Tre små ord

Har man inget särskilt att säga eller skriva ska man låta bli. Ett undantag dock, en dag som denna:
Gott Nytt År.

S E

Ingen lyckad Lugiskyltning

Skyltsöndag för Lugi i tv. Damerna först, mot Sävehof. Herrarna sen, mot Ystad. Dessvärre noll points – och inte mycket till vinröd handbollspropaganda heller. Synd med tanke på tillfället.
Damlaget såg annars ut att kunna skrälla, ledde med tre bollar i paus. Men ack vilken falsk signal; så fort Sävehof skruvade upp tempot och skärpan förvandlades Lugi till slagpåse. 10-19 i andra halvlek, 22-28 totalt. Klasskillnad när det verkligen gällde.
Kanske var det tv-frossa som drabbade Lugidamerna. Eller också är de inte bättre än så här i förhållande till elitseriens toppskikt. En julros dock till målvakten Sanna Åstrand, hennes första halvlek var rent formidabel.
Lugis herrar förlorade på ett annat sätt. Hårfint, nämligen. 28-30 efter intensiv kamp ända in i slutsekunderna. Ystad kändes aningen hungrigare – men framförallt bättre rustat i vänsterniopositionen. Där matchade Lugi en alltjämt ”skottskadad” (men märkligt nog EM-nominerad) Kim Ekdahl Du Rietz medan Ystad å sin sida kunde släppa loss en fullt kurant kanoniär vid namn Björn Grön. Skillnaden blev som tydligast i slutfasen; Grön gjorde ett par otroligt viktiga mål just då, Du Rietz tordes (eller kunde) inte skjuta överhuvudtaget.
Forsmoo på högernio sköt förvisso desto bättre. Tio mål, om jag räknade rätt. Men en bössa gör ingen armé, det var väl det Lugi fick erfara denna afton.
H 43 förbigår vi med tystnad…

S E

Snön faller, minnena vaknar...

Vitt ute. Härligt. Påminner om barndomens jular i Småland och Blekinge. 1950-talet. Sparkstöttingens glansdagar, kälkens och skidornas givna plats i folkhemmet. Då när snön var lika säker som amen på julottan.
Det var tider det. Om man nu inte inbillar sig alltihop; minnet har ju ofta en tendens att försköna det avlägsna, sudda ut det mindre angenäma. Kanske förekom slaskjular även förr, kanske har man bara glömt hur det egentligen var.
Julklappar fick man i alla fall, det är jag helt säker på. Ritblock och kritor, alltid. En gång en - ost. Jag hade s a s snöat in på en sån där julost i rött papper, kladdat ner det på min önskelista. Och tomten var minsann snäll och tillmötesgående redan då.
Men annars var det en märklig tid, kan man så klart tycka nu i efterhand. Ingen tv t ex. Inga datorer. Ingen Zlatan. Inga pizzor, bara korv. Inga ishallar, bara månskensrinkar. Ingen svininfluensa, bara grisfötter.
Hur överlevde man?
Tänker jag idag, den 17 december 2009. När snön ligger vit på marken precis som förr. Saknar min sparkstötting, mest av allt.

S E

Fotbollens gräddfilsglidare

Läser en kvällstidningskrönikör som retar sig på att Landskrona Bois supporters inte gör vågen för Henke Larsson som ny tränare. Det förvånar mig. Att krönikören retar sig alltså.
Jag hade nog inte heller gjort vågen om jag varit Boisanhängare. Inte sådär utan vidare. Jag menar, vad är det för fel på riktiga tränare? Larsson saknar all utbildning, all erfarenhet av att leda ett lag. Visst, han har sitt namn och sina odiskutabla meriter som spelare – men när och för vem har det per automatik inneburit en lyckad tränarkarriär?
Jag vet på rak arm ingen.
Det är möjligt att Henke Larsson kan bli den förste. Att han är ett unikum som står över alla krav på adekvat utbildning. Uppenbarligen tycker han det själv.
Eller också är det Landskrona Bois som felsatsar. Igen. Och krönikören som skjuter åt fel håll. Igen. Det ger sig i sinom tid…
…och för övrigt noterar jag att Marcus Allbäck utsetts till ny assisterande förbundskapten. Det börjar bli trångt i gräddfilen.

S E

Lugis nya etikett

Swinging Lugi sa man förr.
Winning Lugi får man väl säga nu.
Handbollslaget som genom åren växlat form med minutintervaller har bytt skepnad. Elva raka matcher utan förlust. Nio vunna, två oavgjorda. Och detta i en elitserie som verkar jämnare än på länge. Alla slår alla – men ingen slår nya stabila Lugi. Hur kul är inte det på en vinröd skala?
Själv är jag sådär skamset glad. Som man blir när det visar sig att man har haft fel.
Jag var ju inte direkt sen att faktiskt ifrågasätta Lugi i början av säsongen. Dubbelkommandot på tränarposten, inte minst. Jag tyckte rollfördelningen var diffus, att laget coachades lite huller om kludder.
Min dummer.
Ulf Sandgren och Johan Zanotti är handbollsprofessorer på riktigt, det borde jag förstått. Zanotti känner jag dessutom sedan gammalt, hans vinnarskalle saknar faan i mig motstycke. Så all cred åt tränarparet, de har sin självklara del i succén.
En annan plusfaktor är säsongens värvningar på spelarsidan. Med Sebastian Lindell har lagets högersida plötsligt blivit väl så vass som vänsterflanken. Med Kim Johansson som linjekrigare har järnviljan fått ett skäggigt ansikte, för motståndarna säkert smått skräckinjagande.
Som det känns just nu kan ”nya” Lugi vinna SM-guld. Med reservation för återfall…

S E

Malmö på kant med kantspelet

HK Malmö-Alingsås HK 26-31.
Glöm siffrorna, de ljuger. Alingsås körde över Malmö, uppträdde precis så retat som jag befarat. Vilken pondus! Vilket tempo! Mycket imponerande.
10-20 var ställningen i paus, Alingsås verkade göra mål efter behag på ett lamslaget Malmö. Tur att västgötarna slog av på takten i andra halvlek – och förvisso starkt av Malmö att resa sig ur förnedringen. Nu blev ju förlusten till slut ganska snygg, åtminstone rent siffermässigt. Missvisande hedersam, skulle man också kunna säga.
Spelmässigt blev matchen en påminnelse om HK Malmös uppenbara svagheter. Kantspelet t ex. Blondell och Gren till höger, Torstensson och Josefsson till vänster. Det händer för lite i de positionerna, görs alldeles för få mål. Inte ett enda från högerstruten mot Alingsås, bara något enstaka på kontring (Torstensson). Just här var klasskillnaden som tydligast mellan lagen – Alingsås kantskyttar gjorde mängder av mål. Dels på egen initiativkraft men självklart också för att lagkompisarna satte dem i lägen.
Där brister det tyvärr i Malmö, i match efter match. Risken är att laget snart blir sönderläst, att motståndarna stänger i mitten och helt sonika släpper kanterna. Sådana tecken finns redan.
En annan sak: har inte HK Malmö någon assisterande tränare? Jag tycker ”Proppen” ser ensam ut där på bänken. Vill han ha det så själv eller är det klubben som bestämt ordningen?
Ovanligt är det i vilket fall. Alla andra elitlag har en ”ass”, såvitt jag vet.

S E

Handboll, handboll hela dan...

Den här onsdan går i handbollens tecken – och det kunde börjat bättre.
Såg precis Sverige mot Tyskland i dam-VM på tv. 27-33, smickrande siffror för svenskorna som sanningen att säga gjorde en bedrövlig insats. Inget ont om flickhandboll men i ett VM för damer gör den sig inte särskilt bra. Och jag som trodde (och skrev häromdan) att Sverige kunde gå långt i detta världsmästerskap…hur ding kan man vá? Dumstrut på, gamle man.
Nå. Om ett par timmar ska jag bege mig till Baltiskan för att se Malmö-Alingsås i herrarnas elitserie. Vågar jag mig på en ny förutsägelse blir det att Malmö förlorar. Regerande mästarlaget Alingsås kommer från två raka förluster och det talar liksom för – Alingsås. Allt utifrån tesen (min egen) att ett bakslag är inget bakslag men att två sårar stoltheten och ett tredje definitivt skulle kännas som ett för mycket.
För ett i grunden starkt lag, alltså. Vilket Alingsås är. Men HK Malmö får mer än gärna smula sönder mina teorier…

S E

Tiger med brallorna nere

Golfvirtuosen Tiger Woods har tydligen gjort en rätt omfattande och högst personlig tolkning av begreppet hole-in-one. Inte utan ”caddies” förstås. Sådana verkar snarare ha stått på kö för mannen med den magiska klubban.
Det var väl det jag misstänkte: makt och rikedom göder dumhet och pilskhet. Det ena med det andra, så att säga.

S E

Det började på Lundaspelen...

Johanna Wiberg. Sabina Jacobsen. Johanna Ahlm. Bella Gulldén. Jenny Wikensten…
Såg dem alla på den tiden jag rapporterade från Lundaspelen i handboll. Wiberg i KFUM Lundagård, Jacobsen i Lugi, övriga i olika årgångar av Sävehof. Flicklagsspelare i mängden då, damlandslagsspelare i VM nu.
Det är lite fascinerande som det kan bli – om än inte särskilt överraskande i just de här fallen. Wiberg var en grym krigare redan som liten tös, Sabina J visade vuxet spelsinne redan vid tolv. Och Ahlm minns jag speciellt; min egen dotters Dalhem spelade final mot hennes Sävehof två år på rad i Lundaspelen (1999 och 2000). Stryk efter noter båda gångerna och skillnaden mellan lagen var inte minst hon, den lilla ”87:an”. Att åldersklassen var flickor 86 bekom liksom inte Johanna Ahlm, hennes kaxiga handbollsbegåvning kompenserade med råge det förlorade året.
Idag känns nog Lundaspelsäventyren rätt avlägsna för de fem, skulle jag tro. Som en mindre parentes i ett stort handbollsliv, kanske.
Själv är jag jätteglad att jag fick se dem på plantstadiet – och att jag får se dem blomma i tv nu under pågående VM borta i Kina. Deras dröm, min nostalgi.
Undrar om inte Sverige kan gå riktigt långt i VM förresten. Jag har en smygande känsla av det.

S E