Om allsvenskan här och nu

MFF i topp, AFC och Falkenberg på nedflyttningsplatserna. Allsvenskan satte sig tidigt i år, skulle väl somliga påstå. Men det vore naturligtvis att gå utvecklingen i förväg. Sju omgångar är avverkade, 23 återstår. Det säger sig självt att inget är hugget i sten. Tvärtom. Mycket kan hända, allt är öppet. MFF går förvisso starkt efter en trubbig inledning, men ett helt koppel av lag utmanar tätt inpå i den aktuella tabelltoppen. Mest glädjande för en (någorlunda) neutral fotbollsvän: klassikerklubbar som Göteborg och Elfsborg ingår i kopplet, Östersund likaså. Det hade jag inte väntat mig. Göteborg och Elfsborg var på "obestånd" i fjol, räddade sig kvar på snäva marginaler. Faktum är att det osade kris om båda. Och tränarbyte förstås. Syndabockssyndromet. Men se, den enkla och ofta fega vägen valde varken Elfsborg eller Göteborg. Jimmy Thelin respektive Poya Asbaghi fick förnyat förtroende - och istället delvis upprustade lag att jobba med. Sympatiskt. Och smart, som det verkar. Särskilt "nya" IFK Göteborg imponerar. Där - och inte i MFF - finns drag av ett svenskt Ajax. Medelåldern på Göteborgs startelva i senaste matchen var visst dryga 21. Källa: en IFK-frälst granne här i min trappuppgång. Den mannen är lycklig just nu, kan jag säga. Själv är jag obrutet charmad av Östersund. Utarmat på spetsspelarna från Europa league-succén häromåret, fortfarande kapabelt att spela allsvenskans vackraste fotboll. Glimtvis i alla fall. Härligt att se. Vad gäller bottenskiktet tycker jag mig ana viss potential i Falkenberg, trots allt. Laget har spelat bättre än resultaten, så att säga. Tror nog att utdelningen kan komma - och att kontraktet kan räddas. På t ex Sirius bekostnad. AFC däremot. En besvikelse, kanske lurat av sin egen cupframgång under försäsongen. Slutligen noterar jag att Agon Mehmeti fortfarande inte fått några minuter i Örebro. På planen alltså. Agon sitter bänk, kommer inte ens in vid anfallsbyten. Värvningen framstår kort sagt som årets mysterium i allsvenskan.