Blandat och brokigt på Stadion

Jag var på Stadion idag, såg MFF mot Kalmar. En blandad upplevelse. Har sett bättre fotbollsmatcher, men också sämre. Sällan någon så ojämn som denna: MFF:s spelövertag var förkrossande - i cirka 70 minuter. Där nånstans föll (äntligen) matchens enda mål, signerat Anders Christiansen. Och först då flyttade Kalmar fram sina positioner. Fegt, typiskt och för sent. Jag fattar inte poängen med att backa hem redan från start. Avstå anfallsförsök, vägra tro att man kan vinna. Så skrämmande bra är väl inte MFF? Eller för den delen: så dåligt är säkert inte Kalmar. Vilket framgick av den påtvingade forceringen efter A C:s 1-0-stänkare. Under slutkvarten skapade bortalaget (anfört av Rasmus Elm, inbytt med halvtimman kvar) plötsligt målchanser. Ett par halvfarliga, någon så brännhet att det kunde eller borde blivit 1-1. MFF överrumplades, gick på knäna, kom undan lite med andan i halsen. Fick dessutom mittbacksklippan Rasmus Bengtsson skadad på nytt. I och för sig borde han fått kliva av tidigare, men då pga utvisning. Frilägesfällningen av en Kalmaranfallare var blodröd, varför Bengtsson slapp undan med gult kort begrep nog ingen. Allra minst Kalmartränaren Magnus Pehrsson. Jag förstår att han fick "tossaspel" över det domslutet. Pehrsson är annars inte den som agerar ut mot domare - men det är däremot hans kollega i MFF, Uwe Rösler. I tid och otid, ständigt och jämt. Väldigt trist att se. En tränare som agerar som Rösler förtar glädjen med att gå på fotboll. Men det är en personlig åsikt, MFF-fansen verkar dyrka honom.