Malmö-Lund 2-4...

Skippade Malmös handbollsmatch mot Aranäs igår kväll. Gav upp för kylan, min mes. Kul ändå att Malmö vann igen - laget börjar bli riktigt stabilt nu, allt fastare förankrat i elitseriens toppskikt. Snart upptäcker kanske t o m Sydis läget…så vi arma läsare slipper se detta eviga Lundafjäsk så fort det kommer till handboll. Som i dagens tidning: två spalter HK Malmö, fyra spalter H 43. Prioritering var ordet, pinsamt var resultatet. Ännu en gång.
Hallå där gamla polare på Segevång, hög tid att vakna.

S E

Gislövs-Andy är min etta

1. Andreas Nilsson, Skövde. 2. Anders Hallberg, Lugi. 3. Mirsad Pecikoza, Malmö. 4. Jesper Larsson, Kristianstad. 5. Robin Andersson, Guif. 6. Zoran Roganovic, H 43. 7. Rickard Eriksson, Malmö. 8. Johan Jepsson, Kristianstad. 9. Rickard Lönn, RIK. 10. Magnus Andreasson, Alingsås.
Ja, förlåt. Kände bara för att ranka mina favoritspelare i handbollens elitserie. Alla har vi väl våra favvisar, om inte öppet så i smyg. Det behöver inte vara dom bästa i något slags objektiv mening, tycke och smak är tack och lov friare än så. All inclusive, liksom. Nyttiga spelare. Tongivande spelare. Förgrundsfigurer. Bifigurer.
I fjol t ex hade jag Martin Josefsson som etta, det var jag kanske ensam om. Nu när han är ute ur leken har jag alltså Andreas Nilsson närmast handbollshjärtat. ”Andy” från Gislöv, the one & only. Fattar fortfarande inte varför han behövde flytta till Skövde för att nå eliten, har Skåneklubbarna noll koll på talangflödet eller?

S E

Oliiidligt spännande i Baltiskan

HK Malmö-IFK Kristianstad 27-26.
Handboll när handboll är som bäst. Eller som mest underhållande i alla fall. Jämnt, spännande och ovisst in i det sista, lika mycket vilja i båda lagen. Hade unnat Kristianstad oavgjort, vilket också varit logiskt. Malmö ledde visserligen oftast - vid något tillfälle i andra halvlek med tre bollar - men Kristianstad liksom vägrade ge sig och vid 26 lika kom jag på mig själv med att längta efter slutsignalen.
Tror det var unge Thynell som avgjorde i Malmös favör. Hursomhelst fick han något av ett genombrott i den här matchen, sex mål totalt på den briljante Kristianstadkeepern Jesper Larsson är inte småpotatis. Oscar Jensen i hemmaburen storspelade f ö han med, så målvaktsmatchen slutade definitivt oavgjord. Alltid något för vänner av rättvisa.
Ett särskilt tack förtjänar alla tillresta Kristianstadsupporters. De höjde stämningen en god bit över normalläget vid HK Malmös hemmamatcher i Baltiska hallen – och höjde därtill även publiksnittet. Fyrsiffrigt den här gången, nästan anständigt.

S E

Hamrén i Lagerbäcks kläder

Sverige-Tyskland 0-0.
Som på Lagerbäcks tid. Ett Sverige som inte ville förlora – och inte vågade vinna. Riskminimerande spel, ”kompakt” på expertspråk. En match för sent, kan man tycka. Mot Holland i EM-kvalet hade ju en poäng varit guld värd, här betydde den möjligen något för självkänslan men annars ingenting. Förutom en missnöjd publik (22000 på en träningsmatch, hur är det möjligt?) och en stelfrusen tysk målvakt (sysslolös i 90 nollgradiga minuter, brrr).
Wilhelmsson utsågs tydligen av en jury till bästa spelare i Sverige. Det tycker jag var en skymf mot Daniel Majstorovic.

S E

Vad Handbollsklubben glömde...

Såg Handbollsklubben på TV4 Sport igår kväll. Patrick Ekwall som programledare, Thomas Axnér, Stefan Lövgren, Claes Hellgren och Robert Perlskog i panelen. Initierat snack, småbitsk munhuggning, seriös handbollskärlek i botten. Lysande underhållning faktiskt.
Men nog kunde man nämnt Martin Josefsson?
Skämt åsido. Jag kan göra det istället. Håll till godo – och håll i er…
Martin Josefsson som tiomålsskytt, hur trovärdigt låter det på en skala? Föga, eller hur? Under åren i HK Malmö profilerade ju Josefsson sig som en typ av diskret hedersspelare på vänsterkanten, ständigt pendlande mellan ett och tre mål i matchprotokollen. Om inte noll. Nyttig lagmedlem, aldrig stjärna. Och till sist dumpad utan att det direkt märktes eller uppmärksammades.
Idag har ”osynlige mannen” flyttat hem till Karlskrona och spelar för Hästö i allsvenskan. Fortsatt diskret, sanningen att säga. Utom i söndags. Det var då miraklet inträffade. Hästö-Hallby 43-31, Martin Josefsson 10 mål varav ett på straff.
En beundrare som jag kan bli glad för mindre.

S E

Krisen i S

Känns snart som man är den siste tappre. Som socialdemokrat alltså.
Nä, skojar. Eller överdriver. Något. Men kris är det min själ i partiet, öppen och pinsam kris. Inte kul alls. Utom för moderater och liknande barn av vår tid, i de kretsarna kan jag tänka mig att man myser i mjugg.
Det är dem väl unnt i så fall – genom åren har ju rollerna som regel varit ombytta.
Heder åt Sahlin. Dels för ett närmast heroiskt jobb i valrörelsen, inte minst genom personlig närvaro i de stigmatiserade förortsområden som ”finare” politiker gärna lämnar därhän. Dels för avgångsbeslutet, att hon var stark nog att ta det själv. Och på det sättet: utan bitterhet, utan tårar, utan att framställa sig som offer för gubbvälde eller könsmakt.
Det grämde säkert diverse gamar, både inom och utom proffstyckarleden. Senast i morse hörde jag t ex Schyman orera i tv om ”gubbstrukturer” i politiken, att det skulle vara anledningen till Mona Sahlins öde som partiledare.
Ack ja. Den som fastnat i en bubbla blir lätt blind för verkligheten.
Sahlin var omstridd i stugorna redan från början, t o m avskydd bland riktigt långsura sossesympatisörer (de som lärt sig stava till toblerone). Framförallt i Skåne, av någon anledning. Men att könet spelade roll, det tror jag inte ett ögonblick.
Varför skulle då alla ropen skalla Margot Wallström som ny partiledare?
Löjligt förresten. Har inte Wallström tvärvägrat länge nog? Är hon sosse längre överhuvudtaget?
Själv vill jag ha Södertäljes kommunalråd Anders Lago på posten. Han inger förtroende och utstrålar en sorts behaglig pondus. Viktigast är att partiet skärper sig och inser att ”50-procentstiden” är förbi. Definitivt förbi.
Att börja om från 30 ger väl visst hopp om överlevnad, trots allt.

S E

Gryende stabilitet i HKM

HK Malmö-Lindesberg 26-21.
677 åskådare. Det tar sig. Styrkebesked annars av Malmö att vinna den här typen av mellanmatcher, det tyder på karaktär och klass. Veteranerna visade vägen: Christoffer Geissler och Calle Sjödin. Fem mål vardera, uppoffrande spel i övrigt. Orosmoln: kämpen Pecikoza skadades i slutet, nåt med handleden såg det ut som. Oklart huruvida han blir borta framöver – men när den mannen grinar illa är det nog fara å färde.
Lugi borta härnäst för HKM. Svårtippat; Lugi svajar hit och dit i känd stil, vinner och förlorar om vartannat. Malmö känns något stabilare, både på tränarsidan och spelarsidan.
Lindesberg, segerlös jumbo i elitserien, var inte så kasst förresten. Snarare bättre än sitt för tillfället skamfilade renommé. Bara så nästjumbon H 43 vet inför stundande bottenmöte.

S E

Den fördömda handbollsstaden

HK Malmö-Sävehof 34-34.
Kul med lite handboll i fotbollshysterins dagar. Fast det var vi inte många som tyckte. 580 pers bara. Nästan så man skämdes på de frånvarandes bekostnad. Det var dock serieledarna som kom på besök, inget dussinlag i mängden.
Mycket kan sägas om Malmö men handbollskultur finns här faan inte tillstymmelse av. Inte några handbollsspelare heller, i och för sig. Alla i HKM kommer utifrån, laget känns som ett slags udda experiment jämfört med de mer eller mindre självförsörjande konkurrenterna i elitserien. Möjligt att lokalpatrioter störs av sånt, att det påverkar publikintresset i negativ riktning.
Själv är jag en krass typ som tycker att HK Malmös ”främlingslegion” är bättre än ingenting alls. Och ikväll var laget riktigt sevärt. Fredrik Lindahl framförallt. Dyringen från danska ligan nollade mot Guif i förra veckan och dessförinnan även mot Hammarby – nu gjorde han nio härliga mål och var matchens gigant. Märkligt och mäktigt på samma gång.
Sävehof blir jag inte klok på. Känns som de kan vinna när de vill vinna, dvs oftast. Ikväll verkade de nästan sträva efter oavgjort. I så fall var det ju en bedrift att lyckas, kryssmatcher i handboll är inte så himla vanligt.
HK Malmö har ny hemmamatch redan i övermorgon. Mot Lindesberg, tabelljumbon. Vågar man hoppas på 600 i publiken?

S E

Rätt lag vann

MFF-Mjällby 2-0.
Guldet till Malmö! Visste väl att man kunde lita på Mjällby…
Allvarligt talat – och med all respekt för tidernas kanske bästa tvåa Helsingborgs IF: rätt lag vann allsvenskan 2010. Den här årgången av MFF tar svensk klubblagsfotboll till en ny nivå, tycker jag. Så många unga spelare, så mycket fint passningsspel, sådan grym stabilitet i alla lagdelar över en hel säsong, dessutom allra bäst i skarpt läge; MFF gjorde 10-0 på de tre sista matcherna!
Kan inte påminna mig något annat mästarlag av den digniteten, inte i modern allsvensk tid.
Cred till tränarstaben med Rolle Nilsson i spetsen. Inget lag funkar av sig självt, inga talanger växer utan förtroende.
Mjällby föll snyggt, det är jag glad för. Att ”vi” fråntogs ett regelrätt mål plus ett antal solklara frisparkar av domaren Jonas Eriksson kan jag också uthärda en dag som denna. Det enda som smärtar – en aning, inte mer - är att TFF snodde femteplatsen i sluttabellen.
Vilket förstås var en bedrift, det med.

S E

Darra, du skrockfulle

Hämnden är ljuv, sägs det. Historien går igen, sägs det också.
Låt mig då påminna om vad som hände i fotbollsallsvenskans allra sista omgång anno 1983. Mjällby mötte MFF hemma, behövde en seger för att mot alla odds hålla sig kvar. MFF å sin sida hade inget särskilt att spela för, bara äran. Mjällby tog också ledningen på en frisparksrökare av Bosse Andersson – och 1-0 stod sig in i slutminuten, miraklet var så nära att ett smärre Listerlandsskalv kunde förnimmas på Richterskalan (om jag minns rätt, hm). Då, 40 sekunder från faktum, steg Den Onde fram. Thomas Sunesson hette han, center i dåtidens MFF. Sunesson gjorde sällan mål, men nog faan skulle han göra ett precis då. 1-1, snacka om dolkstöt. Mjällby åkte ur (som vanligt), Blekinge svepte sig i landskapssorg. Usch och tvi och snyft.
Skulle detta då ha nån relevans idag, 27 år senare? Nä, inte ens jag tror eller önskar det. Hämnd är lågt, långsinthet en dödssynd. Men man vet ju aldrig, Ödet har kanske en annan uppfattning?
Vi får se på söndag...

S E

Veteranens vendetta...

Vafaan, läser Pippo Inzaghi min blogg? Det var en överraskning.
Skämt åsido. Men jag skrev bestämt lite nedsättande om Milans ”gubbalag” häromdan – och så går den äldste av dem alla och gör två mål på Real Madrid i Champions League. Där fick jag så jag fes (igen).
Synd och snöpligt att det inte räckte till seger för Milan, att 37-årige Inzaghi skulle blåsas på matchvinnarrollen. Den hade jag unnat honom. Men okej, med Reals simpla 2-2-mål skipades kanske rättvisa från högre makter; Inzaghis andra fullträff föregicks ju i ärlighetens namn av en klockren offside.
Själv är jag 65 förresten. Apropå oldboys. Och ändå har man inte lärt sig att hålla flabben.

S E

"Pendelstationen" HK Malmö

HK Malmö-Guif 25-28.
Siffrorna ljuger. Malmö bjöds på matchens fem sista mål, dessförinnan var överkörningen total. Inte för att Guif spelade särskilt bra eller ens verkade ta i, utan för att Malmö var så förbannat uselt.
Kanske var det priset för ett löst sammansatt köpelag vi såg: ibland går allt som på räls, ibland spårar det ur. Som om spelarna vore tillfälligt bekanta och bara ville ha kul nån gång då och då. Som om HK Malmö vore en lekhage och resultaten en andrahandsfråga.
36-19 mot Drott häromsistens, brakförlust nu (om inte Guif lagt av). Stabilitetsfaktor 0. Känns som det kan gå precis hur som helst för HKM framöver…slutspel ja, men lika gärna degradering eller kval.
Inte ens ”Proppen”, tränarikonen, verkar ha koll på läget. Mot Guif tillät han ”stjärnförvärvet” Fredrik Lindahl att flytta boll i drygt 50 minuter, det är inte vad jag skulle kalla aktiv coaching. Dyringen Lindahl är tyvärr en superflopp så här långt. Seg, tempofattig, kommer aldrig till skott. Låt ständige bänknötaren Ögren starta i h9-positionen nästa gång! Och så Sjödin som vänsternia, tack. Mot Guif såg det ut som han var degraderad till tredjealternativ på posten, efter både Thynell och Björklund. Obegripligt, det med. HK Malmö behöver ju skarpskytte och Sjödins bössa biter ännu, det kunde t o m en synsvag se vid hans sporadiska inhopp i matchen.
Slutgnällt. Unge Varsamis på högerkanten var inte så dum och kämpen Pecikoza gillar jag sju dar i veckan.

S E

Inga dumheter nu, Mjällby

Som sagt. Onda aningar visar sig ibland vara falska…
Det gick ju som en dans för MFF mot BP igår, låt vara att det dröjde äckligt länge innan slowfoxen byttes till vals. Fast rätt så: supportrar ska hållas på halster. Våndas, plågas, kastas mellan hopp och förtvivlan, sväva mellan himmel och helvete.
Njutningen av en seger blir liksom större då – fråga mig som håller på Mjällby.
Skönt att gamle Aubynn fick hoppa in och göra det förlösande 1-0-målet för MFF. Har alltid gillat honom, ännu mer nu när han dalat från upphöjd stjärna till lojal bänknötare. Inte många klarar det steget med all heder i behåll.
Så inga dumheter nu på söndag, Mjällby. Aubynn förtjänar ett guld. Hela MFF gör det. Och hela Malmö behöver det.

S E

Onda aningar, goda insikter

Man får så många onda aningar. I skrivande stund har jag en som går ut på att MFF inte vinner borta mot Brommapojkarna ikväll. Att trycket på spelarna blir till ett sänke, att bollen och ödet liksom jävlas, att glittret av guld blir till korn av grus. Och som logisk konsekvens: att HIF tar hem rubbet nästa söndag. Pokalen, prestigen, medaljerna, kosingen.
Säkrast att tillägga: det bästa med onda aningar är att de ibland visar sig vara falska.
Själv bryr jag mig egentligen inte jättemycket om saken. Jag har fullt upp med Mjällby. Tar vi Åtvidaberg ikväll? Inte så givet kanske. Åtvid behöver poängen bättre och blekingar är av naturen ett älskvärt släkte, klart generösare än t ex skåningar.
Det där var gott att skriva, känner jag nu. Prisat varde det fria ordet.

S E