Krisen i S

Känns snart som man är den siste tappre. Som socialdemokrat alltså.
Nä, skojar. Eller överdriver. Något. Men kris är det min själ i partiet, öppen och pinsam kris. Inte kul alls. Utom för moderater och liknande barn av vår tid, i de kretsarna kan jag tänka mig att man myser i mjugg.
Det är dem väl unnt i så fall – genom åren har ju rollerna som regel varit ombytta.
Heder åt Sahlin. Dels för ett närmast heroiskt jobb i valrörelsen, inte minst genom personlig närvaro i de stigmatiserade förortsområden som ”finare” politiker gärna lämnar därhän. Dels för avgångsbeslutet, att hon var stark nog att ta det själv. Och på det sättet: utan bitterhet, utan tårar, utan att framställa sig som offer för gubbvälde eller könsmakt.
Det grämde säkert diverse gamar, både inom och utom proffstyckarleden. Senast i morse hörde jag t ex Schyman orera i tv om ”gubbstrukturer” i politiken, att det skulle vara anledningen till Mona Sahlins öde som partiledare.
Ack ja. Den som fastnat i en bubbla blir lätt blind för verkligheten.
Sahlin var omstridd i stugorna redan från början, t o m avskydd bland riktigt långsura sossesympatisörer (de som lärt sig stava till toblerone). Framförallt i Skåne, av någon anledning. Men att könet spelade roll, det tror jag inte ett ögonblick.
Varför skulle då alla ropen skalla Margot Wallström som ny partiledare?
Löjligt förresten. Har inte Wallström tvärvägrat länge nog? Är hon sosse längre överhuvudtaget?
Själv vill jag ha Södertäljes kommunalråd Anders Lago på posten. Han inger förtroende och utstrålar en sorts behaglig pondus. Viktigast är att partiet skärper sig och inser att ”50-procentstiden” är förbi. Definitivt förbi.
Att börja om från 30 ger väl visst hopp om överlevnad, trots allt.

S E