Sävehof bäst när det gällde

Alingsås-Sävehof 20-27. Arsenal i handbollskläder. Alingsås alltså. Lovande första halvlek, ledning 11-10 i paus. Sen kollaps. Inte ett enda Alingsåsmål de första tio minuterna av andra halvlek. Däremot fem för Sävehof. SM-finalen var körd redan där. Sävehof fick momentum och släppte det aldrig. Alingsås tog tvärslut, orkade inte. Bäst av 5 kräver sin tribut, 0-5-perioden måste ha känts som en klubba i skallen på trötta Alingsåsspelare. Sävehof gynnades av sin bättre bredd, sina fler alternativ. Förmodligen också av överlägsen råstyrka. Mittsexmonstret Joakim Larsson t ex. Ohejdbar, klinisk i avsluten. Och så niometersbesättningen: Salihi, Edvardsson och Sunnefelth i första hand, Larholm och Bogojevic som komplement. Rena lyxen. Alingsås kunde helt enkelt inte matcha den femklövern, frågan är om något lag i svensk handboll kan det. Sävehof vann dessutom målvaktskampen. Björgvinsson var lysande i andra halvlek. Det var inte Niklas Kraft i hemmaburen, han var dessvärre bra endast i "fel" halvlek. I vad mån coachingen hade någon avgörande betydelse kan jag inte bedöma. Intressant match i matchen dock: ursinnige Stockenberg mot den något avmätte Franzén, helt olika skolor av ledarskap. Ursinnet vann, får man väl ändå konstatera. Grattis Sävehof. Svenska mästare dubbelt upp, herrar som damer. Stort!