Göteborgs fyra, Sveriges etta

Släkten värst? Inte alltid. Ibland delar storebror med sig till lillebror. Som igår när Göteborgsderbyt i fotboll slutade 0-4 - och hela allsvenskan avgjordes. Guldet och mästarpokalen till BK Häcken, för allra första gången. Så himla rätt, så himla välförtjänt. Häcken har varit odiskutabelt bäst säsongen igenom. Krossen på ”storebror” IFK Göteborg bekräftade bara värdigheten. Kul med ombyte på tronen, positivt för svensk fotboll i stort. Häckenexemplet visar ju att nr 4 i Göteborg kan bli nr 1 i Sverige...

*. *. *

Så långt jag kan minnas - och det rör sig om åtskilliga årtionden -  har Häcken alltid stått i skuggan av IFK, ÖIS och GAIS i den göteborgska fotbollen. De tre Ulleviklubbarna är alla betydligt äldre och därmed (nu gissar jag) förankrade i folkdjupet på ett sätt som gör att publiken möter upp oavsett nivå och aktuell klass. BK Häcken anslöt som ett sladdbarn först runt 1940. Och inte i stan utan på Hisingen. Lite av ett kvarterslag, ett i mängden. En angelägenhet för Hisingen mer än för Göteborg. Så har det förblivit, kanske för att Häcken inte velat något annat. Värna ett ursprung är sällan fel - i längden. Hellre en egen arena för typ 6000 pers än ett delat Ullevi för högst eventuell påspädning. Om nu ”delning” ens vore möjligt.

*. *. *

Vad blott Häcken har är Gothia Cup. Världens största ungdomsturnering i fotboll. En inkomstkälla som heter duga och lite till - och som säkert bidragit till årets succé i allsvenskan. Kvalitet kostar, i mästarlaget ryms mycket av den varan. Ett komplett och högklassigt mittfält, en pånyttfödd Jeremejeff i anfallet, nyttigt folk överallt. Somligt köpt, annat fyndat, totalen i händerna på absolut rätt ”byggmästare”: Per-Mathias Högmo, norsk tränarikon. Länge sen jag såg ett allsvenskt lag hålla så jämn och hög standard genom en hel säsong som hans Häcken gjort i år. Två ynka förluster, inte någon på bortaplan, allra bäst på slutet när säcken skulle knytas ihop. 66 gjorda mål på 29 matcher. Djupt imponerande alltihop.

*. *. * 

I en annan del av tabellen blixtrade MFF till igår. 5-2 i Varberg! Inte minst gamle Toivonen blixtrade till: tre mål, hela skillnaden mellan lagen. Matchen var Toivonens näst sista i MFF-tröjan. Den sista gör han kommande helg, som av en händelse mot moderklubben Degerfors. Som behöver en pinne för att säkra sin position ovanför kvalstrecket. Skulle bli förvånad om inte MFF bjuder på det - och ännu mer förvånad om Toivonen gör ett till hattrick. Inte vill väl en Degerforsson visa att den fördömda klyschan om släktband har substans? Oavsett måste jag få säga att Ola Toivonen varit en av de allra finaste fotbollsspelarna som gjort Malmö den äran. Genom alla tider. Tack.

Söndagstankar på kristemat

Vintertid. Men sommarväder. Är det detta som kallas klimatförändring så inte mig emot. Skämt åsido. Man ska inte förneka eller skoja om kriser, då kan man bli kallad Sverigedemokrat. Ej heller bör man skoja om namn. Ädel t ex. Rebecka Ädel. Hon råkar bara heta så, SD-politikern som häromdan avslöjades som allt annat än sitt efternamn. Uttalade nazisympatier, usch och fy, föga ädelt. Särskilt som damen ifråga också är lärare. Möjligen ex-lärare, liksom hon nu hastigt och lustigt blivit ex-politiker. Jäkla otur dom har med sina utnämningar, SD. Nassar och rassar hit och dit, uteslutningar på löpande band. Trots att partiet ju inte alls är sånt. Offerkofta på, Sverigevänner.

*. *. *

Idag har jag läst om Emmanuel Lomotey i Sydis. Jättebra reportage om en kille som fallit mellan stolarna i MFF. Värvats för att spela fotboll alltså - men inte fått. Jo några minuter som inhoppare, och nyligen faktiskt en hel match. Detta efter cirka tre månader i klubben. Lomotey säger att han hoppats på mer, att han krigat på träningarna för att förtjäna en plats. Varför det misslyckats vet han inte - ”tränaren har inte pratat med mig på hela tiden”. Hallå, det där om något låter som klimatkris. Kommunicerar inte Hareide - och före honom Georgson - med sina spelare? Endast med vissa? Mindre noga med afrikaner än med andra? Förlåt, det sista en ful misstanke som bara slank ur mig.

*. *. *

Lomotey’s cv är förvisso inte storslaget. Spel i franska andraligan, dock även några landskamper för Ghana som är en respekterad fotbollsnation. Och man får ju förmoda att MFF scoutat honom väl, inte handlat i blindo. Jag kommer osökt att tänka på Bonke Innocent, en annan afrikan (Nigeria) som mött snålblåsten i Malmö. Tror det tog ett år innan han fick en seriös chans i MFF:s A-lag - och kunde bevisa att han dög. Vem vet, kanske Lomotey kan göra en Bonke? Hursomhelst verkar det vara en ”go” kille som presenteras i reportaget. Inte bitter, snarare beslutsam. Stolt över sin fotbollstalang, lycklig över att snart kunna återförenas med sin familj. Rik på erfarenhet av ghanansk fattigdom.

*. *. *

Idag kan han nog se fram emot att spela allsvensk fotboll, Emmanuel Lomotey. MFF möter Varberg borta och har ett manfall nästan utan like. Förutom skadade spelare också tre avstängda. Tveksamt om man ens får ihop till en komplett matchtrupp. Lomotey’s chans? Nja, jag skulle hellre säga Hareide’s chans. Att prata med alla, involvera varenda tillgänglig kugge. Motivera, entusiasmera. Visa att även ett sargat MFF är ett stolt MFF. Säsongen må vara körd men det är inget alibi för en avslutning i fritt fall.

Brutalt omslag i målprotokollet...

Handboll är inte som fotboll. Det erfor jag senast igår. IFK Karlskrona mötte Skånela i allsvenskan, ledde med uddamålet 20 minuter kvar. I fotboll hade det inneburit en rimlig chans till poäng - men nu var det olyckligtvis handboll. Och då kan mycket hända på knappa tolv minuter. Som att 14-13 förändras till 15-28...alltså ett ytterligare mål för IFK, mot 15 för Skånela. Hur det gick till vet jag inte, jag var inte där, följde bara matchen online. Från hopp till tvärstopp, så att säga.

*. *. *

Till slut kände jag ändå tacksamhet. Skånela slog av på takten, IFK kunde hyfsa förlustsiffrorna till 20-29. Och kanske glädjas åt att Albin Jonasson blev bästa målskytt. Märkligt med det? Jonasson är lagets målvakt. Ytterligare en skillnad mot fotboll. I handboll är det vanligt numera att målvakter gör mål, 7-6-spelet lämnar ju då och då öppna möjligheter. Förmodar att det var det Jonasson tog vara på - fyra gånger om. Bra jobbat, lyror i tom bur är inte så lätt som det låter. Ingen utespelare i IFK gjorde fler än tre mål. Magert förstås, för klent för framgång.

*. *. *

Tror du att Skånela är skånskt? Trodde jag också en gång i tiden. Tokfel. Skånela IF är hemmahörande i Märsta. Stockholmsregionen. Det närmaste Skåne klubben kommit var väl när Kävlingesonen Johan Zanotti anställdes som tränare. Runt 2005, tror jag. Hursomhelst länge sen. Den här säsongen nämns Skånela (som ofta förr) bland favoriterna i handbollsallsvenskan, så ”mitt” IFK har ingenting att skämmas för. 1-15-perioden var förvisso inte snygg men shit happens, nya chanser kommer.

Fotbollen evigt rund - och ständigt rättvis

Fotbollsallsvenskan går mot sin upplösning - och jag funderar på hur mycket stolthet som finns kvar i MFF. Den egna tabellplaceringen är ju klar: någonstans i ingenmansland, fjärran alla kaxiga mål. Men med Varberg och Degerfors som återstående motstånd har MFF ändå en roll att spela. Man möter alltså de två lag som kämpar inbördes om att undgå kvalplatsen. Varberg borta närmast, Degerfors hemma i slutomgången. Matcher som kan bli helt avgörande. Allt, eller åtminstone väldigt mycket, beroende på MFF:s inställning. Den enes räddningsplanka, den andres baneman...det är bara att välja.

*. *. *

Vid sunda vätskor hade MFF så klart varit favorit både mot Varberg och Degerfors. Problemet är att sunda vätskor sett ut att vara en bristvara i årets MFF. Helgens match mot Häcken var ytterligare ett exempel. Förlust 1-2 trots en man mer i nästan halva speltiden - Häcken decimerat efter rött kort på Alexander Jeremejeff. Inget hjälper ett lag i disharmoni, det blev än en gång tydligt. Å andra sidan: Varberg såg heller inte särskilt harmoniskt ut igår. Storstryk mot Mjällby, 1-4, när man hade chansen att kravla sig över kvalstrecket. Illa, illa. Lättare mot MFF? Återstår att se, men seger ett måste givet läget här och nu.

*. *. *

Jeremejeff’s utvisning, ja. Brutalt straff för en harmlös förseelse, om du frågar mig. Dock onödigt av Häckens skyttekung att utmana ödet. Glömde han att det var Kristoffer ”Kortet” Karlsson som dömde?

*. *. *

Spekulationer tenderar då och då att bli långsökta. Som den om att guldstriden fortfarande lever. Okej, svagt flämtande i så fall. Sant är att Häcken kan behöva en till poäng, minst sagt sannolikt är att man också tar den (eller fler). Och värdigare mästarlag får man leta länge efter. Det räcker att syna kolumnen för förlorade matcher; Häcken har två på hela säsongen, näst bästa lag har sex. MFF tio. Mjällby åtta. Rund boll? Otroligt rund. Men förbannat rättvis. Man får de poäng man förtjänar - och i slutänden ett facit som aldrig ljuger.

*. *. *

Ikväll ska jag kolla på superettanfotboll. Halmstad-Örebro, HBK mot ÖSK. Två klassiska märken i svensk fotboll, båda i allsvenskan så sent som i fjol. Nu på skilda vägar; HBK mot snabbcomeback på högsta nivån, ÖSK mot eventuellt kval för att hejda fortsatt ras. Kvällens match kan bli helt avgörande för Halmstads del. Seger och allsvenskan 2023 är ett faktum trots två omgångar kvar. Jag håller tummarna, har gillat HBK ända sen ”Svängstas” dagar. Svängsta? Lars-Erik Larsson. Blekingebohem, omsusad HBK-center på 70-talet. Berömd för mycket, bl a för att ha visat rumpan för tränaren - och möjligen hela Örjans vall - när han vid något tillfälle blev utbytt. 

*. *. *

Jag säger inte att fotbollsspelare generellt bör markera sitt missnöje med tränarbeslut på just det sättet - men uppfriskande var han onekligen, Svängsta-Larsson. I mitt tycke alltså. Tränaren ifråga - han hette f ö Larsson han också - hade nog en annan uppfattning i ärendet. Dagens center i HBK heter Sadat Karim. En kontrast till Svängsta på alla sätt och vis: drar aldrig ner några brallor, gör sällan mål men alltid ett uppoffrande jobb för laget. Osjälvisk i överkant, skulle jag säga. Och just därför lätt att tycka om.

En bekantskap som berikade mitt liv

Dessa ständiga påminnelser om livets förgänglighet. Samma smärta varje gång. En till igår: Camil finns inte längre. Vi lärde känna varann för typ 25 år sen, genom våra döttrar. De var lag- och klasskompisar, fritidsbästisar. Camil och jag med respektive fru var handbollsföräldrar. Satt på läktaren i Söderkullahallen, åkte allt som oftast med även på bortamatcher. Och utvecklade snart en vänskap med ganska frekvent umgänge familjevis. Senare gled vi isär, exakt varför vet jag inte, men det var minst av allt Camil’s fel. Snarare mitt. Jag kunde vårdat vänskapen bättre. Fördjupat den, inte förminskat. Jag tyckte ju om Camil, lärde mig jättemycket av honom. Om livet. Hoppet. Viljestyrkan.

*. *. *

Camil med familj kom från Bosnien till Sverige. Offer för Balkankriget, bagaget fullt av krossade livsdrömmar. Camil själv med personlig erfarenhet av strider i frontlinjen. Om detta berättade han för mig en natt på ett stormpiskat hav. Såhär: vi hade åkt med snabbfärja (katamaran) från Trelleborg till Rostock för shopping. Skulle tillbaka samma kväll, beräknad hemkomst runt 20.00. Möttes av ett helt annat besked vid incheckningen i Rostock: stormvarning till sjöss, katamaranen inställd. Ersättningsfärja insatt klockan 22, ankomst Trelleborg i morron bitti. Jag blev ”svenskt” upprörd. Gnällig. Låg. Det var då Camil höjde rösten: ”hej kompis, ska jag berätta för dig vad problem är?” Sen fick jag en lektion jag aldrig glömde. Om verkliga problem. Om krig. Om livet, döden och de obefintliga alternativen.

*. *. *

Vad brydde sig Camil om en inställd snabbfärja? Vi blev f ö snart varse att beslutet var helt rätt. Vågorna gick skyhöga, sova var inte att tänka på. Den natten tror jag vi behövde, både Camil och jag. Han för att berätta ur sig, jag för att lyssna och lära mig veta hut. Man gnäller inte över struntsaker i en visdomsmans sällskap.

*. *. *

Jag hoppas och tror att Camil med familj fick ett gott ”andra” liv i Sverige och Malmö. Yrkesmässigt körde han buss ett tag, för att senare övergå till åkeribranschen. Ständigt på resande fot, men mest av allt hemkär. Lyckligt gift, stolt pappa och hängiven morfar. Senast jag hörde av honom lät allting positivt - och det var nu i år. Camil ringde upp när jag minst anade det, vi blev ju efterhand liksom telefonkompisar med ojämna intervaller mellan pratstunderna. Jag visste att han varit sjuk, tänkte att faran nog var över, att Camil gått segrande även ur den striden. Han nämnde inget som tydde på något annat. Kort därefter måste den fasansfulla sjukdomen släckt allt hopp. Idag går mina tankar till Camil’s nära och kära. Förlusten är deras, sorgen delas av många.

Vad vore livet utan boll?

Ligahandboll i Baltiskan. Allsvensk fotboll i tv. Hård onsdagskväll, sent i säng. Är man tillräckligt ding i bollen måste man ju inte välja eller välja bort; man kan avnjuta både ock. Handbollen direkt, fotbollen i eftersändning. Med facit i hand får man så begrunda sina misstag...

*. *. *

...som att jag cyklade till Baltiska hallen för att se HK Malmö mot OV Helsingborg. Den handboll HKM bjöd på där var inte värd någon publik överhuvudtaget. Att förlustsiffrorna stannade vid 23-26 var helt och hållet den unge målvakten Ebbe Håkanssons förtjänst. Han var ljuset i ett kompakt Malmömörker. Tappade bollar, fummel bortom all rim och reson, ingen geist, inget tempo; alltså, är detta standarden för årets HK-lag kan det bara sluta med nedflyttning. Fyra spelmål var vad man åstadkom i första halvlek, en fullständigt horribel siffra i dagens handboll. Det var liksom inte världsmästarna HKM mötte. Det var ett OV Helsingborg som av de flesta tippats i botten av ligan. Rätt eller fel återstår att se - men igår var det definitivt inte OV som framstod som ett bottenlag.

*. *. *

Väl hemma hade jag tänkt se AIK-Häcken. Det smög sig pga tekniskt strul med eftersändningen. Fick hålla tillgodo med klassikermötet IFK Norrköping-Helsingborgs IF. Klubbar som fanns och räknades redan när jag var barn. Vilket är så länge sedan att Helsingborg då fortfarande skrevs Hälsingborg, med ä. Här och nu har ingen av dem sin bästa tid men Norrköping säkrade via gårdagens 2-0-seger i alla fall det allsvenska kontraktet. HIF däremot. Akut nedflyttningshotat, i praktiken nästintill klart. Trots gamle landslagsikonen Granqvist som sportchef. Trots tränarbyte tidigt på säsongen. Trots desperata spelarköp under sommarfönstret. Eller vågar man säga tack vare? HIF har hursomhelst utvecklat en märklig förmåga att hamna i kris. Ofta självförvållad, känns det som.

*. *. *

Att två HIF-spelare just nu är under utredning för misstänkta sexualbrott - och därmed stängts av - kan klubben dock inte lastas för. Vuxna människor har ett eget ansvar. Elitfotbollsspelare dessutom ett kontrakt att förhålla sig till. Förmåner, förpliktelser, fet lön. Det hjälper inte alltid. MFF har skakats av liknande fall tidigare, Djurgården gör det nu. Spelarrekrytering från en internationell marknad är ett äventyr som kräver noggrannhet - men att klubbarna ska kunna förutse perversa avvikelser är lite mycket begärt.

Om MFF:s så kallade fiasko

Göteborg-MFF 2-1. MFF kommer sannolikt att sluta nånstans mellan sjätte och åttonde plats i årets fotbollsallsvenska. Fiasko? Givet självbild och målsättning: ja, absolut. Givet historik och objektivitet: nja, allt är relativt. Jag menar om 2022 ska kallas fiasko, vad var i så fall 1999? Då när MFF trillade ur allsvenskan, då när fotbolls-Malmö försattes i chock. Minnet är kort, fiaskoordet ibland lite långsökt. Misslyckande räcker, tycker jag. Guld varje år må vara ett uttalat mål - men icke desto mindre en vansinnig idé. Verklighetsfrånvänd, respektlös.

*. *. *

Kolla på Rosenborg i Norge. På FCK i Danmark. För att ta ett par närliggande exempel med ”MFF-status”. Inte heller dom har klarat att hålla ställningarna. Det finns alltid en konkurrens, alltid en tidsfaktor att beakta. Hegemonier som bryts, uppstickare redo att ta för sig när favoriter faller. En väg utför, en väg tillbaka. För fotbollen i stort kan viss rundgång på toppen vara bra, klart intressantare än mer av samma hela hela tiden. Med detta sagt var gårdagens match lite typisk årets MFF. Laget blandar och ger, hänger inte ihop. Saknar pondus, här och där även klass.

*. *. *

Ett snyggt ledningsmål hjälpte inte. Det borde det gjort - om MFF varit MFF, så att säga. Nu förlöstes ingenting av Kiese Thelins fullträff. Spelet fortsatte halta, energitillskottet uteblev. Buya Turay spred - efter en hygglig första halvlek - fatala nybörjarpassningar kring sig. Lewicki bjöd på 1-1, verkligen bjöd. Zeidan hängde inte riktigt med. A C tappade humöret, Hugo byttes ut trots att han var en ljusglimt. Sammantaget en ny gåtfull insats av MFF. Och någonstans en helt rättvis Göteborgsseger. Tungviktsmöte, sades det i tv. Ja jo okej. Etiketter överlever trender.

*. *. *

En klubb som upplever sin bästa tid nu - och inte igår - är BK Häcken på Hisingen. Fem poängs serieledning med fyra matcher kvar. Guldet klart? Det skulle jag ändå inte våga säga. Hammarby, enda återstående hotet, har ett betydligt lättare restprogram. På pappret, är väl säkrast att tillägga. Men säg att Bajen går rent...medan Häcken förlorar en match och kryssar i en annan. Då kommer champagnekorkarna att smälla på Söders höjder. Inte för att jag vill vara missunnsam, men jag hoppas på Häcken. Av ett enkelt skäl: Hammarby har vunnit allsvenskan förr, Häcken aldrig.

Mellan slott och kommentarsfält

Hej Sverigevänner. Det heter statsminister. Inte stadsminister. Sverige är en stat, inte en stad. Onödigt påpekande? Läs kommentarsfälten på sociala medier får du se. Anmärkningsvärt många skriver faktiskt ”stadsminister”. Inte mot bättre vetande utan i god tro. Varför SD-sympatisörer är kraftigt överrepresenterade vet jag inte. Möjligen säger det något om bildningsnivå men det är en ren lekmannagissning, i brist på vetenskapliga rön. Förresten, varför finns kommentarsfält? Vem eller vad gagnas av de spyor som kastas upp där? Den okunskap som exponeras öppet och fritt? Pajkastningen, propagandan, hatkampanjerna; allt anonymt. Vett & etikett? Inte mycket. I princip ingenting. Synd.

*. *. *

Nej, jag vill inte strypa det fria ordet. Jag tycker bara att skit bör spolas ner, av sanitära såväl som humanitära skäl. Debatt och meningsutbyte är både viktigt och bra - under civiliserade former. Som förr, när tidningarna hade insändarsidor. Sydsvenskans kallades Ordet, jag var själv delaktig i dess tekniska iordningställande åren runt millennieskiftet. Erinrar mig en speciell insändarskribent, ständigt återkommande men inte alltid publiceringsbar. Ämnet var hela tiden samma: migration, beskriven i katastrofala termer. Åsikterna balanserade liksom på gränsen, ibland grovt över med det synsätt som rådde då. Det blev som det blev: delar av skribentens alster hamnade i tidningen, annat gick direkt till ”runda arkivet”. Naturens reningsprocess, vill jag minnas att Ordetredaktör’n muttrade.

*. *. *

Häromdan läste jag att Björn Söder (SD) valts till Sveriges ordförande i OSSE (Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa). Ja min själ, den gamle insändarskribenten i egen hög person. Snacka om karriär. Från papperskorgen till pampsalongen. Vad säger nu detta? Att Söder ändrat uppfattning i migrationsfrågan? Mognat och så, kommit bort från det bruna tankegods som blev en snackis på Sydis insändaravdelning? Tror inte det. Vad utnämningen säger är att brunt blivit en färg i tiden. Idag är det okej att tycka som Söder tyckte redan typ 2002. Stänga gränser, skärpa regler, släcka hopp. Europa runt, mer eller mindre samma. Sko sig själv på andras tragedier. Som Söders partiledare sa i SVT:s Agenda igår kväll: ”den som kommer hit från krig får finna sig i försämringar, det måste ju ändå vara bättre än att dö”. 

*. *. *

Så talar en fullblodscyniker, nyss hemkommen från slott. Ja, det var ju där de satt, partierna på ”Kristerssons sida”. I slottsmiljö. För att enas kring ett regeringsunderlag. Dvs SD:s partiprogram vad gäller migration och människosyn. Valet av plats säger allt om kvartettens samlade självbild. Slott. Som vore de avgudade stjärnor. Kungligheter. Ufon. Kom ner på jorden och skäms. Tack.

Patetisk presskonferens

Har precis genomlidit de nya regeringspartiernas presskonferens. Lätt äckelframkallande faktiskt. M, KD och L i platt fall för SD. Partiet som tills ganska nyligen gick på gatorna och vrålade Bevara Sverige Svenskt - och i grunden inte förändrats ett dugg. Bara blivit lite ”finare” i kanterna och uttrycksformerna. Att budskapet är intakt vet alla som inte är sanningsförnekare. Det äckelframkallande är att M, KD och L nu upphöjer SD:s grumliga tankegods till seriös regeringspolitik för de kommande fyra åren (till att börja med). Migration, brott & straff; allt kring detta i regeringsförklaringen är klockren SD-politik, därom lämnades ingen i tvivel vid presskonferensen.

*. *. *

Undra på att Åkesson såg nöjd ut. Ja, inte bara han. Kristersson, den smilfinken, lismade och smörade nästan mer än vanligt inför SD-ledaren. Vad säljer man inte ut för att bli statsminister? Hedern? Jadå, gärna. Busch hoppar jag helst över, att hon som kristdemokrat med berått mod omfamnar SD bekräftar bara skenhelighetens mörker. Johan Pehrson? Reslig men ryggradslös, skulle jag säga. En liberal som väljer SD före S - eller för den delen C - är i mina ögon ingen Liberal. Nu hör jag åtminstone två av tio röstberättigade svenskar invända: hallå, SD fick 20 procent och blev största parti på ”Kristerssons sida”. Sant. Lika sant som att alla undersökningar visar att SD också är det mest avskydda partiet. I särklass. Och just pga den politik som M, KD och L inte tvekar att legitimera.

*. *. *

Sluthackat på maktgalna borgare och fega Sverigevänner. Fega? Ja, det menar jag att SD är. Annars hade man inte - som största parti i laget - frivilligt avstått ministerposter. Det handlar ju knappast om ödmjukhet, mer om taktiskt fulspel. Stå utanför och peka med hela handen, slippa ta eget ansvar, låta andra göra jobbet. Inflytande in absurdum, möjligt blott i politik. Om man som M, KD och L ställer upp som svansviftande knähundar alltså. Annars inte. Nu självrannsakan. Jag känner mig medskyldig till utvecklingen. Någonstans måste min generation ha misslyckats. Vi som trodde på människors lika värde. På Sverige som en humanitär stormakt. På den politiska mitten med dragning åt vänster. På solidaritet...usch, hade nästan glömt ordet.

*. *. *

Hur tänkte vi? Vad gjorde vi för fel? Hur kunde det bli som det blev? Exakt när och varför blev vi bekväma med avhumaniseringen? Vad lämnar vi efter oss till barn och barnbarn? Ett bättre Sverige? Ett sämre? Uppfattningar om sådant kan spreta, det begriper jag. Men här och nu känns Sverige både rått och kallt. Lite som en kraschad illusion. Något vackert som sjabblats bort. Tillståndet klargjordes av Lag Kristersson idag. Deprimerande nog.

I väntan på ett derby...

HF Karlskrona går som tåget i handbollsallsvenskan. Fyra raka segrar i säsongsupptakten, tre med utklassningssiffror. Det gläder mig. Även om mitt hjärta klappar lite mer för det andra Karlskronalaget i samma serie. IFK. Som å sin sida inlett tappert men olycksbådande: tre knappa förluster förutom segern mot bottentippade Torslanda, också den knapp. Frånsett bortapremiären mot Drott har IFK haft idel hemmamatcher, så någon eller några poäng till hade varit önskvärt. Särskilt som förväntade topplag står närmast på programmet: Kungälv, Amo.

*. *. *

Att IFK skulle få det svårt i allsvenskan var väntat. Uppflyttningen via kvalspel i två steg överraskade alla, klubben inte minst. Det fanns liksom ingen beredskap för succén. Ingen färdig plan, inget komplett lag givet den högre nivån. Nästan ingen tid heller för att rusta upp; kvalet pågick länge, när det väl var över hade eventuella förstärkningar hunnit bestämma sig för andra klubbar. Okej, Daniel Steen fick man på kroken. Amoikon med IFK-förflutet i ungdomsåren. Viktig förstås. 34 fyllda, ingen ålder på en begåvad playmaker. Kasta om siffrorna - och ut kommer en annan allsvensk profil i samma roll: Dalibor Doder i IFK Ystad. Elithandboll vid 43, fascinerande. På ”min tid” blev man oldboy vid 30 och föredetting vid 31.

*. *. *

23 november blir en stor handbollsdag i Karlskrona. Då möts HFK och IFK. Ett derby ingen såg komma...klubbarna har ju lekt i helt olika hagar de senaste tjugo åren. HFK, alias Hästö IF, i solen, IFK i skuggan. Vilket ter sig förbryllande när jag tänker tillbaka på mina barn- och ungdomsår i ”staun”. Under den perioden var det alldeles självklart att IFK var störst och bäst, resten var småklubb. Och så skulle det förbli, punkt. Man kan nästan jämföra med om MFF plötsligt skulle förlora sin särställning inom Malmöfotbollen. En kittlande tankefigur - men realistisk? Inte precis. Vad som senare gick snett för IFK - respektive rätt för Hästö IF - vet jag inte. Kanske det enkla faktum att tiden aldrig står still?

*. *. *

Hursomhelst. Frugan och jag har redan bokat hotell till den 23/11. Matchbiljetterna är väl inte släppta, ska ringa IFK:s kansli och kolla när. Nostalgi på hög nivå kräver noggrann och tidig planering. Det var lättare förr när man kunde klänga i ribbstolarna i gamla Sparrehallen för att få en glimt av topphandboll. Av Alex och Bark och Fredin - och alla dom andra IFK-hjältarna. Idag spelas matcherna i nåt nytt och fräscht bygge som heter Birnova Arena. Nere vid kajen hyggligt nära Karlskrona centrum, om jag tolkar kartan korrekt. Längtar.

Kan Häcken knyta säcken?

Häcken vann den så kallade seriefinalen mot Djurgården, 1-0. Blytunga tre poäng i jakten på allsvenskt guld. Återstår gör bara att knyta ihop säcken - vilket förvisso inte brukar vara så bara. Jag tror dock att Häcken fixar det. Av egen kraft. Laget verkar så välbyggt och stabilt, ingenting låter ana en plötslig svacka i slutet. Stabiliteten går f ö att utläsa i siffror: Häcken har två ynka förluster på hela säsongen, inget annat lag har färre än fem. Vore det inte för de onödigt många kryssen - fyra på rad nyligen, nio totalt - kunde Hisingeklubben lagt skumpan på kylning redan nu. 54 gjorda mål är också starka papper. Djurgården, näst bäst, har gjort 46. Kalmar som i skrivande stund är trea står på blygsamma 31. Samma antal som Häcken släppt in.

*. *. *

Ja ja, med siffror kan man bevisa allt och ingenting. Men faktum är att Häcken spelar en positiv fotboll. Anfallsinriktad, kreativ, smart, snabb. Vilket kompenserar för blottorna bakåt. Om man nu ska tala om blottor i ett lag som efterhand blivit allt bättre även i det defensiva. Ta en mittback som Johan Hammar. En av alla dessa spolade MFF-plantor som blommat upp i ny miljö. Jag gillar honom skarpt - men viktigast är förstås att Häckentränaren Högmo tycks göra det. Det är under honom Hammar blivit ordinarie klippa, innan for han lite in och ut från startelvan. Högmo förresten. Gissar att han har stor del i Häckens förvandling. Från potent men svajigt till kompetent och stadigt. Träffsäkra värvningar är en annan faktor, nog så betydelsefull. Låter det som jag hyllar ett mästarlag? Inte än. Men gärna.

*. *. *

Årets målvaktsräddning? Måste vara svårt att överträffa den Ismael Diawara bjöd på i gårdagens MFF-match mot Värnamo. Tänker på skottet från gästernas skicklige brasse Magashy i andra halvlek. Som gjort för ett drömmål - om det inte vore för Diawara’s pantersprång. Fantastiskt.

*. *. *

0-0, 0-1, 0-0. MFF:s tre senaste resultat hemma i ”borgen” stryker under det redan uppenbara: årets lag håller inte måttet, årets tränarcirkus gör det inte heller. MFF borde kunna bättre - på alla plan. Å andra sidan: allsvenskt guld 2020 och 2021, ett tredje på raken hade sprängt sannolikhetsläran i bitar. Vilket dock inte ursäktar de spelmässiga prestationerna. 0-0 mot Värnamo var närmast tursamt; Diawara i buren kan ta åt sig äran av poängen. Framåt saknades - än en gång - allt vad kvalité heter i MFF. 270 mållösa minuter ljuger inte...

*. *. *

...men se på tusan. Både Pena och Buya Turay i MFF:s startelva. Antar att Hareide kände sig nödd och tvungen till viss förrådsinventering. Han kan ju inte köra hur hårt som helst med gamla favoriter. Tyvärr stärkte väl varken Pena eller Buya sina aktier. De var absolut inte sämre än någon annan - fast inte bättre heller. Tvivlar på att de trivs i MFF, det ser inte så ut. Kanske för att de väntat sig mer, liksom av allting. Speltid, framgångar, klubbtillhörigheten. Av sig själva? En annan och helt öppen fråga. Presenteras man som stjärna kan det nog vara lätt att tappa ödmjukheten. Jag menar generellt, hur just Pena och Buya ser på sina roller som yrkesmän i fotboll vet endast dom. Och MFF, möjligen.

Skandal pyramidal...

Europa league: MFF-Union Berlin 0-1. I förrgår skrev jag om fotbollens s k supporterkultur. Igår åskådliggjordes ytterligare ett skräckexempel. Bengaler, raketer och knallskott över Malmö stadion mitt under pågående match. Rök, dimma, kaos. Utrymning av planen, halvtimmeslångt avbrott. Kravallutrustad polis. Lite idrott, mycket upplopp. Avsändare: bortalagets supportersektion. Där påtagligt många var maskerade. Vilket inte hindrade Union Berlins spelare från att ställa upp för gemensamt firande efter slutsignalen. Osmakligt? Minst sagt. Men typiskt.

*. *. *

Klubbarna vågar liksom inte konfrontera buset. Gömmer sig hellre bakom det självklara: de flesta i supporterklacken deltar inte aktivt i några sabotage. Och då tar man alla i famn, även det maskerade avskummet. Bekvämast så. Man ska inte kollektivbestraffa, aja baja. Då kan man få med experthuliganen i tv att göra. Bojan Djordjic alltså. Han var ovanligt vansinnig igår kväll. Inte för all pyroteknik som orsakade kaoset, utan för ifrågasättandet av dess existensberättigande. Utan bengaler ingen fotbollsfest, menade Djordjic. Inte? Jag hade klarat mig bra utan. Barnen också, tror jag. Elda kan man göra i valborgsbrasan, faan inte på fotboll. Hur föddes den idén? Av vem? Rött kort, tack.

*  *  *

Matchen? Berlin åkte på en utvisning strax före pausvilan. MFF spelade elva mot tio under den uppstyckade andra halvleken, klarade knappt att skapa en målchans värd namnet. Med all respekt för motståndet - tabelletta i Bundesliga just nu - ännu en svag prestation av Di Blåe. Synd att fokus hamnade på skandalscenerna runt om, det gjorde att relevanta frågor kring Hareide’s coaching uteblev. Typ denna: varför använder MFF-tränaren inte de utomnordiska tillskotten i spelartruppen? Pena, Buya, Chalus, Lomotey; alla har sjunkit i rang sedan Hareide kom. Underkänner han klubbens värvningar? Klarar han inte att hantera dem? Kommunicera, respektera. Nånting skaver, diffust vad.

Uffe, va’gör du?

”Sverige behöver en ny regering och på min sida är vi överens och redo”. Sa moderatledaren Ulf Kristersson om och om igen under hela valrörelsen. Och på själva valnatten förstås, när segern var ett faktum. Nu har det snart gått fyra veckor och såvitt jag vet styrs Sverige fortfarande av en s-regering. Alltmedan Kristersson sonderar, som det heter. ”Överens och redo” är glömt, ”ingenting är klart förrän allting är klart” det nya mantrat. Så kan det gå när man tar Brune Petter i båten. Lätt att ro, svårt att angöra en brygga.

*. *. *

Nu tror jag i och för sig att Kristersson får ihop det. Kanske nästa vecka. Eller nästa igen. Han har inget val, varken moraliskt eller politiskt. I november ska höstbudgeten läggas fram, det påskyndar ju rimligen processen. Tänk om man finge vara en fluga på väggen. Avlyssna diskussionerna. Höra hur Uffe kryper för Jimmie. Hur Ebba trånar efter en ministertaburett, helst en där hon får synas i tv jättemycket. Hur Johan P bemöter Brune Petter’s vägran att släppa in honom - eller någon annan liberal - i regeringen. Mycket man missar när man inte är fluga, suck.

*. *. *

En bit på väg har han ändå kommit, lagbyggare Ulf Kristersson. Talmansfrågan löstes smidigt om än osnabbt; Julia Kronlid (sd) som andre vice passerade först efter visst omröstningstumult. Läste förresten att hon är ”djupt troende”, det låter ju rart. Fast suspekt. Djupt troende och Sverigedemokrat...nja, tillåt mig tycka att det är en egendomlig kombo. Utskottsplatserna har också fördelats. Kristersson smörade stort för SD även här: fyra ordförandeposter, lika många vice. Tunga utskott som justitie och utrikes i händerna på partiet som tills ganska nyligen var paria.

*. *. *

Politik är det möjligas konst, lär någon ha sagt. Jag skulle nog säga att det i hög grad är det omöjligas. Inga namn, men vissa på ordförandelistan i utskotten får mig att kallsvettas. Hur tänkte Kristersson där? Gav han upp inför fakta? SD blev ju marginellt större än M i valet, fick legitim rätt att ställa krav. Eller var det priset moderatledaren betalde för att slippa ”Petter” i regeringen? Kohandel, rävspel, eftergifter. Synd om Kristersson? Inte det minsta. Han har själv valt sida och sällskap. Och när ”allting är klart” kan han titulera sig statsminister, jag antar att det var huvudsaken.

Uppställning för avhyvling...

Det kan möjligen bero på min aktningsvärda ålder - men: vissa fenomen i tiden har jag svårt att förstå hur jag än försöker. Som detta att allsvenska fotbollslag ska rada upp sig inför supporterbergen efter avslutad match. För att få domen liksom. Vid seger smörat slick, vid förlust spott och spe. Nej, jag ska inte generalisera. Det finns supporters som stöttar sitt lag i med- och motgång. Flertalet, närmre bestämt. Men oavsett tycker jag inte att spelare och tränarstab har några förpliktelser gentemot ”berget”. Jo, absolut under pågående match genom att kämpa väl och göra sitt yttersta. Vilket jag utgår från att alla gör, något annat vore ju helt sensationellt. Därefter borde man dock med rak rygg kunna få gå direkt till omklädningsrummet - och slippa omvägen till ”domstolen”. Så gjorde man förr, kan jag berätta.

*. *. *

Okej, det är snyggt att spelare tackar fansen. Jag fattar grejen. Och jämförelser med flydda tider är alltid vanskligt; när jag var ung fanns ingen supporterkultur liknande dagens. Inga bengaler (tack och lov). Inga tifon. Inga organiserade massor med inflytande över favoritklubbens göranden och låtanden. Det var mer att man opererade i små grupper. Eller helt ensam. Smygbeundrade hjältarna, höll distans. Några pampiga hymner till lagens ära existerade inte, bara ramsor av typen ”heja grabbar friskt humör” eller ”ettan kom, tvåan kom, trean kommer så småningom”. Sistnämnda när det vädrades målkalas. Pinsamt? Inte då för länge, länge sen. Man visste inte bättre. Ramsornas värsting var f ö inte uppfunnen: ”andra sidan är ni klara?” Lanserades på 1970-talet, kan höras än idag. Den är faan i mig pinsam - särskilt när andra sidan inte svarar ”jajamensan fattas bara”.

*. *. *

Men för att återvända till nuet och avarterna i de moderna uttrycksformerna. Skräckexemplen återkommer med jämna mellanrum. För inte så länge sen var det MFF:s spelare och dåvarande tränare (Georgson) som krälade inför de egna s k fansen efter en förlorad match. Offentlig skampåle liksom. Verbala förödmjukelser, övergående i ett slags försoningsförhandlingar innan spelarna kan lomma iväg till dusch och omklädning. Va’faan är det? När, hur och varför fick fotbollsfans sån makt? Vem bestämmer när en tränare gjort sitt? Officiellt klubben förstås. Men indirekt supportrarna, är jag rädd. Står de bara länge nog med sina plakat och banderoller - och röstresurser - på temat ”byt tränare”...ja, då ökar sannolikheten dramatiskt att det blir så. Milos Milojevic i MFF är ett misstänkt exempel, bland flera. Klubbarna ska vara rädda om sina fans, absolut, men inte rädda för.

*. *. *

Nu senast var det Mjällby som tvingades (?) ställa upp för en avhyvling. Måndagens snöpliga 1-2-förlust mot Värnamo - självmål i slutminuten - blev för mycket för vissa tillresta fans. Invektiven haglade över laget vid det obligatoriska tacket efteråt. Jag såg det inte själv men källan är säkrast tänkbara: andra tillresta Mjällbyfans som kände sekundärskam över pöbelns agerande och var snabbt ute med ett avståndstagande på sociala medier. Bra att komma ihåg: på supporterbergen står en betydande andel barn och ungdomar. Vuxna som råskäller och gallskriker på deras idoler - förutom på domare och motståndare - sänder ut väldigt märkliga signaler. Om fotboll i smått, om livet i stort.

Guldkorn från allsvenskan

0-0 låter aldrig kul, men gårdagens möte mellan MFF och Hammarby var definitivt bättre än sitt resultat. MFF:s forcering i slutet, Hammarbys klass och kreativitet matchen igenom. Viljan som övergick i närmast desperation, allt för de tre poängen. Det blev alltså vars en. Vilket kändes rimligt - men möjligen lite snöpligt för MFF. Som ju vid seger hade klättrat förbi Hammarby i tabellen, tagit över tredjeplatsen och fått ”korn” på Europa. Nu blir det svårt. Förvisso inte omöjligt; sex omgångar återstår, 18 poäng att spela om. Inget är hugget i sten, självklart inte.

*. *. *

Givet gårdagens match är det förstås svårt och hävda att den aktuella tabellen ljuger. Hammarby var länge det dominerande laget, MFF hade fullt upp med att försvara sig. I den delen gjordes strålande insatser av mittbacksparet Nielsen/Hadzikadunic. Uppryckningen i MFF kom med bytena. Hugo Larsson, Toivonen och Christiansen in, Rieks (skadad), Zeidan och Sejdiu ut. Där tillfördes en kvalité som förändrade matchbilden sista 20-25. Då fick Hammarbys unge målvakt Dovin jobba för sin nolla, någon räddning var smått fenomenal. Samtidigt: nånting skaver med årets MFF. Kan vara saknaden efter Antonio Colak. Kiese Thelin i all ära, de skorna fyller han inte riktigt.

*. *. *

I tv sa experterna att 0-0 var en förlust för båda lagen. Detta med - något långsökt - anspelning på guldstriden. Och innan Djurgården tagit sina ”givna” poäng mot Degerfors. En profetia som sket sig rejält. Djurgården föll 0-3, Hammarby och MFF tog i själva verket in var sin pinne. Utan att komma särskilt nära, bör väl påpekas. Häcken kunde gjort ett miniryck idag - men icke: 1-1 borta mot Varberg. Det enda av topplagen som vann i den här omgången var Kalmar, 2-0 över Helsingborg. Allt sammantaget gynnsamt för tabellen: Djurgården och Häcken 48 poäng, Hammarby 43, MFF, Kalmar och AIK 41. Och härnäst möts toppduon inbördes. Kryss där vore mumma för ”jaktlaget”. 

*. *. *

Roligast idag: Kalmarmålvakten Ricardo Friedrich. Tyskbrasse med spektakulär spelstil. Ett par suveräna räddningar mot HIF, några utflykter som inte finns i målvaktsboken. Allt för nollan och rätt mycket för publiken. Traditionen ej att förglömma: efter varje hållen nolla bjuder Friedrich lagkompisarna på fika. ”Kaaanelbulle”, som han sa med brasiliansk accent i tv-intervjun. Trevlig kille, lätt att tycka om. Näst roligast: Filip Bohman gjorde mål för Varberg! Vilket visar att smultron växer även i Skurup. Bohman kommer därifrån, lirade division 5-fotboll ganska länge innan han ”skärpte sig”. Via Lund och Olympic i Malmö anslöt han till Varberg i somras, upptäckt (förmodar jag) av den fördomsfrie tränaren Jocke Persson. Late bloomer brukar de kallas, spelare som Bohman, 26. Dagens mål var hans första i allsvenskan. Grattis, grattis.