Dessa ständiga påminnelser om livets förgänglighet. Samma smärta varje gång. En till igår: Camil finns inte längre. Vi lärde känna varann för typ 25 år sen, genom våra döttrar. De var lag- och klasskompisar, fritidsbästisar. Camil och jag med respektive fru var handbollsföräldrar. Satt på läktaren i Söderkullahallen, åkte allt som oftast med även på bortamatcher. Och utvecklade snart en vänskap med ganska frekvent umgänge familjevis. Senare gled vi isär, exakt varför vet jag inte, men det var minst av allt Camil’s fel. Snarare mitt. Jag kunde vårdat vänskapen bättre. Fördjupat den, inte förminskat. Jag tyckte ju om Camil, lärde mig jättemycket av honom. Om livet. Hoppet. Viljestyrkan.
*. *. *
Camil med familj kom från Bosnien till Sverige. Offer för Balkankriget, bagaget fullt av krossade livsdrömmar. Camil själv med personlig erfarenhet av strider i frontlinjen. Om detta berättade han för mig en natt på ett stormpiskat hav. Såhär: vi hade åkt med snabbfärja (katamaran) från Trelleborg till Rostock för shopping. Skulle tillbaka samma kväll, beräknad hemkomst runt 20.00. Möttes av ett helt annat besked vid incheckningen i Rostock: stormvarning till sjöss, katamaranen inställd. Ersättningsfärja insatt klockan 22, ankomst Trelleborg i morron bitti. Jag blev ”svenskt” upprörd. Gnällig. Låg. Det var då Camil höjde rösten: ”hej kompis, ska jag berätta för dig vad problem är?” Sen fick jag en lektion jag aldrig glömde. Om verkliga problem. Om krig. Om livet, döden och de obefintliga alternativen.
*. *. *
Vad brydde sig Camil om en inställd snabbfärja? Vi blev f ö snart varse att beslutet var helt rätt. Vågorna gick skyhöga, sova var inte att tänka på. Den natten tror jag vi behövde, både Camil och jag. Han för att berätta ur sig, jag för att lyssna och lära mig veta hut. Man gnäller inte över struntsaker i en visdomsmans sällskap.
*. *. *
Jag hoppas och tror att Camil med familj fick ett gott ”andra” liv i Sverige och Malmö. Yrkesmässigt körde han buss ett tag, för att senare övergå till åkeribranschen. Ständigt på resande fot, men mest av allt hemkär. Lyckligt gift, stolt pappa och hängiven morfar. Senast jag hörde av honom lät allting positivt - och det var nu i år. Camil ringde upp när jag minst anade det, vi blev ju efterhand liksom telefonkompisar med ojämna intervaller mellan pratstunderna. Jag visste att han varit sjuk, tänkte att faran nog var över, att Camil gått segrande även ur den striden. Han nämnde inget som tydde på något annat. Kort därefter måste den fasansfulla sjukdomen släckt allt hopp. Idag går mina tankar till Camil’s nära och kära. Förlusten är deras, sorgen delas av många.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar