Har precis genomlidit de nya regeringspartiernas presskonferens. Lätt äckelframkallande faktiskt. M, KD och L i platt fall för SD. Partiet som tills ganska nyligen gick på gatorna och vrålade Bevara Sverige Svenskt - och i grunden inte förändrats ett dugg. Bara blivit lite ”finare” i kanterna och uttrycksformerna. Att budskapet är intakt vet alla som inte är sanningsförnekare. Det äckelframkallande är att M, KD och L nu upphöjer SD:s grumliga tankegods till seriös regeringspolitik för de kommande fyra åren (till att börja med). Migration, brott & straff; allt kring detta i regeringsförklaringen är klockren SD-politik, därom lämnades ingen i tvivel vid presskonferensen.
*. *. *
Undra på att Åkesson såg nöjd ut. Ja, inte bara han. Kristersson, den smilfinken, lismade och smörade nästan mer än vanligt inför SD-ledaren. Vad säljer man inte ut för att bli statsminister? Hedern? Jadå, gärna. Busch hoppar jag helst över, att hon som kristdemokrat med berått mod omfamnar SD bekräftar bara skenhelighetens mörker. Johan Pehrson? Reslig men ryggradslös, skulle jag säga. En liberal som väljer SD före S - eller för den delen C - är i mina ögon ingen Liberal. Nu hör jag åtminstone två av tio röstberättigade svenskar invända: hallå, SD fick 20 procent och blev största parti på ”Kristerssons sida”. Sant. Lika sant som att alla undersökningar visar att SD också är det mest avskydda partiet. I särklass. Och just pga den politik som M, KD och L inte tvekar att legitimera.
*. *. *
Sluthackat på maktgalna borgare och fega Sverigevänner. Fega? Ja, det menar jag att SD är. Annars hade man inte - som största parti i laget - frivilligt avstått ministerposter. Det handlar ju knappast om ödmjukhet, mer om taktiskt fulspel. Stå utanför och peka med hela handen, slippa ta eget ansvar, låta andra göra jobbet. Inflytande in absurdum, möjligt blott i politik. Om man som M, KD och L ställer upp som svansviftande knähundar alltså. Annars inte. Nu självrannsakan. Jag känner mig medskyldig till utvecklingen. Någonstans måste min generation ha misslyckats. Vi som trodde på människors lika värde. På Sverige som en humanitär stormakt. På den politiska mitten med dragning åt vänster. På solidaritet...usch, hade nästan glömt ordet.
*. *. *
Hur tänkte vi? Vad gjorde vi för fel? Hur kunde det bli som det blev? Exakt när och varför blev vi bekväma med avhumaniseringen? Vad lämnar vi efter oss till barn och barnbarn? Ett bättre Sverige? Ett sämre? Uppfattningar om sådant kan spreta, det begriper jag. Men här och nu känns Sverige både rått och kallt. Lite som en kraschad illusion. Något vackert som sjabblats bort. Tillståndet klargjordes av Lag Kristersson idag. Deprimerande nog.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar