Det kan möjligen bero på min aktningsvärda ålder - men: vissa fenomen i tiden har jag svårt att förstå hur jag än försöker. Som detta att allsvenska fotbollslag ska rada upp sig inför supporterbergen efter avslutad match. För att få domen liksom. Vid seger smörat slick, vid förlust spott och spe. Nej, jag ska inte generalisera. Det finns supporters som stöttar sitt lag i med- och motgång. Flertalet, närmre bestämt. Men oavsett tycker jag inte att spelare och tränarstab har några förpliktelser gentemot ”berget”. Jo, absolut under pågående match genom att kämpa väl och göra sitt yttersta. Vilket jag utgår från att alla gör, något annat vore ju helt sensationellt. Därefter borde man dock med rak rygg kunna få gå direkt till omklädningsrummet - och slippa omvägen till ”domstolen”. Så gjorde man förr, kan jag berätta.
*. *. *
Okej, det är snyggt att spelare tackar fansen. Jag fattar grejen. Och jämförelser med flydda tider är alltid vanskligt; när jag var ung fanns ingen supporterkultur liknande dagens. Inga bengaler (tack och lov). Inga tifon. Inga organiserade massor med inflytande över favoritklubbens göranden och låtanden. Det var mer att man opererade i små grupper. Eller helt ensam. Smygbeundrade hjältarna, höll distans. Några pampiga hymner till lagens ära existerade inte, bara ramsor av typen ”heja grabbar friskt humör” eller ”ettan kom, tvåan kom, trean kommer så småningom”. Sistnämnda när det vädrades målkalas. Pinsamt? Inte då för länge, länge sen. Man visste inte bättre. Ramsornas värsting var f ö inte uppfunnen: ”andra sidan är ni klara?” Lanserades på 1970-talet, kan höras än idag. Den är faan i mig pinsam - särskilt när andra sidan inte svarar ”jajamensan fattas bara”.
*. *. *
Men för att återvända till nuet och avarterna i de moderna uttrycksformerna. Skräckexemplen återkommer med jämna mellanrum. För inte så länge sen var det MFF:s spelare och dåvarande tränare (Georgson) som krälade inför de egna s k fansen efter en förlorad match. Offentlig skampåle liksom. Verbala förödmjukelser, övergående i ett slags försoningsförhandlingar innan spelarna kan lomma iväg till dusch och omklädning. Va’faan är det? När, hur och varför fick fotbollsfans sån makt? Vem bestämmer när en tränare gjort sitt? Officiellt klubben förstås. Men indirekt supportrarna, är jag rädd. Står de bara länge nog med sina plakat och banderoller - och röstresurser - på temat ”byt tränare”...ja, då ökar sannolikheten dramatiskt att det blir så. Milos Milojevic i MFF är ett misstänkt exempel, bland flera. Klubbarna ska vara rädda om sina fans, absolut, men inte rädda för.
*. *. *
Nu senast var det Mjällby som tvingades (?) ställa upp för en avhyvling. Måndagens snöpliga 1-2-förlust mot Värnamo - självmål i slutminuten - blev för mycket för vissa tillresta fans. Invektiven haglade över laget vid det obligatoriska tacket efteråt. Jag såg det inte själv men källan är säkrast tänkbara: andra tillresta Mjällbyfans som kände sekundärskam över pöbelns agerande och var snabbt ute med ett avståndstagande på sociala medier. Bra att komma ihåg: på supporterbergen står en betydande andel barn och ungdomar. Vuxna som råskäller och gallskriker på deras idoler - förutom på domare och motståndare - sänder ut väldigt märkliga signaler. Om fotboll i smått, om livet i stort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar