Vitt ute. Härligt. Påminner om barndomens jular i Småland och Blekinge. 1950-talet. Sparkstöttingens glansdagar, kälkens och skidornas givna plats i folkhemmet. Då när snön var lika säker som amen på julottan.
Det var tider det. Om man nu inte inbillar sig alltihop; minnet har ju ofta en tendens att försköna det avlägsna, sudda ut det mindre angenäma. Kanske förekom slaskjular även förr, kanske har man bara glömt hur det egentligen var.
Julklappar fick man i alla fall, det är jag helt säker på. Ritblock och kritor, alltid. En gång en - ost. Jag hade s a s snöat in på en sån där julost i rött papper, kladdat ner det på min önskelista. Och tomten var minsann snäll och tillmötesgående redan då.
Men annars var det en märklig tid, kan man så klart tycka nu i efterhand. Ingen tv t ex. Inga datorer. Ingen Zlatan. Inga pizzor, bara korv. Inga ishallar, bara månskensrinkar. Ingen svininfluensa, bara grisfötter.
Hur överlevde man?
Tänker jag idag, den 17 december 2009. När snön ligger vit på marken precis som förr. Saknar min sparkstötting, mest av allt.
S E
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar