Karriärlystnad har inget kön

Såg delar av EU-debatten i tv igår kväll. Nio partier, sex företrädda av kvinnor. 6-3 i könskampen...svensk "jämställdhet" i sin prydno, om jag får tillåta mig en liten spydighet. Nå. När jag växte upp för typ hundra år sen fanns inga kvinnor alls i politiken. Åtminstone inte i framträdande positioner. När de väl kom - eller släpptes in? - blev jag uppriktigt glad. Äntligen, tänkte jag. Äntligen får vi lite hyfs och stil över debatten. Mjukare ton, vänligare replikskiften, ömsesidig respekt. Det var nog min ungdoms fördom, så att säga. Herrar höjer rösten, kvinnor sänker den. Översatt i politiska termer: herrar sänker debattnivån, kvinnor höjer den. Sen kom Maud Olofsson. Eller om det var Gudrun Schyman. Då blev jag uppriktigt ledsen - och en insikt rikare: faan, politikens damer är ju som politikens män. Fast värre. Mer grälsjuka, mer karriärlystna, minst lika stöddiga i tonläget. Idag har jag inga problem med detta, inga sår i själen eller så. Man vänjer sig vid det nya, minns det gamla med ett mått av vemod. Okej, ganska mycket vemod just igår kväll. Att drabbas av Sara Skyttedal (KD), Soraya Post (Fi) och Helene Fritzon (S) på bästa sändningstid kräver sin man.