrensen. Och ikväll kommer så fotbollsdamerna. Guld eller silver är frågan - men succén är redan ett faktum.

Vid drömmarnas mål...

OS. Den ultimata drömmen för alla seriösa utövare av tävlingsidrott. Ouppnåelig för de flesta, infriad för några få. Som sedan alltför ofta tvingas förklara eller försvara sina tillkortakommanden i offentlighetens ljus. Det är som om drömmen i sig är målet, väl på plats finns ingenting kvar. Inget fokus, ingen kraft, inga nya drömmar. Tanken har tömts längs vägen, så att säga. Mänskligt, sympatiskt, begripligt, annars hade vi talat om robotar. Det är ohyggligt svårt bara att kvala in till ett OS och världen är stor, Sverige litet. Så går mina tankar efter gårdagen där fotbollsdamerna - jämte den alltid lika imponerande löperskan Meraf Bahta - faktiskt var de lysande undantagen i ett blågult mörker. Bakslagen kom på löpande band, och med dem också en provkarta över konsten att förlora. Pinsamt som handbollsdamerna. Smärtsamt som Angelica Bengtsson i stavkvalet. I en störtflod av tårar som Kallur. Eller med all heder i behåll som Svedalapågen Fredrik Schön i brottning. Gud vad jag led med den senare. Jag skrev om honom när han var ung, när han just börjat väva sina drömmar. En otroligt målmedveten och ambitiös kille, beredd att offra precis allt för en klassisk sport som tyvärr avglamouriserats i lättsinnighetens tidevarv. Det gör ont att bli bra i brottning, det bjuds inga lukrativa kontrakt eller möjlighet till heltidssatsning. Schön har jobbat i byggsvängen under hela sin karriär - och han hade varit så värd den där OS-medaljen som nu togs ifrån honom på marginalen. 4-4 i bronsmatchen, förlust på att motståndaren tog sista poängen. Brutalt var ordet. Rörande dock att se Fredrik Schön i tv-intervjun efteråt. Så behärskad och så förkrossad på en och samma gång. Det sägs att ingen minns en tvåa och ännu mindre en fyra, men Schön förtjänar att bli ett undantag.

Final för fotbollsdamerna

Som jag anade: Sveriges fotbollsdamer knäckte även Brasilien. Medicinen var exakt samma som mot USA i kvartsfinalen. Taktisk list, välorganiserat försvar, stram disciplin. Ingen direkt strävan att vinna matchen inom ordinarie speltid - och definitivt ingen rädsla för ett straffavgörande. Det gick mot USA, det gick mot ett Brasilien som inte pallade för trycket. Mållöst vid full tid, 4-3 efter straffarna, än en gång med Lindahl och Dahlkvist i de främsta hjälterollerna. Sverige till final alltså och räkna med bragdrubriker i morgondagens tidningar. Själv nöjer jag mig med att kalla det en god prestation. OS-fotbollen är trots allt både tunn och kvalitetsfattig. Tolv lag totalt i en geografiskt blandad kompott, blott tre platser för Europa. Ingen annan olympisk gren torde ha kortare väg till framgång. Med det sagt vill jag ändå inte förringa Sveriges insats. Slår man USA och Brasilien är man självfallet en värdig finalist. Tyskland, vem annars, står i vägen för ett guld nu, det låter svårt men inte hopplöst.

Damernas tisdag i Rio

Kvartsfinal i handboll. Semifinal i fotboll. Mehraf Bata i final på 1500 meter. Och så allas darling Susanna Kallur i försöken på 100 meter häck. Det är damernas tisdag på gång för svensk del i OS. Något säger mig att någon kommer att göra sensation...jag lutar lite åt fotbollslaget. Brasilien kan låta som övermäktigt motstånd, krossade ju Sverige med 5-1 i gruppspelet. Men just detta, menar jag, talar för Sverige nu. Fotbollens egen mystiska logik brukar vara så: svårt att upprepa resultat inom loppet av några få dagar, lättare kanske att lära av förlust än av seger. I grunden skiljer inte mycket mellan Sverige och Brasilien, det är min känsla. Brassorna har tekniken, speeden, Marta. Sverige har taktiken, organisationen, revanschlusten. Och dessutom "vingar" efter succén i kvarten mot USA. Utgångsläget kunde varit sämre, den saken är klar. Vanskligare för handbollsdamerna. Att ställas mot Norge är som att ställas mot väggen. Inte helt omöjligt men förbannat jobbigt. Potentialen finns dock, jag vägrar avfärda Sverige som chanslöst. Sen är det en helt annan femma att varken fotbolls- eller handbollsdamerna kan mäta sig med Meraf Bahta prestationsmässigt, oavsett hur det går. Att ta sig till final i ett getingbo som 1500 meter är så mycket svårare, så mycket större. Tycker jag - som ändå älskar både handboll och fotboll.

Wenström vs Wiman

Ser att TV3:s studioankare Ola Wenström går i polemik med den lättviktige feministkrönikören Max Wiman i dagens Sydsvenskan. Synd, tycker jag. Onödigt energiläckage. Wimans påstående att Wenström förminskat Lisa Dahlkvist (s k straffhjälte i de svenska fotbollsdamernas segermatch mot USA) genom att kalla henne "Dalas dotter" är så befängt att det inte förtjänar ett seriöst bemötande. Hur ofta fick inte simhopperskan Anna Lindberg höra eller läsa att hon var Ulrika Knapes dotter - utan att "Fiman" reagerade? I hans grumliga värld är det uppenbarligen korrekt att vara mammas dotter men suspekt att vara pappas. Så gör som jag, Wenström. Le överseende åt den lille tangentdesperadon på Sydis, innerst inne är hen en rätt snäll påg.

Svensson var namnet...

Marcus Svensson. Silvermedaljör i en skyttegren som går ut på att prickskjuta mot låtsasduvor. Detta är min själ det bästa med OS. Doldisens stund i rampljuset, de undanskymda sporternas chans att åtminstone tillfälligt få räknas lika med de mer glamouriserade. Det fostrar oss som tittar på, vill jag gärna tro. Sarah Sjöström och Henrik Stenson "kan" vi ju, men ärligt: hur många hade hört talas om Marcus Svensson från Landskrona innan OS? Själv visste jag, skam till sägandes, inte ens att det fanns någon med det namnet i truppen. Nu vet jag, nu vet alla som kollar på idrott med öppna sinnen. Tack för den lärdomen, Svensson. Och passa på å njut. Det är fyra år till nästa olympiska spel, redan i morgon kan din bragd vara glömd. Mediernas minne är som människans. Kort.

Grabbar, var är ni?

Sarah Sjöström, den fantastiska trippelmedaljören i simning. Emma Johansson, silvercyklisten. Sara Lathi som krossade svenska rekordet och blev fin tolva i friidrottens 10000-metersfinal. Handbollsdamerna som är klara för kvartsfinal. Fotbollsdamerna som straffade ut USA och blev klara för semifinal. Jag säger bara: skärpning nu alla svenska OS-pojkar. Visa lite kvinnlig jävlar anamma.

Det formtappade landslaget

Sverige-Slovenien 24-29. Formtoppat har man ju hört talas om. Det är jäkligt bra att vá under t ex ett OS. Dessutom rimligt att begära. Herrlandslaget i handboll lanserar dessvärre motsatsordet just nu. Formtappat. Tredje raka förlusten, på sitt sätt den mest beklämmande. Var fanns lagspelet? Kombinationerna? Försvaret? Målvakterna? Viljan, stoltheten, coachingen? Och var faan befann sig Andreas Nilsson? Ja, bevisligen på planen rent fysiskt. Men i tankarna? Såna hårresande missar i vidöppna lägen gör inte fokuserade spelare...och är det någon som brukar vara fokuserad är det ju "Andy". Inte för inte har han kallats Mr Hundra Procent, men i den här matchen blev han Mr Noll Procent. Ledsamt att se - som så mycket annat i detta "tappade" landslag. Enstaka ljusglimtar fanns dock i det kollektiva beckmörkret. Johan Jakobsson, Lukas Nilsson, Jerry Tollbring. Punkt.

Reportrar utan gränser

Möjligen var jag lite väl översvallande i mitt beröm av TV3:s OS-bevakning häromdan. Ett par tveksamma kort finns där allt i kanalens svulstiga personalstyrka - och konstigt vore det annars, kanske. Tänker i första hand på Jenny Kallur och Henrik Johnsson. Hon lanserad som "reporter" i friidrotten. Han kommentator i delar av ridsporten. Hon syster till Susanna Kallur som deltar i just friidrotten. Han gift med Malin Baryard som deltar i just ridsporten. Jäv brukar man kalla sådant i andra sammanhang. Men idrott är kanske ett sammanhang för sig? Förvånad är jag nu inte. Gränser suddas ut hela tiden, även de för god smak och gott omdöme. Problemet med denna glidning är trovärdigheten. Den offras, liksom. Som tv-konsument av OS förväntar jag mig oberoende reportrar och kommentatorer. Det känner jag inte att jag får med en duo som sannolikt kvoterats in i egenskap av just syster respektive äkta make. F ö är jag inte odelat bekväm med handbollsgurun Claes Hellgren heller. Tycker han fegar lite, undviker sådant som kan uppfattas som kritik. T ex att klargöra sin syn på de svenska förbundskaptenernas coaching. Där är Hellgrens parhäst Robert Perlskog betydligt bättre. Inte lika mycket kompis kanske? Och med allt detta sagt vidhåller jag att TV3 ändå gör OS med bravur.

Skarpt läge i handbollen

Sur nattiné med de svenska handbollsherrarna. Förlust mot Egypten, 25-26, ena benet ute ur OS-turneringen. Slovenien, Brasilien och Polen återstår att möta, två av dessa matcher måste vinnas om Sverige ska gå vidare. Det känns föga troligt. Inte som målvakts- och försvarsspel sett ut hittills. Inte som förbundskaptenerna famlat och fumlat i sin coaching. Mot Egypten i natt inledde Philip Stenmalm alldeles utmärkt på vänsterniopositionen - bara för att bytas ut efter tio minuter och aldrig komma tillbaka. Mycket märkligt. Samma på högernio: Johan Jakobsson var i zonen från start, drog in tre rökare i snabb följd. Och tackades medelst bänkning halvleken ut. In kom istället Kim Andersson som numera blandar och ger på lika delar gott och ont - och inte är i närheten av Jakobssons skyttekraft. En tredje gåta är varför Andreas Nilsson plötsligt sjunkit i graderna. Från given etta på mittsex till sporadisk minutinhoppare för Jesper Nielsen. Ja, det är mycket man inte begriper. Ljusglimtar fanns dock i nattmörkret. Lukas Nilsson var en, Jerry Tollbring en annan. Den senare på banan endast vid straffkasten men lika orubbligt säker varje gång (fyra av fyra, mot Tyskland i föregående match sju av sju). Lukas & Jerry är lagets två yngsta spelare så misströsta behöver man väl inte, trots allt. Svensk handboll har säkert en framtid - om än inte i just detta OS.