Häcken vann den så kallade seriefinalen mot Djurgården, 1-0. Blytunga tre poäng i jakten på allsvenskt guld. Återstår gör bara att knyta ihop säcken - vilket förvisso inte brukar vara så bara. Jag tror dock att Häcken fixar det. Av egen kraft. Laget verkar så välbyggt och stabilt, ingenting låter ana en plötslig svacka i slutet. Stabiliteten går f ö att utläsa i siffror: Häcken har två ynka förluster på hela säsongen, inget annat lag har färre än fem. Vore det inte för de onödigt många kryssen - fyra på rad nyligen, nio totalt - kunde Hisingeklubben lagt skumpan på kylning redan nu. 54 gjorda mål är också starka papper. Djurgården, näst bäst, har gjort 46. Kalmar som i skrivande stund är trea står på blygsamma 31. Samma antal som Häcken släppt in.
*. *. *
Ja ja, med siffror kan man bevisa allt och ingenting. Men faktum är att Häcken spelar en positiv fotboll. Anfallsinriktad, kreativ, smart, snabb. Vilket kompenserar för blottorna bakåt. Om man nu ska tala om blottor i ett lag som efterhand blivit allt bättre även i det defensiva. Ta en mittback som Johan Hammar. En av alla dessa spolade MFF-plantor som blommat upp i ny miljö. Jag gillar honom skarpt - men viktigast är förstås att Häckentränaren Högmo tycks göra det. Det är under honom Hammar blivit ordinarie klippa, innan for han lite in och ut från startelvan. Högmo förresten. Gissar att han har stor del i Häckens förvandling. Från potent men svajigt till kompetent och stadigt. Träffsäkra värvningar är en annan faktor, nog så betydelsefull. Låter det som jag hyllar ett mästarlag? Inte än. Men gärna.
*. *. *
Årets målvaktsräddning? Måste vara svårt att överträffa den Ismael Diawara bjöd på i gårdagens MFF-match mot Värnamo. Tänker på skottet från gästernas skicklige brasse Magashy i andra halvlek. Som gjort för ett drömmål - om det inte vore för Diawara’s pantersprång. Fantastiskt.
*. *. *
0-0, 0-1, 0-0. MFF:s tre senaste resultat hemma i ”borgen” stryker under det redan uppenbara: årets lag håller inte måttet, årets tränarcirkus gör det inte heller. MFF borde kunna bättre - på alla plan. Å andra sidan: allsvenskt guld 2020 och 2021, ett tredje på raken hade sprängt sannolikhetsläran i bitar. Vilket dock inte ursäktar de spelmässiga prestationerna. 0-0 mot Värnamo var närmast tursamt; Diawara i buren kan ta åt sig äran av poängen. Framåt saknades - än en gång - allt vad kvalité heter i MFF. 270 mållösa minuter ljuger inte...
*. *. *
...men se på tusan. Både Pena och Buya Turay i MFF:s startelva. Antar att Hareide kände sig nödd och tvungen till viss förrådsinventering. Han kan ju inte köra hur hårt som helst med gamla favoriter. Tyvärr stärkte väl varken Pena eller Buya sina aktier. De var absolut inte sämre än någon annan - fast inte bättre heller. Tvivlar på att de trivs i MFF, det ser inte så ut. Kanske för att de väntat sig mer, liksom av allting. Speltid, framgångar, klubbtillhörigheten. Av sig själva? En annan och helt öppen fråga. Presenteras man som stjärna kan det nog vara lätt att tappa ödmjukheten. Jag menar generellt, hur just Pena och Buya ser på sina roller som yrkesmän i fotboll vet endast dom. Och MFF, möjligen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar