Sävehof bäst när det gällde

Alingsås-Sävehof 20-27. Arsenal i handbollskläder. Alingsås alltså. Lovande första halvlek, ledning 11-10 i paus. Sen kollaps. Inte ett enda Alingsåsmål de första tio minuterna av andra halvlek. Däremot fem för Sävehof. SM-finalen var körd redan där. Sävehof fick momentum och släppte det aldrig. Alingsås tog tvärslut, orkade inte. Bäst av 5 kräver sin tribut, 0-5-perioden måste ha känts som en klubba i skallen på trötta Alingsåsspelare. Sävehof gynnades av sin bättre bredd, sina fler alternativ. Förmodligen också av överlägsen råstyrka. Mittsexmonstret Joakim Larsson t ex. Ohejdbar, klinisk i avsluten. Och så niometersbesättningen: Salihi, Edvardsson och Sunnefelth i första hand, Larholm och Bogojevic som komplement. Rena lyxen. Alingsås kunde helt enkelt inte matcha den femklövern, frågan är om något lag i svensk handboll kan det. Sävehof vann dessutom målvaktskampen. Björgvinsson var lysande i andra halvlek. Det var inte Niklas Kraft i hemmaburen, han var dessvärre bra endast i "fel" halvlek. I vad mån coachingen hade någon avgörande betydelse kan jag inte bedöma. Intressant match i matchen dock: ursinnige Stockenberg mot den något avmätte Franzén, helt olika skolor av ledarskap. Ursinnet vann, får man väl ändå konstatera. Grattis Sävehof. Svenska mästare dubbelt upp, herrar som damer. Stort!

En typisk Arsenalkollaps

Chelsea-Arsenal 4-1. Tufft att vara Arsenalvän nu för tiden. Kollaps lurar runt hörnet, ständigt och jämt. Så var det i ligaspelet där en Champions league-grundande tabellplacering kollapsades bort i slutomgångarna. Så blev det i Europa league-finalen där en lovande första halvlek löstes upp i vad om inte fetkollaps i den andra. Herregud vilka bolltapp i farliga lägen. Herregud vilket miserabelt försvarsspel. Plågsamt att se, om än inte oväntat. Detta var det moderna Arsenal i ett nötskal. Glimtar av briljans, fläckar av förfall. Fattar inte hur man kan blanda högt och lågt på det sättet. Chelsea var klasser bättre. I elementär bollbehandling. I taktisk disciplin. I passningsskicklighet. I organisation och moral. Ett extremt värdigt mästarlag, obesegrat genom hela turneringen. Arsenal hade i princip en man som kunde lämna finalen med rak rygg: målvaktsveteranen Peter Cech. Det var hans inspirerade spel som faktiskt räddade Arsenal från typ 1-8. Cech lägger f ö av nu, för att nästa säsong bli sportchef i - Chelsea. Fotbollens fria marknad har sina poänger. Slutligen måste jag nämna min gamle Arsenalfavorit Olivier Giroud. Den stilfulle fransosens 1-0-nick var ett overkligt vackert mål, nästan som hämtat ur ett seriemagasin. Förargligt bara att det är Chelsea han lyckliggör numera.

Om flagnad glans - och en galen marodör

Sävehofs handbollsdamer avfärdade Skuru i tre raka matcher och blev svenska mästare. För någon vecka sen, tror jag. Skriver tror för att bravaden nästan är glömd, glansen redan flagnad. Och det officiella firandet uppskjutet. Allt pga herrarnas final. Den pågår nämligen än, avgörs först på torsdag. Tydligare kan inte ett fiasko belysas. Ja, jag syftar då på nyordningen med SM-finaler i "bäst av fem" - och skrotandet av det stora gemensamma finalevent som tidigare förgyllde handbollen. Argumentet om ökad sportslig rättvisa är bara dumt. Då vore ju bäst av sju ännu bättre. För att inte tala om bäst av 21. Sportslig rättvisa skipas i en rak serie, inte i konstruerade slutspel. Vad det handlar om är ett oblygt försök att mjölka publiken på pengar, inget annat. Nå. Med detta sagt hoppas jag att Alingsås vinner herrfinalen. Inte för att jag missunnar Sävehof en dubbel...men för att jag missunnar Christoffer Brännberger ett SM-guld. Taskigt? Småaktigt? Förlåt då. Som handbollsvän råkar jag bara vara allergisk mot handbollsmarodörer - och jag vet ingen värre än Brännberger. I gårdagens match - Sävehofseger 32-29 efter förlängning - var han sig lik igen: skvatt galen i både blick och beteende, en hälsofara för motståndaren. Tre utvisningar, rött kort. För tredje gången bara i slutspelet. Det borde diskvalificera honom från deltagande i den avgörande matchen, men så stramt och vettigt är väl inte regelverket?

Vad var det jag skrev...

Jag skrev ju det: "nu ökar SD igen". Jodå, röstsiffrorna i gårdagens EU-val kom som en puck i tom bur. Förutsägbart, väntat, statistiskt säkerställt. SD 15,4 procent, en ökning med cirka sex från valet 2015. Partitopparna åtnjuter liksom immunitet, nya sympatisörer strömmar till i takt med nya skandaler. Supa, slåss å snuska runt, avvadåddå? Så länge världen står i brand och människor drivs på flykt kan SD lugnt fortsätta med sin egen variant av gränsöverskridande "politik". Affärsidén trumfar alltid affärerna: Sverige åt svenskarna, humanismen åt helvete. Eller åt Liberalerna, möjligen. L fick 4 procent igår, klarade spärren med darr. Resultatet säger något man helst inte vill veta om tidsandan.

Karriärlystnad har inget kön

Såg delar av EU-debatten i tv igår kväll. Nio partier, sex företrädda av kvinnor. 6-3 i könskampen...svensk "jämställdhet" i sin prydno, om jag får tillåta mig en liten spydighet. Nå. När jag växte upp för typ hundra år sen fanns inga kvinnor alls i politiken. Åtminstone inte i framträdande positioner. När de väl kom - eller släpptes in? - blev jag uppriktigt glad. Äntligen, tänkte jag. Äntligen får vi lite hyfs och stil över debatten. Mjukare ton, vänligare replikskiften, ömsesidig respekt. Det var nog min ungdoms fördom, så att säga. Herrar höjer rösten, kvinnor sänker den. Översatt i politiska termer: herrar sänker debattnivån, kvinnor höjer den. Sen kom Maud Olofsson. Eller om det var Gudrun Schyman. Då blev jag uppriktigt ledsen - och en insikt rikare: faan, politikens damer är ju som politikens män. Fast värre. Mer grälsjuka, mer karriärlystna, minst lika stöddiga i tonläget. Idag har jag inga problem med detta, inga sår i själen eller så. Man vänjer sig vid det nya, minns det gamla med ett mått av vemod. Okej, ganska mycket vemod just igår kväll. Att drabbas av Sara Skyttedal (KD), Soraya Post (Fi) och Helene Fritzon (S) på bästa sändningstid kräver sin man.

När VM började tog det slut

"Det är nu det börjar". Såg och hörde jag flera av de svenska NHL-stjärnorna säga inför gårdagens kvartsfinal i hockey-VM. Jag förmodar som något slags ursäkt för ett svajigt gruppspel. Mot Finland i kvarten skulle det bli andra puckar. Allvar, liksom. Men tyvärr: utfästelserna var luft, början blev slutet. Finland vann 5-4, Sverige lämnar VM i förtid. Inte pga otur eller tillfälligheter utan för att Finland var klasser bättre. Ett Finland helt utan NHL-förstärkningar, märk väl. Sverige å sin sida hade truppen full av NHL-miljonärer. Möjligen trötta efter sedvanlig maratonsäsong "over there". Möjligen överskattade rent allmänt. NHL-myten lever ju kvar i hockeykretsar, trots att kreti och pleti verkar få chansen nu för tiden. Synd om SVT, tänker jag. När public service äntligen fick tillbaka hockey-VM sket det sig fullständigt. Många fiollådor i rutan igår kväll, lite som sötsugna glyttar utan förväntad godispåse.

HIF Karlskrona rustar

HIF Karlskrona ligger inte på latsidan efter degraderingen från handbollsligan. Nyförvärv presenteras på löpande band. Senast två Hammarbyare: först Viktor Ahlstrand, nu även Erik Borgenhäll. Två unga spelare, strax över 20, vänsternia/mittnia respektive högernia. Ingen av dem hade någon framträdande roll i Hammarby säsongen som gick, men utvecklingspotential finns kanske. I vilket fall stämmer duon in på HIF Karlskronas nysatsning. Ungt ska det vá: äldst av alla de nya (totalt sju just nu) är högersexan Linus Andersson från Ystads IF, 23. Vilka som lämnar avstår jag från att räkna upp, det skulle bli för långt. Lättare att nämna de som stannar (såvitt jag vet): Tomic, Nordahl, Fernebrand, Ekberg. Kanske någon eller några marginalspelare därtill. Och så tränaren Robert Andersson, icke att förglömma. Ny assisterande blir f ö internrekryterade Pernilla Andersson. Smått sensationellt: kvinnliga tränare dräller det liksom inte av i den manliga elithandbollen. Bra jobbat, HIF Karlskrona.

Nu ökar SD igen...

Ny skandal i SD. Den här gången med partiets förstanamn i EU-valet som huvudperson. Mannen har tydligen sexualtafsat på en kvinnlig partikollega. Själv minns han inte så noga utan hänvisar till fylla. SD är hursomhelst att gratulera: händelser av det här slaget innebär alltid att partiet ökar sitt väljarstöd. Jodå, konstaterandet är statistiskt säkerställt. Vad det beror på vet jag inte. Möjligen att folk är dumma i huv'et. Men det vill man ju helst inte skriva. Eller ens tänka. Alternativet skulle vara att folk tycker det är helt okej med politiker som super, slåss och tafsar. Så länge de är Sverigedemokrater alltså.

Blandat och brokigt på Stadion

Jag var på Stadion idag, såg MFF mot Kalmar. En blandad upplevelse. Har sett bättre fotbollsmatcher, men också sämre. Sällan någon så ojämn som denna: MFF:s spelövertag var förkrossande - i cirka 70 minuter. Där nånstans föll (äntligen) matchens enda mål, signerat Anders Christiansen. Och först då flyttade Kalmar fram sina positioner. Fegt, typiskt och för sent. Jag fattar inte poängen med att backa hem redan från start. Avstå anfallsförsök, vägra tro att man kan vinna. Så skrämmande bra är väl inte MFF? Eller för den delen: så dåligt är säkert inte Kalmar. Vilket framgick av den påtvingade forceringen efter A C:s 1-0-stänkare. Under slutkvarten skapade bortalaget (anfört av Rasmus Elm, inbytt med halvtimman kvar) plötsligt målchanser. Ett par halvfarliga, någon så brännhet att det kunde eller borde blivit 1-1. MFF överrumplades, gick på knäna, kom undan lite med andan i halsen. Fick dessutom mittbacksklippan Rasmus Bengtsson skadad på nytt. I och för sig borde han fått kliva av tidigare, men då pga utvisning. Frilägesfällningen av en Kalmaranfallare var blodröd, varför Bengtsson slapp undan med gult kort begrep nog ingen. Allra minst Kalmartränaren Magnus Pehrsson. Jag förstår att han fick "tossaspel" över det domslutet. Pehrsson är annars inte den som agerar ut mot domare - men det är däremot hans kollega i MFF, Uwe Rösler. I tid och otid, ständigt och jämt. Väldigt trist att se. En tränare som agerar som Rösler förtar glädjen med att gå på fotboll. Men det är en personlig åsikt, MFF-fansen verkar dyrka honom.

Bonke i boxen...

Och så återuppstod han igen, den eviga gåtan Bonke Innocent. Tillbaka i MFF:s startelva i gårdagens 0-0-match mot Göteborg - efter ännu en period i frysboxen. Jag har aldrig förstått vad han gör där, varje gång han tinas upp visar det ju sig att han duger. Bonke behärskar faktiskt fotbollens abc bättre än de flesta: vinna närkamper, stänga ytor, slå enkla pass till rätt adress. Grabben tycks dessutom äga en mental styrka utöver det vanliga...annars kan man inte stiga upp från de "döda" om och om igen och prestera som han gör. Igår blev Bonke tydligen utsedd till bäste MFF:are. Välförtjänt, om du frågar mig. Hoppas priset var en tapperhetsmedalj.

Mitt fotbollshjärtas byalag

Vissa fotbollskvällar är bättre än andra. Den igår t ex. Båda mina "byalag" vann: Mjällby 2-1 över Trelleborgs FF i superettan, Derby 4-2 över Leeds i semifinalkvalet till Premier league. Eller engelska ligan, som man sa förr. Skillnaden mellan matcherna var monumental - och det vågar jag påstå trots att jag bara kunde se den ena. Leeds-Derby, nämligen. MMA-fotboll är en passande beteckning. Två röda kort, ett otal gula, barnförbjudna satsningar i parti och minut. Herre min skapare vilken intensitet. Svensk elitfotboll framstår vid en jämförelse som närmast kramgod. Det behöver förstås inte vara fel, bara lite mindre pulshöjande att titta på. Derby gjorde en fantastisk match. Hade 0-1 som ryggsäck från första mötet på hemmaplan, kom under 0-1 också här. Då såg det hopplöst ut. Tyckte jag alltså. Bara jag. Brittiska fotbollsspelare - jo, i Derby's lag är de allra flesta infödda britter - vet nog inte vad hopplöshet är. De kämpar ursinnigt, alldeles oavsett läge. Lallande divor ser man inte röken av, halvhjärtad attityd vore självsanerande. Allt eller inget gäller - och det var detta Derby fick betalt för igår kväll. Nu återstår bara att knäcka Aston Villa, en annan klassikerklubb i brittisk fotboll. Det blir inte lätt, men vem har sagt att det ska vara lätt att nå himmelriket? Mjällby så. Sveriges jämnaste fotbollslag just nu, skulle jag tro. Åtta spelade matcher i superettan, samtliga har slutat med uddamålet! Sex gånger 2-1 (fyra vinster), i övrigt 1-0 och 0-1. Det tyder onekligen på en viss stabilitet i lagbygget. Får se hur långt det bär...allsvenskan törs man väl knappt viska. Nöjer mig med ett försiktigt heja Mjällby, bra jobbat.

Orimligt straffhot

Läser att den kokainsniffande handbollsstjärnan riskerar fyra års avstängning för dopingbrott. Med all respekt för elitidrottens värdegrunder menar jag att ett sådant straff vore fullständigt orimligt. Skulle kokain vara prestationshöjande? I handboll? Hur då i just den position spelaren ifråga haft i mer än tjugo års tid? Jag tar mig faktiskt friheten att utesluta det. Tror heller inte för ett ögonblick att mannen sniffat sig igenom karriären. Och då faller själva dopinganklagelsen. Missförstå mig rätt: doping är det värsta jag vet. Men då menar jag doping direkt kopplad till idrottsutövandet. Kroppsmanipulation för att öka den egna prestationsförmågan - och av bara farten (bokstavligt talat) sänka rena konkurrenter. Fusk i dess vidrigaste form. För mig får den sortens "stjärnor" gärna stängas av på livstid. Vad folk gör på sin fritid - som i det aktuella fallet - kan man moralisera över, om man nu är lagd åt det hållet. Jag nöjer mig med att konstatera att även firade idrottsstjärnor kan vara skröpliga människor. Det stör inte mig, tvärtom. Vad som stör är hotet om fyra år. I praktiken lika med livstids yrkesförbud. Delvis redan verkställt f ö: den klubb mannen skulle representera nästa säsong har rivit kontraktet, karriärmässigt står han på bar backe. Självförvållat, ja. Men ibland önskar jag att idrotten kunde vara som rättssamhället i övrigt. Vad är det för fel t ex med villkorlig dom? Älska, döma och förlåta, som min visa moder brukade säga (på ett ungefär).

Fullmatad fotbollshelg

Har unnat mig en överdos i helgen. Av fotboll, inget annat. Såg tre allsvenska matcher igår, plus två idag. Föga hälsosamt kanske. Men ganska roligt. Ska jag rangordna underhållningsvärdet kommer Östersund-Häcken först - och Kalmar-Helsingborg sist. Dagens möte MFF-Elfsborg? Hyfsat god tvåa. Inledningen lovade mer men en utvisning förändrade matchbilden på ett negativt sätt. Syndabocken hette Simon Olsson, duktig mittfältare i Elfsborg. Två gula kort, det andra redan efter en halvtimma. Så långt var ställningen 0-0 och Elfsborg det bättre laget. Med en man mer kunde MFF ta över, skapa tryck, trötta ut motståndet. 4-1 till slut. Smaskiga segersiffror, knappast motiverade av det egentliga styrkeförhållandet. Jag menar elva mot elva. Men hursomhelst var Christiansens 2-1-mål helgens pärla. Den träffen, den bågen på bollen, gud så vackert. Och så Rosenberg. Två nya mål idag, totalt sex på sex matcher (han har stått över två, om jag inte missminner mig). Bättre än nånsin är att ta i - men bra nog för allsvenskan är han min själ ännu, den 36-årige MFF-kaptenen. Undrar förresten om jag inte såg det blivande guldlaget idag. AIK alltså. 2-0 i Stockholmsderbyt mot Djurgården. Inte spektakulärt eller nämnvärt underhållande, bara så metodiskt och gediget. Lite som i fjol. Det räckte till guld då, jag skulle inte bli förvånad om det gör det igen. Om MFF och andra aspiranter ursäktar. Slutligen en honnör till - Kalmar FF. Laget är uppe i sju raka matcher utan förlust nu, låt vara fem oavgjorda. Jag gläds inte minst med tränaren Magnus Pehrsson. Ringaktad i MFF, som bekant. Högaktad i KFF, som det verkar. Hoppas det håller.

Stjärna släcker ner...

Handbollsstjärna fast för doping. Kokain, närmre bestämt. Trista nyheter i morgontidningen. Särskilt när jag inser vem det handlar om (vilket tar cirka tjugo sekunder). Ingen ung grabb på villospår, direkt. Snarare tvärtom. Precis tvärtom. Men tydligen blir man aldrig för gammal för en "lina". Eller för en målvaktsräddning, för den delen. Nästan så man kan ana ett samband. Vad man definitivt anar i det här fallet är ett stycke mänsklig tragik. Hoppas mannen får hjälp. Till självhjälp, så att säga.

Världen frälser England

Liverpool-Tottenham i Champions league-finalen. Arsenal-Chelsea i Europa league-finalen. Nästan så man får lust att travestera Trump: football makes Britain great again. Detta måste ju vara det näst största som "drabbat" engelsk fotboll; VM-guldet 1966 sticker ut som oslagbart. Vill man vara petig kan man förstås hävda att dagens bedrift inte har så mycket med England att göra. Förutom att klubbarna råkar vara hemmahörande där. Spelartrupperna speglar mer sin tid: nationsmångfalden är påtaglig, infödda britter i minoritet. Vad vore Arsenal utan sina franska anfallare? Liverpool utan egyptiske fixstjärnan Salah? Tottenham utan t ex danske Eriksen och sydkoreanske Son Hueng-Min? Chelsea utan Hazard från Belgien? Alla fyra lagen utan sina "importerade" målvakter? Och tränarna bakom verket, för den delen. Arsenal har en spansk. Liverpool en tysk. Tottenham en argentinsk. Chelsea en italiensk. Världen frälser England, kan man säga. Alltmedan England vänder ryggen åt världen. Eller åtminstone åt Europa. Det är det, antar jag, som skiljer fotboll från politik. Leve fotbollen.

Ologiskt finalpar - men rätt

Alingsås-Sävehof i herrhandbollens SM-final. Det kan man kalla en käftsmäll på grundserien. I den slutade Alingsås fyra och Sävehof sjua - utan någon som helst betydelse utanför den trängre nördkretsen. Slutspelet räknas. Och som det utvecklats känns finalparet alldeles rätt. Alingsås och Sävehof har varit bäst när det gällt. Nästan i särklass faktiskt. Nu väntar nymodigheten "bäst av 5" även i finalen, diffust varför. Ett enda stort och gemensamt finalevent för herrar och damer var ett värdigare - och definitivt mycket pampigare - slut på handbollssäsongen. Tycker i alla fall jag. Men i vilket fall hoppas jag att Alingsås vinner. Har lite svårt för det smått hysteriska ledarskapet i Sävehof, föredrar den sans & måtta som Alingsåstränaren Franzén personifierar. Precis som jag föredrar Teern framför Brännberger alla dar i veckan. För den oinvigde: dessa är alltså respektive lags specielle försvarsbuse. Skillnaden är att Teern ger och tar medan Brännberger bara ger. Fajter mot fegis. Lätt att välja sida där, liksom.

Om allsvenskan här och nu

MFF i topp, AFC och Falkenberg på nedflyttningsplatserna. Allsvenskan satte sig tidigt i år, skulle väl somliga påstå. Men det vore naturligtvis att gå utvecklingen i förväg. Sju omgångar är avverkade, 23 återstår. Det säger sig självt att inget är hugget i sten. Tvärtom. Mycket kan hända, allt är öppet. MFF går förvisso starkt efter en trubbig inledning, men ett helt koppel av lag utmanar tätt inpå i den aktuella tabelltoppen. Mest glädjande för en (någorlunda) neutral fotbollsvän: klassikerklubbar som Göteborg och Elfsborg ingår i kopplet, Östersund likaså. Det hade jag inte väntat mig. Göteborg och Elfsborg var på "obestånd" i fjol, räddade sig kvar på snäva marginaler. Faktum är att det osade kris om båda. Och tränarbyte förstås. Syndabockssyndromet. Men se, den enkla och ofta fega vägen valde varken Elfsborg eller Göteborg. Jimmy Thelin respektive Poya Asbaghi fick förnyat förtroende - och istället delvis upprustade lag att jobba med. Sympatiskt. Och smart, som det verkar. Särskilt "nya" IFK Göteborg imponerar. Där - och inte i MFF - finns drag av ett svenskt Ajax. Medelåldern på Göteborgs startelva i senaste matchen var visst dryga 21. Källa: en IFK-frälst granne här i min trappuppgång. Den mannen är lycklig just nu, kan jag säga. Själv är jag obrutet charmad av Östersund. Utarmat på spetsspelarna från Europa league-succén häromåret, fortfarande kapabelt att spela allsvenskans vackraste fotboll. Glimtvis i alla fall. Härligt att se. Vad gäller bottenskiktet tycker jag mig ana viss potential i Falkenberg, trots allt. Laget har spelat bättre än resultaten, så att säga. Tror nog att utdelningen kan komma - och att kontraktet kan räddas. På t ex Sirius bekostnad. AFC däremot. En besvikelse, kanske lurat av sin egen cupframgång under försäsongen. Slutligen noterar jag att Agon Mehmeti fortfarande inte fått några minuter i Örebro. På planen alltså. Agon sitter bänk, kommer inte ens in vid anfallsbyten. Värvningen framstår kort sagt som årets mysterium i allsvenskan.

Kristianstads fiasko

Kristianstad-Alingsås 25-29. Fiasko är ett fult ord, ofta missbrukat i idrottssammanhang. Men jag har svårt att komma på nåt bättre för Kristianstads uttåg från SM-slutspelet. Svensk handbolls gigant tar stryk i tre raka matcher mot ett lågbudgetlag från Västgötaslätten. Trots hemmaplansfördel, trots landslagsmeriterade spelare på alla positioner, trots ikonen Ljubomir Vranjes på tränarposten. Om nu inte det sistnämnda var problemet. Själv skulle jag kunna malla mig lite i egen sak: jag ifrågasatte ju Vranjes redan när han tillträdde, påtalade att han faktiskt kom från två avskedanden i Ungern. Kristianstad valde att blunda. Handbollssverige valde att jubla. Vranjes, liksom. Allas favorit (min också en gång), höjd över kritiskt granskande. "Rör inte vår kompis", lite så. Men nej, jag tänker verkligen inte malla mig. Det vore för lätt, för lågt, för dumt. Efter gårdagens match tyckte jag plötsligt synd om Ljubomir Vranjes. När han - äntligen - ställde upp på en tv-intervju förklarade han bakslaget med att "laget var dåligt tränat när jag kom". En taskspark mot företrädaren Ola Lindgren alltså. Gör man den analysen mår man nog inte särskilt bra på jobbet. Kristianstad dåligt tränat? Framgick knappast av matchserien mot Alingsås. Än mindre av resultaten innan tränarbytet. Däremot var laget dåligt coachat efter detsamma, det var vad som framgick. Sagt med djupaste respekt för Alingsås. Ett lag i harmoni slår nästan alltid ett lag i disharmoni. Tydligt ledarskap slår alltid diffust. Och Västsverige slår Skåne, kan man väl därmed konstatera. SM-finalen 2019 kommer att stå mellan Alingsås och antingen Skövde eller Sävehof. Kristianstad - liksom Ystad, Lugi och Malmö - är att beklaga, handbollen i stort att gratulera. Omväxling förnöjer.

Tufft slut för H65 Höör

Med visst vemod såg jag H65 Höör elimineras från damhandbollens SM-slutspel igår. 21-23, tredje raka förlusten (efter en inledande seger) i semifinalserien mot Sävehof - och pang bom var säsongen över. Tycker nog att laget förtjänade mer, att ödesfaktorn svek. Och det redan i grundserien: H65 vann 21 matcher av 22 möjliga, då ska man normalt inte bli tvåa i en sluttabell. Men så blev det, Skuru med samma fantastiska facit straffade H65 på målskillnaden. Allt avgjordes dessutom i allra sista omgången - och kanske följde det bakslaget med H65 in i slutspelet. Känslan av oövervinnlighet var borta, tvivlen slog rot. Okej, nu gissar jag vilt men det var så det såg ut mot Sävehof. Allt tydligare för varje match. Små, små detaljer som samverkar på ett negativt sätt. Flyt som försvinner, självklarheter som blir problem, nyckelspelare som tappar lite mod, glödhet vilja som övergår i panik. Ett H65 vid sunda vätskor hade stängt gårdagens match, lägen fanns. Samtidigt måste man så klart beakta motståndet: sett över hela säsongen var Sävehof inte bättre än H65, men väl när det verkligen gällde. Och det är ju vad idrott handlar om, säger de som begriper. Hoppas stjärnorna står rätt för H65 en annan gång. Till sist en eloge till Ola Månsson, lagets tränare. Han var säkert lika förkrossad som spelarna, ändå ställde han upp för tv-intervju direkt efter slutsignalen. Det är det inte alla handbollstränare som gör nu för tiden - men det är det som skiljer en god förlorare från en dålig.

Domar'n dömer - men hur?

Råkade se sista halvtimman av dagens cupfinal i damfotboll, Göteborg mot Kristianstad. Kan inte låta bli att undra om domaren hade brått till nåt tåg eller flyg. När matchen gick mot förlängning blåste hon nämligen straff för att liksom påskynda avgörandet. Ingen begrep varför. Inte ens gåvomottagaren Göteborg, som det såg ut. Lagets Skånetös Elin Rubensson tackade och tog emot, satte 2-1 och fixade pokalen. Synd om Kristianstad. Synd om damfotbollen i stort. Dess värsta problem är bestämt de kvinnliga domarna. Okej, man ska aldrig generalisera, då kan man bli kallad Mulle Gris. Och det vill man ju inte. Nöff, nöff.