Farväl till Sorgens År

Skitår är en populär etikett på det 2020 som nu rinner ut. Låter det inte lite futtigt? Som språkligt armod långt bortom det anständiga? Vi talar trots allt pandemi. Över åttatusen döda. Ett samhällsbygge som prövats i alla sina beståndsdelar - och fallit ihop i vissa. En kultursektor som blöder bort. En idrott endast på elitnivå och då utan publik. En restaurangnäring reducerad till onödigheter i marginalen. Människor i förtvivlan. Människor i skräck. Människor som blivit offer för det nya normala: håll i, håll ut, allt roligt är farligt. Skitår? Jag skulle hellre säga Ett Sorgens År.

*. *. *

Ett sådant år prövas vi alla. Vågar vi gå utanför dörren? Vågar vi träffa nära och kära? Vågar vi trotsa Folkhälsomyndigheten? Vågar vi leva? Eller är depression ett rimligt pris för att låta bli? För mig är svaret lätt. Livet först, även under en pandemi. Och i livet inkluderas INTE social isolering, däremot ett visst mått av risktagande. Så har det alltid varit. Det enda nya är att vi nu matas dagligen och stundligen med varningar och förmaningar - coronan har som ingen tidigare pandemi rört upp ren domedagsstämning i statlig regi. Som om alternativet vore evigt liv. Bara vi skötte oss. Slutade umgås. Gjorde som Löfven sa - och inte som han gjorde.

*. *. *

Ja, han togs tydligen med brallorna nere i julruschen, statsministern. Justitieministern Morgan Johansson likaså. Och flera potentater med dem. Har dom inte hört talas om Aftonbladet? Lena Mellin ser dig, det är en annan sida av pandemin: moralkrönikörerna ligger i bakhåll, myser som barnrumpor när de kan fälla en  tolvtaggare. Själv kunde jag inte bry mig mindre. Skulle inte Löfven - under ordnade former - få handla en julklapp? Mig veterligt har han inte bett oss andra att inte göra det. Bara vädjat om viss försiktighet. Ansvar, omdöme. Vet inte om han tänker upprepa just de orden i sitt nästa tal till nationen, för mig får han gärna. Ministrar som handlar klappar, vad är det om inte en skithändelse?

*  *  *

Jag önskar så att jag kunde säga Gott Nytt År. Självklart kan jag, men inte utan att det klingar falskt. Det gamla normala kommer inte tillbaka bara för att vi byter siffra i historieboken. Tvärtom. Det nya normala består bortom både vår och nästa år. Trots vaccin, trots alla nödrop. Jag hörde själv Årets Svensk på tv härommorgonen. Anders Tegnell alltså. Jodå, han anade ljuset. Senhösten 2021, närmre bestämt. I allra bästa fall. Då har ännu en publikfri allsvenska lagts till handlingarna. Ännu en dödskyss delats ut till kulturen. Ännu ett helt år av tro, hopp och tvivel gått förlorat. Ikväll ska jag ta mig ett stort jävla järn. Sen ska jag ta hand om min hälsa. Och be en liten bön. Tack för uppmärksamheten.

Jag tror mig ana ljuset

Det klickas som aldrig förr på den här bloggen. Anledningen är min ojämna kamp mot coronaviruset. Jag kunde valt att stänga bloggen. Tysta ner, låtsas som ingenting, bäddat in mig i den personliga integriteten. Men det hade inte varit jag. Öppenhet är bäst, så länge man inte har nånting att dölja. Och varför skulle jag dölja att även jag fått covid-19? Såg i tidningen idag att över två miljoner människoliv gått till spillo i sjukdomen. Åttatusen bara i Sverige. Man kan bli mörkrädd för mindre. Ödmjuk för ännu mindre; jag lever, har kraft att kämpa. Nära och kära som bär mig genom svårigheterna. Kan berätta att jag anar ljuset. Igår var jag uppe hela dan. Hann inbilla mig att ”faan mannen, det har vänt”. Inte riktigt. Syresättningen sa nåt annat. Idag är jag lite trött igen. Och smaksinnet är fortsatt ett sorgebarn, jag känner i princip ingen skillnad på clementin och gräddbulle. Men det var värre för en vecka sedan. Mycket värre. Jag tror jag har en rimlig chans att komma tillbaka nu. Det känns så.

Julen 2020

God Jul, bröder och systrar med eller utan covid. Glöm inte bejaka livsglädjen. Och aptiten. Lilla nubben, icke att förakta. Själv avstår jag mat & dryck. Alla vet varför. Men jag sörjer inte den jul som försvann, det vore ju fullständigt meningslöst. Jag kommer igen. Exakt när kan ingen säga, men någon gång någonstans. Till dess: ta hand om er. Och tack för alla sympatiyttringar.

Tankar från covidverkstan...

Vaknade med en känsla att allting var bättre. Satte mig på sängkanten - och insåg snart att jag hade drömt. Ingenting är bättre. Allting är likadant. Som igår. Som i förrgår. Som för tio dagar sen när det började. Konstant illamående. Djävulsk trötthet. Illavarslande sjukdomskänsla i kroppen. Men nej, ingen panik. Jag syresätter själv blodet något sånär, behöver inte sjukhusvård. Nära igår dock. Ambulansen var här och gjorde en s k bedömning, detta på anmodan av 1177. Mina värden var låga, allmäntillståndet miserabelt. Men jag ”klarade mig”. Vem vill ligga på sjukhus över jul? Vem vill åka blåljus rakt ut i ovissheten? Väldigt många tvingas göra det, alla mina tankar går till dem. Jag har haft tur. Än så länge. Även om ”tur” förvisso känns som ett konstigt ord när man mist hela det normala välbefinnandet.

Bekräftelsen

Covid. Provsvaret kom på sätt och vis som en lättnad. Man slipper famla efter alternativa förklaringar. Något ”snällare”. Nånting som går över med vila och vatten. Något som inte hade släckt hoppet om en jul med barn och barnbarn. Nu är det som det är. Endast det värsta att förhålla sig till. För tydlighets skull: medlidande undanbedes, jag har själv valt att utmana ödet.

Påtvingad skrivpaus

Tänk att skriva kan kännas som ett oöverstigligt kraftprov, rent fysiskt. Så är det just nu. Jag är sjuk. Inte rädd, inte panikslagen. Men sjuk på ett sätt som jag nog aldrig varit sjuk tidigare. Testade för covid igår, inväntar svar. Framförallt inväntar jag normal ork. Punkt.

Sverige straffade ut sig

Danmark-Sverige 24-22. Farväl till alla medaljdrömmar på handbolls-EM för svensk del. De var i och för sig långsökta från början. Sverige tillhör inte topp fyra på damsidan, möjligen topp åtta. Frankrike, Ryssland och Norge står i egen klass, om inte någon av dom tar EM-guldet måste bollen blivit platt. Detta var dock en hedersam insats av Sverige. Ja, utom straffskyttet. Att missa fem av sju är inte hedersamt. Det är, med all respekt för de danska målvakterna, undermåligt. Och vi som en gång hade ”världens säkraste” straffläggare i Gullden.

*. *. *

Gullden är fortfarande med, men tyvärr något bedagad. Liksom Hagman. Tidsfaktorn är obarmhärtig: minsta lilla tapp av snabbhet och explosivitet får genomslag, särskilt i umgänget med pålästa motståndare. Gullden hade några ljusa stunder igår, absolut. Men ”bär” laget som förr gör hon inte längre - och någon kronprinsessa i playmakerrollen skymtas inte. Emma Lindkvist skulle kunna vara ett alternativ, men då måste förbundskaptenen tänka nytt. Idag används ju Lindkvist som ”avig” högernia. Det är inte hennes naturliga position, hon har mer av en spelfördelare i sig. Lindkvist gör hursomhelst en bra turnering, och hörde till de bättre även mot Danmark. Ryde i buren, Rask på kanten och Lagerquist i försvaret andra plus.

*. *. * 

Ett typiskt svenskt ”problem” är jämnheten. Ingen sticker ut från kollektivet på något uppseendeväckande vis. Ingen gör tio mål på egen hand. Ingen lyckas fullt ut i match efter match, sällan ens över en hel enstaka match. Typexempel igår: Thorleifsdottir som inledde med två mål och sedan försvann. Danmark hade åtminstone Mette Tranborg, den långa (196 cm) högernian. Ett ständigt hot som ibland skjuter hellre än bra - men aldrig ger upp. Sex projektiler drog hon in bakom Ryde. Det, i kombination, med straffskyttet, blev avgörande. Stör mig lite på att Danmark nu har en semifinalplats i egna händer. Att som värdnation ändra spelordning i mellanrundan för att ge konkurrenterna en jobbigare väg fram, nej tack. Man behöver ju inte fuska bara för att det är tillåtet.

Handboll med inslag av både fest och pest

Förlåt att jag återkommer idag igen. Kan bara inte låta bli efter gårdagens handbollsdramer i tv. Jag tar dem i tur och ordning - och börjar då med Skandalen i Lund. Ja, någon mer passande beskrivning kommer jag inte på för Händelsen som överskuggade alla andra händelser i returmötet mellan Lugi och HK Malmö. Nämligen domslutet som fällde ett offer och friade en förövare. Möjligen helt enligt regelboken, vilket i så fall inte ursäktar någonting. Skandal är skandal. Och förblir skandal så länge någon tjafsar emot eller gömmer sig bakom idiotiska regler.

*. *. *

Så här gick det till, om du nu missade matchen. Lugis Hugo Forsberg kommer fri i en kontring. Hoppar in i målgården i full fart. Och dundrar från typ en meters håll bollen rakt i ansiktet på Malmömålvakten Anton Hellberg. Självklart inte med flit eller med uppsåt att skada. Men rimligen med någon form av personligt ansvar. Det finns liksom tusen andra ställen att skjuta på i ett sådant läge: armar, ben, ribba, stolpar, en jävla massa nätmaskor inte minst. Vi snackar trots allt elitspelare, inte korpklåpare. Nå. Över till Hellbergs reaktion. Högst mänsklig, skulle jag säga. En knuff i bröstet på Forsberg, förmodligen några okvädningsord också. Allt i spontan dimma pga denna ruggiga träff i skallen. Malmömålvakten fick sedan ledas av banan påtagligt groggy - och det är då domslutet kommer. Eller snarare dråpslaget: rött kort på Hellberg, ingenting på Forsberg. Ett rättshaveri de luxe, oavsett handbollens alla svårbegripliga regler.

*. *. *

Som knock på knocken har väl Anton Hellberg en avstängning att se fram emot nu. Direktrött kort brukar inkludera den risken. Hans olycka var f ö inte HK:s enda. Både Blickhammar och Johannes Larsson fick bryta pga skador. Till synes rätt besvärliga, i Larssons fall knät. Skulle han bli borta står HK helt naket på högersexpositionen. Förödande förstås, fullgoda alternativ går sällan lösa så här års. En ganska väsentlig sak var annars helt rättvis i derbyt. Slutresultatet. 26 lika, delad pott. Unga Lugi stod upp jättestarkt, kom tillbaka från jobbiga underlägen, tog fajten. Jag blev än en gång särskilt imponerad av Casper Käll. Där andra bökar och bråkar eller grinar och gruffar, där håller han huve’t kallt och fokuset intakt. Killen lirar handboll, helt enkelt. Bättre än de flesta i rollen som playmaker, väl så bra som pappa Pelle när han hade sin tid.

*. *. *

Kvällens andra ”drama” var dessbättre mera normalt. Sverige-Ryssland i damhandbollens EM-turnering. Ryskorna vann med fyra bollar, 30-26. Men det betyder inte att Sverige gjorde någon dålig match. Tvärtom. Moralen var hög, inget underläge för svårt för att inte spjärna emot. En tapper insats av det svenska laget. Lagerquist bäst som nästan alltid, nya Thorleifsdotter en positiv överraskning. Synd att förbundskaptenen Axner skulle behöva stå och liksom försvara sig inför tv-kamerorna. Ibland är ju faktiskt förklaringen till en förlust väldigt okomplicerad. Motståndet är för bra, kort sagt. Så var det här: Ryssland hade en fart och en spelskicklighet som tog ut sin naturliga rätt. Kul match, fin handbollsunderhållning, skön kontrast till ”kriget” i Lund. Punkt.

Allsvensk sammanfattning 2020

Årets suverän: Malmö FF. Vinner med en marginal på nio poäng, nytt rekord sedan allsvenskan utökades till 16 lag. Guldet som sådant var väntat men knappast särklassen. Då stannade MFF ändå på 60 poäng, i underkant av snittet för ett mästarlag. Mer behövdes inte, konkurrenterna vek ner sig.

Årets trend: Kryss. Jag har inte bemödat mig att räkna men ett otal matcher har slutat oavgjorda. Värst i klassen: Elfsborg. Boråslaget kryssade i 15 matcher, dvs varannan gång. Ett slags rekord, det med. Dock ingen särklass: ytterligare sex lag noterade tvåsiffrigt i kolumnen för oavgjort. Kuriosa för intresseklubben var annars att tvåan Elfsborg förlorade färre matcher än guldsuveränen MFF. Tre mot fyra.

Årets lag: Vet att jag i ett svagt ögonblick redan utnämnt Östersund. Det var när laget mot alla odds säkrat kontraktet. Men därefter följde sex raka förluster med en målskillnad på 2-20...och bortspelade hedersbetygelser så klart. Nej, skall något kallas Årets lag måste det förstås bli Mjällby AIF. Femma i sluttabellen. Som nykomling. Före storheter som t ex Norrköping, Hammarby, AIK. Imponerande!

Årets tränare: Marcus Lantz i Mjällby? Joakim Persson i Varberg? Hugget som stucket, men jag fastnar för Persson. Han hade ännu tuffare odds emot, ännu mindre som talade för allsvensk överlevnad. Varberg slutade elva på betryggande avstånd från farozonen, Persson lyfte laget till en konkurrensduglighet ingen trodde fanns. Dessutom var han skönt bonnig bland alla ”kamrerer” i tränarkåren.

Årets flop: Flera om budet. Sett till förhandstipsen framförallt Hammarby och AIK. Sett till hur serien inleddes IFK Norrköping. Vad som såg ut som ett blivande mästarlag förvandlades till en medelmåtta i nära nog fritt fall, slutligen passerat även av Mjällby. Sett till hur serien slutade kan föralldel Helsingborg och Falkenberg också nämnas i denna kategori. Båda åkte ju ur, föga sensationellt dock.

Årets fynd: Astrit Selmani, Varberg. Malmöpåg som aldrig platsade i MFF men via omvägar till mindre klubbar på lägre nivåer visade att han visst det duger i allsvenskan. Åtminstone under Jocke Perssons ledarskap. Selmani gjorde 14 mål, överträffades i skytteligan endast av Nyman i Norrköping på 18.

Årets ”var tog dom vägen”: Rasmus Bengtsson i MFF. Linus Hallenius i Norrköping. Kevin Walker i Djurgården. David Batanero och Mamadu Moro i Mjällby. Och säkert flera med dem. Petade, dumpade, ratade. Offer för bättre vetande tränare - eller för sin egen otillräcklighet? Svaren lär utebli men mystiskt var det.

Årets spöke: Corona. Avfolkade arenor, noll stämning. Kusligt. Må det aldrig återupprepas.

Årets All Team’s Stars: En per lag alltså. Som omväxling och för att göra alla glada. Håll till godo! Mv: Oskar Jansson Örebro. Backlinje: Johan Larsson Elfsborg, Piotr Johansson Kalmar, Jesper Löfgren Mjällby, Eric Kahl AIK. Mittfält: Haris Radetinac Djurgården, Daleho Irandust Häcken, Anders Christiansen MFF, Axel Björnström Sirius. Anfall: Astrit Selmani Varberg, Christoffer Nyman Norrköping. Avbytare: Aly Keita Östersund, Martin Olsson Helsingborg, Abbe Khalili Hammarby, Alhassan Yusuf Göteborg, John Chibuike Falkenberg, 

Om karriär och karaktär...

Pawel Cibicki, den olyckan. Det låg nästan i korten att han skulle strula bort sin fotbollskarriär. Denna rundgång från klubb till klubb och land till land. Dessa utlåningar och korttidskontrakt härs och tvärs. Vem är mentalt rustad för sånt? Verkligen inte alla, definitivt inte den karaktärssvage. Det säger jag inte att Cibicki är. Känner honom inte alls, vet inget om hans personlighet, har bara då och då genom åren bländats av hans obestridliga fotbollstalang. Och frågat mig varför det varit så tyst om honom på senare tid. Nu rullas alltså sanningen upp inför öppen ridå: Cibicki står under åtal för mutbrott och spelfusk, rättegång väntar någon gång under kommande år.

*. *. *

Pawel Cibicki, som numera representerar en polsk klubb av lägre dignitet, nekar till brott och ska betraktas som oskyldig så länge dom inte fallit. Men oavsett är det en sjaskig historia som presenteras - och som det verkar pyrt läge rent juridiskt för de åtalade. Cibicki är därvidlag blott en av fyra, alla fotbollsspelare med Malmöanknytning. De övriga tre dock på lägre nivåer, vilket ”räddar” deras anonymitet i medierna. Har man spelat i MFF får man tydligen skylla sig själv, Cibicki ensam blir offentlig egendom i härvan. Som f ö mer än något annat - tycker i alla fall jag - blottlägger en helt sjuk spelmarknad. I det här fallet med gult kort på Cibicki (då Elfsborgsspelare) som ett i mängden av bisarra bettingobjekt. Som gjort för exakt det som åtalet gäller: mygel, mutor, fusk. Snacka om anstiftan till brott.

*. *. *

Utifrån kan det tyckas märkligt att Cibicki figurerar i ett så skitigt sammanhang. Som välbetalt fotbollsproffs har han tjänat pengar som ”vanligt folk” bara kan drömma om. Men samma här: tjäna är en sak, förvalta en helt annan. Personlig karaktär individuell: vissa har stram, andra har slapp. Cibicki medger i förundersökningen att han fastnat i ett förödande spelberoende. Vilket då - enligt åklagaren - skulle förklara nästa steg. Desperationen, gränsöverskridandet, det fria fallet bort från fair play. Som sagt, rättegång återstår. Cibicki kan frias, Cibicki kan fällas. Någon betydelse för hans fortsatta fotbollskarriär ser jag inte att det kan få. Vilken seriös klubb vill ”ta i” ett olycksbarn som gått vilse i sitt eget inre kaos?

Nödrop från skräckslagen krönikör

I pandemins spår: en sportkrönikör i min älskade morgontidning ropar på hjälp nästan varje dag nu. Han vädjar liksom om allmän rädsla. Nationell samling mot livets förgänglighet. Inklusive nedstängning av all idrott till dess att ”faran är över”. All respekt, men krönikörens förnuft är inte mitt. Därmed inte sagt att han har fel och jag har rätt. Vi råkar antagligen bara se lite olika vägar ut ur mörkret. Eller in i evigheten, om man vill vara drastisk. Jag tycker barnsligt nog (?) det är ganska okej att ha kul under tiden. Isolering, distansering, lockdown’s och dylikt kan aldrig vaccinera oss mot Ödet, det är min bestämda uppfattning. Så krönikören får ursäkta: gärna mer idrott åt folket. Inte mindre - eller som i hans tankesmedja ingen alls någonsin. Vem kan säga när en fara är över? Virusspöken och annat skit lurar överallt. Har alltid gjort, kommer alltid att göra. Det enda nya här och nu är den statligt utlysta pandemipaniken. Till den blir det säkert anledning att återkomma. En annan gång, i en annan sinnesstämning.

MFF-ikonernas sorgliga sorti

Det har sina sidor att byta tränare. Fråga Rasmus Bengtsson. Fram till i fjol något av en kultfigur i MFF. Given mittback, aldrig ifrågasatt. Sen kom Jon Dahl Tomasson - och han såg något som ingen av hans företrädare på tränarposten sett: Bengtsson duger inte. Inte på bänken, inte i matchtruppen, minst av allt på planen. Det enda jag förstår av saken är Bengtssons reaktion. Ilskan, frustrationen, den djupa besvikelsen över att ha blivit dumpad. Alla klarar inte att stänga in sina känslor i det läget - och jag tycker faktiskt det hedrar Bengtsson att han helt öppet vädrar sitt missnöje. Även om somliga säkert menar att han därmed vanhedrar klubbmärket.

*. *. *

I MFF ska man helst inte bete sig mänskligt. Hellre tiga än tala, alltid respektera alla tränarnycker. Som Behrang Safari. En annan MFF-ikon som kommit till korta inför Tomasson, men till skillnad från Bengtsson svalt förtreten. Fotbollsstjärnor är som folk är mest. Olika. Vissa blir mer sårade än andra över upplevda oförrätter. Jag ser inga problem med detta, inga ”rätt” eller ”fel”. Möjligen anar jag något slags oskriven kod som väl Bengtsson i så fall brutit emot. Nämnas i sammanhanget bör kanske hans besvärande skadehistorik, i vad mån den bidragit till Tomassons dumpning vet jag inte. MFF håller ju tyst om allt sånt nuförtiden. Bengtsson själv hävdar dock att han varit spelduglig och i full träning länge, då är det väl så.

*. *. *

Priset för frispråkigheten verkar nu bli att Rasmus Bengtsson gjort sitt i MFF. Det förändrar i och för sig ingenting i sak: Bengtssons tid tycktes vara över i samma ögonblick som Tomasson blev tränare. Ett sorgligt slut. Ovärdigt ur alla aspekter. Och ja, jag lider mer med Bengtsson än med klubben. Samma gäller Safari, som tidigt lät meddela att detta skulle bli hans sista säsong i MFF. Den fick han tillbringa på bänken, successivt utfasad t o m från inhopp. Av ett enda skäl: Jonas Knudsen, som tog över vänsterbacksplatsen, var bättre på att göra långa inkast. Som om det inte heter fotboll av en anledning. Men visst, MFF tog ju guldet. Då är allt förlåtet. Eller?